Reportage/recensioner

Konst och museer

Drömvärldar, Lena Cronqvist och Roj Friberg tolkar August Strindbergs dramer Ett drömspel respektive Spöksonaten, utställningen visas på Uppsala Konstmuseum till den 27/5 30 stenlitografier, 16 i färg och 14 i svartvitt, av Lena Cronqvist, 1989, samt 15 färglitografier av Roj Fribergs från 1993 visas, samtliga från museets egna samlingar.

foto: Bo Gyllander

Vad är ljus och vad är mörker

Lockad av ljuset i det stora utställningsrummet noterar jag i ögonvrån på väg dit ett rum av mörker. Under hela min vistelse i det ljusa rummet känner jag dragningen och längtan efter att få komma till det mörkare.

Utställningen Drömvärldar är av flera orsaker svår att motstå; August Strindberg med sin mångsidiga produktion är en av mina favoritkulturskapare och jag ser fram emot att möta konstnärernas tolkningar av dramerna Ett drömspel och Spöksonaten, dessutom är jag nyfiken på utställningen som helhet. I det stora ljusa rummet hänger Lena Cronqvists litografier till Ett drömspel. Som vägledning finns en välreflekterad text av kulturreportern och författaren Lena Köster, denna behandlar så väl konstnären och hennes konst som August Strindbergs drama. Vidare kan man medan man betraktar verken i rummet välja att lyssna på en inläsning av Clare Wikholm, konstnärens urval av text ur dramat, eller att själv läsa texturvalet till bilderna. Liksom Köster har jag lite svårt för Cronqvists flickor. De känns platta och utan dimensioner. Fenomenet präglar även utställningens verk, vilket känns som en motpol till drama- och scenuttryck. Givetvis präglar hennes eget konstnärskap gestaltningen av dramat, men jag upplever bilderna vara närmare illustration än tolkning. Men det är inte riktigt så enkelt som det ovan kan tyckas och det ligger i styckets natur, vilket Cronqvist väl har fångat. Dock finns några verk som höjer sig över mängden, exempelvis den inledande av Indras dotter och bilderna av diktaren (som i konstnärens bilder är Strindberg själv); och visst finns i Cronqvists konstuttryck ett sorts släktskap, eller harmoni, med Strindbergs författarskap – så helt fel är det inte. Ändå finns det något suggestivt över utställningshelheten i rummet och det tillsynes enkla uttrycket. Rummets vithet, känslan som förmedlas av dröm blandad med verklighet - den limegröna randen en bit från golvet kan vara avgörande för upplevelsen. Rummet som andas mörker återstår att upptäcka. Det är något med stämningen; mystiken, musiken och dramatiken, som gör att jag dras till rummet där Roj Fribergs gestaltning av Strindbergs Spöksonaten visas. De tolkade scenerna inramade i svarta ramar är hängda på nougatfärgade väggar. Centralt i rummet visas en projektion av Arnold Böcklins målning Dödens ö; inramningen med vinröda sammetsgardiner ger ett rum i rummet, där bilder av rum i sin tur befinner sig, vidare ger projektionsuttrycket dels en vision och dels ytterligare en dimension. Beethovens musikstycke Spöksonaten fyller och mättar stämningen i rummet. Böcklins tavla har en viktig roll i Strindbergs drama. Direktör Hummel regisserar alla, drar i trådarna och håller alla i sitt maktgrepp. Men allt är en förljugen och ohederlig fasad; det som börjat med ett husras slutar med att hela den förfallna tillvaron hos en sammanslutning av människor raseras, fasader rämnar, ’skeletten i garderoben’ avslöjas, den sköna fröken förflyttas till en annan, högre, dimension, och bara hjälten, den oskyldige studenten, bevaras ren… (Min sammanställning och tolkning.) ”Ingen är den han synes vara”, som Strindberg sade. Roj Fribergs inramade ’scener’ är magnifika, persongalleriet består av blekvita gestalter klädda i svart eller vitt, i vissa bilder nästan genomskinliga innanför konturerna. När sanningen har hunnit i fatt dem och det är dags att göra sorti bakom dödsskärmen antar deras huvuden formen av djuriska/djurlika kranier. Som Lena Köster så träffande skriver i sin utomordentliga text: ”Är det inte ett dinosauriekranium man skymtar?” Huset där handlingen utspelar sig beskrivs i manuskriptet till Spöksonaten, skriven 1907, både exteriört och interiört. Friberg har uttryckt stämningen bland människorna, ödeläggelsen och spöklikheten, såväl internt som externt, allt i dubbel bemärkelse, samt fångat den borgerliga våningens hela tunga atmosfär. Salong: murriga mönstrade tapeter, tunga gardiner, förgylld rokoko, klädda stolar och tavlor hängda på höjden. Varje bild innehåller i sig flera dimensioner eller flera rum, samt gestalter av olika skepnad och grad av substans. En stängd dörr i fokus i tredje rummet, där även en människa tycks befinna sig, och på väg dit svarta ansamlingar av flygande substans. I andra bilder öppna dörrar; garderobsdörren där papegojan/mumien befinner sig med en hand förankrad i karmen i rummet utanför. Väggen där de alla är uppställda inför en domare eller regissör, och där de blir stående kvar, nu med uppsträckta händer, tills deras huvuden blivit till kranier. Ångest. Och så dödsskärmen som inväntar nästa. Huset utifrån, utanpå; enbart en fasad, solnedgången brinner i de tomma rutorna bakom vilka gestalter skymta; och så det som rasar. Motpolen i interiören i Hyacintrummet, där den sköna fröken befinner sig och dit den unge studenten längtar; fönster att se in och ut genom, blommorna med de vackra färgerna och den ljuvliga doften; förföriska, giftiga. Vad är ljus och vad är mörker. Spöksonaten – ett sorts reningsbad; allt avslöjas och raseras, de oskyldiga skonas. Ett drömspel: det i uttrycket ljusa som jag upplever innehålla så mycket mörker. Men vid närmare eftertanke: Indras dotter kom från ljuset, himmelen, ner till jorden för att se hur människorna hade det, hon mötte diktaren – bägge av en högre dimension, därtill alla de andra, vanliga, människorna – som det är synd om. I Spöksonaten finns motsvarande gestalter; upplevelsen av ljus respektive mörker finns förmodligen snarare i uttrycket än i handlingen. Att ett år som detta kunna visa upp två samlingar av bildtolkningar av Strindbergdramer är en god sak i sig, att vidare tillföra en helhetsgestaltning med ljud, texter och rumsdimensioner förhöjer upplevelsen; de två rummens berättelser kompletterar och kontrasterar varandra – speglar lite av August Strindbergs egen mångsidighet.

*

Henrik Allert Gestaltning i lera; utställningen på Bror Hjorths Hus i Uppsala pågår till den 4 mars Permanent utställning i konstnärens ateljé

Kretslopp (1990-tal)

Ett skapande som spirar ur jorden och sträcker sig mot himlen

Henrik Allert gestaltar människors och djurs väsen huvudsakligen i lera. Uttrycken tycks växa ur materialet, som i sin tur tycks bli levande genom konstnärens händer; han ger leran liv och ett ansikte som även innefattar kropp och död. Konstuttrycket förmedlar både evighet och tidlöshet, det innehåller frid och kamp, djur och människa, liv och död – varje verk har minst ’två ansikten’. Utställningen på Bror Hjorths Hus innehåller många objekt och mängder av uttryck. Människan och hästen är centrala, både som separata och som samverkande natur; uttrycken visar liv, död och dynamik – allt i ett. I maskerna finns sorgmod och styrka, finstämd skönhet, stillhet, skörhet och kraftfullhet; andra skulpturer förmedlar exempelvis framrusande livsglädje eller vrålande smärta. Många av tillvarons komplexa ansikten kommer utställningsbesökaren som till mötes. Det vilar en sorts mystik i lerskulpturerna, den bor där och utstrålar, upplevelsen förstärks ytterligare av de (mång-)dubbla uttryck som gestaltas. Många av objekten har anletsdrag och egenskaper från flera olika varelser, såsom man/häst, man/tjur, människa/fågel, land-/havs-, luftvarelser; och så mänskliga ansikten i olika uttrycksvariationer, konstellationer och vinklar – tidlösa på det eviga materialet, som kan söndersmulas för att åter med hjälp av vatten uppbyggas. Skrivet i sand (2000-tal), som tecken i sand – fast på lertavlor.

Allt utgår från naturen. Materialets egenskaper sammansmälter med de mänskliga och djurlika; sprickorna, söndringen, uppbyggandet; lerklutt på lerklutt som bygger kropp och muskelkraft eller naturens naturliga nedbrytande av kroppars material, ur, eller genom, vilket något annat växer. Skulpturen Blå ryttare (1990-tal) ger vid första anblick en upplevelse av tävlan, strävan – framåt, uppåt – och kamp, där även lekfull glädje springer fram ur så väl materialets som gestalternas samlade rörelse. Hästarnas sträckta halsar, människornas frammanande överkroppar. Men skulpturen har även en baksida, där sker en sorts sammansmältnad av material, djur och människa bakifrån; abrupt men tydligt avslutas verket med människornas bakdelar, övergången mellan häst och människa ter sig diffus. Dock: bakom de frammanande hästarna står männen, likt giganter vars muskler och lemmar tydligt framgår. En variant av de allertska kentaurerna.

Hästmannen (1990-tal) hör till utställningens fåtal bronsskulpturer. Stillsam. Huvudet är mjukt tillbakahållet och nästan blygt, den milda färgen och de framåtspetsade öronen har en undergiven framtoning. Upptill är huvudet spräckt, som om något därur nyss är fött eller uppstiget. Gråtaren (1980-tal) – den ’rena’ människans natur, väl förankrad i sitt underlag – inte minst genom tårarna som obemärkt färglösa eller färgade har färgat och ingjutits i materialet som förankrar huvudet/människan – men vad är underlaget, är det luft, is eller vatten, eller symboliserar det i sin genomskinlighet jorden, som tar emot det vi sår? En outtömlig smärta flödar ur sinnesintagen och den spruckna ytan, trots försöket att stoppa utflödet eller slippa höra det egna vrålet är den inre tomheten uppenbar.

Antik, mytologi och dubbelväsnade varelser bor i många av de utställda verken, som Seraf, Väktare och Hjälmfågel (samtliga 1980-tal). En dragning åt mystik möter i Natten (1980-tal), dess väsens komplexitet innehåller nattens vila och vaksamhet, drag av varelser, ansikten och egenskaper - samtidigt är den grå stenen diffus och smälter in.

Seraf

Människor, djur och natur, var för sig och i samspel. Allt har en rörelse, i vissa verk är den inneboende, i andra är den på väg ut och i ytterligare andra tycks den vara på väg i det omgivande jordiska, eller i den himmelska atmosfären. Dubbla väsen, motpoler och många ansikten, ytterligare förstärks detta i maskerna på utomhusväggen; här hänger I lövskog, Urtid och Utvald (samtliga 2000-tal), keramiska uttryck mot den röda träväggen i en eftermiddagssol som gnistrar i snön och kastar långa skuggor.

Mängden små objekt kan möjligen ta kraft från den sammantagna utställningens storhet.

*

Konstutställning Åhuset, Walmstedtska gården Uppsala till och med 29/1

(In- och ut-)Tryck i collografi

Då-Nu, Sonja Tolander, collografi

När KVV Sörmland gästar Åhuset i Uppsala är besöket i hög grad färgat av tryck. Flera av gruppens medlemmar arbetar i tekniken collografi, vilket i sig ger utställningen ett sammanhållet språk. Förutom uttrycksgemenskap i teknik förenar en upplevelse av mystik; något inre, ett fjärran, okänt, förgånget eller drömskt tillstånd bor i många av motiven. Målningar, verk i blandteknik och gravyrer ger utställningen balans.

Färg och motiv, lager på lager där bildspråket tycks besläktat, eller åtminstone associativt förgrenat, förenar verken i utställningen. Möjligen utgör Peter Dewoons målningar en alltför stor kontrast i detta sammanhang – eller också tillför de något genom att abrupt bryta mystikkänslan. I galleriets huvudsakligen två utställningsrum samspelar främmande fåglar, från olika aspekter på fjärran kultur, med mäskliga siluetter och rörelser, symboler, mönster, växter och arkitektoniska formationer. En bildberättelse, kanske en saga, skulle med lätthet kunna springa ur ett samlat antal av de utställda verken. Sonja Tolanders collografi Då-Nu hör till de första och starkare uttrycken jag möter. Siluetter av ansikten i profil, gröna mot orange/vit bakgrund med inbyggda mönsterstrukturer. Tre ansikten, olika framträdande med varierande bakgrund. Två av profilerna vända i olika riktningar. Titeln Då-Nu anger bara två bestämningar, vilket av de tre ansiktena är ’det tredje’ och vad berättar det, är detta det sanna jaget? Den frusna trädgården och Någonstans inom oss av Agneta Åhl för spåret av inre upplevelse vidare, mystiska eller kanske mytiska fågeluppenbarelser leder betraktaren i stilla begrundan – inåtvänd skönhet respektive ’på utåtriktade smågalna upptäcktsfärder’.

Den frusna trädgården, Agneta Åhl, collografi (2011)

Fåglar och symboler från fjärran tid och kultur, avskärmade i en glasförsedd låda, uppenbarar sig i Lizzie Engströms Forntid 1. I sitt bildspråk andas verket Egypten och är utfört på handgjort papper.

Forntid 1, Lizzie Engström, blandteknik

Det arkitektoniska inslaget i min upplevelse återfinns i några av Inga Bergs motiv, där formen ger mig associationer till boningar; hus och hyddor. Mest fantasitilltalande är collografin Lerhug. Hyddornas strykjärnsform och himlaspelets mönstrade bakgrund tillhör en annan verklighet – går det över huvud taget att bo där? Till minne av knyter samman. Två gestalter, kanske utförande en rit, ett frambärande. Sammanhanget är högtidligt, atmosfären kring figurerna är fylld av rörelse och befolkad av väsen, allt inneslutet i ett sammanhang bortom vårt här och nu. Konstnär är Agneta Åhl, och liksom hennes verk ovan är detta utfört 2011 i collografi. Men egentligen både börjar och slutar den berättelse jag har gett mig in på i Katarina Divanders gravyr Nostalgi, med konturerna av ett barn; där kroppspråket kan visa längtan, förhoppning, hopp eller fruset ögonblick, och där målet för barnets uttryck finns dimensionen längre bort: skeppet i två versioner, ett tydligt och ett diffust, kanske befinner sig det senare i dimma eller i ett fjärran minne.

Nostalgi, Katarina Divander, gravyr

*

Natasha Dahnbergs utställning Min soldat visas på Uppsala Konstmuseum till och med den 22 januari Utställningen Min soldat porträtterar genom målningar och videoinstallationer (i samarbete med regissören Mervi Junkkonen) soldater från Sverige och Ryssland som är på väg att delta i Afghanistankonflikten, eller har deltagit i den. Vidare visar den porträtt i olja av en mor som har mist sin son, samt två självporträtt av konstnären Natasha Dahnberg. Konstnären är själv uppvuxen i Ryssland och har erfarenheter av generationen som skickades/frivilligt gav sig av till krigshärden. Dahnberg problematiserar i utställningen drivkrafter och ställningstaganden hos soldater på väg ut i krig.

The Internal Conflict, olja på duk (2011), foto: Pär Fredin

Porträtt

Via medierna måleri, ljud och film/bild porträtterar konstnären soldater som har tjänstgjort i Afghanistan, eller är på väg att göra det. Det finns ett före och ett efter. I en videoinstallation förs en fiktiv dialog, i utställningshelheten förs repliker in av andra berörda personer; och samtalet fortsätter i och utanför utställningsrummet – ämnet ’om att delta i krig’ engagerar. Tanketrådar om porträtt, förmedlande och kommunikation leder vidare. Utställningen på Uppsala Konstmuseum är en helhetsupplevelse där delarna så här i efterhand känns svåra att separera, men naturligtvis mötte jag som besökare verken ett efter ett innan jag sammanställde mina intryck. Tillsammans utgör oljemålningar av personer, filmade personers berättade ord, tankar och upplevelser, alternativt konstnärens kommentarer, både ett samlat och flera separata porträtt. Kanske kan man hävda att det sammantagna är ett porträtt av ett krigets ansikte, även om verkligheten är så oändligt mycket mer mångfasetterad. Krig är alltid krig och lika obegripligt/ogripbart oavsett vem man är och i vilken tid man lever. Som utställningsbesökare får man möta soldater från två nationer och från två olika tider som tjänstgjort i ’samma krig’, ryska soldater på 1980-talet och svenska soldater på 2010-talet. De svenska soldaterna får vi tydligt möta i två faser: före och efter. Förutsättningar, bakgrund och förberedelser skiljer sig mycket åt mellan de ryska och de svenska soldaterna, liksom uppdrag och krigsfas, ändå möts de i sina berättelser – så väl att konstnär och regissör har kunnat klippa ihop en fiktiv dialog dem emellan; tankar och reflexioner, resonemang och ställningstaganden, relationer till familjen de lämnar o.s.v. Att familj och medmänniskor blir inblandade i soldaternas ställningstaganden tydliggörs på ett starkt sätt. Dels genom den moder som porträtteras; hon som i målningen Dåliga nyheter får ett skriftligt besked framfört av en (olycks-) korp och i Pietà porträtteras med det avidentifierade porträttet av sin son i knät; mötet med moderns ansikte och kroppshållning berättar utan ord. Dels genom självporträtten av konstnären, uppvuxen i Ryssland i en generation som påverkades av kriget i Afghanistan. The Internal Conflict består av två självporträtt – kanske före och efter beslut. Det ena porträttet visar en ung öppen kvinna i arbetsblus och huvudkläde, i blicken bor sorgsen uppriktighet, sårbarhet och oskuld, men samtidigt finns öppenheten till tro och tillit, blicken tycks ofokuserad på yttre skeenden, kanske i kontemplation, vänd svagt uppåt, samtidigt visar den en öppenhet mot betraktaren och den omgivande verkligheten. Pixeleringen i porträttets överkant tycks läcka, den kommunicerar med individen men döljer inte dess identitet, snarare förstärker, identifikationen har en kontakt där ovan. Det andra porträttet visar konstnären iklädd militär grön skjorta, med nedslagna ögon, som tyngd av grubblerier och sitt eget beslut, ovillig att möta betraktarens blick fokuserar hon istället på det pixelerade området för avidentifikation. När jag följer de namngivna svenska soldaterna, personerna, hör deras resonemang och tankar, ser dem berätta, före och efter sin insats, tycker jag mig få en bit av en bild av personen. Den bilden bär jag med mig till rummet där soldaterna är avporträtterade i olja, men där jag på grund av avidentifieringen inte möter deras ansikten, och stoppar in den person jag har mött genom övriga medier i pixeleringens ställe. Vad är ett porträtt? En avmålning räcker inte för att porträttera en människa, det krävs så mycket mer. Med hjälp av dagens teknik kan vi få en mer omfattande bild av en person, och ändå räcker det inte till eftersom vi är så mycket mer och hela tiden förändras. Vad är en krigshjälte? Är det härföraren eller kungen vi möter i de gamla oljemålningarna kompletterade med en historia skriven av segrarna? Dialogen och kommunikationen omkring frågeställningarna att delta (i andras) krig lär fortgå och fortsätta i och utanför utställningsrummet…

Christer ISAF FS-20, olja på duk (2011), foto: Pär Fredin

*

Utställningen Garva lagom visas på Upplandsmuseet till och med den 26 februari 2012, utställningen är producerad i samarbete mellan länshemslöjdskonsulenterna i Uppsala, Gävleborg och Dalarna. Till Hälsinglands museum kommer utställningen hösten 2012 och i januari 2013 visas den i Leksands kulturhus.

Skinn och läder – kreativitet, bearbetning och historia

Utställningen berättar om den urgamla traditionen att ta tillvara och använda skinn och läder, om vår tids bearbetning och nytänkande i design, och om olika användningsområden. Den handlar också om naturmaterialets olika kvaliteter och mycket mer. Kort och gott: materialkunskap.

Skinn är vackert, användbart, slitstarkt, tåligt, naturligt, återvinningsbart, varmt, vattenavvisande, tätt… att tillvarata och vårda skinn är att hushålla med naturens resurser – behöver man säga så mycket mer? Jo, en viktig sak måste tilläggas: det krävs kunskaper av dem som hanterar materialet. Samarbetet mellan de olika länens hemslöjdskonsulenter har resulterat i en mångfasetterad utställning: historia och lokala traditioner, berednings- och tillverkningsprocesser förr och nu, färdiga produkter – trend, tradition, nytta och skönhet, vidare förevisas olika fårskinnskvaliteter.

I Dalarna finns traditionen av skinn och pälshantering närmast i Malung, i Uppland är det lätt att tänka på Distingsmarknaden där mängder av skinn bytte ägare.

Det finns många sorters skinn, från olika djur och av olika kvaliteter, vanligast i vår del av världen är väl skinn från tamboskap. Lite mer skeptiska blir vi nog, åtminstone i dagens Sverige, när det handlar om orm och ekorre, synsätt som skiljer sig mellan tider och kulturer; onödig flärd och utrotning eller ta tillvara och använda material som annars skulle förfaras. Att på olika sätt få sin utkomst av skinn och läder, inte minst inom småskaliga områden som hantverk och hemslöjd, var och är troligen vanligast på landsbygden. Användning och försäljning kanske i högre grad kan räknas som tätortsföreteelse.

Produkter, verktyg, olika typer av skinn och läder, bilder och film

En historia berättas genom utställningen, den handlar om materialet, hur det bör hanteras för bästa hållbarhet och om vad det kan användas till. Historia och nutid. Berättelser i text och bild kompletterar föremål och produkter. Två filmstationer finns i utställningsrummet, den ena visar moment i den moderna beredningen, de är många och lite svårgreppade. På den andra filmduken visas, utan text och ljud, hur den äldre hanteringen kunde se ut. Besökaren får en bild.

På flera ställen hänger hudar och skinn av olika storlekar och kvaliteter; så man ser hur stora, små eller ulliga de är/var innan de blev till färdiga produkter och efter att de genomgått beredning.

Trots kunskap och insikter är det det kreativa i sköna och nyttiga ting som ögat faller för. Varma, traditionella och vackra fårskinnsjackor till sockendräker, hättor och muddar i modern design men med traditionellt ursprung, möbler, väskor, mattor, seldon, dräktskor och näbbstövlar, skinnställ i getskinn från Malung, knivslidor och skaft, skålar i ormskinn – det är lätt att bli inspirerad till eget hantverkande och man blir påmind om att leta i gamla gömmor och smörja upp, har skinnet blivit sprött kanske delar av det går att använda till accessoarer.

*

Maria Miesenberger på Bror Hjorths Hus i Uppsala 26/11 – 22/1 -12

En halv ängel patinerad brons2002/2009, foto: Marcus Hansen

Närvaro, frånvaro

Skulpturen av det lilla barnet (En halv ängel) möter delvis besökaren med sitt kroppsspråk, men är i själva verket fokuserad på något helt annat – eller inte alls. Tillgänglig och otillgänglig till sitt väsen, samtidigt. Väggarnas fotografier visar miljöer, diffusa, men tydliga för den som äger minnen, personer som är närvarande men frånvarande – ersatta av svart. Besökarens associationer är i fokus.

Konkret kropp och abstrakt skugga, siluett eller frånvaro, kompletterar varandra i närvaro på utställningen som Maria Miesenberger har hängt på Bror Hjorths Hus i Uppsala. Frånvaron av vanliga ansiktsuttryck, eller snarare avsaknaden av fokuserade blickar, gör besökaren själv, porträttgestalternas miljö och skulpturernas agerande till en mötesplats av minnen och upplevelser. Associationer och sinnen tar den plats som de uteblivna ansiktsuttrycken lämnar. Fotografierna i serien Sverige visar miljöer, ögonblick och händelser, som åtminstone jag har lätt att associera till. En promenad i snön, barn och vuxna tillsammans; högtidsdag för en person omgiven av blomsteruppsättningar; en sammankomst i trädgårdsmöblerna en sommardag; ett barns begrundan framför julkrubban… Jag möter dem alla med ett barns ögon eftersom fotografierna tycks mig vara från den tid jag själv var barn och skulle kunna vara hämtade ur min familjs album. Personerna på bilderna är inte igenkännbara, är svarta siluetter eller skuggor, kan lätt i minnet bytas ut mot sådana jag minns. Frånvaro som jag fyller med min närvaro. I fotoserien Self-portrait är konstnären själv närvarande men möter inte betraktaren med sin blick eller sitt ansikte, hon blottar sin strupe och blickar upp mot himmelen. Vi möts men hon liksom ber mig att se med egna ögon och inte med hennes – hon ser på något annat, precis som ängeln. Det är inte många steg från väggarnas distanserade gestalter till golvets konkreta kroppar. Skulpturerna som ingår i Hide & Seek känns som en installation i rummet, livsrummet, de är där tillsammans med besökarna men fullt upptagna av sin lek, eller sitt allvar. De blanka aluminiumkropparna är i naturlig halvvuxen storlek, så närvarande med sina taktila mönster, som hjärnvindlingar, som fingeravtryck, enskilda personligheter.

Hide & Seek (standing) aluminium, 2004 foto: Marcus Hansen

De är mitt i levande rörelse, koncentrerade och vaksamma, så tydliga, samtidigt som de önskar vara osedda och mönstret på deras kroppar kan associeras med kamouflage: två kryper smygande längs golvet mot den tredje som håller sina händer nära sitt ansikte som för att inte se de andra, i väntan. Inte se, inte bli sedd – om de inte var så synligt blanka och taktila skulle man som besökare kunna snubbla över dem, men ingen av den har ett ansikte som noterar dig.

Hide & Seek aluminium, 2004 foto: Marcus Hansen

Så, i rummets bortre del, öppnar färg och form nya sinnen, kontrasterna och motsägelserna tar sig nya uttryck. Som i akvarier befinner sig textila objekt, en tanketråd går till organ, en annan till livet under vatten: mångarmade bläckfiskar, pärlbestyckade musslor och snäckor. De vackra Quintuplets tingestarna är utförda av strumpbyxor, skumgummi och pärlor. Väggarnas konst får mig att tänka på folklore, kurbits och folkdräktsdetaljer i kläde, men i färger som inte är växtfärger. Vid en närmare konfrontation med de stora verken upptäcker jag att de är gjorda av syntetiska ’vassa trasor’ (för skonsam skurning) sammanfogade med silkestråd.

Framed Scouringpad (large blue) skurlappar, silkestråd, 2005 foto: Marcus Hansen

Hårt och mjukt, abstrakt och konkret, närvaro och frånvaro, taktil struktur och suddiga minnen, färg svartvitt och glänsande … För min del avslutas utställningen med mobilen Brain Choir, en kör av hjärnor; skumgummi inklätt i skärt hårnät prytt med glittrande pärlor, skyddade eller glorifierade med schamponeringsringar. I utförande och material för kompositionen på många sätt tankarna till sextiotalet, och sänder åtminstone mig budskapet: var glad, men tänk inte så rysligt mycket – snurra långsamt med i livet, vet ja! Eller också har jag äntligen, som Maria M, höjt blicken mot det himmelska. Utgången ur rummet möter ingången: mobilen hänger framför En halv ängel.

*

The Legacy of J. A. Comenius. Traditions and Challenges of the Czech Culture and Education to Europe – ny permanent utställning som har pågått sedan 2009. Pedagogiska museet, Johan Amos Comenius i Prag , address: Valdštejnská 20, Praha 1 - Malá Strana, öppettider: tisdag-söndag 10.00–12.30, 13.00–17.00.

Pedagogiska museet, Johan Amos Comenius, i Prag, Valdštejnská 20

Pedagogisk historia i tiden

Pedagogiska museet i Prag bjuder på utbildningshistoria, pedagogik och kultur med Johan Amos Comenius i centrum. Utställningsbygget består av alfabet, språk bilder och miljöer, samt den makt som styr kunskapens grund och syfte: hur, vad och varför. Välbekanta punkter dyker tidigt upp och landar i nutida skolpolitiskt europeiskt samarbete – ett nätverk över gränser med rötter hos Comenius.

Välkommen till museet

Regionens utbildningshistoria börjar redan på 800-talet med bröderna Cyril och Methodius, greker med slavisk dialekt, som för sin mission i Moravien (östra Tjeckien) utformade det glagolitiska alfabetet och introducerade kyrkslaviskan. Bland deras övriga meriter kan nämnas att de undervisade i filosofi och att Methodius översatte bibeln till slaviska språk. Bröderna blev senare utnämnda till Europas skyddshelgon. Men kristnandet från öst fick snart konkurrens från väst och språket latin; och historiken fortsätter genom århundradena med tyngdpunkt på språk, alfabet och undervisning styrda av olika kyrkliga och politiska maktcentra.

Den kyrkliga och världsliga makten växer sida vid sida

Klostren förde utbildnings- och kulturtraditioner vidare, klosterskolor utvecklades till institutioner för en bredare allmänhet och nätverken av kloster knöt ihop Tjeckien med andra europeiska länder. Under senmedeltiden grundades Prags stadsbibliotek och universitetsbibliotek. Prags universitet grundades 1348 av Charles (Karel) IV, kung och romersk kejsare. Det skrivna språkets utveckling visas, alfabeten avlöser varandra och när andra än de intellektuella ska nås blir nationella språk allt viktigare. De medeltida manuskripten dekorerades med illustrerande ornament, och det didaktiska i att komplettera texten med illustrationer poängteras i sammanhanget. Undervisning skedde i kristendom, utbildning för liv och framtida arbete, kunskap om bön, bibel, klassiska antika ämnen och latin, men med nationalspråket som bas.

För de lägre nivåerna är förmedlandet fokuserat på instruktion och lyssnande. På universitetet, som även har en social funktion, handlar det om dialektik, kritiskt tänkande och att skärpa sina åsikter; fri diskussion och att försvara sina teser utmynnar i disputation. Förutsättningarna för den fortsatta utvecklingen är härmed givna; ambitionen att sprida kunskap för livet till en bred allmänhet samt att erbjuda en högre utbildningsnivå. I princip handlar det om text, bild, undervisningsmetodik samt nätverket vidare till andra länder. De styrande i utbildningssystemet inte att förglömma. Tröskeln till den moderna pedagogiken finns mellan 15- och 1600-talet, storheter från olika länder i Europa, som Erasmus, Rabelais, Montaigne, Vives och More når toppen av pedagogisk humanism: faktabaserad undervisning, modersmål, empirisk observation av tingens natur och arbetande aktivitet. Spåren av J.A. Comenius (1592-1670) börjar i ett blått rum som inger en känsla av vänlig fridfullhet, och här möter välbekanta punkter. Didactica magna; Grundprinciper i lärande utvecklade av J.A. Comenius: Efter att utbildningen har startats i hemmen ska skolan ta vid; undervisningen ska ske i stor grupp; båda könen ska undervisas oavsett ras och social position; alla ska ha den högsta utbildningen; livslångt lärande. • Skolan ska erbjuda utbildning för livet • Tillgänglig för alla oavsett klass och kön • Undervisningen ska ske på modersmål • En god bedömningsförmåga ska utvecklas • Grunden ska vara observationer av natur och liv • Instruktionsordning: från det kända till det okända, från konkret till abstrakt • Visuallitet och kombination teori och praktik • Fysisk träning är viktig för god inlärning

Comenius i sin skrivkammare, han författade cirka 250 skrifter

Comenius kom till Sverige år 1641, träffade Axel Oxenstierna, Louis De Geer, René Descartes, Johannes Matthiae och drottning Kristina, och fick i uppgift att skriva läroböcker för den svenska skolan.

Intill bildkolumnen visas en kort bildtext och huvudordet i olika stilar på folkspråk, latin, tyska och franska. Orbis Sensualium Pictus (Världen i bilder) uppslagsbok för barn av J.A. Comenius publicerad 1658 var den första läroboken för barn försedd med bilder. Bilderna intill visar hur det kunde se ut i en by- respektive i en stadsskola.

Nätverksbyggandet fortsätter på universitetsnivå, studieort utomlands valdes utifrån den egna religionen. I övrigt gjordes under skiftet 16-/1700-tal utbildningsresor för att vidga de erfarenheter man hade fått i hem och skola. 1707 beställde kejsaren en grundläggande teknisk utbildning av 12 personer från olika samhällsklasser. Skolplanscher från olika perioder finns på flera platser i utställningen och visar förändringar i undervisningen. De första, utanför Comeniusrummet, visar exempelvis kröningar, historiska slag, krigsredskap och kyrkoarkitektur. 1865-års planscher visar djur i miljö och ’djurprodukter’, stad, landsbygd, hemmet och dess redskap, arbetsplatser, historia, språk och stavning.

Enstaka möbler och interiörer uppbyggda av bilder, möbler och föremål från olika tider

Efter 1800-talets positivt pedagogiska klassrumsmiljö kommer man som besökare in i 1900-talet. Här förmedlas tiden då demokratin sattes ur spel och allt självstyrande i skolsystemet försvann.

Att maktsystemen som ska hyllas avlöser varandra syns tydligt i tidens skolplanscher.

Kommunismens kontroll av utbildningen gick ut på att instruera eleverna till goda kommunister. Böckernas bilder och budskap förändrades och skoluniformen bestod bland annat av den röda halsduken och bältet. Efter Sammetsrevolutionen 1989 öppnades gränserna för nya nätverk, bredd i undervisningen och högre utbildning. Tjeckiska skolor har öppnat för utbyte av studenter från andra länder och ingår vidare i Leonardo da Vinci National Agencys Programmet för livslångt lärande (2007-2013) vilket innebär internationella samarbeten av olika slag och på olika utbildningsnivåer. Cirkeln är sluten och öppen för fortsatta pedagogiska landvinningar.

Museets labyrint av rum gör att man lätt går vilse i tiden, för att i ett angränsande rum föras åter till en tid man redan har hunnit passera. Att alla texter är tvåspråkiga och illustrerade/medierade med hjälp av bilder eller föremål ligger i sakens natur. Avslutningsvis kan besökaren sitta ner i skolbänksraden och prova på att skriva eller rita med gåspenna.

*

Utställningen Sweetest Thing av Johan Thurfjell visas på Uppsala Konstmuseum till och med 20/11, utställningskatalogen släpps i början av november.

Johan Thurfjell "Trackings" (2010), olja på MDF, 20x13 cm (x4) Fotograf Petter Karlberg, courtesy Galerie Nordenhake och konstnären

Dimensioner

Johan Thurfjells berättelse blir olika beroende på vilken väg man vandrar genom utställningen. Oavsett vägval: en vandring mellan här och nu och då där och då. Blick och erfarenheter kan söka sig vidare mellan kulisser och minnesbilder, eller är det eviga myter; det som är utplånat, i fragment eller skugga förblir dolt men är samtidigt öppet för upplevaren att själv fylla i. Man kan börja i myterna, eller arketyperna, och följa spåren; vildmark, det stora och främmande, spår, sökande, pionjäranda, äventyr – berättelserna och de framkallade bilderna förs vidare och håller en annan dimension levande. Eller också kan man börja i barndomen, i rummet där barn- och vuxenperspektiv konfronteras eller möts. Bron i mellanrummet förenar, är vägen, men kollapsen är ett faktum, när inträffade detta faktum? Det fasansfulla ögonblicket för haren kan vara avgörande. Det finns en distans, någon sorts väg som ska vandras; bara vid ett tillfälle är du där, ryggande för det direkta mötet. Annars är det ’där borta’ det händer, har hänt – mycket ligger framför betraktaren men ändå bakom. Tids- och rumsdimension. Scener och kulisser, rekvisita, ett drama, livets teater? En förhistoria finns i Legend Meets Science (2011) snömannens fotspår, kranierna, vetenskapsmännen. Att myterna förts vidare bekräftas i den motsatta väggens Testimony (2010), där vykorten och den fortsatta berättelsen om upplevelser av märkliga varelser daterats till nutid. Nyckeln finns i verket Prolog (2011): via en upplevelse av svart-vit-färg seriefiktion och äventyr, utskuren till mångdimensionalitet genom lager av kulisser, når ögat något distanserat, exempelvis verkligheten i bostadsområdet. En annan typ av distanserad verklighet finns i kulissverken som ställts upp på scenen. Som vuxen besökare blickar man ner på bordet där scener ur Stage II (2011) utspelar sig, bakgrunden har färgats grön eller rosa. De realistiska scenerna/minnesbilderna känns, trots sin tredimensionalitet, ändå fjärran och öde; skolan, ”Jarva Mans Hut”, ”The Industrial Site”, medan den stora apan i djungelfiktionen är nära och konkret. Mytens berättelse är mer levande än de ’verkliga’ minnena. Vandringsvägen fortsätter över bron, Collapse (2009), som är en fantastisk och vacker konstruktion. När knäcktes den vid sin svagaste konstruktionspunkt? Före, efter eller under passagen över? Var det vid vandringens början eller slut? Var det på väg från rummet med myterna, eller på återvägen – till de eviga myterna? De tomma porträttramarna ger inget svar. Förändringsögonblicket, fångad i strålkastarens ljus: fly eller stanna i det obarmhärtiga mötet öga mot öga. Den skräckslagna varelsen vädjar samtidigt med blicken: åt vilket håll ska jag fly? Myter och minnen eller insikten att min tillvaros dimensioner har förändrats? Men kommer jag över bron? Var du än börjar i berättelsen/utställningen tvingas du inse att det finns upplevelser dit du inte kan återvända, som du ohjälpligt har passerat; lyckligtvis kan kreativitet förflytta berg! När man är liten gör man världen stor med hjälp av berättelser och fantasi, när man blir vuxen förminskar man fantasins och mytens betydelse; det är verkligheten som gäller, den är stor nog(?)

*

Utställningen Uppsalakemisterna visas på Museum Gustavianum i Uppsala och pågår året ut. Museets huvudmän: Gustavianum är ett universitetsmuseum där universitets konstsamlingar och myntkabinettet ingår. Utställningsansvariga: Johan Lundberg och Urban Josefsson, grafisk utformning: Jonas Andersson, utställningen är ett samarbete mellan museet och kemiska sektionen & Konstsamlingarna vid Uppsala universitet. Bakgrund: 2011 har av Förenta Nationerna utsetts till Kemins år under mottot ” Kemi – vårt liv vår framtid”. Det är hundra år sedan Marie Curie fick nobelpriset i kemi.

Kemins konst

Tyget Atomics, nytryckt av Ljungbergs textil

I utställningen Uppsalakemisterna presenterar Museum Gustavianum Uppsalas nobelpristagare i kemi och deras bidrag till forskningen. Här ryms både historia, samtid och framtid. Vidare får besökaren, bland annat, genom porträttkonsten och dess utveckling möta kemiprofessorer som verkat vid universitetet sedan 1750, och följa kemins utveckling som vetenskap.Det är två spår som presenteras.

Elof Wallqvist (1797-1857) professor i fysiologisk och medicinsk kemi, oljemålning, tidstypiska kläder och Vasa orden

Per Theodor Cleve professor i kemi 1874-1905. Dottern har målat porträttet i expressionistiskt snabba penseldrag, fri rumsbildning

Det är en unik kombination som visas i trapphus och ett mindre rum på museets andra våning. Mötet med kemisterna och deras gärningar äger nämligen rum i både kemins och konstvetenskapens namn. De två tillsynes vitt skilda vetenskaperna knyts, förutom i porträtten, samman av färgkemi och yngre besökares tecknade och fotograferade upplevelser av ämne och laboratorieexperiment. Central i utställningen är nobelpristagaren The Svedberg (professor i fysikalisk kemi 1912-1949 och 11-barnsfar) och hans gärning. Två av hans bidrag till vetenskapens framsteg visas, och förklaringarna kring de komplicerade upptäckterna, liksom till övrigt utställt material, känns fullt möjliga att ta till sig. Ultracentrifugen som utvecklades av honom på 1930-talet visas på storbild på väggen, i centrifugen fanns en rotor som uppenbarligen hade lätt för att explodera: en hel och en exploderad visas i den stora rundmontern.

Rotorer och Silverbibeln i faksimilutgåva, två av Svedbergs ’verk’ i den stora rundmontern

I centrifugen separerades lösningar i beståndsdelar, proverna placerades i en behållare i rotorn vars kraft i den första varianten var 100 000 ggr större än tyngdkraften. 24 rotorer tillverkades, 10 exploderade, påfrestningarna var stora men efter förbättringar nåddes en centrifugalkraft som var 400 000 ggr starkare än tyngdkraften. Studierna av finfördelade partiklar gav Svedberg nobelpriset 1926.

The Svedberg vid sin ultracentrifug, bildvepa

En annan av Uppsalamuseernas mastodontobjekt dyker oväntat upp i samma monter: Silverbibeln – men det är en faksimilutgåva från 1927. The Svedberg var förutom av kemi och konst även intresserad av fotografi och utvecklade tekniken att fotografera handskrifter. Ytterligare konstspår kommer in i bilden: The Svedberg designade ett draperi med figurer från atomfysikens värld till institutionen, Atomics, tyget har tryckts upp på nytt och fått ge ansikte åt utställningens affischer. Svedberg utförde ännu en textil komposition, mönstret Genetics där figurerna/symbolerna visar bananflugans DNA. Porträttet av Svedberg är expressionistiskt målat i kraftfulla färger och i levande laboratoriemiljö av Isaac Grünewald. Vidare lyfts han fram av Bror Hjorths stora trärelief Pan spelar, även om han där kanske inte innehar huvudrollen? Skärmarna med barnens ’kemikonst’ har den fyndiga överskriften ”The art lab”.

Bror Hjorths trärelief Pan spelar

Mittemellan kemi- och konstspåren tycks de stora och personliga konstverken befinna sig: The Svedbergs tygtryck och Bror Hjorths gigantiska trärelief Pan spelar där The Svedberg har fått sitta modell för den lockande Pan med horn och flöjt sittande i in natura i Uppsalamiljö, även det verket är, något skämtsamt, ett möte mellan kemi, biologi och humaniora. Jag vill påstå att en mångsidig och färgstark man har tagit plats och fått en rättmätig position i utställningsgestaltningen, där givetvis andra professorer i kemi utmärker sig med sina upptäckter, inte minst Svedbergs efterföljare: nobelpristagaren och professorn i biokemi Arne Tiselius.

Tiselius i aktion, fotovepa, intill visas porträttet. Möblerna kommer från gamla Kemikum, vissa av dem är ännu i bruk. I rundmontern Elekroforescellen som Tiselius utvecklade

Även om labbutrustning, apparaturer och instrument naturligtvis har funktionalitet som huvudsyfte kan föremålen upplevas som rena konstverk!

Ur montern: föremål från olika kemiska institutioner, laboratorieglas

Utställningsmedieringen Kemispåret består i stort sett av: skärmar med teckningar och fotografier av experimenterande barn i labbmiljö; rumsfasta vägg/golvmontrar innehållande instrument, apparatur, föremål och kemiska ämnen från förra århundradet och från olika kemiska institutioner, samt de två stora runda montrarna helt i glas. Konstspåret: porträtt av olika slag, till dessa finns separata, korta och varierande texter om personerna och deras gärningar. Till varje porträtt hör en text med konstvetenskaplig inriktning om avbildning/porträttmåleri och dess traditioner i olika tider, stilepoker och vad detta inneburit för porträttkonsten samt om kläd- och attributskoder under olika tider. Övriga utställningstexter består av faktatäta texter med integrerade bilder om naturens pigment och syntetiska pigment, och om hur man med hjälp av tekniska instrument/apparatur och kemisk analys kan analysera gamla målningar för att exempelvis avslöja förfalskningar och bestämma ålder och färgsammansättning.

Miniatyrlabb; undervisningsmodell av ett apotekslaboratorium

Här finns inga möjligheter till sinnesupplevelser förutom synintryck, inget att lukta eller ta på, ingen att lyssna på – kanske beror det på att produkter och apparater inom kemins område varken är ofarliga, billiga eller okomplicerade. Dock finns ett program där aktiviteter i samband med kemins år erbjuds av museet, företag och institutioner i samarbete. http://www.gustavianum.uu.se/node205 Men: Det är en liten utställning som innehåller mycket; den lilla utställningen förmedlar storheter. Samarbetet över vetenskapsgränserna är ett bra grepp som kan locka både den mindre kemikunnige och den mindre konstintresserade till nytt intresse – kanske leder den oväntade upplevelsen till korsbefruktning och nya upptäckter på både kemisk och naturlig väg…

*

Uppsala Konstmuseum har ett rum för keramik från Upsala-Ekeby där olika utställningar avlöser varandra, dessutom visas då och då någon ytterligare temautställning

När den uppländska leran intog världen

Produktionen vid Upsala-Ekeby keramik startade 1886, men tog fart först 1923 när man anställde egna konstnärer för formgivning av konstprodukter. Att -50-talet var en höjdpunkt i företagets historia blir uppenbart vid ett besök på Uppsala Konstmuseum, där man i det fasta Ekeby-rummet visar föremål från samlingarna under varierande teman. (Utställning Internationellt är avslutad men nya utställningar är ständigt aktuella.)

Keramiken från Upsala-Ekeby utmärkte sig under -20, -30 och -50 – talen på världsutställningar och mässor runt om i världen: Paris, New York, Caracas, Nairobi och Sydney. Leran var en förutsättning för hantverket som blev konsthantverk och konstindustri. Det varierande formspråket, företagets satsning på svenska och internationella konstnärer, tidens trender och influenser från hela världen, var andra faktorer som bidrog till att UE levde och blomstrade. Ekeby-rummet på Uppsala slott bär och framför en berättelse, trots rummets litenhet och tystnad är det fullt av liv, rörelse och kreativ produktion. I de färdiga keramikföremålen som stoltserar på det centrala bordet möter man hela världen i olika tider genom färg, form och titlar. Produktionen pågick fram till 1978 och museet har många objekt i sina samlingar att visa. Föremålen på visningsbordet varierar beroende på tema, den omgivande miljön byter däremot inte skepnad. Väggarnas berättelse i foto, text och film från fabrikens interiör och exteriör är den samma. Mötet med den glatt vinkande mannen som just gått ut genom grindarna är lika fint varje gång man själv går ut eller in i rummet. Tillsammans med det väggtäckande svartvita fotots övriga personer, som i olika konstellationer är på väg hem efter arbetsdagens eller epokens slut, var denne man ytterligare en förutsättning för företagets namn i världen. I andra väggbilder kan besökaren möta några av de konstnärer som var verksamma under olika tider, exempelvis Ingrid Atterberg och Hjördis Oldfors, uppleva kvinnor i arbete med att dekorera och syna gods, se kända produkter i olika stadier och bilda sig en uppfattning om arbetsmiljön. Närvaron av svartvita människor i produktionsögonblicket ger de centrala färg- och formrika föremålen bakgrund på flera plan. Filmen som rullar på en mindre väggyta tillför en aktiv men rofylld puls i ögonvrån under tiden man som besökare njuter av det stora bordets ögonfägnad. Utställningen Internationellt innefattar såväl målningar som keramik med Uppland som utgångspunkt. I Ekeby-rummet talas det om att visa en epok av svensk industrihistoria, det grå och begränsande uttrycket som förekommer i någon av rummets texter uppvägs av den skatt som finns i museets samlingar, och som så tydligt konkretiseras i det framdukade konsthantverket med internationell prägel. Vaser, fat, urnor, prydnadsföremål och skålar från olika tider och med inspiration från en mängd kulturer är utställda. För produktionen vid sekelskiftet importerades förlagor från olika europeiska länder som kopierades, här visas föremål dekorerade i Art Noveau. På väg mot -60 och -70-talens mode och ökande konkurrens hinner Ekebys konstnärer sätta kraftfullt kreativa spår och ställa ut på en mängd internationella mässor och utställningar, där de ger och får impulser. Den konstnärliga självständigheten och tydliga trendgränser avspeglas i utställningen.

Att efterkrigstiden hörde till Upsala-Ekebys storhetstid är inte svårt att ta till sig. Tidens mjuka formskönhet tycks i symbios med materialets natur, de milda färgerna lever i formen. Av föremålens titlar framgår de utåtriktade internationella trenderna ytterligare, inspirationen kommer från hela världen. Hjördis Oldfors serier Kokos (1954), Atoll (1956), Delfin (1957) och Oas (1958) Mari Simmulsons Kalypso (1957) och Inka (1958), och Vicke Lindstrands Kaktus (1950) talar ett tydligt språk som uttryckligen betonas i färg, form och dekoration eller konstnärlig association. Andra titlar från tidens Ekebykonstnärer är exempelvis Senegal, Nigeria och Negro. Även konstnärer från andra länder var periodvis verksamma i produktionen, exempelvis sydkoreanen Hyonsun Rhee 1963-65.

Övergången i 60- och 70-tal har en del spännande att erbjuda. Geometriska vinklar ersätter mjuka linjer i så väl form som dekoration och för tanken till andra tillverkningstekniker, även om den grövre strukturen och de dovare färgerna väl harmonierar med leran. Designskiftet syns i Ingrid Atterbergs bruna, enkla, mjukt triangulära assiett Messina (1960) dekorerad med tätt ristade korta streck; av samma konstnär visas en vas och ett fat (1963), föremålens konturer är nästintill räta i vinklarna, färgerna är gråsvart, grått och turkos, dekorationen är uppbyggd av trianglar, kvadrater och rektanglar. I Atterbergs vas Indien (1967) är endast överdelen dekorerad med upprepade enkla former. Att gå runt bordet och betrakta är en inspirerande och mycket lärorik tids- och designresa. Fram till den 15 juni visas keramik, förutom i Ekebyrummet, även i ett angränsande rum, där utställningen Expo fokuserar på företagets plats på världsutställningar. Utställningsgestaltningen i Expo är inspirerad av konstindustrimässan i Caracas 1957 och de unikt formgivna föremålen i olika färgställningar visas på en brett svartvitrandig trappliknande hylla. Kombinationen, som återfinns på ett av väggfotografierna från utställningen, är minst sagt udda: föremålens rika färg- och formspråk, som borde framhävas i utställningssammanhanget, försvinner i de breda längsgående ränderna som utgör underlag och bakgrund; de markerade ränderna tycks vid en första anblick våldföra sig på de sinnliga konstfullt utförda objekten.

Vid en stunds betraktande förändras upplevelsen: den hårda kontrasten lyfter upp och bejakar, håller sig i bakgrunden och lägger sig platt som underlag.

Utställningen Naturligtvis – Karl Axel Pehrson visas på Bror Hjorths Hus i Uppsala till och med den 4 september.

Naturens under

Vägen från konkretistisk konst till de naturens under Karl Axel Pehrson senare i livet skapade, tycks i hans fall varken snårig, onaturlig eller lång. Formerna, fantasin och lekfullheten synes närvarande från början – före skapandet av naturen är formen och strukturen. När man som betraktare närmar sig den Pehrsonska naturen fångas man ohjälpligt in av förföriska växter och djur.

Åsnekyckling och Torngurkor, foto: Bror Hjorths Hus pressbild

Det är inte svårt att komma in i Karl Axel Pehrsons naturvärld, växter och djur som möter i förgrunden, drar blicken till sig och sedan sugs man vidare in. Plötsligt befinner man sig bara där i någon av dimensionerna; vandrande bland ständigt nyfödda okända arter, simmande över vatten och kravlande vidare i diffusa skogar och berg i ett fjärran som inte tycks ha något slut. Befinner man sig i en fantasins drömvärld eller i urtiden? En oändlig vandring där något ständigt växer upp framför fötter och ögon har börjat; ny, okänd – eller också har arten funnits i evigheter; medan bakgrunden är stilla och oföränderligt i vila. Regntid Attoitto (-88, akryl): En paradisö tycks nyss ha fötts, stigit upp och kluvit forsen, de mest fantastiska blommor av orkidétyp gror och liksom kläcks inför betraktarens blick. Den Svarta buskdraken (akryl) tittar med snälla, vida, avvaktande och främmande ögon på den som vill möta dess blick, samtidigt håller den sig fast med stadiga grepp om den tunna blomstjälk som böjer sig för djurets lätta tyngd. I fjärran rör sig himlens oväder vidare, fruset i sin rörelse. Utan svårighet skulle Sniff eller Klippdassen kunna kommunicera med buskdraken – de skulle utan att blinka byta blickar i samförstånd. Grigelpaddan (-78, akryl) skulle jag däremot inte närma mig frivilligt, även naturens färger gör att jag håller mig på avvaktande avstånd – de känns obestämbart främmande för min natur.

Grigelpadda, foto: Bror Hjorths Hus pressbild

Den surrealistiska skapelsen tar sig kraftfullast uttryck när den är utförd i akryl, färgen är som gjord för att färgsätta Karl Axel Pehrsons värld medan de knivskarpa detaljerna tycks mer framträdande i akvareller och grafiska blad. Utställningen innehåller även en väggvinkel av konstnärens tidigare, icke föreställande, konst. Tack vare den välgjorda hängningen kan dessa verk betraktas mot en bakgrund av de senare, föreställande, verken – den organiska ansatsen i formerna hos de konkretistiska bilderna kan följas till naturens värld. Pehrsons berömda skalbaggar, med naturtrogna latinska benämningar med tillägget Pehrs, finner utställningsbesökaren i utdragbara lådor på grafiska blad under glas, naturligtvis finns förstoringsglas på plats! Vidare finns skulpturer, bland annat visas prototypen till Guldbaggen, samt några av konstnärens finurliga spel att förundras över. Verkligt eller overkligt, naturligt eller onaturligt; sanningshalten i de naturens under som Karl Axel Pehrson bjuder i sina verk verifieras av ’skolplanchen’, affischens utformning garanterar att arterna Prot och Blånosgabil är överensstämmande med verkligheten – ty det var väl inte fantasi som skolplanscherna förmedlade? Å andra sidan är liljorna (av okänd art) i min egen trädgård onaturligt och overkligt vackra.

6-tåig Prot och Blånosgabil, foto: Bror Hjorths Hus pressbild (ej affisch)

Utställningen Idéer för det vävande folket visas på Upplandsmuseet t.o.m. den 25/4

Verk och verklighet som inspirerar till eget skapande

Upplandsmuseet presenterar vävda alster och två böcker med vävsedlar och bilder av alstren. Vilket som tillkommit först, väven eller boken, förtäljer inte historien – någon skriven berättelse omkring utställningen finns nämligen inte på plats. Det gör däremot vävarna som får tala för sig själva, och böckerna som visar hur vävare ska gå tillväga för att åstadkomma dessa varierade och fina resultat. Väggar, golvpodier och fönster i två av rummen på akademikvarnens andra våning är prydda av en mängd olika typer av vävar, utanför, som en levande bakgrund, forsar Fyrisåns vårflod fram. Både miljö och vävar inspirerar. Att utställningen är producerad av vävböckernas författare Kerstin Lovallius och Mariana Eriksson i samarbete med länshemslöjdskonsulenten Annkristin Hult och Upplandsmuseet, framgår, vad jag kan se, ingenstans – men det är naturligtvis inspirationen, vävarna och hur man framställer dessa som är det intressanta.

Det första intrycket handlar om modeller, färg och variation. Vävalstren är inte traditionella, och jag tänker att varje väv är ett unikt konsthantverk; men samtidigt möjliga att utföra för den med lite högre kunskaper i uppsättning, vävning och montering. Här visas produkter som i och för sig ofta förknippas med vävning, bland annat sjalar, mattor, möbeldynor, klädtyger, kuddar, väskor, dukar, handdukar, gardiner och vepor. Därtill kommer lite mer udda vävprodukter i form av armband, skål, lampskärm och papperskorg. Men det är valet av tekniker och idérikedom i modeller, design och utförande som gör utställningen.

Tekniken corduroy är spännande och återkommer i olika tappningar i flera av objekten, exempelvis bildar den öglor på en kudde och ryaliknande lugg i en matta. Även tekniken moorman var en ny bekantskap och mitt intresse för den förstärktes genom mattans utförande, där invävda fotspår framträdde på ett ljuvligt provokativt sätt. Till de mest imponerande tingen hörde skålen med bladmotiv vävd i damast.

Jag ser utställningen i termer av inspiration, nytänkande och samtid; man kan skapa så mycket med hjälp av olika vävtekniker som knappast ens andas allmoge. Även om flera av teknikerna, som myggtjäll, dukagång och krabbasnår är traditionella, har de använts i modeller som passar mer modernt trendig inredning och smak. Den positiva upplevelsen förstärks när jag upptäcker att alla vävarna har sin motsvarighet i någon av de två böckerna – den som har kunskaper och vävstol kan köpa material och sätta igång. Det är inte ofta man får se vävböckernas fotograferade produkter i verkligheten, känslan av att kunna ta på, se detaljer och material och uppleva tredimensionaliteten, tillför mycket till den egna skaparlusten. Trots att de konkreta vävda objekten representerar kreativiteten, saknar jag väverskornas ’berättelser’, de hade tillfört ytterligare en dimension. Ett eller annat förstoringsglas hade inte heller suttit i vägen. Gemensamt för böckerna är att de innehåller vävsedlar/-notor, monteringsanvisningar och bilder. Väv som vi (2011) ger dessutom lite historik och fakta kring teknik, modell och material. Speciellt för Väv/Weave (2008) är tvåspråkigheten, råd, användningsområden, effekter och teknikers speciella egenskaper, uppsättningstips och efterbehandling.

Krassimir Kolev och Kent Wahlbeck ställer ut på Mollbrinks Konst i Uppsala t.o.m. 9 april

Mänsklighetens många ansikten

Det är inte första gången verk av Krassimir Kolev och Kent Wahlbeck berikar varandra. Den lyckade fusionen blir återigen uppenbar i galleriets blandning av konstnärernas gestaltande av mänsklighetens olika sidor. En dialog mellan olika gränsområden äger rum, men det går lika bra att ta emot eller möta ett uttryck i taget.

Wahlbeck: Figurativt, mystik bakom tomma färgglada masker, smått ”alienerande”, geometri och färg, psykedeliska miljöer och organiskt livfulla gestalter. Kolev: Kropp, själ, hudnära. Skönhet. Wahlbeck: Solitärer i grupp; maskerna kommunicerar inte sinsemellan men samspelar i sin miljö, mot sin bakgrund. Kolev: Relationer; någon äras, tid möter tid, rum möter rum, förhållandet mellan jaget och dess spegelbild eller självbild. Olika dimensioner av möten. Wahlbeck: Organiska uttryck nästlar sig in bland det mänskligt kroppsliga och sinnliga – växer fast och förenas med jorden och naturen därifrån de har sitt ursprung, medan kraften från det mänskliga separeras och lyfts ovanför. Kolev: Å ena sidan utlämnad, å den andra stolt, öppen och nyfiken – eller bara i fridfull vila. Wahlbeck: Maskerna; det är ytan i det yttersta skiktet som talar – så konstlad att den lägger sig som en mask ovanpå sig själv och befinner sig på så vis mellan sig själv och betraktaren. Kolev: Inåt, mot sitt eget inre och bakåt i tiden. Mötet med betraktaren sker genom ännu ett medium; någon annans kropp, en spegel eller någon annans ögon.

Självporträtt, Krassimir Kolev

Kommunikation? Innanför dörren möter ett självporträtt av Krassimir Kolev; konstnärens blick, tillsammans med händernas mätande gester, tycks pröva besökaren som ett motiv för sin konst – komplext och finurligt! I utställningen i övrigt behöver man som betraktare inte känna sig betraktad – åtminstone inte öppet, vad som pågår bakom maskernas tomma ögonhålor eller på andra sidan de bortvända ansiktena är naturligtvis svårt att uttala sig om.

Röd Måne, Kent Wahlbeck

Kolevs människor möter jag någon annanstans, och på deras villkor. I de olika ’spegelsviterna’ visar de sig sådana som de är, möten mellan tid, kultur och tradition äger rum; det som speglas är konstnärens bakgrund i korsvägen mellan öst och väst. De avklädda kvinnorna möter sig själva, möter sin bakgrund och speglar sig mot och i den, betraktas av de förflutnas blickar med sin nuvarande miljö som bakgrund i förhållande till den gamla tiden – vad förgrunden i betraktarens tid och rum innehåller framgår naturligtvis inte.

The Balkan Mirror I, Krassimir Kolev

Flickan som möter sig själv i spegeln fascinerar både sig själv och sin betraktare, osökt tänker man på Alice, Snövit och barn som lekt med tankar omkring sin spegelbild, och på vuxna som reflekterat över sin självbild. En liknande upplevelse möter i natursviten: nyfikenheten att pröva jagets förhållande till naturen med påföljande upptäckt att den bär och att människa och natur hör samman. Möten med egen och omgivande natur.

Anonym och Som i en spegel, Krassimir Kolev

Gester, händer, fötter och andra kroppsdelar är så oerhört konkreta och nära. Kolevs skulpturer däremot, känns vilsna i sammanhanget och kommer inte till sin rätt. Kontrastspelet mellan det nära men samtidigt bort- och inåtvända hos Kolev, och de öppna solitära färgglada maskerna i plåt mot plexiglas som döljer allt eller inte innehåller något, samt det varmt guldskimrande nära mötet mellan två människor skapade av Wahlbeck, är suveränt.

Tillsammans II, Kent Wahlbeck

Kjell Engmans glasskulpturer visas på Mollbrinks Konst i Uppsala till och med den 19 mars

Förkroppsligade besjälningar

Ett galleri av gestalter och väsen möter, rummen är befolkade av stillastående rörelse. I utställningen finns en stillhet och en mystik som gör att man som besökare känner sig högtidlig, nästintill andäktig i närmande och möte med varje glasskulptur; det är inte ett ting man möter utan en besjälad kroppslighet av glas.

Glasskulptören och musikern Kjell Engman bjuder med sin utställning in till en miljö där magiska möten väntar. Människorna, musiken och förfriskningarna är centrala, men det är inuti instrumentens och människornas kroppar och gestalter som de verkliga mötena sker.

Min Fiol, glas

Ett drag av teater och drama sveper fram; vrider glasfiolen, krackelerar dess guldyta, blottar dess själ och får glasstråkens ’tagel’ att brista. Fiolkroppens inre är besjälat av rytm och liv, en mörk gestalt i färgglada kläder mot en bakgrund av klaviaturer har sin boning där i. Samma rörelse som vrider utställningens instrument formar mans- och kvinnoskulpturernas poser, kryper vidare in i även deras kroppar, fyller dem med uttryck. Belyst inifrån tillförs det hårda glasmaterialet ytterligare liv, vilket bidrar till den ogripbara motsägelse som präglar objekt och helhet. Inre och yttre utstrålning blir uppenbar genom verkens olika detaljer. Inuti den opersonliga elgitarrens kalla glaskropp befinner sig ett varmt ansikte fullt av karaktär, vem är underordnad vem? Primadonna, lady eller fången i sitt väsen; skillnaden sitter inte i grundfiguren utan i utstrålning och attributens placering. Även i mansfigurerna, exempelvis: Man in trenchcoat, och Burden on my shoulders, handlar framtoningen om färgsättning, inre signaler, någon poseringsdetalj och en fågels placering i förhållande till den mänskliga gestalten.

Man in trenchcoat, glas

Ledsagad av Engmans egenkomponerade elektroniska musik vid trappans fot finner jag ytterligare instrument i glas, gitarrer och fioler exponeras i fokuserat ljus som lyfter fram så väl instrument som självlysande till- eller frånkopplad elektrifiering och egen inneboende livskraft. Musiken för mina associationer till natur och fåglar, och de något magiska motsägelserna ökas ytterligare: I det innersta rummet i den undre världens mörker (bankvalvet i galleriets källare) lever teaterbaren sitt eget liv, ända tills besökaren kommer och tar emot de uttryck de olika småborden bjuder på. I sex olika bordsstilleben pågår barlivet, utan mänsklig inblandning: vinet hälls upp, ett glas välts och dess innehåll rinner ut, dilleriets symboler synliggör sig själva, och frihetens fågel befinner sig, tillsammans med ett förföriskt lockande innehåll, i var och varannan flaska. Besökarens möten med bordsscenarierna fullbordar verken, som är kroppsliga men helt i glas.

Conversational table 5, glas

På en upphöjd piedestal befinner sig den gigantiska skålen med lysande orangea nyttiga apelsiner – onåbara. Skålens målade budskap är lika motsägelsefullt: inramade av krackelerat guld och instängda bakom taggtråd befinner sig gymnaster lekande med sina bollar i en ständig rörelse runt, runt den stora skålen. Gymnasternas mönster, som påminner om grekisk vasmålningskonst, går igen i dekoren av de flaskor som med sitt belysta pärlande/olikfärgade innehåll är placerade på lokalens väggfasta hyllor – det är mig så lockande att be om ett glas.

Möten i konsten

Tre relativt nyinköpta verk har inspirerat till valet av tre teman i utställningen Spår och tendenser som visas på Uppsala Konstmuseum fram till 3/3 -11. Under välvalda underrubriker inom temana Abstraktion, Porträtt och Landskap kommunicerar verk ur samlingarna med varandra.

Foto: Bo Gyllander Anneé Olofsson All ends have a start c-print, 2008

Mitt första möte med utställningens konst sker bland porträtten, mötet innehåller scener Ur det mänskliga dramat. Efter att ha läst väggtexten intill Anneé Olofssons verk utgår jag från dessa i de fortsatta mötena med det gestaltade; med början i All ends have a start (2008) och We are not the ones we used to be (1997) berättar verken om relationer. Relationen mellan konstnären och hennes far; bilden, som ’fallit ner från museiväggen’, föreställer konstnären iförd svart paljettklänning, verkets skadade hörn och väggens kraftfulla spik ingår alla i relationsdramat på flera nivåer. Den mänskliga relationens dramatiska fortsättning skildras i bilden intill, där konstnären själv har fallit till golvet intill sitt konstverk – stukad, kantstött, utan trygg och stadig förankring. Kommunikationen fortsätter, studsar än hit och än dit, som ett eko avdelningens övriga verk emellan; relationer mellan människor eller kroppsdelar – möten och relationer mellan verk och betraktare. Landskapen blir nästa anhalt i utställningsvandringen, underrubriken är Föreställningar om ett landskap (landskapsbilden då och nu), relationer och möten följer med. Två av verken är inköpta under det gångna året: Fredrik Helanders Studenternas idrottsplats (2010) och Agneta Forslunds Samband (2010). Idrottsplatsen avbildad i nutid möter berättelsen om slaget som en gång stod där, och vidare betraktarens upplevelser av idrottsplatsen eller dess motsvarighet. Forslunds Samband är spännande motsägelsefull, en fjällnatur med formationer liksom svävande i olika lager. Diskussionen mellan verken i temat är saklig men flyter en aning trögt. Som betraktare står jag så tillslut inför det tema där utställningen egentligen började: Abstraktion, med underrubriken Betraktaren och betraktelsen. I salen, och temats fortsättning in i nästa, råder dynamik; konfrontationerna laddar luften, det är spännande möten mellan harmoni, disharmoni och länkande associationer – abstrakta och modernistiska uttryck i en pågående rörelse utan början och slut. Sida vid sida återfinns Sonia Delaunays och Axel Liebers verk, samhörigheten finns inte i tid, form eller material; det är färg, innehåll och passning som gör dem till ett par som nästan ger rysningar. Formleken mellan harmoni och disharmoni flyter fram i länkar genom rumshalvan.

Foto: Bo Gyllander Sonia Delaunay Utan titel 1970-tal

Gruppen av gymnasister som samlats gör att jag inte kommer åt att läsa väggtexten med utställningens inledning, men påminner om att museets uppdrag, förutom att visa samlingarna, är att nå ut till olika grupper. Bladet med utställningstext och verksförteckning lämnar däremot mest frågetecken, och jag undrar om dess syfte enbart är att berätta om samlingarna och uppdraget. Jag väljer att ta emot den konst och utställning som möter mig, och trots fascinationen för det abstrakta återvänder jag till porträtten och platsen framför Peter Dahls I fint sällskap (1981). Jag söker det centrala, vem är sällskapets medelpunkt? Bilden består av två människogrupperingar som av kropparnas placeringar att döma ser ut att kommunicera inbördes. Men flera fokus är möjliga beroende på om motivet handlar om klädkod, kroppsspråk eller utseende: den ’främmande fågeln’ med snedställda ögon, nedslagen blick och heltäckande klädsel har i någon mån allas uppmärksamhet. De två utmanade klädda med ryggarna mot varandra delar de två grupperna och synes stå för avsaknad av kommunikation, deras centrala placering och riktade uppmärksamhet kanske trots allt pekar på något helt annat. Och så tycker jag mig finna den centrala punkten för all form av kommunikation i motivet: glaset i den främmandes hand och flaskan i servitrisens hand.

Textila konstverk berättar sagor och förmedlar bilder av myter

Broströms Kafé Uppsala 15/1 – 3/2

Ett referat: Framför ögonen utspelas scener, växlar som akterna i en pjäs och fortskrider som handlingen i en berättelse. Inga Lindéns textila collage och målningar gestaltar flera dimensioner av berättande. Bildscenerna och berättelsen börjar med färden på floden Styx och ilandsättandet bland Hades rosor. Den gigantiska rosenhäcken är mörk, snårig och full av törnen. En smutsig vimpel visar att någon mer har fört en kamp på platsen.

Väl ute ur rosensnåret framträder riddaren/hjälten som i en vision, krönt av kunglig makt, men spåren av blod och brända fält visar ytterligare en vinkel – sedd i ett underifrånperspektiv. En stad skymtar, drottningens ande vakar över stad och fjärran landskap. I förgrunden visas klotter, blod, svärta och fångenskap – drottningens ljus lyser över scenen men kronan inger inte glorians hopp. I kulissen finns dock fågelns och grönskans budskap, vilket återfinns i nästa akt: den djupa skogen, mystiken, smäckra älvväsen som sträcker sig mot ljuset.

Skräckscenerna kommer plötsligt runt hörnet, spindeln och… , eller är det bara rekvisita? Teaterscenen, ridå, drama, dynamik. Dramatiken ökar: kraftig explosion, svart regn, rinnande blod, slottet i fjärran – ska riddaren hinna, eller är det bara en hägring? Brusten kommunikation, drömmen om hjälten var stark, lämnar spår – en mörk siluett som etsar sig fast, självlysande försvinner i fjärran. Hjälten befinner sig två dimensioner bort, mellan de strålande konturerna och betraktaren finns svarta moln som sluter sig kring den flyende drömmen, eller är det ridå och kulisser.

Och så den sista bilden – eller är det den första – Olof Palme; hjälte, myt, huvudperson eller joker? Ingas Lindéns textilcollage bygger genom sina lager och detaljer en tredimensionalitet som påminner om en teaterscen; gestaltade myter och figurer från myt och saga framträder. Roller och manuskript tycks dessutom klassiska, odödliga och oberoende av tiden – alternativt ha sina motsvarigheter i vår tid och vårt samhälle. Vilken berättelse man som betraktare tycker sig uppleva beror kanske på var man börjar, om man nu över huvud taget ser på de utställda konstverken som en linjär berättelse.

Intryck av konstnärliga uttryck på Uppsala konstmuseum

Stipendiater 2010, Stiftelsen Anna-Lisa Thompson till Minne till och med 23/1 -11 Uppländsk salong 2010 till och med 23/1 -11 Mångfalden av konstnärer, material och tekniker imponerar. Några av verken gör kraftfulla spår som troligen någonstans i hjärnans vindlingar kommer att bli bestående och utgöra framtida referenser.

Fantastiska krinolinskapelser, plaggskulpturer, fångar min blick – så mångdimensionella i sin framtoning. Såhär på avstånd ser de ut att vara av format tidningspapper, vilket vid ett närmande visar sig vara helt fel. Materialet är textil, däremot handlar det mycket riktigt om media och mediering, men i form av TV-rutors bilder och TV-tidningars budskap i mångfald och upprepning, samt om ett stort antal händer; overksamma respektive aktiva. En bit av det inrutat mänskliga fångat i kvinnlig dräkt.

©Johanna Friedman, Recreation, plaggskulptur, 2010

Helheten i verket handlar enligt konstnären Johanna Friedman om planering och kaos, och har sin utgångspunkt i Le Corbusiers princip om stadsplanering, vilket känns lite långsökt då krinolinerna stod bra på egna ben. Trots att jag uppskattade delarna missade konstnären och jag mötet i det sammantagna verket, vidare medierat genom videoverket PowerPoint, dessutom stal det senare sinnen och fokus från rummets övriga konstuttryck. Med rörliga bilder från det föregående verket i ögonvrån och berättelsen om kaos och ordning ljudande i mina öron, försöker jag koncentrera mig på Kristin Lidströms illustrerade Ordboksepos. Text och bild i samspel – uttrycket hör i dubbel bemärkelse till mina favoriter. Karaktär och struktur pekar linjärt följdriktigt, med tanke på alfabetisk bokstavsordning och känslan av klassisk uppbyggnad, mot en ordbok. Eposet och illustrationerna i Katt bland hermeliner framför var och en och tillsammans en mängd berättelser, rikt sammansatta av så många nivåer att min koncentration långt ifrån räckte till att överblicka dessa där och då. Illustrationerna, de maskerade djuriskt mänskliga varelserna och deras tillvaro, är suveräna – den samspelande berättelsen känns, sagt med en lätt rysning, suggestivt lekfull.

©Kristin Lidström, Ett illustrerat Ordboksepos

De två övriga stipendiaterna, Elisabeth Frieberg och Maria Nordin, är på inget sätt mindre nämnvärda i sina uttryck men kommer lite i skymundan. Utöver de två dimensionerna djup och yta, som framträder med omedelbarhet, syns de övriga hamna i skugga och bli mer svåråtkomliga i sammanhanget och det begränsade rummet. Uppländsk salong 2010 bjuder på mängd och rik variation; textila varianter, siluett, linoleum, collage, keramik, plexiglas och blandade tekniker, möter betraktarens blick vid sidan om de lite mer ’traditionella’. Själv blir jag denna gång extra tilltalad av ytors strukturer. Med närhet till fönstret och den snökalla borggården stannar jag inför Barbro Anderssons bilder av viddernas snö och is, där spåren av liv utgörs av enstaka stygn som vägledning; en fyr, ett röse, en isränna… I Birgitta Nordström Wiklunds keramiska collage, eller pussel, upplever jag svindlande rörelse och djup. Det känns som om mönstret i den rökbrända keramiken har en magisk levande kraft som drar mig in i verkets hemliga gång eller rum. Farligt nära att försvinna in vänder jag mig hastigt mot den motsatta väggen för att genast fångas av andra strukturer. Taktilt, ledande och vilseledande: collage i vitt veckat silkespapper med detaljer i tunt vitt garn. Sinnena för ljud, ljus, och känsel aktiveras trots att skapelserna befinner sig bakom glas. Pappersvikningars tvingande riktningar och former överensstämmer inte med garnet, riktningsanvisningen i rörelsen slutar Oavslutat i ett tomt vitt intet men stannar ändå inte. Ann-Charlotte Nordströms verk är oerhört spännande. Dessvärre kan inte detsamma sägas om Berit Sahlströms gobelängvävar, tros att de är mästerverk som föreställer storheter.

Små finesser avslutar

Galleri Villavägen sju avslutar med grupper av miniatyrer, utförda av konstnärer som har ställt ut på galleriet under åren som gått. Utställningen sju miniscules vittnar om den bredd som bjudits besökarna i de trivsamma lokalerna, och om galleristen Anna Jonsons känsla för urval av konst och konstnärer, ofta uppländska.

Trots mångfalden av konstnärliga uttryck är utställningen överskådlig och lätt att ta till sig, något som har varit kännetecknande för de utställningar jag har haft möjlighet att besöka. Grupperade i tema/serie och teknik visas respektive konstnärs verk på utrymmen som gör dem rättvisa. Fönsterbänkarna pryds hemtrevligt av rosa och lila dalahästar i trä, på piedestaler tronar keramikobjekt och en installation. I övrigt är det väggar mellan fönster och dörrar som utgör bakgrund till motiv utförda i en mängd olika tekniker på ytor av ca 15 cm²/verk. Särskilda spår i mitt minne just i dag lämnar Lars Holms akvareller Spår, och ljuset och djupet i och mellan trädstammarna i Nordic light, utförda i blandteknik av Jin Jiang.

De tunna konturerna i Anna Jonsons kopparetsningar gestaltar på ett suveränt sätt massivt kroppsliga Modeller, några av de sex studierna har fått en accent, ett sidotillägg av en formdetalj i färg. Vidare: akvarellserien Amaryllis målad av Karin Danielsson, mästerligt vacker, och så levande i sitt utförande att man kan undra om de slår ut under besöket.

Ändå är det Mats Nybergs fem trägubbar i verket Gubbe som tilltalar mig mest, de är varken tysta eller stilla, ändå sitter de med varsin spik på väggen, alla i samma ställning, och utan händer eller fötter. De är både levande och döda – helt enkelt genomgående ’både och’. De ser alla ut att samtidigt vara i rörelsen hopp, samtidigt som de inger känslan hopp. I samma stund utsträckta i en rörelse där de inte kan försvara sig, ”hands up”, eller uppspikade döda. De är samtidigt i en segerrörelse eller har just passerat mållinjen. Eller sträcker på sig som nyss uppstigna, alternativt reser sig som nyss uppståndna. Givit upp eller segrat, svaret finns i betraktarens ögon…

Hade jag besökt utställningen en annan dag hade kanske några av de andra små finesserna talat starkare till mig, men tyvärr inföll sista utställningsdagen den 12/12. Ändå har jag en förhoppning om att konsten kan fortsätta leva i någon form på Villavägen 7 i Uppsala.

Genom Ordet till Bilden

Elisabet Hermodsson ställer ut i Åhuset, Walmstedtska gården, Uppsala till och med 19/12

Ord och bild i symbios, formade av och för varandra, förstärkande varandra. Elisabet Hermodsson använder många uttryck för sitt förmedlande: hon formger, tecknar, textar, diktar, tonsätter och målar. Språket i det utställda är lika intensivt och komplext nu som på sextiotalet, men det innehåller färre bokstäver och ger mera utrymme för ’den andre’ – uttryckens mottagare.

I det första rummet är det insikten om Elisabet Hermodssons mångfald av uttryck som imponerar. Engagemangets form, upprördheten mot världens ondska och orättvisor, nedtecknat, i dubbel bemärkelse, i form av ord och bilder. Texten tätt intill, på, i och igenom bilden. Det mänskliga vävs samman med det andliga, det omänskliga framträder tydligt. Sextiotalets proteströrelser färgar många av de detaljrika teckningarna i blyerts och kol. Genom Ordet till Bilden, valet av utställningsnamn blir mer uppenbart i det andra rummet. Ändå måste jag, innan jag går vidare, fråga mig vad som kom först: vad är ett ord utan bild? För att kunna ta emot det begrepp bokstäverna formulerar i ljud eller skrift är en referens nödvändig, en sinnenas föreställning – någon form av bild och/eller struktur. Oavsett: konstnären förmedlar uttryck som ger intryck.

talar i varandra

I det andra rummet möts besökaren av Fjodor Dostojevskijs värld (för mig kommer författaren i flera meningar i första rummet, i en mening eftersom hans litterära verk i mycket även berättar om det första rummets ämnen). För att kunna ta emot Hermodssons karaktärer och gestaltningar underlättar det att ha läst Dostojevskijs Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff.

Zosima Aljosis och Till Bröd. Karamazov

Hermodsson har rätt, det går inte att möta författarens miljöer och karaktärer utan ordet, men samtidigt måste du ha referenser av en mängd sorter för att kunna tillgodogöra dig orden som gör det möjligt att mötas i och fängslas vid de suveräna tolkningarna, eller gestaltningarna, som Elisabeth Hermodson har tecknat under 2010, 83 år gammal.

hallå

Två flödande scenerier

Två typer av frosseri presenteras på två pågående utställningar i Uppsala. Bror Hjorths Hus visar till och med den 16/1 utställningen Rött, där Ola Billgren har färgat bakomliggande scener helt i rött. Teatergalleriet bjuder, fram till 8/1, in till Kolbeinn Karlssons surrealistiska, groteska serievärld, där scener vidare konkretiseras i besökarens möte med frossarnas bord, dessutom befolkas rummet via filmmediet av gestaltande maskerade aktörer.

Om man i utställningen Rött kan tala om färgfrossa och ett konstens uttryck i motpoler och dimensioner, kan man i utställningen Kerubfesten tala om människans två motpoler: frosseri/ groteskeri och vår avsmak mot detta. Kolbeinn Karlsson är själv berättare i den animerade filmen som bygger på seriealbumet Trollkungen: Att sova och drömma om mat. Besökaren får följa med till ”Den magiska sagoskogen” där ’Jaget’ har fallit i sömn och drömmer. Sömnhypnotiskt och poetiskt förs vi in i den animerade världen: ”Svarta floden flyter långsamt fram som tjock sirap, där är jag nu, jag har inte vaknat…”

Den skäggiga huvudpersonen flyter med vattnet och hamnar så mitt i ett festfrosseri, grisigt och flödande, ett människolikt offer serveras på fat, likt Johannes eller ett grishuvud på julbordet. Det drömmande tillståndet fortsätter, bestigen av Kungen med den hiskeliga blå tungan rids han till månen…

Frosseriscenen får sin fortsättning i ett hörn av gallerilokalen, det överfyllda bordet med sitt offer är uppdukat. Runt bordet finns psykedeliska masker, lådor med näbbar och ögon. I taket hänger ögon och glor. Du kan inte gömma dig, inte komma undan, inte släppa ner ridån. Via filmen som rullar på väggen intill intar maskförsedda gestalter rummet, bordet och födan under påträngande, halvimbecilla, djuriskt småäckliga former. Ska du falla för frestelsen och delta i gästabudet, eller vakna ur drömmen och ta dig från skådeplatsen? (Och hur ser verkligheten i så fall ut utanför?)

Mina associationer går till Francoise Rabelais och hans jätte Gargantua. Vidare: medeltidens karneval, festen innan fastan inföll, där masker och dräkter dolde identiteten och en tillfälligt upp- och nervänd tillvaro med groteskeri och förnedring tilläts flöda; uttrycket för det låga som nödvändig motpol till kyrkans makt och höghet. Vilket uttryck tar sig dagens motpoler, jag är övertygad om att vi har ett visst behov.

Ola Billgrens konst för mig till en; att komma in på Bror Hjorths Hus känns som en varm god dröm, inte påträngande och hotande utan diffust skymtande bakom ridåer av rött. Utställningslokalen är idealisk, mångfalden av rödhet tycks sträcka sig så långt ögat når, men kan ändå greppas, verken bor i rummet och är stilla.

Märkligt nog är den röda färgen enbart positiv, kanske beror det på den vita kylan ute. Även om det röda skulle symbolisera blod finns inget farligt eller ångestfyllt. Den röda ilskan finner jag inte, och inga spår av blå kyla. Inte heller möts jag av kamp, då turbulensen och rörelsen saknas. I stället andas helheten en sorts fridfullhet. En avvikare finns i målningen Capri II: en viss oro har färgats in, kanske är det natten som är i antågande. Men skenet kan bedra, bakom den röda ytan finns en annan dimension, där döljer sig bakomliggande motiv utförda i fotorealistiskt måleri.

Mitt första möte, bakom en genomskinlig ridå av rött, sker med en något otillgänglig kvinna på ett museum (Museum 1993), för mig blir detta verk ingången till de övriga. Väl synligt bakom röda skyar skymtar Kvinnohuvud (gammal stil), målat 1998, en ljuv dröm i rosenrött. En inblick i mer eller mindre hemliga rum följer (Badrumsinteriör I), vidare: steget in bakom ridån till utsiktens rum eller instängdhetens och tankens.

Några av bilderna är detaljerade, andra mer diffust svårtolkade, medan rödheten som draperar dem oftast är utförd i ett par drag eller svep; ridån dras för, släpps ner, dallrar lätt, eller veckar sig. De två konstnärernas uttryck kan tyckas som motpoler i sig; det ena synes öppet, det andra dolt, men lika gärna kan det förhålla sig på motsatt vis – att det till synes dolda är det som är tydligast och mest framträdande. I det ena uttrycket förekommer masker i det andra finner jag ridåer – kan de båda utställningarna samsas och ingå i Livets teater?

(Foto Bror Hjorths Hus: Magnus Haag)

Galleri Villavägen sju, Ingvil Stille, Förundran… målningar 2008-2010, pågår t.o.m. 31/10

Kontraster och dimensioner

En upplevelse av innanför eller utanför, beroende på var i bilden man fokuserar, präglar Ingvil Stilles verk på Galleri Villavägen sju. Färgkontraster och formkontraster får i några av verken en extra dimension genom opala raster. Geometriska former och breda eller smala linjer möter materials naturliga former, och naturliga och motsägelsefulla avgränsningar. Idéer är återkommande liksom det anade temat utanför och innanför. Den mest unika är målad på plywood, materialets ådringar har styrt färgens motivfält i slump, sökande och fantasi. I målningen Elementa upplever jag en soluppgång ur vattnet, men blicken flyttar sig och plötsligt vet jag inte om jag ser motivet på avstånd genom ett ljusgaller. Beroende på var man fokuserar går det att uppleva sitt eget varande på ena eller andra sidan om gallret. Konstnären är närvarande och visar mig ytterligare en betraktelsevinkel: plötsligt har de breda vertikala linjerna i valt blickfång blivit ett opalt raster/rutnät som gör soluppgången ännu mer avlägsen. Den sammantagna effekten av ett flertal dimensioner återkommer i åtskilliga av målningarna.

Nästa kategori består (även den) av rektanglar, vinklar och färgkontraster. Det varma ljuset innanför ’fönstret’ och mörkret utanför, betraktarens vinkel i förhållande till det varma innanför kan upplevas som att titta upp till ett snett ovanför.

Akrylmålningarna på olika bakgrunder är bra, till och med innovativa, men tänder ingen bestående låga; det lilla extra som jag söker på en utställning har jag ännu inte hittat. På väg mot dörröppningen, och ett glas apelsinvatten, hänger den: Reunion, en kvadrat och en rektangel, om jag minns rätt, sammanfogade av ett band med flexibelt veck emellan. Motsägelserna i formspråk, material och titel tillsammans med färgerna är starka. Jag upplever två himlakroppar utsågade ur evigheten eller kosmos, kanske är de inte riktigt färdigskapade, de har ännu inte fått/eller nåtts av ljuset, men det antyds, de har heller inte fått sin färdiga form, men den antyds. Kanske är bandet navelsträngen. Kanske har jag missförstått det hela. Förundran… har slutligen väckts.

Designkultur och kulturdesign på Upplandsmuseet

På flera plan sker ett möte mellan kultur och design i två av Upplandsmuseets utställningar. Högst upp i museet visas I teaterns garderober, och i en smal korridor en våning nedanför får besökaren möta Vanja Brunzell, kläddesigner. Fantastiska skapelser lyfts fram i ljuset och tar plats på museiscenen tack vare designers, kostymskapare och utställningsmakare. Designern och textilkonstnären Vanja Brunzell är idag 82 år. Efter utbildning på Konstfack följde arbeten som kostymtecknare, bland annat vid Uppsala Stadsteater. I den egna ateljén intill Upplandsmuseet skapades senare såväl textila utsmyckningar som kläder för vardag, fest och uppvisning. Andra platser för produktion och försäljning har varit Österbybruk och Stockholm. I maj slog hon igen ateljén i Österbybruk efter 40 års verksamhet. Ofta är kläderna skapade med inspiration från svensk och nordisk historia, vidare har i kompositionerna tillsatts en famn skönhet och en näve fantasi, smaksatt med sinnesstänk av myt och saga. De konstnärliga upplevelserna (plaggen)bär titlar som Sköldmön, Tors silverhammare, Lovisa Ulrikas bibliotek och Unionsklänning.

Att tolka och gestalta historiska händelser och fornnordiska sagor i kläddesign är (en) konst som Vanja Brunzell tycks vara ett med. Bland de utställda skapelserna kan man även finna en humoristisk sida: en rosa brudklänning i sidenduchesse har en stor samling tygrosor placerade på stussen, plagget bär titeln Rosenhäcken. Trendinspiration återfinns i Rymdextra, en festklänning för rymdfärder.

Ett mer tidlöst plagg är Smedsskjortan, förebilden för den långvariga produktionen härstammar från Österbybruk. Vanja Brunzells klädskapande har tilltalat många kvinnor under lång tid, men uppseendeväckande design och kraftfulla färger har förmodligen både fascinerat och avskräckt. Att möta de fantastiska skapelserna på museum och därtill få del av berättelsen kring plagg och skapare är en kulturupplevelse. Förutom de utställda plaggen visas fotografier av kläder och av designern själv, många är tagna av hennes make Frans-Olof Brunzell (d 2001).

I teaterns garderober är ett samarbete mellan Uppsala Stadsteater och Upplandsmuseet, där museet står för utställningsformgivning och texter, teatern för kostymer och arrangemang. Teaterns kostymateljé har valt att visa kläder från 25 betydelsefulla föreställningar. Förutom de färdiga produkterna ingår ett bildspel innehållande ateljébilder, provningar, skisser och inspiration, samt texter som berättar om klädhistorik och pjäser där dräkterna har figurerat.

Kostymateljén är central i teatersammanhang, här samarbetar bland annat kostymtecknare, tillskärare, skräddare, sömmerskor och patinerare med skådespelare, påkläderskor, scenograf och regissör. Skådespelaren måste bli ett med sin kostym. – ’Saxen i tyget’ brukar vara 6-7 veckor innan premiär, kostymerna ska vara klara två veckor före, säger Laine Löfström som är chef för kostymateljén. Men innan man har kommit så långt behövs idéer och skisser, och material ska anskaffas: finns det något i garderoben som kan ändras, kan man handla på loppis, ska något beställas, måste det nyproduceras eller går det bra med halvfabrikat, saris verkar vara ett populärt utgångsmaterial … – Det är mycket hantverk, särskilt om något ska patineras – nytillverkat ska se gammalt ut, berättar Karin Victor, som tillsammans med sina kolleger berättar om arbetet i ateljén inför utställningspremiären. Att ensam träda in i ’teaterns garderob’ är som att komma in i en magisk värld där man med en känsla av litenhet andäktigt rör sig mellan upphöjda grupperingar av fantastiska dräkter. Dämpat ljus, pianomusik av Rachmaninov, bildspelet på väggen – du är ensam men ändå inte ensam. Rummet är fullt av upplysta aktörer utan ansikte, i rörelser som har stannat. Kläderna ger identitet. Då och då fylls salongen av statister som liksom jag rör sig runt, förundras och uppfylls av dräkter, gestaltning och varje grupperings berättelse. Karaktärer lyfts fram med hjälp av kläder: i pjäsen Blåmärken användes pepitarutiga dräkter för att visa på en nervös karaktär – rörligt och pixlat. I Soundtrack of our life har en kavaj täckts med fyrkantiga små spegelbitar – som på en discokula – den huvudlösa gestalten vrider sig långsamt runt i spotlightljus bredvid klassiskt historiska dräkter i montrar. Tänk att spela en roll där du kväll efter kväll för en blixtrande och reflekterande tillvaro, det måste vara en tung upplevelse. Publiken, å sin sida, speglar sig själv och bländas.

John och Wendy ur pjäsen Peter Pan svävar målinriktat stillastående förbi. Han mot svart bakgrund hon mot vit. Wendys dräkt är som lätt solkad sockervadd med en touch av tid och realism: den praktiska acrylkoftan, med rader av ekorrar och stjärnformer i åttiotalets rosa, brunt och lila, visar att den svävande sagofiguren/sockervadden finner luften kylig. Johns brittiskhet, skepparkavaj och knäbyxor med lucka, karaktäriseras vidare genom armbågsskyddet och det gröna lagbandet – lagspelare och ensamspelare… Tagen från En midsommarnattsdröm (2010) möter Pucks underkropp i ensamt grönt majestät på trappkrönet, varifrån den även tar farväl.

Nordiskt och amerikanskt på Nordiska Akvarellmuseet

Skärhamn på Tjörn bjuder på fisk, båtar, vatten, klippor, röda sjöbodar och vita hus – och så massor av människor och kommers. Nordiska Akvarellmuseet och dess två utställningar Andrew Wyeth och Plats och minne ingår och har en plats i miljön, det kan handla om likheter, olikheter, motsatser eller följder. Museet firar tio år och har utsetts till Årets museum av Svenska ICOM och Riksförbundet Sveriges Museer.

Museiarkitekturen fångar upp drag och färg från sjöbodarna, fönstren tillåter vattnet att leka och spegla sig. Man kan gå runt byggnaden på bryggor, se fiskebåtar och bergknallar nära och mot horisonten. På hamnens motsatta sida klättar de vita husen och den skrattande kyrkan hamnar i blickpunkten. De nordiska konstnärerna väcker starkast nyfikenhet, verken är hämtade ur museets samlingar och har satts samman under temat Plats och minne. Det är en väl sammansatt utställning. Mitt starkaste och bäst bevarade intryck är hur olika de nordiska ländernas konstnärer målar och hur olika deras motiv och färgspråk är. Stereotypa uppfattningar om att människor från olika länder har olika kynnen befästs, det är underbart och lite skrämmande. Vemod, mörka kraftfulla färger och kantiga figurer möter exempelvis flacka, öppna gråljusa landskap och glatt färgsprakande uttryck för människa, stad, text och bild. Museets ovanvåning erbjuder en ’brygga’ med utsikt över utställningssal och utanförmiljö, ytterligare några nordiska verk och en film som visar bakgrunden till nästa utställning. Filmen om Andrew Wyeths motivvärld fängslar, berättelsen handlar om en familj på den amerikanska landsbygden med starka band till livet på sjön. Syskonen Alvaro och Christina Olson är centralgestalter liksom huset där de bor. Konstnären har följt den förlamade Christina och hennes bror i deras liv på gården under trettio år. Målningen Christina’s World (1948) får besökaren enbart möta i filmen: en vacker mörk kvinna i lång röd klänning släpar sig över ett gult sädesfält mot det stora vita huset, den lama och envisa Christina är på väg hemåt. Målningen utstrålar ljus, skönhet, lugn och kraft. Utställningens bilder utstrålar realistisk saklighet, trots de många besökarna är stillheten i salarna påtagligt närvarande. Christinas värld, den lilla världen som ändå är så stor, har målats fram med omsorg och präglas av små, nära detaljer och alldagliga ting, husets alla vrår i olika ljus och en eller annan människa. Färgskalan har oftast en ton av färgrik gråbeige tristess över sig och bidrar till det fridsamma långsamma beskådandet. Visst är det speciellt att berätta om trettio år av liv på en och samma plats, och variationerna på åldrande hus, gård och ting tycks näst intill outtömliga. Det jag saknar i bildberättelsen är personporträtten, de är allt för få i förhållande till vad filmens budskap utlovar. Men när Andrew Wyeth avbildar syskonen i miljö gör han det rysligt bra (med filmens karaktäristik av personerna i minne).

Museum Gustavianum – en byggnad med historia

Inte nog med att detta är Uppsala universitets äldsta bevarade byggnad, här inryms även unika historiska föremål, många hämtade från tid och kultur långt före universitetets drygt 500-åriga historia. Museets samlingar är stora och rika, för att göra utställningarna rättvisa rekommenderas gott om tid eller flera besök.

Utställningen Valsgärde. Vendeltid – Vikingatid är en av Museum Gustavianums fasta utställningar. De mest kända båtgravfälten är Valsgärde och Vendel i Uppland, kända båtgravar i andra länder är Oseberg i Norge och Sutton Hoo i England.

Gravar berättar En man begravdes i en båt för 1400 år sedan, nu i efterhand benämns tiden Järnålder och perioden Vendeltid. Mälardalens båtgravar berättar bland annat om hur man rustade sina döda för den fortsatta färden. I Museum Gustavianums fasta utställning Valsgärde. Vendeltid – Vikingatid visas föremål från gravfältet Valsgärde utanför Uppsala. 1926 upptäcktes det unika gravfältet i Valsgärde vid Fyrisån 7 km norr om Uppsala, man fann oplundrade båtgravar. Museets bild från den arkeologiska undersökningen visar männen med spadarna, den är i svartvitt och avslutar berättelsen om gravskick, status och rika, vackra, väl genomtänkta gravgåvor som grävts ner på platsen under sammanlagt sjuhundra år. Förutom båtgravar fann man spår av brandgravar, kammargravar och kistgravar, av cirka 80 funna var 15 båtgravar. En rekonstruktion av ”båtgrav 7” visar gravgåvorna och hur de placerats runt mannen i båten. Golvets centrala glasmonter visar en rekonstruktion av fyndets rester i fullskala. Båtarna var klinkbyggda i ek och mellan 8 och 14 m långa. Placeringen av människa, djur och föremål i och framför båten följer ett traditionsburet mönster: båten är packad som för en resa. Montrarna runt golvets båtgravsrekonstruktion är uppdelade i kategorier och visar föremål som den döde antogs behöva på resan och vid framkomsten till ’andra sidan’. Hästarna och husdjuren hade en viktig plats och stor betydelse, bland annat handlade det om nytta, sällskap och status. Här finns utsirade metallbleck med slingor och djurornamentik som har suttit som dekorationer på hästarnas huvudlag, men också mer praktiska attiraljer som betsel, broddar, stigbyglar och ryktskrapor. Köksutrustningen var naturligtvis viktig på en lång resa – det visste alla sjöfarande folk. För att kunna tillaga medsända köttdjur rustades den resande, storman av något slag, med stekspett, köttgafflar, grytor och stekpannor. Inte heller nöjen behövde försakas, vackra spelpjäser och tärningar skickades med på färden. Båtgravarna tillhörde samhällets elit och i Valsgärdefallet fanns i gravarna enbart män. I montern med temat ”mannen, vikingatid” återfinns spjutspetsar, huggknivar, pilar och svärd; men även flärd finns representerad (eller kallas det i detta fall status): bältesspännen. Många vapen var vackert smyckade med förgyllningar och granater. Vikingatidens båtgravar hade färre men mer funktionella föremål med dekorationer i silver jämfört med den tidigare Vendeltidens förgyllda. Hjälmen från 600-talet är näst intill en ikon och är nära besläktad med den samtida från Sutton Hoo. Brandgravarna i Valsgärde berättar en del om kvinnorna, här finns få eller inga gravgåvor men däremot vackra föremål som spännen, pärlor, kärl, kammar, spelbrickor och så naturligtvis bucklorna. Även tidens handels- och kulturkontakter har lämnat spår på gravfältet, en del av verksamheten kallas visserligen plundring eller gåvor. Handelsplatserna runt Mälaren var många, inhemska varor som päls, vax, honung och järn byttes mot importvaror som glas, olika metaller, kryddor, tyger och färger. I några av båtgravarna har man funnit vågar, vikter och mynt, att vågen hade stor betydelse för handeln känns tydligt: ett specialdesignat etui att lägga den i och så en läderpung för att förvara hela ’kittet’. En förhoppning är att även senare generationer finner pusselbitar till historien att tolka, och att vi i vår tid inte har plundrat eller museifierat allt.

En annan av museets salar innehåller universitetets samlingar från Grekland, Rom, Egypten och Nubien. Denna utställning innehåller förmodligen museets äldsta, av människor skapade, föremål. Uppsala universitet är det enda lärosäte i Sverige där man kan läsa Egyptologi, och sedan 1600-talet har man haft Egyptiska fornsaker i sin samling. Dåvarande kronprinsessan Victoria vistades i Egypten på grund av dålig hälsa, och lät under 1880-talet utföra utgrävningar. Till institutionen för Egyptologi donerade hon, bland mycket annat, den mumie som nu finns till beskådan på museet. Både mumien och den kista denna låg i visas. Kistan tillhörde prästinnan och isissångerskan Tau-her, ca 950 f.Kr, att någon annan än denna prästinna skulle ligga i kistan ifrågasattes inte. 1999 undersöktes kvarlevorna på Akademiska sjukhuset; vid datortomografin som utfördes visade det sig att mumien var en flera hundra år yngre man. De mumiekistor som finns utställda är rikt dekorerade med symboler, har målad och skulpterad kropp, och består av ytter- och innerkistor – som en rysk docka. Kistan påminner även, i så väl form och utförande som i tanke, om en Moraklocka; ett kroppsfodral innehållande en kroppshydda där hjärtat, som rymmer själen, som enda organ har lämnats kvar, och där ett oskatt ansikte är viktigt. Egyptierna mumifierade även vissa djur: katter, babianer, krokodiler, falkar och ibisfåglar, vilka ansågs kunna förmedla budskap till gudarna. Djuren återkommer ofta bland de symboler som pryder de från kulturen utställda föremålen. Det är lätt att fascineras av montrarnas mycket gamla föremål. Från Det äldsta Nubien, 3500 – 2900 f.Kr och beläget mellan Nilen och Röda havet, visas exempelvis sminkredskap, smycken, lerkärl med dekor och en figurin i lera. Från 1000 f.Kr visas en samling av ushebtifigurer (svarare), dessa representerar den döde och är tjänare; de skulle svara i den dödes namn när denne kallades till arbete i dödsriket. Att vandra runt bland lerkärl, smycken, figuriner, textilier, mumier och skarabéer ger dels en påminnelse om allt det som finns under marknivå och dels om de storartade kulturer som föregått vår. Gravskövling och utgrävning kan många gånger tyckas osmaklig och svårhanterlig, särskilt när grävandet har utförs av ’rika människor från en annan kultur’. Genom olika gravkulturer och -seder får vi trots allt en inblick i kulturens vagga; ny vetenskap tillför kunskap och förståelse för mänskligheten som de flesta inte vill vara utan. Förutom Medelhavshistoria berättar museets samlingar och utställningar om forntida svensk historia och vetenskapshistoria. Vidare levandegörs olika tiders vetenskap och forskning både genom fasta och tillfälliga utställningar.

Virtual Adventure

Expedition Korallrevet

Innan jag har hunnit få någon riktig överblick sugs jag liksom in under vattenytan. Den nyfikna blåsfisken har redan registrerat vår närvaro. Blåsfiskar är sociala; de följer efter en, och har koll när maten är på gång, säger Tony som har dykt upp vid sidan om oss framför akvarierna. Men när fisken blir riktigt rädd så blåser den upp sig, och den är giftig – så det gäller att rensa ordentligt innan man äter, fortsätter han. Tony berättar om hajbäbisarna som är uppfödda i ett av akvarierna. Nu är de tre och mäter ca 20cm. Bambuhajen växer sedan 20-30cm/år och blir som vuxen ungefär 70cm. Mittemot deras nuvarande hemvist är en ny, betydligt större, under byggnad. En förtrollande blå skiftning i ögonvrån förflyttar mig till nästa akvarium. Stora blå och gula kejsarfiskar rör sig fridfullt fram och åter, det är som om fiskarna vore upplysta inifrån, skiftningarna i den blå färgen, precis som färgskiftningarna hos de övriga fiskarna, beror bland annat på omgivningen, fiskens ålder och sinnesstämning. Och bakom stenarna lurar leopardmurenan, ett monster vars storlek är svår att ana.

Akvariet med de färgrika korallerna fascinerar, renat vatten och en konstant vattenbalans är förutsättningen för koralldjurens klara färger. Korallerna består av kalk: korallpolyperna sitter i kolonier där varje polyp är en individ, ett djur med mun i mitten. Mellan färgrika koraller glider kirurgfiskar fram, de har minst en ’kniv’ på varje sida om stjärten, vissa kan dra in sina knivar, andra inte. Dörrklockan pinglar och vi är inte längre ensamma om vår kunnige guide, den relativt enkla lokalen fylls efterhand på av barn och föräldrar ur olika generationer. Strömming verkar höra till favoritmaten för akvariernas fiskar, medan Tony visar de nyanlända att ’hajmaten’ försvinner i ett nafs, berättar han om fiskarnas luktsinne. I avdelningen som finns bakom akvarierna erbjuds man som besökare en stund av egen aktivitet eller mättande av egen hunger. Här finns experiment för alla åldrar, fakta om varelserna i undervattensvärlden, vatten- och hopplek för de yngre och fika för de sugna. Längst in i lokalen förflyttas man ’djupt ner i undervattnets mörker’: det är här man får följa med på dykäventyr – det är bara att ta plats i den gula u-båtens innandöme och vänta. Det blir snart tydligt att innehållet i de tre stora akvarierna är nog för att få en stark upplevelse inför korallrevsfilmerna. En kille i femårs-åldern kommer in och frågar om han ska starta filmen åt mig… När den kloke och kunnige lille krabaten levt sig in i undervattensvärlden en stund förändras frågorna - vattnet och fiskarna har plötsligt blivit verkliga och belägna utanför rummet (ubåten) vi sitter i; illusionen har lyckats. Tre kameror har filmat korallrevsdyket, de tre skärmarna är placerade som farkostens fönster, ett framåt och två åt sidorna. I det ena ’fönstret’ ser jag dykaren i undervattensmiljön som vidare fortsätter att omge mig i de övriga, där fiskar och koraller passerar. Paret Tony och Katarina (hon förskollärare), driver Virtual Adventure och dyker på sin fritid, filmen från korallrevet i Röda Havet spelades in under en av dykresorna. Det är ett trivsamt ställe för alla åldrar att besöka, på glädje och engagemang hos ägare och besökare går inte att ta miste. Frågan är om detta är ett museum, ett äventyr, en biograf, ett akvarium, ett experimentlaboratorium, ett lekrum eller ett Kafé… Svaret är varken enkelt eller viktigt, detta är kort och gott en upplevelse.

Evolutionsmuseet

”Följ spåren! Välkommen till Evolutionsmuseet Zoologi!”

Uppmaningen står skriven på de trappsteg som leder besökaren till utställningssalarna. Spåren är av två slag: djurspår i form av klövar och tassar, och tankespår från Darwin. Trapphusets miniutställning heter Thinking Darwin och består av montrar där citat ur On the Origin of Species (Om arternas uppkomst) konkret har kompletterats med ett naturuttryck och ett konstuttryck. Det handlar om teorier och principer; urval, överlevnad, utveckling och systematik. Museets fasta zoologiska utställning är uppdelad i Utländska djur, Nordiska djur, Arktiska djur och stora skelett. Djurspåren leder till utställningssalarna: Det här är museet för den som vill se ”all världens djur”! Ett oändligt landskap bestående av glasmontrar breder ut sig, därtill på höjden i två våningar. Uppstoppade djur är placerade på glashyllor i glasmontrar. Associationer till museifunktionen samlande och utbildningssyftet studiesamling, ligger nära till hands. Här finns inga förskönande bakgrunder, inga ljud- eller ljuseffekter, enbart en lapp med djurets namn på latin, och oftast även på svenska. Det är vackert, dött och fascinerande i sin nakna saklighet. Många av de uppstoppade djuren är daterade med ett avlägset århundrade, samlingen sträcker sig långt bakåt i tiden med början på 1600-talet.

Bland hyllornas utländska djur hittar jag en mängd favoriter och många roliga namn. Sjusovaren (Myoxus glis) och trädgårdssovaren, ursprungsland Schweiz, huserar i samma skåp som stort musöra från Kroatien. Den sistnämnda med två små ungar ’fastsugna’ under vingars beskydd och tätt intill kroppen. De underbart söta spökdjuren och Thomas’flygekorre är andra favoriter. Nya bekantskaper som fängslade var fläckkuskusen från Nya Guinea och den malajiska pälsfladdraren. Alla arter har inte begåvats med lika charmiga namn, exempelvis: pungdjävul och mörkrets demoner.

Djurens prakt och storlek är en del av den funktionella designen och hör till det yttre. Rosenstarens raggarfrisyr och den fantastiska kamouglagefjäderdräkten hos den ’tumstora’ diamantpanterfågeln handlar om överlevnad och urval. Giraffantilopen har dock oroväckande smala ben, paret i montern liknar anorektiska tonåringar.

Men det är inte bara den yttre konstruktionen som finns till beskådan: skelett av varierande storlekar, från de allra spädaste till elefantstorlek, är både vackra och fascinerande. Vidare visas inre organ i svårsmälta dimensioner som kons magar och dromedarens innanmäte, samt, bland annat, olika djurs hjärnor. Darwins tankespår följs av okänd anledning upp med hjälp av en yttre form: hans skäggiga anlete i halvprofil möter, i utvalda montrar, museibesökaren med tankegångar omkring exempelvis naturligt och sexuellt urval.

Monterlandskapet avbryts plötsligt av en ’upplyst korridor’ för det mänskliga inslaget i sammanhanget: aspekter på vetenskap och samlande genom tiderna gestaltas med hjälp av fakta och frågeställningar, olika miljöer och föremål berättar. Här finns exempelvis Linnés rum, föremål ur Augsburgska skåpets naturaliesamling, mer om Darwins evolutionsteori, och vidare i kedjan vår samtids bidrag: DNA. Den tillfälliga utställningen har fått namnet Om naturens ordning.

En smal trappa leder upp till montrarnas andravåningsetage, här visas, bland annat, de ryggradslösa djuren. Den omotiverade, men kreativa, utplaceringen av en cembalo förbryllar. Föremålet är av annan, främmande, art, och utgör ett brott mot systematiken där det inplanterats bland vätskefyllda glas innehållande blötdjur, ödlor och ormar. Kanske representerar det en utrotningshotad art, som inte kommer att överleva i konkurrensen. (Vid gynnsamma omständigheter skulle musikaliska stycken av olika arter, och avarter, framgångsrikt kunna framföras i denna miljö.)

Universitetshuset och Myntkabinettet

Universitetshuset i Uppsala – en aktiv historia med museala inslag

På avstånd syns den mäktiga fasaden mjukt inramad av omgivande park; tillsammans med statyerna av Erik Gustaf Geijer och hans ’tanke’, gestaltad av en kvinnofigur, visar universitetet sitt ansikte ner mot staden. Innanför de stora portarna fortsätter komplexitet och storhet, så som det anstår ett universitet med anor. Innanför den yttre porten finns en dator med pekskärm, besökaren kan här orientera sig i huset, dess historia och nutid, genom att peka på skärmens flikar och rutor. Det är lätt att bli stående en stund, men informationen känns alldeles lagom för att ge en god överblick. Väl inne möter en oanad rymd som knappast låter sig intas i en synbredd. Här gäller det att vrida på huvudet och böja nacken, helheten får man lägga ihop i efterhand. Ljuskupolerna i taket och golvets mosaik i all ära, men det är trappan som defilerar framför nästa port, och fortsätter upp i ett övre galleri, som utgör blickfånget. Platsen kallas förhall och den så centrala porten utgör begreppets nyckel, här bakom döljer sig nämligen universitetets Aula. Före intåget kan man begrunda Tomas Thorilds tänkespråk: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Aulans prakt känns som en överraskning efter de nyss lästa, torrt förnuftiga och tillrättavisande orden. Trapporna i förhallen pryds och lyses upp av kandelaberlika lyktstolpar, man kan nästan känna hur den långa klänningens släp frasar vid det fortsatta uppåtskridandet, upp mot gallerivåningens balustrader…

Men byggnaden representerar minsann inte bara fest, här finns lärosalar med plats för föreläsare och många studenter, och plötsligt väller de ut och fyller den gigantiska takrymden med förstorade ljud.

Fem fakulteter har varsitt rum i vilka porträttövervakade möten hålls. En bråkdel av universitetets stora porträttsamling har nämligen sin naturliga plats i de olika fakulteternas rum. Utanför rummen i gallerivåningen ståtar andra storheter: antika skulpturer, exempelvis Venus från Milo och Zeus, eller om det är Poseidon, ger miljön ytterligare karaktär.

Den pampiga byggnaden ritades av Herman Teodor Holmgren och invigdes 1887 – and is still going strong.

Universitetets myntkabinett

På baksidan av universitetsbyggnaden, intill ’scenabsiden’, döljer sig entrén till Myntkabinettet. Jag får vänta en stund medan Securitasväktaren larmar av och låser upp tillsammans med antikvarien. Här förvaras unika och ovärderliga värderepresentanter som mynt och medaljer, från så väl myntpräglingens begynnelse och världens alla hörn som universitetets jubileumsmedaljer – allt i ett urval. Begreppen ”att vara värd sin vikt i guld”, ”medaljens baksida” och kanske även ”slå mynt av” har aldrig känts så aktuella som här inne. Bakom några av montrarnas glas glimmar rader av små tunna mynt i guld, silver, koppar och andra metaller. Bakom andra glas finns de tunga argumenten för ett samhälles ekonomiska system, exempelvis gigantiska dalermynt i koppar samt tryckta och handskrivna banksedlar, världens första. Inbytet/krediten i Sveriges riksbank ledde till 1600-talets bankkris, antalet förvarade mynt motsvarade långtifrån antalet utgivna sedlar.

Medaljerna är generellt mer unika, större och mindre användbara än mynten – präglingstekniken förenar, besökaren får en inblick i hur denna har gått till i olika tider. Det är nu som frågan om myntens och medaljernas fram och baksida aktualiseras, museet visar nämligen bara den ena. Problemet löses enklast genom ett besök på myntkabinettets hemsida, som förutom att visa de bägge sidorna ger möjligheten att söka i hela samlingen, få ta del av de latinska översättningarna, m.m. Även motiven förenar i viss mån mynt och medaljer, de är många gånger små konstverk som vittnar om sina utgivares ambitioner, ideal och förhoppningar genom valspråk och symboler. Avbildade betydelsefulla, vid utgivandet levande eller döda, män och kvinnor, ofta i profil, attribut eller symboler för deras gärningar, tro och ideal är tillsammans med betydelsefulla byggnader vanliga motiv.

Alla representerar de, bland annat, ett värde, en epok, en regent, ett land och ett system. Värde kan mätas på olika sätt, som: en insats för landet eller för vetenskapen, ett överenskommet guldpris, ett lands tillgångar och bytesmöjligheter eller ett samhällssystems trovärdighet. Miljön ger museet ett extra värde, här finns bland annat möbler från Drottning Lovisa Ulrikas myntkabinett, exempelvis ett specialtillverkat skåp för myntsamlingar tillverkat 1750.

Ett virtuellt museum är ett bra komplement men kan inte ersätta känslan och miljön i det äkta museet, lika lite som en informerande text kan ersätta en levande, kunnig och engagerad guide. Efter att ha strövat omkring i de små museilokalerna på egen hand, men med vakten inom synhåll, bad jag antikvarien om den guidning som han menade ingick i besöket. Myntens och medaljernas berättelser rymdes inte inom den tid som stod till vårt förfogande och tillslut måste vakten be oss att avsluta – som tur är finns museet kvar.

Upplandsmuseet, Akademikvarnen

Möten med tid och rum

Utanför museet brusar ån, det har den gjort långt innan kvarnen byggdes. Inne möter spår av traktens mänskliga kultur från olika tider. Utgångspunkten är alltid du själv och din egen tid.

Det mänskliga livet symboliseras av livshjulet; födelse, ungdom, åldrande och död är ständigt närvarande, oavsett vem man är och i vilken tid man lever. Utställningen Tiden i rummet, berättar om människor i Uppland under 5000 år. I förrummet bor födelse, förutsättningar och visdom, här presenteras tre röda trådar: världen, trakten och hushållet. Med livshjulet som ledsagarsymbol påbörjas nystandet av trådarna och vandringen längs vägarna i det stora och mörka blå – pelarsalen med stjärnhimlen. Rummets början och tidens början sammanfaller, men ett vägval är ändå möjligt. Besökaren kan välja stort, mittemellan eller litet tidsrum – eller att pendla mellan. Den högra vägen löper längs en tidslinje, en form av orientering in i ett större sammanhang, relationen mellan tid och världshändelser presenteras. Minnesmärken och årtal har placerats och markerats efter vägen, exempelvis: 8.500f.Kr – jordbrukets vagga, de första städerna i Mesopotamien, Romarrikets fall år 500, slaget vid Hastings år 1066, som det skildras på Bayeauxtapeten.

På den vänstra vägen i vandringsriktning mot vår egen tid möter, med cirka tusen års mellanrum, uttryck för ’den uppländska samhällsutvecklingen’ från 3.500 f.Kr. till 1000-talet e.Kr. Föremål och text gestaltar tillsammans det som präglar tidens kultur och utveckling, det växande samhällets problematik: människans och föremålens utveckling ingår i större sammanhang där makt, religion och långväga förbindelser kom att spela en allt viktigare roll. Redskapen, vapnen, smyckena och uttrycken för kult och tro, som hittats på olika platser i Uppland, behöver inte visas i mängder för att tydliggöra. Humoristiska men tänkvärda väggmålningar, utformade som serieteckningar med pratbubblor, ger varje period ett perspektiv med utgångspunkt i vår egen tid. De avdelande pelarna ger intryck av att bära upp rummet, tidsrummet. I rummets början och tidernas begynnelse tycks pelarna mörka och helgjutet kompakta, men när dess tid närmar sig visar de en öppning fylld av upplysning. Med sitt rika innehåll är de även bärande i utställningen. I scenerna som öppnar sig framförs en multimedierad berättelse om det nära livet. Upplev; lyssna, känn, titta och kika, …och nästan, smaka. I hörlurarna berättar gårdens nyckelperson om tillvarons villkor och vedermödor. Livsvillkor för familj och släkt, mat och boende gestaltas – förutsättningarna för överlevnad representeras av vapen, redskap och hushållets kärl. Landskapets förutsättningar för att livnära sig visas. Smakfullt upplagda menyer från olika tider ’serveras’. Utveckling och effektivitet ger överskott av produktion och utrymme för flärd. Liv och död: i det förändrade gravskicket kan mycket utläsas. Tidslinjen, det stora tidsrummet, möter de mindre berättelserna om samhälle och familj; de olika vägarnas spår av människor, villkor och liv strålar samman i 1000-talet. Vid mötespunkten, vägarnas avslut, möter en monter med ett skelett. Ingångens livshjul gör sig påmint.

Livshjulet rullar vidare i den uppländska kulturhistorien

I museets fasta och tillfälliga utställningar kan besökaren fortsätta att möta, och vandra i, spåren av människor som levt i Uppland under senare tider. I utställningen Vårt Uppsala gestaltas utvecklingen från medeltid till folkhemstid. Fyrisån är centralt belägen i berättelsen och i staden; Aros viktiga hamn blir till staden Uppsalas mittlinje. Modellen av Uppsala Domkyrka är strategiskt och centralt placerad, storleksmässigt dominerar dock det timrade bostället med grisen utanför; men det starka ljuset från legenden om den Helige Erik och hans källa, är tecknet som ger balans mellan makt och folk.

Ingången till ’medeltiden’ sker genom en tullport; handeln och den bördiga jorden var en av förutsättningarna för det nya samhällsskicket i den uppväxande staden. Maktbalansen mellan kungen och kyrkan fick så småningom universitetet som tredje part och vågmästare. Handeln ägde rum på ömse sidor om ån – den västra sägs ha haft fler privilegier. Kartor visar var byggnader och platser var belägna i förhållande till den nutida staden, blinkande lampor kopplar samman platser, byggnader, händelser och funna föremål. Från makt till stormakt: 1600-talets Uppsala var en universitets-, ärkebiskops- och kröningsstad som skulle moderniseras, en ny stadsplan var av vikt – det revs, flyttades och byggdes upp, gator drogs om och broar kom till. Stadens namnkommitté namngav kvarter och gator. Den stora stadsbrandens lågor slickar sedan i sig det mesta. Elden passerar Gustavianum och sveper förbi portar av trä och järn. Med den brinnande staden i bakgrunden är det lätt att känna sig vilsen när 1700-talet öppnar sig på allvar.

En Linnéansk blomsterträdgård, blomstrande hantverk och det borgerliga hushållets uppbyggnad bjuder på flera berättelsevägar. Livsödena i berättelsen är alla i viss mån knutna till stormannen Erik Ernander. Han är guldsmed med flera verkstäder, driver flera krogar och ett färgeri, arrenderar tegelbruk och brännvinsbränneri. Verksamheter och hantverk tar form, vissa visas moment för moment. Det är Ernanders familj, hans pigor och gesäller som befolkar gestaltningen, deras bakgrund, livsmiljö och sysslor ger tiden och rummet helhet; här ryms även salonger, fattighus, arbetsskola, stadens bökande grisar och turerna med säd och boskap genom tullportarna.

En ny familj presenteras och livshjulet rullar in i 1800-talets Uppsala. Industrialismen är på frammarsch, folkrörelserna drar fram längs Kungsgatan, samtidigt som spårvagnar och tåg berikar kommunikationerna. Leran man funnit är av en kvalitet som passar för kakelugnar och keramik. Tegelbruken blir industri och Den Helige Erik lyser åter med sin närvaro bland folket genom S:t Eriks betong. Industristaden Uppsala växer och tiden går, Hästens skofabrik, Gahns tvålar och Almqvist & Wiksells almanackor är bara ett axplock. Produktion kräver arbetare, som i sin tur kräver bostäder…

Efter bostadsprogram och egnahem uppstår folkhemmet, Uppsalas stadsarkitekt Gunnar Leche är mannen bakom området Tuna Backar. En familj som har flyttat in i det nya området presenteras, året är 1948. Sopnedkastet i trapphuset är en del av välfärden. Den moderna husmodern handlar maten i snabbköpet, tillagar den på elspisen eller förvarar den i kylskåpet. Utställningsköket är autentiskt och fyllt med alla tänkbara tidstypiska föremål. Familjefaden har tagit cykeln eller mopeden, tillverkad på Nymans Verkstäder, till jobbet. På semestern campar familjen – tält, cyklar och primuskök.

Samtidigt, i en annan del av utställningsplanet, pågår studentlivet. Studerkammare och studentens levnadsvillkor visas i tidstypiska miljöer från olika århundraden. Palestinasjal och näbbkängor från 70-talet kontrasterar 1800-talets studentmössa och långa, heltäckande kjol med blus.

Museets utställningar för en dialog med varandra och besökaren, och en vidare dialog med andra Uppsalamuseers utställningar. Utanför museet i Akademikvarnen sker ständigt nya möten, men nu med dagens människor i ’vårt Uppsala’.

Uppsala Domkyrkas skattkammare

Skatterna i tornet

I Uppsala Domkyrkas högra torn finns skatter från sju århundraden samlade i tre plan. Domkyrkan står som ägare till samtliga utställda föremål, och alla har de på ett eller annat sätt anknytning till just Uppsala Dômen. Försedd med en rejäl ficklampa och ett häfte, där de olika våningarnas innehåll och föremål beskrivs, skickas besökaren upp i hissen; det första etappmålet är tornets fjärde våning. Ficklampan behövs, det varmröda ljuset som skyddar de medeltida textilierna, från mitten av 1200-talet och framåt, döljer samtidigt många spännande detaljer. De liturgiska dräkternas bild- och mönsterrikedom utgör en mäktig syn. Broderier och vävnader är bland annat utförda i höggotikens Paris och i det samtida Rom, i många av bilderna syns bysantinska drag. I textiliernas figurscener är Maria central; bibelscener, biskopar och kungar, och i centrum väntar Gudaföderskan på födelseögonblicket. På korkåpan intill den förra är Marie kröning broderad i guld och silke på rött, omgiven av namngivna martyrer, änglar och serafer. I montern bredvid finns en korkåpa i norditaliensk brokad. Djurarten, som fyller ytan, ger ett mörkrött intryck och är förmodligen gripar; hälften örn och hälften lejon, symboliserande Kristi dubbla natur som Gud och människa. Medeltidens ikonografi utgörs främst av Kristus och Maria, apostlar och evangelister, djur och växter.

Foto:Anders Damberg,Geobild

I rummets mitt finns skatterna i guld och silver; relikskrin med pärlor, stenar och emaljer, samt smycken upptagna ur kyrkans gravar och kryptor. En rikt utsmyckad kalk med infattade ädelstenar kontrasterar mot en slät patén tillhörande samma nattvardsservis. Förutom de medeltida textila bilderna finns i museets översta utställningsplan även det tryckta ordet från slutet av 1600-talet: psalmbok, handbok, och en bibel med kartan över flykten ur Egypten uppslagen. Medeltiden tillhör inte bara kyrkan, även en drottnings kjortel finns exponerad och presenteras som tidens enda bevarade galaklänning. Delvis rekonstruerat utbreder sig det fantastiska plagget i en stor monter, det rödvioletta sidentyget är täckt med guldtrådar som vid en nära granskning bland annat ses bilda mönster av granatäpplen.

Foto:Jonas Lindberg

En trappa leder ner till senmedeltidens utställda föremål, de äldsta skrudarna och kåporna är tillkomna under katolsk tid och rikt figurbroderade. Korsfästen finns på flera av detta plans textilier, till skillnad från det förra, men Marias närvaro är ännu påtaglig. Som tillverkningsländer nämns bland annat Tyskland, Nederländerna, Mindre Asien och Sverige. Det svenska och jordiska blir mer påtagligt: föremål och beskrivningstext anknyter till den Heliga Birgitta, här finns även en målad processionsfana, en biskops kräkla och mitra, samt några kollekthåvar. På skattkammarens nedersta plan möter vi på allvar protestantismen, och är vår egen tid hack i häl. I samspelet mellan heligt och profant synes det profana ta en större plats. Här visas kistan där de mördade Sturarnas kläder förvarades. Det invecklade låssystemet är som ett konstverk i järnsmide, på lockets insida vaktas låsmekanismen av bevingade, krälande och simmande varelser, även växtriket finns representerat. Målningarna på kistans utsida visar de fyra evangelisterna och Justitias vågar. I montern bredvid finns kläderna.

Foto:Gunilla Leffler

Slående bland planets silverskatter är inslagen av vapen och regalier: huggvapen, kronor och spiror från 15-1700-tal visas, på ett av svärden finns Adam och Eva avbildade. På textilierna blir den kristna bildvärlden mindre rik under några århundraden, kors och krucifix blandas, på såväl mässhakar som kollekthåvar och kyrksilver, med adelns vapensköldar, donatorns initialer och årtal. Att bokstäver och ord av olika slag vidare har fått en större plats på de kyrkliga textilierna ligger i tiden. På 1900-talet sluts i någon mån cirkeln mellan det översta och nedersta utställningsplanet; i Natan Söderbloms delvis egendesignade kåpa från 1930 möts åter kyrkans tre kristna riktningar, den ortodoxa, den katolska och den lutherska, i text och rik ikonografi.

Fredsmuseet, Uppsala slott

Utanför skyltas utställningen ”Fred & Krig”, på trappan står ljus med brinnande lågor. Väl inne blir jag stående, de tegelsatta valven i rummen, som ligger på rad, fascinerar – jag befinner mig i Mäster Påvels våning. Någonstans i bakgrunden hör jag en, inte helt obekant, stämma tala på lite ålderdomligt högtravande engelska, det finns ett svenskt manande i tonfallet. Tillsammans med några andra ledtrådar kan jag härleda rösten till Dag Hammarskjöld. En guide informerar om utställningens upplägg, den röda tråden är inte uppenbar. Dag Hammarskjöld och hans gärning tycks däremot central. Eftersom fadern under en tid var landshövding i Uppsala växte Dag upp på slottet. Födelseåret 1905 befinner sig ungefär mitt i det tidsspann som utställningen gestaltar. Jag börjar min museivandring i en kupa med ett personlighetstest om mänskliga rättigheter. Frågorna som ställs på skärmen ställer mig liksom till svars – hur förhåller jag mig till människor, liv och rätten att leva, vem är jag? Det sammanställda svaret på min karaktär kommer i form av ett tryckt kort. Följdfrågan ”Om det kunde rädda hela värden, hade det spelat roll om en ond diktator eller en oskyldig behövde dö för det?” placerar mig mitt i utställningen – jag blir själv, tillsammans med min reflexion om det som hände för tvåtusen år sedan, en del av den. Minst lika central som Dag Hammarskjöld, även om det är hans roll och vem han var som person som huvudsakligen gestaltas utifrån olika perspektiv. De första som tas upp är ämnen som fred, demokrati, krig, hot och hat. Det blir uppenbart att gränsen mellan krig och fred inte är lätt att dra. Texternas inbyggda frågor fungerar som ytterligare följeslagare utställningen igenom. Tvåhundra år av svensk neutralitet, med frågetecken efter, är tillsammans med demokrati och mänskliga rättigheter en kärnfråga. En kort historielektion om tiden efter Napoleonkrigen presenteras: efter att ha varit en krigisk nation övergick Sverige ”till att bli en fredlig småstat” och 1834 uttalade kungen så en önskan om neutralitet. Under de bägge världskrigen deklarerades neutraliteten. På utställningsskärmarna finns fakta, tidningsartiklar och bilder från krigen. Plötsligt hörs ett tåg vissla i fjärran, man kan ana soldater som marscherar, visslande Lili-Marlene. Ett utsnitt av en tidstypisk kupé, där en soldathjälm med hakkorssymbol tryggt vilar på bagagehyllan, väcker tankar om transporterna genom vårt neutrala land. Skärmsidan bredvid visar tidningsurklipp av vår egen tids ifrågasättanden och avslöjanden omkring företeelsen neutralitet.

Förhållandet mellan Sverige och Finland, och mellan Sverige och Norge - hur fredligt behandlade vi egentligen våra grannländer? Skämttidningarnas teckningar avslöjar en hel del, kanske står ursprunget till Norge-historierna att finna i 1905-års skämttidningar, och kanske var de från början Sverige-historier… Konflikter i Sverige behandlas: kamprörelser, rättigheten att göra uppror och samhällets insatser för att stävja oroligheter och hålla ordning.

Utställningen för besökaren vidare ut världen och vår samtid: FN:s roll som fredsbevarare, det svenska deltagandet i fredsbevarande insatser runt om i världen. Hjälporganisationer. Frågor om rätt eller fel uttalas inte men finns där, lika svåra att lösa med hjälp av två svarsalternativ som frågorna i den inledande kupan. Trots att rummen är tungarbetade ur utställningssynpunkt har man lyckats utnyttja arkitekturen i gestaltningen. Genom att använda fönstersmygar och omgivande tegelformationer som ’skylfönster’, får utställda föremål ljus och dimension i samspel med skärmarnas text och bilder. Utställningsfinalen äger rum när man som besökare får kliva in på världsscenen och gå bakom kulisserna: Imagine; en gymnasieskola har gjort utställningen om mänskliga rättigheter efter att ha besökt Indien och New York. Citat på golv och väggar är tagna från så väl Michael Jackson som Horatius, budskap och scenografi är uttrycksfulla och väl genomarbetade. Begreppsordningen i utställningsnamnet ”Fred & Krig” är inget jag längre ifrågasätter.

Pumphuset, museum för kommunal teknik

En regnig höstsöndag besöker jag ett arkitektritat museum med en trivsam trängsel. Byggnaden är vackert belägen i centrala Uppsala, mellan Svandammen och hamnen, strax intill Flustret. Innehållet är egentligen inte särskilt glamouröst –Uppsalas VVS-historia: vatten och avlopp, gas, elektricitet och fjärrvärme, pumpar och ledningar – ändå har museets berättelse anor från 1649: Drottning Kristina vill ha vatten till det högt belägna slottet och dess fontäner. På 1660-talet utvecklar Olof Rubeck d.ä. vattenledningsnätet, men de urborrade stockarna håller inte för vinterns kyla. Med ökad befolkning och tekniska framsteg blir slutligen pumphus och vattenverk verklighet för Uppsalaborna, året är 1875.

Inomhusmiljön är näst intill ursprunglig, här finns bland annat maskinsal, pumprum och kolkammare. En trappa upp: bostad för maskinisten med familj. Tänk att bo ovanpå stadens pumpande hjärta med alla dess ljud och funktioner! Hela mekanismen är spännande. Den gröna färgen dominerar och förstärker det skulpturala intryck som maskinerna ger. Funktionen ger skönheten en extra dimension. Pumpar, motorer, turbin och tryckklocka – den vattenturbindrivna kolvpumpen från 1909 har ett räkneverk, kolven behövde två droppar olja/minut. Under fönstret finns en verktygshylla för fasta nycklar och hammare – rost måste knackas, allt måste skötas; maskinistens ansvar var stort.

I ett väggfast skåp finns trassel och smörjkanna i blankaste mässing, tillsammans med en stor behållare för spillolja visar de tidens princip för återvinning. Processen är den samma som när vattnet renas vid filtrering genom Uppsalas grusåsar: den använda oljan filtreras genom trasslet, och ur kranen på behållarens undersida kan den renade oljan tömmas åter i kannan.

Själva turbinen finns en trappa ner, den drevs när det begav sig av Fyrisåns vatten. Även ledningssystemet befinner sig under besökarens fötter och kan betraktas genom det, på vissa ställen, genomskinliga golvet. Förutom att det mesta i pumpmuseet känns nära och konkret, innehåller det även små funktionella vardagligheter, som toalettlådan i trä med lock och ’avloppsrör’, och handpumpen med hink.

Dessutom pryds utställningsmiljön av ett vattenkonstverk: en skulptur av avloppsrör i material från olika tider tronar i en betongring, smycket i samlingen är det genomskinliga rör där luftbubblorna sakta stiger uppåt i vattenpelaren.

De höga fönstren ger kontakt mellan stadsmiljö, vattnet utanför och det museala rum jag befinner mig i. Ljuset utifrån gör att utställningsskärmarnas genomskinliga material inte känns avskärmande, informationstexter om historia och nutid befinner sig mitt i det sammanhang man som besökare är i.

I de inre rummen finns berättelsen om gasens, elektricitetens och fjärrvärmens historia i Uppsala, lika påtagligt framförda som det nyss beskrivna.

Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva

Expo Rediviva – Carolinas ’skattkammare’

Redan på långt avstånd utmärker sig den gula byggnaden på höjden – som om vore den stadens guldkrona. Uppför backe och trappa, in genom tunga dubbeldörrar: en vestibul full av rymd öppnar sig, fylld av människor från olika kulturer. Men gå direkt till höger. Här finns de utvalda skatterna. Det är mörkt och tyst i utställningslokalernas rumsformationer; förflyttningen från ljus och samtid till mörker och upplysta föremål från en annan tid, innebär en viss omställning – ta ett djupt andetag och fokusera. Utställningens hjärta är montern där silverbibeln tronar. Mörkret kring den varmt belysta heliga skriften förstärker dess storhet, gör den vacker, mystisk och mäktig. Det exponerade bladet i purpurfärgad pergament bär en del av en evangelietext skriven med silverbläck. Bokstäverna är liksom språket gotiska, översättningen från grekiska är gjord på 300-talet. Vägen från översättaren och skaparen av det gotiska alfabetet, biskop Wulfila, till Carolina, har varit lång och fylld av äventyr. Text och pärmar i silver överglänses av bilder med guld. Kejsarbibeln, Codex Caesareus, framställd i ett kloster i Luxemburg 1050, visar ett bilduppslag med färgrika heliga bilder med inslag av guld. I en grekisk evangeliebok finns den skrivande evangelisten Markus, bakgrunden är guld: genomskinligheten till himmelen. I en annan monter finns en karta av det heliga berget Athos. Kopparsticket visar sjöfart och vidunder i vattnet vid bergets fot, och försvarstorn med eldslågor på stranden. På svårtillgängliga toppar mellan bördiga odlingar ligger kloster och kyrkor där biskopar och helgon befinner sig. I himlen ovan berget finns solen och Gudaföderskan. Genom en karta från 1555 över Mexico City återbördas besökaren till jorden. Kartan är ritad i tiden för den spanska erövringen. Bärare drivs på av sina herrar på väg mot den tätbefolkade stadskärnan med inrutade väg- och vattennät och stora byggnader. I de glesare landsbygdsmiljöerna synes människorna aktiva i frihet: utanför byarna med jordbrukande befolkning finns jagande, paddlande, vandrande och ridande individer. Vandringen i tid och rum mellan utställningsteman som ”Fjärran”, ”Borta” och ”Hemma” bjuder på en mängd kulturer, uttryck och medierande material; allt från kilskrift på lerfragment och texter på papyrus, till Mozarts noter och Newtons Principia. Därtill en tillfällig utställning om vår nationella identitet sedan Sverige och Finland skildes åt 1809.

Nymans verkstäder i Uppsala

1888 byggde Anders Fredrik Nyman sin första höghjuling, 1979 slutade Volvo Penta att tillverka utombordare. Under åren däremellan producerade Nymans verkstäder, eller Nymanbolagen, cyklar av alla de slag: hela, delar, detaljer och byggsatser, mopeder, autopeder och motorcyklar; vidare tillverkades gräsklippare, diskmaskiner, båtmotorer, motorsågar och bildelar. Nymans Vänner har samlat, och visar, ett stort antal exempel på produkter som sett dagens ljus i Uppsala.

Museimiljön är förlagd till de ursprungliga kvarteren, samlingen befinner sig delvis i de gamla fabrikslokalerna där delar av produktionen ägde rum. Cykelsamlingen visas separat och har fått en intressant placering, visserligen i industrikvarteren men i ett hus av senare datum, nämligen på ’gamla’ polisstationens inglasade innergård. Båda utställningsmiljöerna är lyckade, även om det kan tyckas olyckligt för guider och besökare att utställningen delats upp på två byggnader. Industri, lönsamhet och utveckling å ena sidan ån, studenter, ekonomi och traditioner å den andra, däremellan finns mode och trender. Industristad är kanske inte det första man tänker på när det gäller Uppsala, däremot känns begreppet ’cykelstad’ inte långt borta, även om vidarekopplingen till Uppsala som studentstad då ligger nära tillhands. Kan man helt enkelt säga att mötet mellan industristaden och studentstaden sker i cykelstaden? Cyklar i långa rader står uppställda under gatlyktorna ’utanför’ polisstationen. Åsynen väcker associationen ’tillvarataget och hos polisen förvarat gods som återfås mot beskrivning’. Montrarnas samlingar av sadlar, lyktor och nav skulle lika gärna kunna återfinnas bland de senaste trendprylarna eller i sammanhanget vara exempel på stöldgods, liksom alla prispokalerna. Miljön med cyklar i olika ålder, färg och skick skulle ha kunnat vara hämtad när som helst i Uppsala under de senaste trettio/fyrtio åren, eller hos polisens hittegods.

Några cykelvarianter och detaljer felar dock och avslöjar att detta är en museal samling. Bambino är ett exempel på 50-tals produkt, den lilla orangea barncykelns urmodell tillverkades på Nymans av överbliven utstansad plåt, tramporna sitter i framhjulet och man kunde välja mellan limpa och sadel. Förmodligen skulle modellen av säkerhetsskäl ratas av dagens föräldrar. Cykelbarnstolarna skulle genast dömas ut liksom utställningens enda hjälm (för tävlingsbruk). Säkert skulle många också ifrågasätta frånvaron av mountainbikes. Vidare börjar märken som Minerva, Olympia, Hermes och Apollo bli allt mer sällsynta i nutida cykelställ, de tillverkades hos Nymans men fick egen ’identitet’ i cykelhandeln. En intressant ’modedetalj’ är pepitarutan från 60/70-tal, den hänger fortfarande med trots att Crescent numera gått upp i Monark. Crescent i sin tur gick samman med Nymanbolagen redan i början på trettiotalet, märket var ursprungligen amerikanskt.

Med cykelnostalgin i bagaget skiftar besöksgruppen guide och lokal – det är dags att möta Nymans motordrivna produktion i en av de ursprungliga tillverkningslokalerna. Uppsala som studentstad/cykelstad känns fjärran, produkterna här är inriktade på arbete och fritid. I ena hörnan av lokalen exponeras utombordsmotorerna i en ring, och en båtmotor i genomskärning pryder väggen. ”Nyckelpigan” var den första båtmotorn hos Nymans, en gång Europas största båtmotortillverkare.

Mest uppmärksamhet ägnas det som kanske oftast förknippas med NV, motorcyklar och mopeder/saxopeder/autopeder. Gruppen av museibesökare lyssnar på skrönor och berättelser, några får sina frågor besvarade av de kunniga guiderna, andra tittar med förundran på Monark Crescents diskmaskin.

Att även en bilprototyp tillverkades av Nymans fascinerar. Bilen hade mc-motor, karossdesignen var en trendig gatukorsning mellan Volvo och Saab – vilka naturligtvis konkurrerade ut nykomlingen innan den blev allvar. Nymans nytänkande tog sig istället andra uttryck: varför ska en motorsåg väga 13kg, när vi kan göra en på 8? Eller: varför inte el-gräsklippare… alla idéer var inte fullmogna vid tiden det begav sig men har återuppstått i andra tider och på andra platser än Uppsala.

De äkta verkstadsmiljöerna med maskiner, konstruktörer och utförare som helhet är borta men berättelser och produkter lever vidare genom museimiljön och Nymans Vänner. Och i Uppsalas cykelställ.

Museijärnvägen Lennakatten

Resenärer i tiden Två tur och retur till Marielund, tack!

Pengarna placeras på snurran under glasluckan, biljetten i gammal brun pappmodell befinner sig på andra sidan. Vi är resenärer i tiden och ute i god tid – som man var förr. På perrongen börjar folk i alla åldrar att samlas. Stinsen i uniform vankar av och an. Blivande passagerare väntar med spänning på ångtåget, som enligt gammal god tradition naturligtvis är försenat. Tåg mot Länna kommer strax in på spår nummer… Ett lyssnande och spejande tar vid, och så äntligen hörs det välbekanta stånkandet och visslandet. Loket är inte så stort och skräckinjagande som mitt minne ville göra det, visserligen anpassades lokens storlek till omständigheterna, och modeller, tillverkningsplats och -år skiftar, men mitt eget växande har förmodligen en avgörande betydelse för upplevelsen. Hur som helst är intåget vackert och fascinerande.

Tag plats, var god stäng dörrarna! Vagnarna är av olika modell: öppna sommarvagnar, träklädda, plåtklädda, första, andra och tredje klass – det är bara att välja. Den som är modig kan vandra mellan vagnarna, passera över anslutningarna på skakiga ben. Vill man bli fuktad av vattenånga och färgad av kol går det bra att stå på utsidan av vagnen närmast kolvagn och lok.

Kan jag få se på biljetterna… Tåget tuffar på i ca 30km/h, ångvisslan tjuter och dunket från syllarna är påtagligt. Passagerarna njuter av färd och vacker omgivning, förväntansfullt inväntande den biljettklippande konduktören i uniform. Under tiden hinner den intresserade studera detaljerna i vagnsinredningen. I de lite modernare vagnarna stämmer inredningen överens med mina minnen: bagagehyllor ribbade eller nät, papperskorg och elementskydd i plåt, en bred läderrem att dra övre fönsterhalvan upp eller ned, de fastskruvade skyltarna om vad man inte får göra genom fönstren. Vid öppningen till nästa vagn: värmereglagens handtag med graderingen varmt åt ena hållet och kallt åt andra. Utanför fälls bommar, folk tittar storögt och ångan sänker sig då och då till fönsternivå.

Marielund, nästa! Vid ankomsten till Marielunds station sker ett möte med ett annat ångtåg, tågmiljön känns tät och många resenärer är i rörelse; tåg-, stations- och banpersonal utför sina arbetsuppgifter.

Museet i godsmagasinet är överreklamerat: förutom några fraktsedlar, löpsedlar och emaljskyltar finns en gammal telefonkiosk, en transportkärra och några stinsattiraljer. Montrarna gapar tomma, de föremål som finns gestaltar ingen berättelse, inte heller finns några berättande texter – i princip är det bara ett magasin, ett upplag för gamla grejer. Inne i stationshuset, däremot, öppnar sig parallellt med tåg- perrongmiljö ytterligare en museal värld, väntsalens tidtabeller, bänkar och papperskorgar på ena sidan av den luckförsedda väggen, och ’kontrollrummet’ på den andra. Koordination och kontroll, systemet är komplext: bokföring ska göras, rapportering avläggas och klartecken för avgång och klart spår ska ges; signaler ska tändas och släckas, bommar ska fällas. Ställverk och spårväxlar, manöverspakar och kontrollampor, interntelefon med endast en linje mellan stationerna, skrivbord med liggare, vinkelfönster för bästa möjliga sikt från manöver- och kontrollplats – stationsinspektorn, stinsen, har ett stort ansvar!

Stationsmiljön fascinerar och den nuvarande ämbetsinnehavaren står till tjänst med historik och ypperlig guidning.

Hemfärden sker i en gul och orange rälsbuss. Återtågets ljud är ett annat: surr, dunk och skrammel från elementskydd. De röd- och svartrandiga sätena är bekväma, väggarnas gulbruna perstorpsplatta (?) känns tråkig, rälsbussen är liksom vardaglig – högtidligheten från ångtåget finns inte närvarnade.

Klirret från vattenkaraffen på väggen piggar visserligen upp och de välbekanta svarta kulorna som man kan hålla sig i på vägen dit känns trygga. Rälsbussupplevelserna dränks i ljud från trötta och otåliga barn som springer fram och åter och pratar tvärs över vagnen, samtidigt ringer mobiltelefoner och bärbara datorer kommer fram – som sagt vardagen kommer allt närmare, resan börjar närma sig sitt slut.

Den näst sista oasen före ankomst blir rälsbussens förarkabin, här är trivsamt och utsikten är suverän – att därefter prova den obemannad andravagnens förarkabin känns som ett eget litet äventyr.

Vasaborgens hemligheter

Byggnadskroppen ser anspråkslös ut i den pampigt omgivande slottsmiljön, att något spännande skulle finnas bakom väggarna hade jag svårt att föreställa mig. Flera gånger har mina blickar vandrat in genom gallerporten mittemot Ilans slottscafé, kung Jans port, Uppsala slott. Ett utrymme höljt i dunkel med några knappt urskiljbara siluetter har fastnat på näthinnan och i minnet. Nu är tiden dock inne att träda in igenom porten, men utan några som helst förväntningar. Ett stort utrymme öppnar sig, i den svaga belysningen hamnar valven framför mig i fokus – fängelsehålor – associationer: vatten och bröd, kyla, mörker och fukt, råttor och löss, var fångarna inte galna förr så blev de väl. Till höger, en stensatt välvd gång som grenar sig, och ytterligare till höger en trappa om leder uppåt – ’kryptiskt’. Stearinljus och värmeljus i mängder lyser upp stenmurarna som reser sig uppåt och leder framåt… Att välja väg, göra sitt vägval, kan visa sig bli ödesdigert, jag väljer att stanna här nere, möta det som mötas skall!

Det gäller att röra sig med försiktighet, det är dunklet och underlaget är ojämnt. En historisk känsla av litenhet, tillsammans med vetskapen om att vistas i en maktens boning, överväldigar mig och ökar osäkerheten. Här gäller det att varken trampa fel eller trampa någon på tårna. Jag känner mig helt enkelt en aning trängd mellan dessa stenväggar, och lite förkrympt av valven tätt ovanför mitt huvud.

Bilder av kungar, upplysta och dekorerade, omger mig. Plötsligt står jag ansikte mot ansikte med tre huvuden på pålar… Sturemorden har ägt rum! Kanonerna står redo! Balansen mellan liv och död hänger på ett hårstrå, skiftar med makthavarens rädsla och infall: ”Hodie mihi, cras tibi”: ”I dag jag i morgon du”… Jag stiger in i vaktens rum, i och med sovalkoverna och det avlägsna avträdet finns tecken på att ett relativt fridsamt liv kan levas även här. (Inom parentes kan nämnas att detta inte är något handikappvänligt ställe.) Ett pärlband av värmeljus och en kandelaber leder borgvandraren upp för trappan, ljuset ger ett löfte - vill visa något mer. Salar öppnar sig: här finns pelare och valv, och ett gediget bord fullt med mat. Vi befinner oss nu på markplan, att borgens innevånare lever ett betydligt behagligare liv på detta plan är uppenbart. Här finns fästningens försvarssystem och fönster som släpper in ljus. Sparsamma texter ger ledtrådar och fakta som lockar besökaren ytterligare en trappa upp. Halvvägs upplever jag mig plötsligt vara i någon sorts borgmodell i genomskärning: snett nedanför en överblick av matsal, valv och pelare, uppåt väntar något skönjbart och okänt! Borgens krona är nådd: paradvåningen, här finns Kungens och Drottningens salar. Rummen var när det begav sig så rikt dekorerade med stuckfigurer att prakten räknas som en av de främsta i Europa vid den tiden. Glasmontrarnas figurer berättar tillsammans med texter, ger exempel på de änglar, demoner och frukter som så rikt dekorerade väggar och tak. Unika svarta och röda plattor av stuck täckte ursprungligen borgens golv. Det är en fascinerande bild som målas upp, tyvärr lite svår att föreställa sig.

Men prakten har en baksida, utsikten från barnkammaren vätte mot trädgården där fångar avrättades. Ristningarna i väggarna vittnar om de snabba kasten mellan lek och skräck som barnen kunde utsättas för. Den kungliga sängkammaren i tornet är dock höjd över, och kanske var utsikten härifrån förskonad från dessa syner. Efter branden 1702 lämnades borgen, som vid den tiden blivit en del av ett renässansslott, i ruiner. Utgrävningarna gjordes flera hundra år senare, stuckskatterna plockades ner i lådor och där ligger de ännu i törnrosasömn, i väntan på att någon åter ska väcka dem till liv…

På besök i Pelle Svanslös Hus och värld

Det luktar mat! I Trisses Råtteseri/Café sker i min tankevärld det första mötet med Gösta Knutssons kattkaraktärer. Tänkbar dialog i kvarteren kring Övre Slottsgatan: ”Trisse har ingen karaktär”, säger Bill. ”Karaktär är just vad han har”, säger Bull. ”Tyst! Dumsnutar!” säger Måns, ”kattraktär heter det”. ”Pelle har i alla fall ingen svans”, säger Bill. ”Svanslös är just vad han är”, säger Bull. ”Bättre svanslös än sanslös”, säger Pelle, och ber dem sluta med sitt kattrakande. Karaktäristiskt för Trisse är, bland annat, hans dåliga karaktär, det mesta handlar för honom om mat och att äta. Den gigantiska öppnade och buckliga strömmingsburken i caféet utgör serveringsdisk och ger en tydlig påminnelse om den kraftigt byggda kattens stora intresse. På övervåningen tar huvudpersonen, författare och Pelles ’alter ego’, ’själv’ emot: Gösta Knutsson sitter bakom sitt skrivbord med de karaktäristiska attributen radiomikrofon och skrivmaskin inom räckhåll. Gösta Knutssons katter är mer än bara katter, de är karaktärer i Uppsalamiljö, tiden är –40/60-tal, och katternas skapare en mångkunnig och betydelsefull profil.

Miljön på övre våningen (Åsgränd) känns välbekant och framkallar minnesbilder från olika generationers tecknare av berättelsen, samtidigt som ursprungsmiljön ligger ett stenkast ifrån museet/aktivitetshuset. De som kan sin Pelle Svanslös känner väl igen sig trots hela ställets tillhörande skumma källargluggsbelysning. Berättelsens katter lyser vid tillfället med sin frånvaro, det egna minnets tecknade favoritkaraktärer kan släppas lösa och tillåtas husera fritt i miljön. Men tro för den skull inte att du är ensam; det vimlar av små katter, åtminstone är de katter på ytan även om de innerst inne är människor, för vissa är förhållandet kanske omvänt – vad vet jag… Kunderna hos ”Hilda på Hörnet” plockar åt sig några strömmingar från disken, på flakmopeden som parkerats utanför står stora mjölkflaskor, kanske har Murre kört dem ända från Skogstibble. Skolan som ligger vägg i vägg med affären är tom – Fritz och Frida har förmodligen fortfarande sommarlov.

Inne hos Måns är det däremot hålligång, det mörka och ostädade kyffet bjuder på en stor hängmatta och en hoppmadrass; när ögonen vant sig vid ljuset finns mycket mer att upptäcka ’när man lyfter på spindelväven’.

Hemtrevligheten hemma hos Pelle och Maja går inte att ta miste på, en tillåtande röra blir det av att hemmet är befolkat av agerande små utklädda katter och deras föräldrar i mänsklig kostym.

Säkert kan även de vuxna få bli kattsminkade i Gullans salong – om de törs… En modig liten katt slinker in hos Tusse Batong och kryper frivilligt in bakom kedjorna i finkan, undrar om hon tänker sitta kvar - han kommer nog snart: rapportblocket ligger på skrivbordet och uniformen hänger på sin plats.

Kombinationen museum och aktivitet fungerar utmärkt, blandningen mellan fantasi, verklighet och historia faller sig av sig själv. Katter och människor i alla åldrar tycks känna sig hemma, de små anspråkslösa lapparna vid varje miljö sätter igång minne och fantasi, till all lycka ger de inga lekanvisningar eller pekpinnar utan öppnar sinnena. Saknar man trots allt gestalter och figurer, finns bilder och film på bottenvåningen.

Konst och museer i Uppsala

Upplevelser på Traktormuseet

Jag kommer västerifrån och har färdats genom ett stycke Uppländsk landsbygd. Vägen till Björklinge och vidare mot Viksta kantas av åkrar, röda hus och ekonomibyggnader. Framför mig ligger ett rött komplex bestående av ett flertal byggnadskroppar. På gräsmattan står en färggrann tingest med ratt, säte och stora bakhjul av plåt, de senare prydda med dinosaurielika taggfjäll, den heter Lantz Bulldog och är byggd 1940 i Tyskland. Väggens text talar vidare ordagrant om vart jag har kommit: Viksta Traktormuseum.

Väl inne öppnar sig ett landskap av röda, gröna och blå traktorer uppradade i de olika hallarna. Man skulle lätt kunna få för sig att traktorerna sorterats efter färg; riktigt så enkelt är det nu inte – vilket förmodligen alla sanna traktorvänner vet. Själv funderar jag över vad som, för mig, karaktäriserar en traktor, och kommer fram till följande: lång front inklusive en synlig motor, toppad av skorsten/avgasrör och tanklock, stora bakhjul med traktormönster, säte och ratt på lång stång. Påfallande ofta är den röd. I en av hallarna möts de röda och de gröna, som om bakom varsin frontlinje. De grönas namn är (Bolinder) Munktell, de kommer från Eskilstuna och representeras av bland andra bröderna Teddy (f.-53, bränsle: fotogen), Viktor (f.-57, bränsle: diesel) och Terrier (f. -57, bränsle: bensin). De röda heter Volvo och får senare tillägget BM efter att Volvo köpt upp fabriken. Vid en närmare släktforskning visar det sig att 50-talsbröderna tidsmässigt har en viss inblandning av det röda blodet. De röda traktorerna tog överhanden och är förmodligen grunden till min uppmålade traktorurbild. Svaret på färggåtan är alltså att färgen i princip skiftar med tillverkaren, undantag i frågan om tid och rum tillkommer.

Att förflytta sig ett par generationer bakåt i traktorhistorien ger större variation och visar på den uppfinningsrikedom som frodades i takt med att behovet av uppodlad mark ökade. I en av hallarna visas den berömda Moline ”Järnhästen” från USA tillverkad 1919, de stora drivhjulen är placerade framtill och motorn sitter ytterligare framför. Konstruktionen är mycket avancerad och tillbehören många, utseendemässigt liknar den trots allt mer en järnhäst än en traktor.

Många av traktorerna känns personligt småtrevliga, för många bönder blev de nog både dragdjur (Grålle), bäste vän och dräng. Andra av de uppställda maskinerna ser mer ut som monster. Avance från 1916 är en gigantisk maskin tillverkad i Sverige, de stora hjulen bak är i plåt, av olika storlek och med olika mönster för bästa funktion. Vikten är 4,2 ton, priset 1920 var 10.500 kr. Bland alla, för mig, kända och okända märken från olika länder och epoker, finns här en traktor av märket Porsche. En udda traktorvariant är ett orange skelett vid namn Allis Chalmers, den påminner om en insekt och har motorn bak. Redskapet väcker en association till beach bug och är bara en av de fascinerande avvikarna från min traktornorm.

Motorernas drivmedel är mycket skiftande, exempelvis nämns gengas, bensin, diesel, råolja, fotogen och motorbrännolja på respektive traktors presentation. Även startmetoderna skiftar: en liten kille börjar pilla på en lucka på en av traktorerna, han berättar för mig att man skjuter i gång motorn med en krutladdning – jag blir rätt paff! Han visar hylsan och säger att det finns en speciell hammare för att utlösa tändningen vilket sker genom ett slag på en metallpigg. Vev är annars en vanlig startvariant. På museet finns en mängd andra sevärda ting, bland annat en monter med bilder och föremål från hemmasonen och motocrossvärldsmästaren Torsten Hallmans karriär.

Orangeriet i Linnéträdgården

Orangeri och Linnéträdgård – begreppen skulle kunna vara hämtade från en saga – så vackra och så fulla av sinnesassociationer. Frukter, blommor och örter; doft-, smak-, känsel- och synintryck; minnen och fantasi: alla ryms de i orden och begreppen.

Bakom mig på grusstigen finns trädgårdssystemets avdelningar och uppdelningar, framför ligger orangeribyggnaden. Stora träkar med träd i behändiga format är utställda framför byggnaden, som en äkta kuliss av exotiska träd: mandel, pomerans, aprikos, fikon och många fler. Den aprikosgula byggnaden har en vacker form med lite lustiga proportioner: lågt, långsträckt och lätt konvext. Den centrala gavelformen är sammanlänkad med en flygel på var sida – i fantasin går byggnaden att vika ’i gavelns perforeringar’ och blir då ett ’vanligt hus’. Saga och fiktion återkommer i tanken när jag ser apkojorna som finns utplacerade i trädgården. I Elsa Beskows Sagan om den lilla hinden kunde illustrationer av bland annat klädmode, trädgård och djur i bur vara hämtade från Linnéträdgården.

Till trädgårdsmiljön hörde på Linnés tid djur från när och fjärran, här fanns under olika perioder papegojor, marsvin och tvättbjörn, men även större djur som struts, kamel och lejon nämns. Ett varaktigt inslag i trädgården utgjordes av aporna som var fästade i långa kedjor så de kunde röra sig omkring sina kojor. Linné sägs ’apropå detta’ ha varit mycket fäst vid sina apor och de vid honom.

Historien kring byggnaden, trädgården och männen Inne i orangeriet berättar utställningen i ett av rummen trädgårdens respektive orangeriets historia, innan dessa började återställas 1915. Kartor, teckningar och bilder visar hur trädgården sett ut och planerats i olika tider, och om byggnadens förändring och användningsområden. Texter berättar att byggnaden under 1800-talet var studentnation, och att den under åren runt det förra sekelskiftet var slöjdskola och museum. Nordiska fornsaker och universitetets föremålssamling huserade här och de runstenar som nu finns i universitetsparken stod i trädgården.

Placeringen av text och bild i vinkel ovanför besökarens huvud mitt i rummet är inte den ideala, läsvänligheten minskar för vissa grupper. Försöket att på detta sätt tillvarata det lilla rummets möjligheter är ändå positivt. Rummets väggar är luftigt men väl utnyttjade: bilder på apor och andra djur, delar av berättelser av Linné samt historik och fakta på ena väggen. Motstående vägg visar porträtt och ger historik om andra professorer i botanik och medicin. Vidare finns här monterskåp som är kopior av Linnés herbarieskåp, de innehåller bland annat skrifter. En påminnelse om Linnés stora betydelse för den vetenskaliga storhetstiden får besökaren i och med upplysningen att han vände på termometerns skala då han bestämde +100° till kokpunkt.

System, vetenskap, upptäckter och idéer: epoker möts Angränsande rum spirar av kreativitet, här konkretiseras idéer och vetenskap. En pedagogisk helhetsgestaltning ligger i sakens/ämnets natur. Formgivningen är dessutom modern, nytänkande och estetiskt tilltalande. Centralt i rummet är läsplatserna där Linnés indelningssystem förklaras i text och illustrationer, informationsplatsen är utformad som en blomma i alla dess delar. Dold bakom upprättstående kronblad finns en dator.

Kortväggens spaljéer flankerar ett foto i storbildsformat: en blomsterflicka på blomsteräng, nutida och tidlöst i ett, illustrerar ett Linnéscitat: ”Skaparen har hela världen klätt till en blomtapet och därpå satt människan att spatsera, leva och sig förnöja”. Här möts gudomlig skapelsetro, vetenskap, natur, mänsklighet och tidsåldrar. Linnés system och dagens DNA datateknik har samma mål: att upptäcka det naturliga systemet.

Växternas förändring ’med tiden’, gestaltas mycket väl i Linnés blomsterur: olika blommor öppnar och stänger sina knoppar vid olika tider på dygnet.

Blomsteralmanackan visar fyra årstider. Naturens förändringar under året avläst i växterna berättar för människorna när det är dags att så och skörda. Vidare liknas månaderna vid människans åldrar. Schematiskt uppställt och återgivet, i sig heltäckande, täcker de nedtecknade och illustrerade systemen en hel del av återstående väggar, med avbrott för några av de vackra monterskåpen med innehåll, och en smårolig fyndmonter med olika tiders fynd från Linnéträdgården. Vetenskap, historia och saga – i alla tre har Linné ett finger me’

Linnémuseet

Foto: Sv.Linnésällskapet/Monica Strandell

Ett besök hemma hos familjen Linné på Svartbäcksgatan i Uppsala (Ett konstruerat ”hemma-hos-reportage” med rötter i en svunnen tid) Innanför de höga gröna grindarna ligger en magnifik trädgård och ett orangeri. Efter ytterligare några steg och en blick till höger upptäcker jag det stora huset. Tjänsteboställets komplexa ”natur”: botanisk trädgård, arbetsvåning och bostadsvåning, berättar om en sammanhållen helhet som på många sätt motsvarar hembygdsgårdarnas gestaltning av livet ”förr i tiden”. Här samspelar familj, arbete, trender och traditioner i en helhet. Trots den store vetenskapsmannen Carl von Linnés betydelse, är det framför allt familjens bostad med innehåll, och vad dessa berättar, som fångar mitt intresse. 1743 flyttar familjen Linnaeus, senare Linné, in på den nedre våningen som blir bostad åt den växande familjen under trettiofem år. Familjen består vid inflyttningstillfället av Carl, Sara Lisa och sonen Carl. Bostadsvåningen kommer att präglas av Sara Lisas arv, omsorg och kunskaper, även om makens intressen sätter sina spår även här. Övervåningen och trädgården hör däremot till Carls akademiska tjänst och vetenskapliga uppdrag. Miljön och sammanhållandet av arbete, familj, intressen och livsgärning synes idyllisk. Medan Sara Lisa sköter barn och hushållsbestyr på nedre våningen, bedriver maken Carl forskning, har undervisning och skriver böcker på den övre, förutom när han är på tjänsteresa. Att handha ett stort hushåll där det mesta ska beredas och tillverkas inom hemmets väggar är ett arbete som kräver gedigen kunskap och en god arbetsledande förmåga. Mycket, både arvegods och erfarenhet, har Sara Lisa med sig från sitt hem, gården Sveden i Dalarna. Men även om hemmets skötsel, mat och textilier tar mycket tid i anspråk behöver både familj och gäster så väl omsorg som underhållning. Det är ett trivsamt, vackert, ändamålsenligt och modernt inrett hem vi som besökare gästar. I bostaden finns flera exemplar av den senaste energibesparande eldstaden installerade, kakelugnarna, den i Fru Linnés förmak har trendriktigt blomsterdekorerade kakelplattor och är av märket Rörstrand. Även om modet säger rokoko så finns här även en hel del arvegods i barockstil, senare tillkommer en del gustavianska möbler. Textilier, möbler, porslin och tapeter präglas av rokokon och moderiktiga motiv är hämtade ur naturen eller är kinesiskt inspirerade. (Tidens vetenskapliga landvinningar, filosofi, upplysning och handelsvägar gör sig påminta.) Gäster, och kanske några av de sju barnen, samlas i förmaket för att njuta av modedryckerna: kaffe, the och choklad. Husets serviser är många, här finns kinesiskt porslin, hitkommet genom kontakter med Ostindiska kompaniet, och koppar med linnéa, man kan också välja porslinet Nordstjernan från Rörstrand. De fina serviserna förvaras i porslinskammaren. En annan sysselsättning är att spela sällskapsspel, här kan man exempelvis välja att spela bräde eller kort, man kan ytterligare höja spänningen genom frågesportskort eller lottsedlar (pris: ett Stjärnsundsur). Att läsa en bok går naturligtvis också för sig liksom att beundra porträtt, målade eller siluettklippta, prydnadsföremål och möbeldesign. Mycket av hushållets textilier tillverkas i kökskammaren, här finns allt från väv- till broderiattiraljer. Vidare förvaras här vardagsserviser och finare köksföremål. Köket ligger vägg i vägg. I den stora salen står möblerna längs väggarna, utom när man dukar till måltid. Här finns, förutom fällbord och stolar, ett linneskåp och småbord för kandelabrar, ljus kommer även från den öppna spisen och kanske från en ljuskrona. Tapeter av linnelärft eller papper ligger i tiden och är liksom gardinerna, i siden eller sidengas, moderiktigt handmålade i rokokofärger som rosa, gult, äppelgrönt, blått, rött och grått. Siden/silke i olika kvaliteter och vävtekniker i andra textilier och i kläder hör även de till familjen Linnés tid och tillvaro. Under de trettiofem år familjen bor i huset behöver så småningom även övervåningen i viss mån tas i anspråk: så väl barn och studenter som samlingar växer och blir fler, de senare flyttas delvis till orangeriet i trädgården. Carl har sin säng i arbetsvåningen, av den övriga familjens sovplatser finns vid mitt besök inga spår, men någon gång måste även Sara Lisa ha vilat sig! 1930-talet, den siste som nyttjade huset som bostad var Hugo Alfvén. 1937 invigdes museet med Linnésällskapet som huvudman. Under 2000-talet genomgick huset nya rustningsarbeten. Linnéåret 2007 torde ha inneburit en viss renässans, som förhoppningsvis blir permanent återkommande i och med evenemang som Linnéveckan.

Biotopia

Biotopia presenterar: Den uppländska naturen – en ljud- och ljusdramatisk föreställning där alla sinnen vaknar Människa och natur – möten på ett museum Biotopia, som förr hette Biologiska Museet, är ett barnvänligt museum, precis lagom stort och med fängslande dramatik. Uppländsk natur, djur, fåglar och insekter har här levandegjorts och satts in i ett större sammanhang – fått en miljöförankring i tid och rum. Begreppen 'miljö', 'tid' och 'rum' är alla närvarande i museets två våningsplan, även om 'tid' är det begrepp jag upplever som mest påtagligt i de tidsåldrar, dygn, årstider, förflyttningar och i de ljudens simulerade rörelser/händelser som framställs. På det nedre planet möter besökaren Upplands geologiska tillkomst och utveckling – en skapelseberättelse mest för studenter och (andra) vuxna. Det är dock det övre planet som tycks locka flest besökare, framför allt barn och far/morföräldrar samt studenter – skolklasserna lyser vid tillfället med sin frånvaro. I dioramorna med uppstoppade djur och fåglar utspelar sig plötsligt dramatiska naturscenarier, vilka aktiveras när någon trycker på knappen som sitter i barnvänlig höjd. Lite skrämmande är det när det blir mörkt, musiken tätnar och ökar i styrka, rovfågeln belyses, ljudet från de snabba vingarna svischar förbi och man förstår att ett byte är målet för den ljud- och ljus simulerade attacken. Men det ljusnar snart, musiken öppnar upp för gryning, och den fridfulla miljön som gestaltar en fågelsjö återuppstår strax därpå i sin fulla dager; alla fåglar blir åter synliga och deras läten fyller rymden. Några uppfångade kommentarer: ”Man vet inte vad som händer egentligen!”, ”Oj! Blev det läskigt nu!”, ”Nu ska vi gå Hem !?” Kanske kan man inte förutsätta att ivriga barn och vuxna läser den felplacerade varningstexten eller den pedagogiska och välplacerade texten i serieform som berättar om rovfågelsattacken. Å andra sidan ligger detta i naturens dramatiska natur – det oförberedda, det är inte meningen att människan ska styra och ha kontroll över naturen. Att i viss mån förbereda sig genom att läsa på (och berätta) är ett fritt val och ett ansvar. I de övriga fyra dioramorna går det lugnare till, eller också har man som besökare vant sig vid ljud- och ljuseffekterna som uppträder, alternativt har samspelet mellan de olika texterna och den gestaltade naturmiljön blivit uppenbarat. Tre typer av nedtecknade berättelser presenterar teman som har anknytning till det i respektive diorama återgivna; på olika sätt sammanförs människan och (den uppländska) naturen. Förutom seriestrippen med anknytning till naturens skådespel (som aktiveras vid knapptrycket), ger en mer faktarik text en inblick i, exempelvis, en företeelse som kallas Skogens hotell; ett namn som associerar till ’två världar’, där vi får lära oss om de olika fågelarter som flyttar in efter varandra i bohålen, och vidare om vilka andra som kan befolka hotellet Aspen. En vidare koppling till vår värld är trä som byggmaterial och hur trädets ’exteriör’ är beklädd med olika mossor och lavar. Via vykort får museibesökaren, bland annat, tips på utflyktsmål i Uppland, i vissa fall ger avsändare och mottagare ytterligare bredd till budskapet där idèrikedom florerar. Vidare gestaltas spåren av mänsklig närvaro i naturmiljöerna på olika sätt genom objekt eller ljud. En typ av omvänt förhållande blir uppenbart genom en instinkt som ett ljud från naturen väcker hos människan: som en länk mellan miljön bakom glaset och betraktaren framför närmar sig ett irriterande surr, det kommer så nära att jag gång på gång frestas värja mig och vifta bort flygfäet som bara existerar i ljudform. Dioramat ”Porten till norr”, där älgen med norrländsk accent för en dialog med flyttfåglar från när och fjärran, samt berättar om sitt eget mer stationära liv, tycks vara det av de mindre barnen mest välbesökta. De stora skogsdjuren: älgfamiljen, björnen och lodjuret; den stillsamma rösten från skogens konung tronande på sin vackra myr fängslar. Kontrasten till de gladlynt kvittrande flyttfåglarnas berättelser från främmande länder, vilket på olika sätt gestaltas projicerat i en stor cirkel på himlen, berikar framförandet. Gång på gång trycker barnen på knappen och sätter sig tillrätta för att iaktta och lyssna till det som är överskådligt, tydligt och lätt att ta till sig. Utplacerade datorer ger möjlighet till ytterligare information och fördjupning på olika områden och nivåer. Att läsa om de olika naturmiljöerna på museets hemsida före besöket ger en rikare upplevelse. Ett antal kreativa möjligheter för olika åldrar finns så väl på datorer som i museets verkstäder. Som gammalmodig besökare kan jag sakna en siluettöverblick med artnamn vid varje diorama, detta skulle hjälpa de besökare som glömt, eller ännu inte hunnit lära sig, namnen på djur, fåglar och insekter. Vidare: stolparna i glaset som skiljer museimänniskan från naturmiljön begränsar upplevelsen, kanske utgör de dock en nödvändig gränsmarkering.

Stenparken, Norsbro Stenhuggeri i Leksand

Jag befinner mig på mötesplatsen. I invigningstalet kallas platsen Kristians stenar, en förhoppning uttalats vidare om att parken ska bli en mötesplats. Platser där stenar står har genom historien gärna blivit till mötesplatser – kanske beror det på att stenar är bestående och har en benägenhet att förbli på sin plats. Vad som väntar bakom det ’oklippta bandet’ är ännu relativt okänt. Utan tvekan kommer materialet sten dock att ta utrymme och spela en betydande roll. En stor skara människor väntar ivrigt på att få komma in i parken. Redan på ett tidigt stadium sker möten mellan släktingar, generationer, grannar, kulturer och världsdelar. Exotiska rytmer framförs på kora och gitarr av Lamine Cissokho och Robert Persson. Besökare vimlar runt, betraktar skulpturer och installationer, byter tankar och reaktioner, dricker läcker cider i ljuvlig sommarsol. Plötsligt får jag i ögonvrån syn på en rörelse: Åsa Rockberg i lång, vid och röd kjol sveper fram, utför en dans i symbios med stenformationer och skulpturer. I sin dans möter och hon de olika skulpturgrupperingarna i samklang med musiken, och förtrollar oss betraktare. Emelie Lund sjunger och spelar egna komponerade låtar, finstämt mjukt och med vacker röst. I dialog med Sten Oom framför hon en sång om robotar – på engelska, ”eftersom det är robotarnas språk”. Låten känns lite främmande i sammanhanget men den suggestiva framtoningen blir till en kontrast mot det finstämda, och kramar kraftfullt till om mina sinnen. Publiken skrattar åt texten men ett främmande eko stannar kvar och berör på ett mäktigt sätt som är svårt att greppa. Parken andas uttryck av uråldrighet, tro, liv, död, myt och skådespel. Mötena mellan sten och vatten är återkommande. Det renande vattnet faller stilla i en båge, tvättar rent, och förnyar ständigt budskap huggna i sten, som: ”Jag älskar dig”, och ”Aldrig mera krig”, det sista på en mängd av världens språk.

Gråtstenen reser sig hög och smal, parkens vattenfall och vattenspeglar samlar skörden, känns hoppfulla och livsbejakande. Det vidare samspelet: Mariaskulpturerna i trä, spelemannen på sin piedestal, gravstenarna och de kämpande figurerna som tar stöd mot moder jord; dessa bildar tillsammans med övriga skulpturala uttryck en helhet som blir kvar, även när de tillfälliga uttrycken tystnat och stillnat. Initiativtagare och stenhuggare-/stenparksinnehavare: Kristian Lund Övriga konstnärer: Mats Lodén, May Linblom och Torbjörn Lindgren

Records of a Lifetime, 6 works in progress by Alberto Frigo

Blogg á la Alberto Frigo

Jag irrar runt med kartan i hand - vill liksom hitta en naturlig början. Eftersom orientering inte är min starka sida tar det en stund att acceptera att startpilen syftar på lådan med MP3-spelare. Alberto Frigos ljudarkiv, hans uttalade tankar under ensamma vandringar, ska vara min följeslagare, ljuda i mina öron under vandringen genom sex år av hans liv. Alberto Frigo är sändaren – jag är mottagaren. Ljudet av röst och steg är det första av hans liv som når mig. En direktöverföring av hans tankar in bland mina. När jag hört hans röst tillåter jag mig att läsa hans drömmar. Den gigantiska boken innehåller sida upp och sida ner av sex års komprimerade drömmar. Frågan hur man med hjälp av enbart text kan förmedla drömmar kan tyckas befogad. Jag tar av mig lurarna och läser några. Konstigt, det är drömmar som nedtecknats, sånt man drömmer. Komplexiteten i en dröm tycks vara något den egna erfarenheten kan tolka. Det vita rummet innehåller enbart den vita ’talarstolen’ med den stora vita boken, det är som att befinna sig i en tillvaro med andra villkor. Nästa rum innehåller en rad med små skärmar. Inför min syn avlöser tecknade figurkonstruktioner av snillrikt slag varandra. Associationer och hemliga tankar blir till lösningar på basala och vardagliga problem, konturer av människor växer ihop med behov och samhällsföreteelser som inte kan uttalas i ett. Hur många ’barba(r)lika’ figurer som tecknats av konstnärens penna under sex år är svårt att överblicka, fantasin tycks oändlig. Sida upp och sida ner av noter exponeras på en orgels notställ, tillsammans vill de förmedla en ljudassociation av all upplevd musik. I samma rum visas videofilm av platser han besökt runt om i världen, rörelsen i det offentliga rummet och naturens stillhet – tid och rum. Allt Alberto Frigos högra hand har hållit i kan beskådas med förstoringsglas, likt textrader visas bilderna på 68 ark – en fotograferad dokumentation av sex års handgrepp. Sändaren: sex arkiv, sex år av liv – med målet trettiosex – ska fyllas på och visas, en gång var sjätte år. Arkivens och konstnärens framtida öde är ett senare kapitel. Fotograferad dokumentation av det taktila Dags- och vandringstankar uttalade och inspelade Nätters drömmar tolkade och nedtecknade Musikminnen uttrycks i ett flöde av noter Reflexioner ger associationer, små förbättringar för att livet ska passa medborgarna och bli lättare att leva – konstruktionsteckning Miljöer, människor och ögonblick – besökta platser, tid som går, filmens rörelse och stilla ögonblick Mottagaren: Så många ljud och tecken – och ändå är det bara fragment från sex år av liv som uttrycks. Vad är då en hel människa, ett mänskligt liv går väl inte att uttrycka och förmedla.

Villavägen sju, Uppsala

Tryggt svävande – ”Här” Stina Wollters verk på galleri Villavägen sju präglas av närvaro: bestämningen ”Här” är ständigt närvarande, den vanligaste bakgrunden är Uppsala från ovan. Uppsalakonstnären gestaltar ett relationsdrama i tre led: betraktande människa, människofigur och stad. Men det kunde lika gärna vara bilder i en saga som Alice i Underlandet. Blandningen mellan realism och fantasi ger ett stänk av magi, en känsla av att kastas mellan tjusning, rysning och vardag. Besökaren kan välja mellan att betrakta bilden i ett utifrånperspektiv eller att helt enkelt kliva in i den, i båda fallen är en identifiering med bildens människa möjlig och beror på de egna drömmarna eller synen på tillvaron. Den vidare identifikationen sker genom den egna erfarenheten av den verkliga staden och dess innevånare. Det är ett annorlunda möte som sker mellan människa och stad, flygfotot gör den ditmålade sinnrika människan på samma gång stor som liten. Det finns vidare en maktaspekt i vissa positioner: människan svävar likt en gudomlighet i förhållande till det som människor har skapat, ofta utstrålar de ditmålade individerna en skörhet samtidigt som en oskyldig men självklar trygghet bor i deras väsen. Barnet i pyjamas som ’vågar språnget’ från sin upphöjda plats och ut över staden, är ett exempel, barnet som balanserar på telefonledningarna – ’behärskar’ kommunikationerna, är ett annat. Förhållandet till staden är komplicerat, många känslor finns inneboende och inmålade i verken. Inskrivna i den sammantagna utställningen finns prepositioner som inuti, ovan, framför och på. Några av bilderna visar en människa i/på ett hus: förpackad, instängd, förkrympt, alternativt: i tryggt förvar, eller: tydlig invånare, synlig utanpå - här bor jag. En ”triptyk” visar det förtroliga samtalet, kanske har de två en gemensam plan. Och så verket som jag skulle vilja kalla ”Min promenad på jorden”… Det människofigurerna i sitt ofta svävande tillstånd tycks förmedla till den som betraktar dem är: Uppsala, min plats på jorden – med en viss distans. Utställningen pågår till den 27/9

Bror Hjorths Hus visar skulpturer, modeller och skisser av Arne Jones

Arne Jones 1914-1976, en av ”1947-års män”, har gjort en mängd offentliga skulpturer, bland annat i Uppsala. Om Lars Widenfalks stenskulpturer i Botaniska trädgårdens orangeri karaktäriserades som tysta, stilla, massiva och frammejslade i min förra recension (se nedan), kan Jones visade produktion sägas stå för motsatsen. Jones verk spelar och utför en skir dans, i en ständigt pågående rörelse. Mobiliteten framgår även av titlar som Spiral och Piruett. Lemmarna hos de mänskliga kropparna, liksom delarna hos de övriga utställda modellkropparna, tycks lekande lätt växa vidare till en form som tar luftrummet i besittning. De tar sig en plats i rummet. Oftast består verken av flera enheter, i sin tur bestående av ett flertal delar, och blir till par som tillsammans strävar uppåt i ett positivt samspel. De andas helt enkelt relation, glädje och lekfullhet. I utställningen Face II Face gick redan solitärerna utanför orangeriet, så väl de monumentala bilderna på fasaden som stenhuvudena utanför, rakt in i mitt hjärta, tog sig en stabil plats och stannade kvar. Av Arne Jones verk krävdes ’många tillsammans’, skisser och skulpturer, för att jag riktigt skulle finna nyckeln till formspråket – ett och ett slank verken liksom undan, som levande väsen. Till och med de skulpterade porträtten tycktes rörliga i sina anletsdrag, kommunicerande och på språng, fångade i farten, i ett ögonblick av liv. Widenfalk har huggit fram sina skulpturer, reducerat materialet, medan Jones har byggt upp sina, fogat samman del för del, eller lerklick för lerklick. De hålrum som bildas mellan formerna är minst lika viktiga för verkens helhet och kroppslighet som det ’materiella verket’ – gestaltningen är en helhet och ett samspel mellan hålrum och material i luftrummet. Rumsbildande mellanrum, som en del av en obruten form, är tydliga redan i Kvinna med viaduter, gips, 1947, vidare i Katedral II och i Människans broar, där de två senare visar man och kvinna i formfulländade samspel. En varmt sammanslingrande rörelse, där vassa, kalla, kantiga och orörliga metalldelar i kompakt täthet motsägelsefullt bildar ett kärleksfullt mjukt böljande, återfinns i bland andra Mänsklig byggnad och Yin-Yang. ’Skulpturalt arkitektonisk’ skulle man kunna säga om många av Jones verk, vad gäller modellen till monumentalskulpturen Elementen skulle jag också vilja lägga till epitetet ’biologiskt’. Skulpturen ger mig associationer till benvitt skelett av dinosaurie, i andra vinklar skulle det kunna vara insektsben; här finns också både rötter och grenar – stadigt förankrade, bärande och uppsträckta formade till valvbågar, sammanlänkade med oändlighetens himlavalv, öppna och skyddande på samma gång; himmel och jord växer samman och däremellan är människan tänkt att vandra och mötas mellan salarnas pelare. Det är bara så sorgligt att skulpturen aldrig uppfördes i verkligheten – vilka fantastiska upplevelser den miljön naturligt skulle ha givit i olika årstider och ljus, eller med hjälp av förstärkta uttryck i form av ljussättning eller omgivande dekoration för speciella tillfällen. Bara som sig självt med människor i rörelse skulle verket ha varit en dynamisk upplevelse… Utställningen pågår till och med den 6 september

Uppsala Botaniska trädgård, Linneanum: Face II Face

Möten och fragment

I utställningen Face II Face, med närmare adress Linnésalen/Orangeriet, Botaniska trädgården, Uppsala, upplever jag en mäktig, näst intill magisk, tystnad. I flera bemärkelser känner jag att det handlar om möten. Mötet mellan de två konstnärerna Lars Widenfalk och Lars Holm ger i sin tur mötet mellan sten, glas, vatten och bild; mötet mellan mjukt och hårt i form och material; möten mellan kulturer och tidsåldrar. Vidare möts stenansikten inom ramen för utställningens helhet; vilka på samma sätt, inom ramen för helheten, i sin tur möter porträttbilderna av ansikten, som visas inom ramar sida vid sida. Parallellt med begreppet möte tycks utställningen handla om fragment och isolerade solitärer. Ansikten och kroppar huggna och frammejslade ur sten har, i några av verken, placerats i formationer där figurernas förhållande till varandra blir till ett möte, utan att de egentligen möts. De blir till isolerade stenstoder presenterade i ett sammanhang tillsammans med andra stenstoder. Bland de utställda figurerna växlas inga blickar, inga ögon möts – inget samtal förs heller mellan statyerna genom kroppsspråk. Kroppsspråket uttrycker däremot monumentalitet och stabilitet, något urgammalt och oföränderligt, en känsla av storhet och stolthet. De står för sig själva. I 36 Exp möts jag av bilder av ansikten sida vid sida, med blickar som är inåtvända eller liksom stirrande i fjärran. Onåbara för min blicks försök till möte, och i framställningen oförmögna att möta varandra. De uttrycksfulla ansiktena inom ramen är som fragment av en helhet. På samma sätt upplever jag bilden Spräckt med skärvor i rutor som fragment av en helhet, presenterade inom en och samma ram. De solitära skärvorna Skärva I och Skärva II i separata ramar är isolerade inom en ram i en kontext där spåren leder vidare utanför ramen, samtidigt representerar de en del av en svunnen tid och en annan plats – ett möte sker mellan olika tid och rum. Fragmenten fortsätter i bilden Delar av en resa II som dock ger mig den slutgiltiga pusselbiten; det är här någonstans som mitt eget möte med utställningen börjar formas till det mottagande som blir till min egen upplevelse av helheten. Lars Widenfalks figurer och formationer i granit, diabas, glas och marmor möter stolt kulturer med början tusentals år före för vår tideräkning. Jag söker förebilden i tiden mellan stenåldern och antiken, och på platser i Europa, Mesopotamien, Egypten och Grekland. Redan 30.000 f.Kr börjar dialogen mellan en tysk skulptur utförd i mammutbete, Lejonmänniskan, och Widenfalks Lejonkvinnans hus i lejonhuvudets form och mötet mellan människa och lejon. Kvinnan/gudinnan i templet, trapporna och maktutstrålningen för en vidare dialog i tid och rum i flera riktningar. Makttemat fortsätter i halvcirkelformationen Sköldens krets, där kvinnohuvuden, huggna i sten 'som i ett sammanhang' med de pelare de vilar på, vaktar och vakar över skölden. Även i detta verk finns mängder av dialoger bakåt i tid och rum, exempelvis finns en helighetsaspekt, samt en likhet i uppställning och framtoning med Stonehenge. Verk med namn som Atlantis och Pärlfiskarens dröm är andra markörer i mötenas tecken. Saga, dröm och tidlöshet möts på olika vis i vattnets element och förs ytterligare samman av de levande fiskar som omger figurerna i flera av installationerna. Det möte som berör mig starkast är nog det suggestiva mötet mellan filmsekvens och stenskulptur som jag upplever i Blecktrumman. Lars Holms verk känns mer modernt tidlösa, i sina mjuka, sköra och sårbara uttryck utgör de så väl motpol som utställningskitt, (trots, eller tack vare skärvorna?). Hans akvarellkrokier utskrivna på plexiglas visar ljuvligt mjuka former som vidare exponeras i ljuset från utställningsrummets stora fönster. Det mjuka i möte med det hårda kunde inte göras tydligare i mina ögon. Överhuvudtaget är utställningsrummet i sammanhanget extremt välvalt och ypperligt för just denna utställningsduos verk, något bättre är svårt att tänka sig. Färg-, material-, och sammanhangsharmoni är suverän. Dock kvarstår, mitt i harmonin, det lilla intressanta problemet: Möter ansiktena/ögonens blickar någonsin betraktarens blick, mer än som uttryck för något annat än sig själva, får vi som betraktare komma innanför stenen, glaset, ramen och konturlinjerna? Den tomma platsen där hjärtat skulle ha suttit, de avhuggna armarna eller de i låsta positioner, de tvåhövdade – utgör dessa tecken ledtrådar? Är avsikten onåbarhet och distans… Den mäktiga, harmoniska och andäktiga känslan finns orubbad kvar både under hela mitt besök (och nu i efterhand). Många ytterligare reflektioner skulle naturligtvis kunna tillföras om enskilda verk, teman och samspel – det är en rik utställning – och just därför måste varje besökares upplevelser erbjudas gott om eget utrymme. Utställningen visas till och med den 13 september. (I kommande recension kommer jag i viss mån att relatera till ovanstående.)

Galleri London i Uppsala presenterar: En bildmakare i arbete

Fotografen Bengt Wanselius ställer ut bilder tagna under Ingemar Bergmans produktioner.

Galleri London är ett fotogalleri beläget under Fyris torg i Uppsala. Lokalens tidigare användningsområde: offentlig toalett. Den underjordiska bekvämlighetsinrättningen byggdes under senare hälften av 1920-talet, arkitekt var Gunnar Leche; anläggningen togs ur bruk i slutet av 1970-talet. 2005 startade nuvarande verksamhet efter, vad man får förmoda, en hel del skurande – miljön är nämligen i stort sett intakt. Toalettstolar finns kvar liksom väggarnas och golvens märken, spår som markerar var båsväggarna har stått. Det brungula kaklet från Upsala-Ekeby ger miljön extra kultpoäng. Benämningen ’London’ lär anspela på likheten med nedgångarna till nämnda stads underjordiska kommunikationssystem. Till och med den 9 augusti kan vi på de kaklade väggarna se fotografen Bengt Wanselius bilder från Ingemar Bergmans produktioner för film, teater, TV och opera. Bilddokumenten visar ’action-bilder’ – från Fröken Julie, 1985, till Saraband, 2003. Det är inte bara skådespelare och scener i svart/vitt och färg som visas; fotografen har även fångat regissören ’in action’. Samtliga agerande visar i sin tur uttrycksfulla gester och ansiktsuttryck, oftast dynamiskt dramatiska. Ett undantag är det tillsynes avspända och nöjda leendet i Bergmans ansikte som pryder vernissagekorten: rynkorna är där det nöjda leendets rynkor brukar vara, och inte där bekymrade dito brukar framträda. (Men är det verkligen Bergmans rätta ansikte – eller är det en mask?) Aktörer framför kameran är, förutom Ingemar Bergman själv, bland andra: Peter Stormare, Lena Ohlin, Mikael Persbrandt och Pernilla August. Produktionerna är ’lika klassiska’ som skådespelarna, exempelvis: Ett drömspel, Vintersagan, Backatanterna och Lång dags färd mot natt. Wanselius har, förutom att dokumentera Bergmans arbete, även varit stillbildsfotograf för flera av hans produktioner. Vid slutet av trappan som leder ner i underjorden finns en svart/vit bild av ett pekande finger med tillhörande hand och underarm. Gesten, och armen, tillhör regissören Ingemar Bergman. Anvisningen besökaren får, är att träda vidare in i galleriets lokaler där fotoutställningens är uppdelad i tre avdelningar. Dramatiska scener utspelar sig ovanför den gamla pissrännan i den första avdelningen. På väggens skyddande rostfria plåt stoltserar några av lokalens beskyddare (sponsorer) med sina namn på mässingsbrickor, och det finns plats för fler… På den motsatta väggen finner vi Bergmans siluett som med en för oss osynlig vidvinkelblick övervakar ’scenrummets’ pågående gestaltningar. I nästa avdelning kan besökaren drömma om att ta plats på första parkett, men de försilvrade högsätena med nederdel och krök i vitt porslin är kanske inte avsedda att användas för detta ändamål; hur som helst kan man följa en inspelad sekvens från tillblivelsen av Bildmakarna. Så väl bilden som skuggan av regissören är närvarande i väggarnas bilder, liksom skådespelarteamet och bilder från ’verklighetens’ andra sida, skådespelet. Slutligen når vi det innersta av Galleri Londons utrymmen. Här finner jag ytterligare ett av Bergmans ansikten – och nu kanske det äkta; med en clownnäsa som ’enda maskering’ strålar ett avväpnat ansikte med yttersta skärpa mot den suddiga och snedställda marmorbakgrunden. Det fokuserade mjuka och sårbara, som en clowns inre ofta associeras till, mot den hårda ytan av marmor med en kransomgärdad bystrelief i hörnet – kanske är det teaterkungen själv, Gustaf III, som med suddig uppsyn betraktar, alternativt ser ner på, den skarpe Bergman. Vidare i rummet: tronande toastolar där sponsorer skyltar med sina namn, skådespelare gestaltar, regissören regisserar och vi besökare är så väl betraktare som åskådare – salongen känns helt enkelt fullsatt… Fakta från galleriets hemsida: ”Galleri London är en ideell förening som helt drivs av frivilliga och sponsorer, med syfte att visa kvalitativ fotokonst för en stor publik.” Inspirerande guider vid mina besök var Johanna Karlsson och Claes Brodda. Ingemar Bergmans leende ansikte och porträttet av clownen är producerade av Q-image, Bildformatet.

Fänstjärnskogen

På Övre Slottsgatan i Uppsala finns ett vagnslider från 1745 vars övervåning, enligt skylten utanför, inrymmer Galleri Ubbo. Utställare var vid tiden det begav sig Anna Meijerhöffer och Klara Henriksson. Utställningen är avslutad i Uppsala men kommer att vandra vidare, enligt rykten drar den till Värmland.

Den branta trappan leder besökaren till en rå vagnslidervind, rå i dubbla bemärkelser: timmerväggar och bjälkar stoltserar a naturell, utan inredningskrusiduller och påmålad kulör; medan naturens vädermakter bidrar med kyla, regn och blåst. Hängningsmiljön är som gjord för de bilder som visas: vid en första anblick är jag intuitivt övertygad om att det är (olje-)målningar, eller möjligen litografier, jag ser, men akvarellpapperet stämmer inte in i bilden och jag förstår snart att det handlar om fotografier. Skogsmiljöer och skogsmänniskor i stort fotoformat, framtoningen för tankarna till naturromantiken och får mig att tänka på bland annat Prins Eugens måleri. Den andra ’naturromantiska’ associationen får jag av skogsfolket – de som håller skogen levande med sina insatser, eller avsaknad därav, och sitt leverne i och av skogen: som ett slags naturfolk med kärlek och engagemang. Utställningens sparsamma texter balanserar ypperligt väl med helhetsgestaltningen; ömsom några tänkvärda ord eller skogsfakta, ömsom en kortfattad titel som: Vitmossa, Vy eller Kaffepaus, här och var en skogsrelaterad dikt av Martina Östling. Sammantaget talar utställningen stilrent och starkt, så väl konstnärligt som ämnesmässigt, till den som vill se och lyssna ’med alla sinnen’. Två personer sitter i ett av lokalens hörn, väl påklädda, den ena är Anna Meijerhöffer som är en av kvinnorna bakom verken. Hon berättar om bakgrunden till den utställning hon och studiekollegan Klara Henriksson har gjort, och svarar på alla mina frågor. Broschyren med information omkring projektet tillförde en nedskriven sammanfattning. Anna och Klara studerar Hållbar utveckling vid Cemus, Centrum för miljö- och utvecklingsstudier, som är ett samarbete mellan SLU och Uppsala universitet, utställningen är en del i en projektkurs. Jag förstår snart att projektet inte i första hand är ’romantiskt’ inriktat; här handlar det om skogsmiljöns helhet och mångfald, om att bevara ur- och naturskogar och allt vad som därtill hör i form av olika organismer. Det gäller att inte glömma bort att se skogen för alla träden. En inspirationskälla är naturfotografen Mattias Klum och hans engagemang för världens naturskog, och efter att ha sett, läst och lyssnat är det lätt att dra slutsatsen att ’ur- och naturskogskämpen’ Sebastian Kirppu är en annan. Den senares skrivelse till regeringen, angående ur- och naturskogarnas betydelse, kan man för övrigt skriva på en lista för att få hem via e-post. Anna och Klara vill medvetandegöra besökarna om, framför allt, naturskogens situation. Med ovanstående i bagaget, kamera med tillhörande intresse i ryggsäcken och en fantastisk blick för motiv i sinnet, fångade Anna och Klara de utställda skogsmiljöerna i målande bilder med och utan inslag av den mänskliga naturen. Kombinationerna natur, kultur, konstart, studier och hållbar utveckling flätas sannerligen in i varandra och lämnar en stabil väv av starka intryck. Vad Galleri Ubbo kommer att bjuda på härnäst återstår att se. Byggnaden ägs av stiftelsen Ubbo, som gallerivärd nämns fotografen Steven Quigley, vilken även har ett finger med i bild(re)produktionen.

Uppsala konstmuseum