Övriga reportage

Onsdagsklubben: en smakfull blandning av fika och livsglädje

Varannan onsdag träffas de i Järlåsa IF:s lokal. På affischerna står det: Vi fikar, gympar och har trevligt tillsammans. Nyfiken på kombinationen fika och gympa ringer jag upp kontaktpersonen Marianne Andersson och frågar om jag får komma och hälsa på. – Ja, visst, du är välkommen, svarar en glad röst.

Den trivsamma lokalen är full med folk, ett trettiotal äldre damer och herrar sitter bänkade vid långbord med kaffekoppar och rejäla smörgåsar. Några gymnastikkläder ser jag inte till, även om de församlade har ångan uppe. Innan jag slår mig ner, för att få min nyfikenhet stillad, frågar jag om platsen är ledig, min bordsgranne nickar uppmuntrande:

– Man sitter på sin vanliga plats, det bara blir så, skrattar hon, och jag förstår att gänget som samlats inte är här för första gången. Onsdagsklubben, eller Träffpunkt Järlåsa, har funnits i tio år. Man frågar efter dem som inte är närvarande, säkert har jag lånat en plats där någon brukar sitta. Samvaron börjar med information om aktiviteter för dem över 65. Marianne Andersson berättar att just denna onsdag blev det ingen gymnastik eftersom man väntade besök från hörselombuden, som sedan lämnade återbud. – Nu får ni prata hur mycket ni vill, säger Marianne, som i samverkan med Röda Korset ordnar träffar med de äldre här och var väster om Uppsala. Som pensionerad föreståndare för Hagundagården och Dalbyhemmet, och efter 49 års tjänst inom äldreomsorgen, vet hon att samtalet är en lika viktig del i god samvaro som de andra ingredienserna som bjuds. Rummet fylls åter med sorl och skratt. Ingegerd Karlsson berättar om gräddfabriken i Järlåsa och Ellen Ersson att hon återfunnit en vän genom Upplands Nyheter. Snett emot mig sitter Gösta Hanning 97, han brukar vara med på gympan: – Jag brukar åtminstone sparka lite, det kan jag, säger han och stämmer med klar röst upp en småfräck visa på ämnet. – Han är tusenkonstnär, han har gjort vår handikapramp säger någon. – Man behöver inte förstå allting, säger Gösta och sjunger: ”Lyssna till ditt unga hjärta…”, och under mötets gång höjer han och Yngve Rundqvist stämningen ytterligare då och då med roliga historier, deklamationer och visor. Snart ska det visa sig att sång och musik har en viktig plats i sammanhanget. Men först får jag veta hur det brukar vara, även om ordningsföljden kan variera: kaffe, information, gymnastik (som alla är med på) och underhållning. Vissa onsdagar spelar Mac Olsson dragspel och då kan det bli dans och hålligång, andra gånger är det keyboardisten Martin Åkerlund eller dragspelaren Bengt Jansson som underhåller och ackompanjerar. Ibland får klubben besök av tillfälliga gäster som arbetsterapeuter, sjukgymnaster eller apoteket. Dagens gäster är fem damer ur cittraspelande Runsträngarna. Alice från Järlåsa fick sitt vackra och välljudande instrument för 35 år sedan, och gruppen, som bor i samhällena omkring, träffas minst en gång i veckan för att träna. – Vi sjunger och spelar på äldreboenden, i kyrkor och på sammankomster – var som helst där någon vill lyssna, säger Alice.

Vi tystnar, för alla vill lyssna när fina röster sjunger visor av olika slag till det lite sorgmodigt vackra strängljudet. Men den som vill får sjunga med, och refränger är det många som kan. – Ska inte vi vara med och låta lite, säger någon. Först blir det lite ackompanjerad spontan allsång: ”Hälsa dem där hemma…” sen delas texter ut. Värmen och glädjen stiger ytterligare, alla reser sig och nu bli det lite gympa trots allt: ”Huvud axlar knä och tå…”, som avslutning tar vi varandras händer och sjunger: ”Glöm inte bort dina vänner”.

Glädje och vänskap saknades då inte, och nu vet jag vad Onsdagsklubben i Järlåsa gör: de fikar, gympar och har trevligt tillsammans!

På besök i Järlåsa skola, där värdegrunden genomsyrade dagen

Det är fredag, rast och solsken. Höstterminen i Järlåsa skola är inne på sin tredje dag. Efter rasten ska de 104 eleverna och deras lärare samlas i gymnastiksalen för en gemensam lektion i ämnet Värdegrund. Sedan fortsätter skoldagen som vanligt. Sommarlovet är slut och nya utmaningar väntar. Rastaktiviteterna pågår för fullt på skolgården, grupper av barn gör saker tillsammans på olika ställen. Ett gäng femmor står runt rutor med bokstäver som har målats på asfalten, några hoppar och andra säger ord: – Akademi, akademin, akademica; tall, tallkotte, tallträd; det låter som en gissningstävling. Leken kräver sin förklaring:

– Tangentbordet heter den, man ska gissa vilket ord det blir, den som gissar rätt får hitta på nästa ord, om två gissar rätt samtidigt hittar de på ord tillsammans och hoppar på varannan bokstav, berättar Robin. Det gäller att kunna och vara överens om stavningen. – Men vi går ju i femman, då ska man vara bra på det, säger Robin självklart. De nya klätterkuberna strax intill står orörda, men Olle Stolpe som är en av dagens rastvakter säger att de annars är populära.

– Det är en skolgård med många möjligheter, det är suveränt med skogen och fotbollsplanen, säger Olle, och berättar om fritids fredagsutflykter och grillning i skogen. Skolgårdar och raster innebär fri lek, ansvar, samspel och möten utanför klassrummet, alla viktiga inslag i både skoldag och skoltid. – Får jag vara med, frågar en flicka som kommer sent till Tangentbordet. – Det får du fråga dem, säger någon och pekar. Femmorna verkar ha hittat formen: kommer man sent frågar man dem som startat leken, och följer man den ordningen tycks resten inte vara något problem. En signal ljuder, det är dags för värdegrundslektion i gymnastiksalen. – Vi är tre grupper som ska spela rollspel, berättar Eli stolt. Men innan det är dags att sätta sig framför scenen/fotbollsmålet finns utrymme att titta på skärmar med teckningar och ta del av punkterna. • Vi visar respekt och är trevliga mot varandra, ingen ska känna sig utanför • Vi använder ett vårdat språk • Vi är rädda om skolans och varandras saker • Vi gör vårt bästa och arbetar i lugn och ro

I korta rollspel gestaltar aktörerna från 5-6:an tydligt och med inlevelse punkternas innebörd genom att spela upp situationer som alla kan känna igen sig i – sådant som kan hända på raster och i klassrum. Spännande och välspelat. Klasserna skingras. Att få följa med fröken Varpu och ettorna känns fint: när alla är på plats i korridoren tassar var och en till sin stol, lektionen som inleds med ämnet Almanackan kan börja. Det är Emmas tur att läsa och berätta: det är fredagen den 19 augusti, Måns och Magnus har namnsdag. Utifrån den enkla informationen utvecklas mängder av ny kunskap på lagom nivå innan det är dags att aktivera motorik och kreativitet: klippa, klistra, skriva, rita; registret till den egna pärmen är under tillverkning.

Dags för lunch. Varannan till höger, varannan till vänster om serveringsvagnen – praktiskt och lärorikt. Eva och Pernilla har lagat fin mat med spännande tillbehör, man behöver inte ta av allt. Kyckling, ris och någon grönsak kan alla ta, men ananas och feferoni hör till det utbud som väl får räknas till det utmärkta kökets extrafiness!

Ettornas första skolvecka summeras i klassrummet efter lunchen, på lite olika sätt utrycker var och en hur bra allt har varit – trots spetsade öron kan jag knappast urskilja något som varit mindre bra. En saga och en sång och tack för idag!

Kreativitet och hantverk

Ljud och design tog plats på Ångström

För tredje året i rad anordnade nätforumet HiFiForum.nu i lördags en DIY-mässa på Ångströmlaboratoriet i Uppsala. En samling entusiaster som i vanliga fall kommunicerar omkring sitt intresse via nätet, möttes i verkligheten och demonstrerade sina byggen för varandra, och andra HiFi intresserade.

Det är märkligt tyst i byggnaden, men i takt med att dörrar öppnas och stängs strömmar ljud ut för att åter stängas in. För hur skulle man kunna urskilja och analysera ljudskillnader om alla utställda musikanläggningar skulle ljuda i gemensam rymd? I de enskilda rummen demonstreras främst högtalare och förstärkare, man lyssnar, diskuterar och frågar. Utställarna kan sina saker, de har själva konstruerat och byggt en stor del av dem. DIY står nämligen för Do It Yourself.

I vanliga fall utbyter forumets cirka 5000 medlemmar erfarenheter på nätet under pseudonymer – intresset att konstruera och bygga ljudanläggningar är gemensamt, annars är det få som känner varandra och som fysiska personer möts de möjligen på mässorna. Forumet ägs och drivs av Pac som berättar att allt arbete kring forum och mässor är ideellt. Och tack vare mässans samordnare Andréns studier på Ångström får man låna lokalerna. I ett utrymme mellan rummen demonstrerar Pix mätinstrument. Rörtestaren, som heter Rat Tubetester, är alldeles tyst. En förstärkares rör, det som vanligtvis i ’moderna’ anläggningar motsvaras av transistorer, blir succesivt sämre och ett mätinstrument som mäter rörens kondition är användbart.

Det snackas komponenter, kretskort, kondensatorer, element och lödningar, en del konstruerar och bygger från grunden andra tar hjälp av ritningar och byggsatser. Som relativt oinsatt är det mesta mer okänt än grekiska. Min okunskap är det ingen som frågar efter, jag blir mycket väl omhändertagen av utställarna som gärna förklarar, berättar, visar och demonstrerar. Besökarna får gärna ta med egen musik, det är ju först när man känner igen musiken som det riktigt går att jämföra de olika anläggningarna.

Bland de utställda objekten dominerar högtalarbyggena. Form, konstruktion och kapacitet varierar stort. Till de pampigaste, rent ljudmässigt, hör Tobbes Buckingham, byggda efter modellen som användes vid studioinspelningarna av -70 och -80¬–tals pop/rock i England. Formmässigt fascinerar PetterPerssons Moraklockor: lådorna som på framsidan ger en association av Clockwork Orange-kantighet och bakifrån ser ut som kurviga moraklockor.

Designmässigt inspirerar Nikwals högtalarbygge allra mest. Diskanten Tagliatelle, konstruktionen hämtad från en artikel i tidningen High fidelity, fångar blick och hjärna: högtalarelementet består av remsor med aluminiumfolie, mellan remsorna sitter rader med magneter och längst ner har knippen med gummisnoddar fästs i krokar… De kompletterande baslådorna av egen konstruktion är lättare att förstå sig på: – Det började med att Rusta hade rea på köksbänkar, berättar Nikwal om lådorna byggda av stavlimmade bänkskivor; elementen är en 10" SEAS bas med aluminiumkon, och i en integrerad separat låda längst upp sitter ett Jordan jx92s element. –Men egentligen är det elektroniken som är min grej, avslutar Nikwal.

I ett annat rum möter jag Bibl från Uppsala och TomasJ från Rimbo som har gjort en ’saminstallation’; högtalarna har Bibl byggt, försteg och slutsteg är byggda och designade av TomasJ. Den sammantagna anläggningen har både hög ljud- och designfaktor.

– Man får skriva på forumet vilka grejer man tänker ha med till mässan och fråga om någon kan komplettera, men det optimala är naturligtvis att alla komponenterna är konstruerade för samspel, säger TomasJ, som har planer på egna högtalare till nästa gång.

Ateljébesök hos Gudrun Westerlund

Distanserad närhet och sinnlig mystik präglar konstnären Gudrun Westerlunds skildringar av vattenlandskap, människonatur och formspråk. Målningarna andas solitär fridfull och vilsam tystnad – kanske är de uttryck i norrländskhet. Själv utstrålar konstnären entusiasm och värme.

Konstnären och mottagaren av Uppsala läns kulturstipendium 2010, Gudrun Westerlund, tar emot i sin ateljé i Hågaby utanför Uppsala. Tidigare i år har hon redan hunnit med att ställa ut i Saint Peter, Minnesota, och att besöka dottern i Kenya. Full av entusiasm berättar hon om projektplaner och kommande utställningar. Ännu är en stor del av målningarna kvar i USA, för närvarande utställda på ett mindre galleri än Gustavus Adolphus Collage, där den ursprungliga utställningen ägde rum. – Men de kommer hem i maj, jag behöver få hem de flesta – annars har jag inte tillräckligt att visa i höst, säger Gudrun. Det är främst nyfikenheten på höstutställningen som har fört mig till ateljén, en möjlighet till förhandstitt på pågående produktion – att ta tempen på inspiration och teman. Svaret på min fråga om vad hon har på gång just nu blir därför lite överraskande. – Jag håller på att planera en lerskulpturfestival tillsammans med en annan konstnär, tanken är att använda lera som ändå ska upp ur den närbelägna lerjorden: Ett ekobyggprojekt som ska avslutas med en lerhusmässa i slutet av september. Vi tänkte bjuda in åtta konstnärer till en workshop och presentera det som har skapats på mässdagarna. Sedan kanske vi kan fortsätta på andra ställen i länet där det ska grävas och byggas. Den uppländska leran är inspirerande men ett kapitel för sig. Ändå hör projektet liksom till bilden av Gudrun – jord- och vattennära kreativitet. En lustig pensel fångar uppmärksamheten: ett brett penselhuvud med många småpenslar – en ådringspensel, säger Gudrun och berättar att hon är penselsamlare. Just denna är ett arv efter fadern som sysslade med möbelrenovering, även det intresset har gått i arv. De japanska penslarna har säkerligen inköpts vid något av besöken i landet, som i sin tur har inspirerat måleriperioder.

Frågan om motiv och teman återkommer. En överblick av ateljén, inklusive utställningskatalogen från USA, svarar: vattenmiljöer, människor och fiskar. Vatten som är varmt, kallt eller fruset. Människor i vatten: stilla flytande, meditativt upprättstående eller sittande, fridfullt sjunkande, i isvakar; vatten med fiskar, hus, träd, en stol – allt gestaltat i en stilla framtoning och med ett sorts nära avstånd. Många av vattenbilderna är kvar på utställningen Connected with Water.

Inspirationen, var kommer den ifrån? Gudrun berättar om barndom och somrar när hon badade, fiskade och lade nät i Hornavan. Svartvita foton plockas fram, bilder med fiskeminnen tillsammans med morfar, badbilder. När familjen flyttat till Hedemora fortsatte hon att tillbringa somrarna hos morfar i Arjeplog. Ett nytt motiv kommer in i bilden: kjolar. – Jag blev inspirerad av bilderna på tredje våningen, säger Gudrun Westerlund och syftar på universitetets konststudiesamling på Uppsala konstmuseum, där hon jobbar som guide. Och för att få rätt blänk och studera veck har hon lånat en blänkande balklänning i blått sidenmaterial.

Två ’damer’ i genomskinliga långa kjolar pryder ett av verken: varsin fallande, synligt skvalande, stråle lämnar deras kroppar - vilket resulterar i pölar och stänk. Bilden saknar motsvarighet i konststudiesamlingen – så vitt jag minns. Däremot finns en koppling till bildtemat med kåtliknande veckade tält, eller är det paraplyer, i vatten.

Jag frågar om verkens titlar. – Jag ger de flesta en titel, det är lite tråkigt utan, men jag kommer inte alltid på något bra, då får det bli något lite tråkigt. Ibland byter jag titel. En som inspirerat Gudrun till både målningar och titlar är poeten Birgitta Lillpers, exempelvis: ”Skörheten så stor” och ”Nu väntar vi”. Målningarna är oftast utförda i äggoljetempera på duk och många har ett avlångt format. – Jag är lite svag för det, säger Gudrun och berättar att abstrakta målningar ibland har fått signatur både upptill och nertill. Några bilder med avvikande motiv och färgsättning står mot väggen, målade efter resan till Kenya. – Det känns inte som det är jag, vattenbilderna är mer rätt.

På väg ut ur ateljén får konstnären syn på bilden Det gröna tältet. – Den skulle jag nog kunna ha med på utställningen i höst, säger hon avslutningsvis.

Tillbaka till startsidan