|
Till varje bild finns en text, eller snarare ett antal kreativa frågeställningar som medför flera nivåer som: iakttagelse, information och fantasistimulans; både vad gäller eget skapande och fortsättning på ’bildens berättelse’ – att tänka bortom det man ser och låta upplevelsen växa och ta sina egna vägar med utgångspunkt i just dig, din fantasi och dina erfarenheter. För här finns ett inskrivet direkttilltal, dock ej alltid utskrivet. ”Loket och hövdingen” ”Hur ska indianhövdingen kunna komma hem? Vilket väder är det på målningen? Hur känns det där?”
Gestalterna och bildrummen; det är kombinationen mellan det vi tolkar som verklighet, sådant vi tror oss känna igen och som erfarenheterna vill påstå att det finns på riktigt, och det vi tolkar som främmande eller overkliga inslag, men som egentligen är fullt möjligt eller rent av realistiskt, som suddar ut gränser och ger fantasin frihet hos alla åldrar. En renässansklädd räv i en fantastisk slottssal med dimensioner där allt kan dölja sig och hända…
Kanske passar Ernst Billgrens konst extra väl för detta koncept; med stor nyfikenhet ser jag fram emot vilken konstnär som presenteras härnäst i serien Kreativa Barn, och hoppas på att textskapare och idégivare är de samma.
|
| | |
Titel: Elaka Fröken Fårskalle
Berättelse: Sanna Juhlin, bilder: Millis Sarri, förlag: Författarhuset (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Rädsla för förändring enar gruppen: alla taggar ut – nu! |
| |
|
Klassen ska få en ny fröken. Ur det guldinramade porträttet av Fröken med stort F utstrålar mild kärlek, glädje och överseende. Bilden av Fröken Lovisa får var och en att förstå att detta är världens bästa fröken och att hon inte har det minsta med omslagets bild av Elaka Fröken Fårskalle att göra. Ändå har fröknarna något gemensamt: klassen de ska samspela med.
Gemensamt och enat målar klassen upp en bild av en ideal fröken och lika gemensamt konstruerar de en föreställning om idealets motsats. Kontraster, karaktärer, resonemang och beteende är suveränt gestaltade, text- och bildberättelse utgör ett flödande växelspel. Än är det Sanna Juhlins välvalda ord som målar intrigen, samspelet och den skickligt frammanade hätska stämningen som kan råda när människor tillsammans beslutat att en fiende är utsedd och ska förintas till varje pris, och än är det Millis Sarris bilder som övertygar. Något utrymme för de inblandade att reflektera lämnas inte, alla sugs med i det kollektiva beslutet att inte tycka om den nya fröken, barnen svetsas samman i negativa formuleringar och ageranden – den nya har enbart negativa egenskaper.
Det som stör något är betonandet och närvaron av barnens alla tänder; om det var ett rovdjursbeteende hos barnen som skulle gestaltas, eller en hätsk skadeglädje i någon av situationerna hade jag svalt uttrycket men här kan jag inte riktigt se någon linje. Dock förmår de sura munnarnas linje och övriga ljuvliga ansiktsuttryck i viss mån kompensera.
Nya fröken heter Olga Fjor, namnet får barnen att associera till fårskallar, dålig lukt och elakhet; skuggbilden av den fröken de själva har konstruerat tornar upp sig på klassrumsgolvet inför det första mötet, innan den verkliga gestalten har öppnat dörren. Att en röd hårtest syns av den verkliga Olga är barnen lika oemottagliga för som den verkliga gestalt som faktiskt står framför dem ett uppslag senare. Barnen tar inte till sig att Olga inte motsvarar deras bild, de vägrar att ens se henne, som läsare blir jag däremot mycket överraskad av den fullkomligt ljuvliga framtoningen av tjejen som barnen ska få som lärare!
Kontrasten mellan verkligheten och det förväntade är den första indikationen på att det inte kommer att bli som klassen har tänkt sig sig, bilderna överensstämmer inte. Ändå uthärdar de så envist som en enad mobb måste – vem skulle våga vara den första att bryta med det gemensamt beslutade? Hur ska man våga och vem ska man vara för att erkänna för sig själv och andra att man trots enigheten har fel och att någon blivit dömd osedd och ohörd?
Den ljuvliga gestalten längst fram i klassrummet har inledningsvis inte en chans, men hon ger inte upp trots massiv mobbning från barnen bakom ryggen; alla beslut fröken fattar underkänns av en enig mobb med groteska miner och hon motarbetas i allt intill sabotage. Olgas bullar mottas men utan glädje och hon utesluts effektivt ur gemenskapen.
Så väl text- som bildberättelse framförs i ett kollektivt VI – vi mot henne. Ändå kan barnen, när den nya väl är på plats, så småningom inte undgå att lägga märke till att hon gör annorlunda, och de uppmärksammar vad hon gör istället. Kanske är det just den öppenheten och nyfikenheten som räddar utvecklingen. Givetvis reagerar eleverna när ett avsteg från det normala schemat görs: i stället för matte får barnen rita teckningar till Fröken Lovisas bebis. En tillåtande länk mellan det gamla och det nya upprättas, relationen mjukas upp och förändras. Gruppen ser på sin nya fröken med nya ögon och lägger märke till hennes sårbarhet. En enskild elev låter de egna känslorna styra och bryter överenskommelsen – och den negativa spiralen.
Berättelsens enskilda starka, men känsliga, segrar över gruppens sammanhållning.
Elaka Fröken Fårskalle kan läsas och tolkas på flera sätt. Här finns många diskussionsuppslag. Är det bilden av en ledare och idol som målas upp och kontrasteras mot det förutbestämda mobboffret? Kan kollektiva beslut få oss människor att gå med på vad som helst? Är den som bryter svikare eller stark? Boken vänder sig både till gruppen som beslutat att inte acceptera, med alla medel motarbeta, och på grund av rädsla inte släppa den/det nya inpå sig och till den enskilda med uppmaning att använda egna sinnen och erfarenheter. Den vänder sig vidare till både barn och vuxna; fenomenet är inte isolerat och enbart förekommande i den ’lilla världen’, tvärtom tar det sig starka och allvarliga uttryck, om än lika dramatiska, både i arbetsliv, omgivande samhälle och i världspolitiken – men det behöver vi inte belasta barnen med, de har fullt sjå med sin verklighet.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Vad har du bakom ryggen?
Text, bild och form: Lena Sjöberg, förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Innehåll med många frågetecken |
| |
|
Vad har du bakom ryggen? Lena Sjöberg! Eller snarare: Vad vill du med din bok? Lena Sjöberg!
Jag älskar bokformatet. Teckningarna och karaktärerna är kul. Upplägg och layout är finfina. Konceptet med bakom och framför är en god idé.
Överraskningseffekterna har sina poäng. Men logiken då? Och igenkänningsfaktorn i figurerna och deras övriga attribut, om man bortser från det gömda?
Det kanske är just detta som är grejen: det man uppskattar och förstår, och det man ställer sig frågande inför!
|
| |
| |
|
Flera av karaktärerna känner de flesta barn igen, exempelvis: en vanlig tant, en polis, en stor tjej, andra har de säkerligen stött på någon variant av; som roboten, superhjälten och trollet. Medan andra kan vara nya bekantskaper. Det dolda är generellt av mera känt slag, men sällan det man förväntar sig. ”Vad har du bakom ryggen SKALBAGGE?” Och så vänder man på bladet, ser tolv korvar med bröd och läser svaret: ”KORV”.
Visst kan barn i 3-6-årsåldern tycka att detta är skoj, man kan gissa i grupp, skratta åt varandras tokiga gissningar om vad som kan finnas bakom ryggen, man kan fortsätta gissningsleken ’in natura’, och om man har börjat läsa själv är boken inte heller så tokig. Bilderna kan generera en hel del fler frågetecken än de som finns i texten: varför har polisen högklackade skor, skillnaden mellan troll och trollkarl, vad gör/vad är en matros i Kungl. fl (om man kan läsa blir det kanske en mat-ros, han har en ros bakom ryggen) och varför står det ”mamma” på hans rygg? Vem har satt på björnen järnring och kedja? Har skalbaggen 12 ben? Det känns kreativt, samtidigt upptäcker man kanske värdet i att vara kritisk.
Men liksom figurerna har konceptet en baksida som kan ge oväntade överraskningar, kanske också oönskade. I berättelsen finns en slutsats inbakad: du ska inte ta något för givet – allting kan vara ungefär hur som helst. Om barn i en grupp läser och gissar har den som läst boken tidigare alltid övertaget – chansen att gissa rätt utan att veta är liten, skillnaden mellan upplevelserna ’surprise’ och ’lättlurad’ kan vara hårfin. Att som barn inte kunna använda sin erfarenhet till att gissa rätt ger lätt besvikelse eller känslan av underlägsenhet, det är klart att man lär sig vid upprepad läsning – men den kunskapen leder liksom ingen vart.
Boken skulle kunna placeras i samma kategori som nonsensvers – vilken jag uppskattar mycket – och på så vis främja fantasin. Lärorik, kreativ och kul eller enbart frustrerande? Ärligt talat så vet jag inte riktigt!
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Allt jag säger är sant
Text: Lisa Bjärbo, förlag: Rabén & Sjögren (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Respekt |
| |
|
Alicia hoppar av gymnasiet – bästa vännen förfasar sig, föräldrarna tycks acceptera men förhållandet är inte okomplicerat. Den enda Alicia har en klockren relation till är sin mormor. Det handlar om självständighet, tilltro till egna och andras förmågor, föräldraansvar och kompistryck, men framför allt om att vara sann, kunna lyssna och ta emot. Som läsare njuter jag av flödet; jag skrattar högt och myser åt Alicias sarkasmer och humor, gläds med henne i framgångar och deltar i hennes sorg.
|
| |
| |
|
Redan innan, har frågan, eller kanske den groende insikten, försynt knackat Alicia på axeln; men det är först när skoltoalettens dörr går i baklås, och hon blir inlåst, som problemet blir konkret och något verkligt formuleras. Det är som en allegori eller åtminstone flera metaforer: först toalettkön och kissnödighetskrisen sedan hänvisningen till en alternativ toalett – och befrielsen, sedan inlåstheten och panikkänslan och så befrielsen när bästa kompisen Fanny saknar henne och hjälper henne ut. Det hon formulerat i sin fångenskap och under kampen att göra sig hörd för att bli frisläppt är: ”Är det det här jag vill med mitt liv?”
Den självständiga 16/17åringen har säkert tänkt en hel del, ändå är det spontaniteten och intuitionen som kännetecknar hennes framfart. Ingen annan ska bestämma över henne och hur hon ska leva sitt liv: inte föräldrarna, inte kompisarna, inte skolan, inte den anklagande arbetsgivaren eller den lögnaktiga arbetskompisen, och inte den man hon erövrar från en annan kvinna.
Att vara en i mängden, inordna sig för någon annans skull ligger inte för Alicia – hon går sin egen väg. Instängd i en skola där hon inte finner någon mening i att vara – hon vägrar och går därifrån. Men även om hon själv tar de avgörande stegen mot nästa utvecklingsnivå/dörr så behöver hon kommunikation och någon som möter/förlöser.
Det är Alicias egna ord och handlingar som för henne framåt och öppnar dörrar, ändå är de personer som hon möter och deras bemötande avgörande för hennes utveckling. Grunden i trygghet och dialog finns i kommunikationen med mormodern. När Alicia stängt skolans och hemmets dörr, står mormors öppen – som alltid; hon har alltid funnits där och kommer alltid att finnas (på något sätt). Med henne pratar Alicia om allt och blir alltid bemött med klok respekt – med eller utan ord.
Men så händer det som inte får hända och Alicia kan inte hantera sorgen – i alla fall inte ensam. Hon stannar upp. De förlösande orden och hjälpen till fortsatt kommunikation och utveckling kommer från flera oväntade håll, och Alicia uppnår själv förmågan att lyssna och ta emot både kärlek och kloka argument.
|
| |
* |
| |
|
Vad skulle du själv säga som förälder om ditt barn hoppade av skolan? Mina egna välutbildade föräldrar accepterade att jag valde en annan väg än gymnasiet. Själv uppmuntrade jag mina barn att kämpa vidare, mest med tanke på att dagens arbetsmarknad inte ser ut som på sjuttiotalet. Alicias föräldrar fick aldrig veta något om hennes kärlek och avsikter med den äldre killen, så de givna föräldrafrågorna ställdes aldrig. Mormodern fick givetvis veta, men, precis som min mormor, uttalade hon inga förutfattade meningar utan litade på Alicias egen förmåga att fatta beslut – hon lämnade utrymme, lyssnade och ställde frågor; förlösande frågor som inte utlöste försvarsmekanismer utan utvecklade tankarna.
Skulle du ha stoppat avhoppet, de egna initiativen och förhållandet, skulle du ha vågat lita på att din 16–17-åring klarade ut situationen och sedan finnas till hands att möta upp på anda sidan dörren? Allt jag säger är sant är inte bara en ungdomsbok!
Allt jag säger är sant är nog den starkaste och mest engagerande ungdomsbok jag läst sedan sjuttiotalet och exempelvis Vart ska du gå? Ut och Ole kallar mig Lise, men utan politisk infallsvinkel.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titlar: Känn igen 25 fåglar, Känn igen 25 fjärilar och flygfän, Känn igen 25 sniglar, kryp och kräldjur
Text och bild: Björn Bergenholtz, förlag: Rabén & Sjögren (2011, 2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
| | |
| |
| Artguide för stora och små |
| |
| |
Björn Bergenholtz serie om olika arter i naturen växer vidare, de senaste tillskotten handlar om fjärilar och flygfän respektive sniglar, kryp och kräldjur.
Snäckor, grodor, fjärilar och flugor kan varenda småunge känna igen och peka igenkännande på utifrån böckernas bilder, men hur många av oss vuxna visste att det finns en liten trollslända som kallas flickslända? Många nivåer för olika typer av nyfikenhet och utveckling ger böckerna naturlig överlevnadspotensial.
Små uppslagsböcker med fina lättöverskådliga bilder för små barn. ’Basmodellerna’ känner många två-tre-åringar redan igen: groda, blomma, fågel, fisk, fjäril. När de tittar vidare på bilderna lär de känna fler varianter och kan kika vidare på fler detaljer än skillnader i färg och storlek. En vuxen kan utifrån texterna berätta mer och svara på barnens frågor – som säkert kommer när de ser uppslagens snarlika teckningar, småtexter och pilar. Exempelvis skillnader på citronfjärilens hanar och honor, och vad har den lilla gröna larven på samma sida som de vackra fjärilarna att göra?
När man vill veta lite mer och känner igen flera arter finns nya saker att upptäcka och fråga om utifrån bilderna. Och har intresset väl väckts så kan den som nyss börjat läsa ta till sig ny kunskap och dra slutsatser av symboler och kort textad strategiskt placerad information. ”SKOGSFLUGA Helsvart kropp. Gillar svett och hatar blåst!” ”STINKPADDA Fridlyst och SÄLLSYNT! Får varken röras eller störas!”
Som mer van läsare med lite större erfarenheter får jag ny, men framför allt annorlunda, kunskap från textblocket under bilderna. Informationsurvalet känns extra relevant när man ska möta barnens frågor; men egentligen är begreppet information lite missvisande i sammanhanget, formen är snarare en charmigt lättsam berättelse som varierar i informationsuttryck för varje uppslag. Björn Bergenholtz berättar det han vill berätta, och det gör han med bred kunskap och god pedagogik för många åldrar. Den läsare som vill ha systematiserad fakta för att kunna jämföra olika fåglar, ormar eller sländor får söka på annat håll.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
| Titel: Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, text: Sanna Töringe, illustrationer: Kristina Digman,
förlag: Bonnier Carlsen (2012)
|
| |
|
|
 |  |
|
| | |
| Katt kan gör mig glad! |
| |
|
Katten är ett djur som går sina egna vägar och tilläggsordet ”kan” förstärker strävan efter den självständighet varje individ vill uppnå. Som tur är har berättelsens lilla Katt en tillåtande och tålmodig mamma, även det en förutsättning för upptäckarglädje och fortsatt växande.
| | |
| |
|
Katt kan på morgonen: Det är morgon, Katt möter dagens ljus, det är alltings början – åtminstone den dagens och denna berättelses. Kristina Digmans bild av den ömma kattmoderns kärleksfulla blick, där hon ligger bredvid sin unge under det blommiga täcket, är helt underbar. Lilla Katt har öppnat sina gröna, och tycks halvsömnigt söka, och försöka fånga, morgonens första impuls:
– God morgon pussunge, säger Katts mamma.
– Banan, säger Katt.
– Kom så ska du få frukost, säger mamma.
Men naturligtvis fortsätter inte dagen riktigt lika harmoniskt. Katt vet precis hur allt ska göras – på Katts sätt; Katt kan, och har egna lösningar. Och varför vänta på att någon annan ska göra när man kan själv? Innan Katt och mamma har kommit så långt som till påklädningen hinner mammas tålamod prövas många gånger, medan Katts energi och upptäckarglädje aldrig tycks sina. För hur skulle det vara med allt vi kan om vi aldrig får praktisera våra kunskaper – då kan man ju inte säga att man kan… eller?
Nå ja, innan Katt och Katts mamma kommer ut på sin promenad på väg till parken har Katt hunnit äta, undersöka tallikens volym och undersida, provat kattsättet att städa, att ringa, lampans förmåga att pendla, att läsa tidningen och en hel del annat. Men vad har mamma egentligen gjort under tiden; hon har klätt på sig och möjligen druckit kaffe – hur kan det komma sig…?
Dagen och berättelsen fortsätter i den fristående Katt kan i parken. Om Katts mamma trodde att hon skulle få en lugn pratstund i telefon medan Katt lekte med flickan, vilket hon uppmanar till, trodde hon fel; två kreativa individer är fler än en. Men som vi alla vet, till lycka för trötta och tålmodiga mödrar, tycker katter även om att kura ihop sig och sova då och då.
Sanna Töringes text fångar precis hur det är at vara mamma till en Katt Kan, och hur det är att vara Katt: självklart hävda sin rätt att göra, när man nu Kan. Få men välvalda ord bidrar till berättelsens storhet. Bild- och textberättelse är oerhört charmig, glad och vacker, och lätt att ta till sig för ’båda parter’. Det känns som om Katt skulle kunna bli en ny favorit bland barnbokskaraktärerna i kategorin ’självständig individ’.
| | |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Kanel och Kanin och alla känslorna, text: Ulf Stark, illustrationer: Charlotte Ramel,
förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
| | |
 |
| |
| Vänskap och känslor |
| |
|
Vännerna Kanel och Kanin är på upptäcktsfärd i naturen, bland fåglar, myror, gran och sten, Kanel har en matsäckskorg i handen. Under deras vandring hinner många saker hända – så där som det gör i livet; gemenskap och glädje avbryts plötsligt, en olycka sätter stopp för deras framfart, tillfälligheter och nya möten gör att vänskapen och omsorgen tar omvägen om ovänskap och övergivenhet. Lyckligtvis stöter de på varandra igen och återförenas framåt kvällen.
|
| |
| |
|
I berättande verser målas känsloscenarier upp; sådana där känslor som livet består av: ilska, medlidande, glädje, nyfikenhet, avund, oro, ånger, ensamhet, sorg, saknad, lättnad, lycka och många fler. Versformen förtätar samtidigt som den lämnar utrymme. Versformatet och den uttryckta handlingen/upplevelserna uppmuntrar till nyanserad och artikulerad högläsning – bilderna förstärker och utvecklar innehåll och betoning.
Upplevelserna är delvis berättade ur vännernas olika perspektiv, de är olika och upplever situationerna på olika sätt: medan Kanin är uppe och gungar i en grantopp nöjer sig Kanel med att ställa sig på en sten, och medan Kanin är där uppe möter Kanel en ekorre och gläds åt en ny vänskap – Kanin i sin tur blir svartsjuk, känner sig övergiven och går argt sin väg. Strax saknar Kanel Kanin och känner oro…
Det är kanske ingen streckläsningsbok, ingen handling som direkt flyter på; varje text är mer eller mindre fristående men upplägget förutsätter helheten. Det finns så mycket att reflektera över i varje avsnitt, som ibland innefattar flera känslor. Kanel och Kanin och alla känslorna är en ’stor’ och ’god bok’ som berättar om människan, känslor, tankar och livet, men ta tid på dig och bered dig på att få läsa den många gånger, för det är många upplevelseintryck att vrida och vända på.
Texten och bilden samarbetar verkligen i uttryck och det finns så mycket att känna igen sig i! Ändå kan det vara väl mycket att fördjupa sig i på en gång. Att som förmedlande läsare hantera känslor som något lättsamt som man bara ’rejsar’ förbi, för att ta till sig nästa uppslag, känns inte bra – även om allt ibland går väldigt fort i barnens egen värld (glädje förbyts i sorg på ett ögonblick, och plötsligt dyker något oväntat upp…). När intrycken kommer från någon annans förmedlade upplevelser kan det behövas mera tid för att ta till sig och förstå. Men; jo, jag vet: ”barn förstår mycket mer än du tror!” och dessutom på sitt eget vis!
| | |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
 |
| |
|
| | Kajsa Rutlapp knappt femtio år senare, nostalgirecension |
| |
|
Det är fascinerande att läsa om böcker, nästan oavsett hur lång tid som har gått sedan man sist läste boken. Många detaljer och samband som tycks ha varit fördolda vid den fösta läsningen framkommer i nästa. Naturligtvis stod ord och meningar tryckta redan första gången, men som läsare var du kanske inte mottaglig för just den aspekten. Dels kan detta bero på att du inte kände till karaktärerna och den fortsatta handlingen, dels kan det bero på att dina egna erfarenheter har vidgats.
|
| |
| |
|
Kajsa Rutlapp hörde till mina favoritböcker när jag var liten, liksom ännu tidigare: Pricken, Vem ska trösta Knyttet och Morfar Ginko. Alla handlar de om ganska udda existenser, vad jag minns.
När jag i julas återknöt bekantskapen med just Kajsa Rutlapp blev jag minst sagt förvånad. Den märkliga blandningen av fantasi och realism som presenteras har mitt minne liksom ingen relation till. Visst tyckte jag mig känna igen vissa sekvenser av äventyret, och bilderna föll ganska snart på plats, dem minns jag väl.
Berättelsen handlar om dockan Kajsa Rutlapp, haren Påll, hönan Clara och Nalle, det är den första av tre böcker om vännernas äventyr – osäkert dock om alla dessa karaktärer återkommer i de övriga böckerna. Haren Påll hittar Kajsa Rutlapp under ett rabarberblad där hon har blivit tappad av sin ägare Margits hund, hon gråter. Tillnamnet Rutlapp har Kajsa fått för att hon har en rutig lapp sydd över magen för att förhindra att sågspånet hon är fylld med rinner ut. Det största problemet för Kajsa är att hon bara har ett öga, det andra har Margit givit bort till en pojke i utbyte mot en karamell, och han har i sin tur bytt bort det mot en gevärspatron; det är ögats vidare äventyr och sökandet efter det som sagan handlar om.
Man skulle kunna säga att berättelsen är en bildningsresa, likheterna med Elsa Beskows ABC-resan där två barn söker en borttappad docka är stora. Efter att boken inletts med att Påll finner Kajsa och de tillsammans går hem till honom, kommer Clara på besök och sällar sig till de sökande, som på sin vandring vidare möter Nalle. I sitt sökande efter ögat lär sig de fyra huvudkaraktärerna mängder av saker och får vara med om många äventyr. De möter djur och sagofigurer som flyger, bor på land och under vatten.
Många resonemang och spekulationer passerar mellan vännerna, bland annat möter de en mås som berättar att han har sett ögat och tror att det har blivit tappat i havet. Ingen av vännerna vet vad havet är för något – men de har sina teorier. Givetvis slutar sagan lyckligt, de får hjälp av Näcken/havskungen och ögat återfinns.
Det jag mest fascineras av är karaktärerna och samtidsproblematiken. Man skulle kunna hävda att karaktärerna är tidlösa och att det är sammanhanget de förekommer i, barnsaga från femtiotalet, som är det speciella.
Haren Påll är den förnuftige resonerande berättaren, och i viss mån ledaren – möjligen lite av en folkskolärartyp – kanske kan han inte så rysligt mycket men står för stabilitet och klokskap. Dockan Kajsa är naiv men samtidigt kaxig, hon är delvis utseendefixerad och hennes liv går ut på giftermål – i varenda ’man’ hon möter finns en ny kandidat. Hönan Clara har en återkommande replik på Kajsas ständiga giftasplaner: ”Det är bättre att vara ogift och självförsörjande som jag”, vidare är hönan självsäker, anser sig erfaren, är lite framfusig och kacklig – så där som hönor kan vara enligt vissa bedömare. Nalle är trött på att hunsas av sin ägare – han kallar sig rövare och är lite av en rebell, kanske har han blivit tonåring? Nalles ständiga mantra går ut på att tjäna snabba pengar, största möjliga ekomomiska vinning, oavsett om någon drabbas negativt av hans idéer och tillvägagångssätt eller inte – men innerst inne är han en snäll och lite korkad nalle och inget annat. En variant av karaktärerna skulle kunna vara: den girige, den självständiga, den kloke och ’blondinen’, men många fler är tänkbara.
Femtiotalet: docklek, lägenheter, ideal, modernitet, efterkrigstids-/framåtanda, Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla, paret Myrdal, kvinnosakskvinnor, frisinnade, gamla stofiler, hemmafruar, moral…
Haren Påll ”… bor fem trappor upp med hiss i Hararnas Byggnadsförenings hus…”, i våningen under bor hans farbror och i lägenheten bredvid bor hönan Clara. Utanför finns en liten skog där man kan promenera – eller skutta, som harar gärna gör. Naturligtvis har haren och även Näcken telefon, dörrarna är försedda med ringklockor och hissen har knappar att trycka på. I havsriket finns högtalare så att havets härskare kan nå ut till sitt folk, och vid mörker tänds neonljusen.
Dockan Kajsa har inga kläder på sig, det har däremot Näcken; han är klädd i storstövlar, tjocktröja och långbyxor, han har stort skägg och långt hår, på huvudet bär han en kungakrona och stället för spira har han en treudd. Näcken är omgiven av fnittrande sjöjungfrur – lite av ett harem, men han kan inte gifta sig med Kajsa, för havets lag säger att Näckar inte får gifta sig med någon som inte har en riktig stjärt.
Hur det nu är med självständighet, utseende och penninghunger så mognar karaktärerna under resans gång och det hela slutar enligt ’traditionen’: det återfunna ögat är extra fint, överdraget med pärlemor, Kajsa får en ny klänning. Ekorren påpekar att det nu har hunnit bli 1954 [!] och i tidningen kan de läsa vad som har hänt medan de var borta. Nalle återvänder till hemmet, nu för att själv anta rollen som vårdare. När Clara läser att kyrktuppen är pensionerad ger hon genast upp sin självständighet och rusar iväg för att hushålla. När Påll kokar soppa ringer Kajsa – hon med pärlemoröga och ny klänning – och säger att hon ska gifta sig med honom – han accepterar.
När jag tänker tillbaka på ovan nämnda favoritböcker så upptäcker jag att karaktärerna inte är det mista udda; även Pricken, Knyttet och morfar Ginko finns överallt och är tidlösa. Vidare uppkommer som vanligt frågan om hur barn uppfattar text- och bildberättelser, hur de påverkas och vad det är vi vuxna, som skapar, köper och läser, egentligen vill förmedla.
Att författaren Gustav Sandgren var född 1904 och har skrivit i många genrer förvånar inte. Kajsa Rutlapp gavs ut första gången 1951 på Rabén & Sjögren.
Birgitta Nordenskjöld (f. 1919) både skrev och illustrerade barnböcker, bland annat några av Astrid Lindgrens, och hennes bilder känns tidstypiska.
|
| |
 |
| |
| Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Halvdan Viking; Hövdingens bägare text: Martin Widmark, illustrationer: Mats Vänhem
förlag: Bonnier Carlsen Förlag (2011)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
 |
| |
|
| | Vikingatidens lek och allvar |
| |
|
Berättelsen om Halvdan är helgjuten vikingahistoria!
|
| |
|
Författaren Martin Widmark och illustratören Mats Vänehem berättar INTE en förskönande vikingaromantisk historia. Däremot fångar de karaktärer, historia, vikingatida hierarki, och maktbrytning mellan hednisk och kristen tid både realistiskt och spännande. Första delen i serien om vikingapojken Halvdan heter Hövdingens bägare.
Två byar, där den ena representerar den gamla tiden och den andra den nya tiden, ställs mot varandra. I den hedniska Östbyn är hövding Ragnar överhuvud – eller också är det hans fru Frida. I den kristnade Västbyn regerar kung Alarik och drottning Kristina, och de hävdar bestämt att deras by är en stad. Oavsett vad byhärskarna lyfter fram som märkvärdigt eller unikt är de lika goda kålsupare bägge två.
Styrkor och svagheter kan ta sig många uttryck och visa olika ansikten, det är inte alltid den som gapar högst och värst eller är störst och starkast som vinner. Halvdans skaldeförmåga och fru Fridas ord visar sig ibland mer dräpande än Ragnar Drakdödarens svärd; och den kristne kungens elaka spel avslöjas av barnen som är enade trots religiösa motsättningar mellan deras hembyar. I den ambivalenta kämpaleken mellan hövdingarna handlar allt om personlig makt, ära och hämnd, inte om motsättningar mellan hedendom och kristendom.
Rå jargong, blodsspillan, falskhet och hämnd varvas med rättrådighet och vänskap; råstyrka, hedendom, kunskaper om smide, metaller och båtbyggeri möter kristendom, nymodigheter som glas, renlighet och sängar, och falskhet. Tvekampens rättmätige segrare tar slutligen hem sina erövrade ting, de bägge fiendebyarnas barn har funnit varandra och nya äventyr utlovas i kommande böcker. Avslutningsvis skaldar Halvdan:
Öst är öst och väst är väst,
Ärad den som kämpar bäst.
Utan ära, yxa, glas
Slutade hans kalas.
Text- och bildberättelsen om Halvdan erbjuder både en inblick i livsvillkoren i det vikingatida samhället och ett spännande äventyr. Arkeologen Mats Vänehem har tecknat berättelsens karaktärer starkt och dråpligt, miljöerna de befinner sig i är fullmatade med 1000-talets vikingahistoria; klädsel, båtar, hus och gårdar, hövdingahus i genomskärning; återkommande är detaljer som Odens korpar, kors och torshammare, drakslingor och ornament.
Rolig, lärorik och blodig i fyndig kombination, här finns gott om möjligheter att utveckla ett historiskt intresse hos 6-10 åringen.
| | |
 |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Lilla barnkammarboken, julsånger i urval av: Annika Lundeberg, illustrationer: Stina Wirsén, Lena sjöberg, Jan Lööf, Cecilia Torudd, Anna Höglund, Maj Fagerberg, Marit Törnqvist, Christina Alvner, Filippa Widlund
förlag:Bonnier Carlsen Förlag (2011)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
 |
| |
|
| | Sångbilder |
| |
|
Julsånger!
Man kan tycka att det är i senaste laget att lära sig nya julsånger när julen står för dörren, men eftersom de flesta sångerna i Lilla Barnkammarboken, julsånger är välkända, kan man säga att det är hög tid att repetera och fylla på med de rader man har glömt. En eller annan ny finns kanske tid att ta till sig i julbrådskan trots allt.
Det julmysiga med den här boken är att det är en riktig ’tillsammansbok’ där flera generationers julsånger presenteras, därtill hittar jag några, inte helt okända, från andra länder och på andra språk – gränslös julsångsglädje så att säga.
Det roliga med de traditionella sångerna är att man genom att sjunga dem med och för sina barn för dem vidare, och det roliga med de nya är att barnen kanske kan sjunga dem för de äldre generationerna. Det gemensamma sjungandet hör liksom julen till!
I boken finns både texter och noter. För den som varken kan läsa det ena eller det andra, eller bara vill lyssna när någon annan sjunger, finns en CD med några av visorna. Själv uppskattar jag inte CD:n, sång och musik är mekanisk och framförs i något som jag skulle vilja kalla ’värsta varuhusvarianten’.
Julbilder!
Det bästa har jag naturligtvis sparat till sist: bilderna. Jag sätter faktiskt bilderna i julsångsboken högre än sångerna, som de flesta redan kan utantill; bilderna är både traditionella och unika.
Välkända barnboksillustratörer, som Cecilia Torudd, Jan Lööf, Lena Sjöberg, Stina Wirsén och Maj Fagerberg, har bildsatt de olika vistexterna och på så sätt tolkat och berättat. Många av de traditionella texterna kan vara svåra att förstå, men tack vare illustrationerna får innehållet ett ansikte. Här finns vackra, stämningsfulla, roliga, fyndiga, kluriga, knasiga och julglada bilder.
För mig är Lilla barnkammarboken, julsånger en julbilderbok med sånger i, man måste inte sjunga, man kan sitta och mystitta på bilderna. Bilderna gör denna bok i ännu högre grad till gränslös, det finns mycket att lära, fråga om och förundras över.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Jack och den magiska tatueringen, text: Therés Stephansdotter Björk, bild: Andreas Bergqvist
förlag: Kalla Kulor Förlag (2011)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
 |
| |
|
| | En mjuk hårdrockssaga |
| |
|
Jack och Alice – två vanliga barn av vår tid hämtas hux flux, mitt under en TV-spels-session, av sina idoler till deras värld, Metallien. Att en sagas tyngsta byggstenar är av metall, består av hårdrock och hårdrockare, är unikt i svensk barnlitteratur. Men metallstyckena är väl sammansvetsade av sagor, myter och religiösa traditioner. Karaktärerna i berättelsebygget är av naturmaterial och, med några undantag, goda.
Efter vissa problem med språkkoden i Jack och den magiska tatueringen kom jag så småningom över tröskeln och in i berättelsebygget. Väl inne kände jag igen mig och trivdes riktigt bra. Kanske hade min läsning underlättats om jag först hade läst Jacks Rockiga Resa.
Vännerna Jack och Alice är hemma hos Jacks splittrade men enade hårdrocksfamilj. Den språkliga jargongen speglar musiken, världen och uttrycken omkring hårdrocken, men är samtidigt vänlig och familjär. Barnen spelar TV-spelet Metal Hero och ’spelar rollerna’ med hjälp av varsin plastgitarr. Plötsligt skjuter en blixt ut ur TV:n och idolerna från bandet Dragonhearts kommer in i rummet.
Förflyttningen till en annan värld, landet Metallien, påminner exempelvis om när Peter Pan hämtar syskonen Darling till landet Ingenstans, och ytterligare paralleller skymtar. Tillsammans med Danny Dragonheart och Hank Hardrock får barnen komma till Paradise City, träffa en mängd rockers och få en inblick i deras levene. Men i det ljusa goda rock-paradiset, där tiden står stilla och årstiderna existerar sida vid sida, finns inslag av mörker; en ond professor som har fått tinnitus försöker tysta alla höga toner.
När Metalliens egen tatuerare Daddy, som sägs utföra rocktatueringar med magiska effekter, försvinner i virveln Vortex och hamnar i en mörk grav i Skuggvärlden, tar myter, religiösa anspelningar och sagor över och magin flödar. Även Jack och Alice och deras vägledare Snowy förs in i virveln och till landet ’där vårt innersta mörker bor’. De möts av ondska och strapatser, för att klara sig krävs att de håller ihop, är kloka, kan tolka skriftens ord och använda sina och magins krafter på rätt sätt. De måste rädda tatueraren och sig själva åter till ljuset.
Berättelsen bjuder på fina möten mellan idoler och barn, hjältarna är många och framhäver varandra, det goda och ljusa lyfts fram. Trots inslag av magi, myt, hjältar och sagor så handlar det i slutändan om att tro på sig själv och sin egen kraft. Snowys göteborgska ger la lite extra värme, men kan vara ett hinder för några läsare, liksom vissa slangtermer var för mig.
När jag har kommit till kapitlet som heter ”Fear of the dark” råder inget tvivel längre; kapitelrubrikerna är lika med hårdrockstitlar. Några av figurerna googlar jag på och finner att personerna bakom artistnamnen existerar, liksom banden de spelar i. Vidare upptäcker jag en musikvideo på You Tube och en facebookgrupp. Nyfiket tjuvkikar jag längst bak i boken och finner referenser, influenser, recept och research.
Författaren Therés Stephansdotter Björk bygger sin sagostomme av befintlig musik, vilket påminner mig om den ryska musiksagan Peter och vargen från 1936, även om sagan i det fallet förekom musiken. Att utövandet av olika konstarter inspireras av musik är i sig inget ovanligt men att skriva barnlitteratur med hårdrock som utgångspunkt är ett nytt grepp, dock kanske inte helt tidlöst. (Kan tänkas att den utlovade uppföljaren Jack och Tidvävarens Saga råder bot på detta.)
Som helhet är boken ett stycke helgjuten hårdmetall, där samspelet mellan text, serieinspirerad bild, layout och referenslistor är riktigt ’gött’.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Jakten på Jack; Trolldom i Gamla Stan; Vålnader på Vasaskeppet
Text: Martin Olczak, bild:Anna Sandler
förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Vättar, vålnader, och varulvar |
| |
|
Mitt i dagens Stockholm dyker de upp, varelser och väsen ur folktro, saga och sägen. Barnhemspojken Jack får uppleva rejäla överraskningar, faror och utmaningar. Som läsare deltar vi plötsligt i sökandet efter Jacks föräldrar och blir indragna i nattliga äventyr och fasansfulla möten med väsen vi inte trodde på. Som tur är visar det sig att Jack har förmågor som ingen visste om.
Sommarlovet börjar inte som föräldralöse Jack har tänkt sig: hos en okänd elak släkting. På bussterminalen möter moster Betty på motorcykel, och den lycklige Jack får för första gången åka till hennes verkstad i Gamla Stan. Men den överraskningen är bara en futtig början. Snart får han veta mer om sin egen bakgrund, och när hans unika förmåga kommer i dagen förändras allt. Jack är den förste trolldomskunnige sedan 1600 – talet, vilket öppnar möjligheter att med hjälp av gammal kunskap och goda väsen hitta hans bortrövade föräldrar, samtidigt som han blir en fara och fiende för varelser med ont uppsåt.
Äventyrsserien heter Jakten på Jack men det är sannerligen inte bara Jack som jagas, han själv jagar också sitt eget ursprung, samt efter ledtrådar och sina föräldrar – så vem som jagar vem eller vad känns lite oklart när de två första böckerna är lästa.
|
| |
 |
| |
|
Miljöerna som Jack och hans moster Betty rör sig i är hittills inspirerande, och den som inte är hemma i Stockholm får god hjälp av kartan på första uppslaget, bokens bilder och textens miljöbeskrivningar. Valet att använda kulturmiljöer och förlägga huvudäventyren till platser som Gröna Lund, Gamla Stan och Vasamuseet främjar nyfikenhet och fantasi och lockar läsare till egna besök, kanske även till att använda nya sinnen i upptäckandet av andra/egna miljöer.
Man kan säga att berättelsen i text och bild kommunicerar med en mängd andra framställningar där folktrons figurer och magiska ting blandas in i vardagslivet i läsarens samtid, att den för dialogen mellan tid, rum och tradition vidare. Släktskapet med Bo Vilhelm Olsson i Astrid Lindgrens Mio min Mio och med Harry Potter är tydligt, och går man lite längre bakåt i tiden har Jack åtskilliga avlägsna släktingar i såväl sagoserien Bland tomtar och troll och i serien om landet Narnia. Bland ’vuxenlitteraturens dialoger’ kan exempelvis Da Vinci-koden nämnas.
Som genre är denna typ av äventyrsböcker ’lite extra’; blandningen mellan vardag, äventyr, folktro och kulturhistoria tilltalar mig, och kanske kräver ämnet en ständig förnyelse för att nya läsare ska kunna identifiera sig med en huvudperson i sin egen samtid. Trots att Jakten på Jack är välskriven, spännande och aldrig blir det minsta långtråkig känns det inte som om den tillför ’det lilla extra’, kanske beror det på mig som vuxen och att jag redan har läst om så många av Jacks släktingar.
I serien har hittills två av fyra böcker givits ut: Trolldom i Gamla Stan och Vålnader på Vasaskeppet båda är bra och dagsäventyren är avslutade, men de ingår vidare i ett större äventyr som är det huvudsakliga – sökandet efter Jacks föräldrar. Tyvärr framgår det inte förrän på de sista bladen, som man lätt missar, att man bör läsa dem i ordning och att de inte kan sägas vara fristående. Även om de utkommer relativt tätt så är det lite tråkigt att behöva vänta ett par månader på att få läsa fortsättningen – böckerna borde ha varit samlade i en volym.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Min kanin Sockan, text och bild: Benjamin Chaud, översättning:Sofia Hahr
förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Relationsdrama med lyckligt slut |
| |
|
Vad gör man när man har växt ifrån sitt husdjur och tycker att det är i vägen för ens egen fortsatta utveckling? Kaninen Sockans husse försöker intala både sig själv och Sockan att de inte har så mycket mer att ge varandra och inte längre har särskilt roligt tillsammans. Pojken har beslutat att friheten i skogen är det allra bästa för en kanin, nu gäller det bara att övertyga, och stå fast vid beslutet…
|
| |
| |
|
När ’ägaren’ presenterar kaninen Sockan uttrycker både bild och text en relation i upplösning. Eftersom det är pojken som berättar är det hans sätt att se på saken som gäller. Kaninen som ett ting som inte rör en min är speglad genom pojkens ögon. Sockan framställs som passiv, obekväm och tråkig, men bakom den negativa beskrivningen lyser kärleken och omsorgen ändå igenom. Berättelsen handlar inte om en okänslig och elak pojke utan om ett barn som känner behov av att ta nästa steg i livet, finna vänner som är mer utvecklande; den gamla slöa kaninen begränsar honom. Så vad gör han; jo, han försöker hitta den bästa och minst smärtsamma lösningen på problemet.
|
| |
 |
| |
|
Pojken har bestämt att det bästa för kaninen är friheten i skogen – en tilltalande lösning, tycks han ha övertygat sig själv om, i alla fall så mycket att de beger sig dit. Han försöker förklara för Sockan hur positivt hans beslut är, och på ett psykologiskt sätt visar han allt det vackra i skogen, men konstaterar att Sockan ’naturligtvis’ varken svarar eller förstår – ändå fortsätter han kommunikationen.
|
| |
 |
| |
|
Bokens generösa höjd möjliggör bildsekvenser där man tydligt kan följa förlopp och rörelse, samtidigt ger den utrymme att förtydliga den stora främmande skogen kontra de små individernas samhörighet. Innan separationen i den finaste skogsgläntan för pojken en inre och yttre kamp där han naturligtvis lägger skulden på kaninen, som framställs som neutral eller oberörd. För säkerhets skull knyter pojken fast kaninen i ett träd med hjälp av en garnända.
Den ångest och det dåliga samvetet som genast angriper pojken förmedlas med hjälp av kanindemoner som omringar honom. Men när han återvänder är Sockan borta; han kan inte förstå hur Sockan har kunnat lämna honom! Den vackra naturen förändras, fylls av oro, fasa och uppbrott. Men sagor ska ju sluta lyckligt: så i ett hus vid skogens slut väntar såväl återförening som ny vänskap och växande mot nya öppna mål…
|
| |
 |
| |
|
I det lilla huset finns en flicka som bestämt sig för att ta hand om övergivna djur och när hon kan kommunicera med Sockan så kan ju pojken också det, kaninen ler; kommunikation handlar om vilja och kreativitet; och boken Min kanin Sockan kan läsas på många sätt. Exempelvis:
Som en gammaldags saga: någon ska ut på uppdrag, den svåra tunga vägen, oväntade problem som lyfter fram hjältens goda egenskaper, återförening, växande och lyckligt slut med öppen fortsättning. Som två sätt att hantera växande: Pojken: självständighet för att kunna utvecklas/ flickan: man växer genom att bemöta andras behov. Eller som två moderna livsyttringar: djurens rätt till omsorg - ’djurrättsaktivisten’ i möte med lyxproblematiken i slit- och slängkulturen, där det egna jaget befinner sig i centrum – men den sista varianten är nog att övertolka handlingen, dessutom är det ingen sann bild, även om det faktiskt är ett problem att barn tröttnar och föräldrar faller för önskningar utan att stötta och delta i ansvarsfrågan.
Det viktiga är att berättelsen slutar i ny vänskap, gemensam glädje, växande och ansvarstagande. Benjamin Chaud berikar sin bildberättelse med en textberättelse som är angelägen, även om omslaget inte ger innehållet rättvisa.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Tio vilda hästar, text: Grethe Rottböll, bild: Lisen Adbåge
förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Alla hästar hemma |
| |
|
Tio glada, vilda hästar i lek; de klättrar, hoppar och springer – som alla lekfulla individer gör. För de är verkligen individer, alla är olika. I glädjerus ger sig gänget iväg, men ingen av de hästar som skuttar vidare tycks märka att en efter en försvinner efter vägen. Inte förrän en är ensam kvar…
Innan rim- och räknesagan om de tio hästarna börjar, presenteras de genom hästskoinramade ansiktsporträtt med namn. Och ingen är den andre lik. Omedelbart när bild- och textberättelsen har börjat blir även gängets gemensamma karaktär tydlig: de är kompisar fulla av obetänksamhet, glädje och bus.
Redan i det första uppslaget förmedlas den glada rytmen, dels genom individernas rörelser fångade i trädleken: en hoppar, en klättrar, en hänger, en klänger…, till och med ögonrörelserna överensstämmer med gestaltad rörelse, och dels i den rimmade berättelsen:
Tio vilda hästar
klängde i en ek
En blev kvar bland grenarna
när de andra bytte lek
Nio vilda hästar
stack över stock och sten
En halkade med hoven
och slog sitt lilla ben
I sin lekiver rusar hästarna vidare genom trafiken, mellan husen och ut på landet, utan en tanke på faror och att se sig omkring, och utan att märka att de blir färre och färre. Trots de allvarliga tillbuden som drabbar hästarna finns inget dramatiskt över framställningen, utan mer ett: Hoppsan! Tills insikten når den sista vackra vilda hästen att den är ensam kvar och att den inte längre känner sig lycklig.
Den violetta stjärnprydda Dandy stannar upp, sörjer, tänker, och förstår snart vad det är som måste göras. Med glad och stolt beslutsamhet i blick travar han tillbaka den väg han kom, i röret han kröp igenom sitter Rataplan kvar och fast. Men efter en stunds dragkamp är vännen fri och de två rör sig målmedvetet vidare för att rädda Silver som har fallit i vattnet…
Återvägens glädje är av en annan sort, lyckan att återse, samarbeta och kunna hjälpa varandra. Varje räddningsaktion är ett mål i sig, och många erfarenheter rikare återvänder de till sin ek och en lek i djupare gemenskap.
Utveckling från lek till allvar och målmedvetenhet, och från spontan självupptagenhet till medveten samhörighet.
Den spontana reaktionen: vid första anblicken av boken, som ligger bland en hel del andra på mitt golv, väljer barnbarnet Vilda 2½ Tio vilda hästar (utan att känna till titeln), räcker fram den och sätter sig till rätta. Det är ingen tvekan om att hon uppskattar såväl räkne- och samarbetskoncept som verser, och naturligtvis bilder. Samarbetet mellan Grethe Rottböll och Lisen Adbåge är, å sin sida, suveränt, det skulle inte förvåna mig om boken blir en klassiker.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
| Titel:Sanningar i solen, text: Anna Hellerstedt, förlag: Argasso (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Upplevelser utanför den egna kontrollen bidrar till växandet |
| |
|
Att den största delen av livet ligger framför en är svårt att föreställa sig när man är 15, inte är önskvärd, inte är accepterad för den man är och känner sig värdelös. Om ens föräldrar och pojkvän dessutom har en livsinställning som på olika sätt förnekar människans värde, kan det ligga nära tillhands att inte förstå livets mening.
Människorna omkring bokens huvudperson tycks drivas av egoism. Att ta sitt eget liv gränsar också till egoism, men tanke och handling är två olika saker. Medan hennes närmaste genom sin egoism på sätt och vis blir offer och förlorar en bit av sina liv, släpper hon sakta in det och vinner bit för bit. När hon ett år senare står vid bron som hon tänkte hoppa ifrån ser livet helt annorlunda ut, tänk om hon hade missat det!
Det är en vilsen flicka som är berättelsens jag. När vi först träffar henne har hon blivit utslängd av sin mamma och hänvisad till sin pappa, som egentligen inte heller vill ha henne. Pojkvännen är en främlingsfientlig böghatare som utnyttjar henne och tillfredsställer sina behov, men påstår att han älskar henne. Pappans giftermål med en kvinna från Ghana är, enligt honom själv, bara en affärsuppgörelse. När pappan och hans fru ska åka till Ghana för att han ska bli delägare i svärfaderns guldgruva blir flickan tvungen att följa med, och av rädsla för pojkvännen ljuger hon om resans mål.
Som många i hennes ålder har hon inte hunnit bilda sig någon egen uppfattning men påverkas av omgivningens värderingar, även om hon inte direkt bejakar dem. Gång på gång hamnar hon i kläm mellan andras ageranden och försöker anpassa sig eller slingra sig fram med hjälp av halvsanningar, tystnad och ensamhet, självutplåning, samtidigt som läsaren kan ana ett växande ställningstagande och en groende revolt. Livet präglas av uppgivenhet, sorg, oro, ilska och längtan efter kärlek.
I Afrika blir det varken som hon eller pappan har tänkt sig. Bägge är utelämnade, men inte till varandra, vilket vore det mest naturliga, utan var och en av dem litar till sin egen problemhantering. Flickan hade varken förväntningar eller ambitioner och bestämde sig för att inte prata med någon och inte gå ut från hotellrummet. Pappans förväntning var att återvända hem en guldgruva rikare.
Den värld som möter de bägge är inte hotell och affärsuppgörelser, det de möter är människor som lever under andra villkor, men i övrigt är som människor är mest – olika personligheter. Ytliga upplevelser övergår till djupa relationer när huvudpersonen öppnar sina sinnen och släpper in människorna omkring sig. Men vägen till insikt är kantad av besvikelser, svek, äventyr, glädje och sorg. När flickan konfronteras med de fördomar som tidigare omgivit henne får hon uppleva en kärlek, omtanke och vänskap som hon inte tidigare har mött. Pappan i sin tur får uppleva att den vite mannens affärssinne har en motsvarighet. Begreppen kärlek och sanningar ställs bägge på ända.
Efter att ha läst några sidor i Anna Hellerstedts Sanningar i solen med en uttråkad suck känner jag plötsligt igen mig i jagets vilsenhet och självständighetsbrist, tystnaden och processen när man försöker ta in omvärlden för att förstå vem man är och var i sammanhanget man befinner sig. Den förändring som sker med en individ mitt i tonår och omedveten frigörelseprocess är skildrad inifrån en vanlig tjej, med ett språk som känns realistiskt för berättelsens jag. Att förlaget har placerat boken i serien ”Läsvänligt”, riktad till barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter/svenska som andraspråk, är egentligen oväsentligt, det är innehållet och samförståndet med läsaren som räknas. En och annan enkel mening på engelska berikar. Läsålder: från 13 år, men egentligen individuellt.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Hej rädd, text: Joar Tiberg, bild: Yokoland,
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
| Titel:Kompisen blir arg, text: Moni Nilsson, bild: Per Gustavsson,
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
| |
|
Två skilda gestaltningar av starka känslor |
| |
|
Känslan rädd är lite svävande och svårgreppad, liksom förklarande och exemplifierande. Känslan arg utrycks med kraft och dynamik, känns i kropp och själ, och kan knappast misstolkas. De två böckerna kompletterar varandra till både ämnen och uttryck.
|
| |
 |
| |
|
Hej Rädd skildrar möten med olika typer av uttrycket rädd, rädds olika ansikten. Känslan att vara rädd karaktäriseras i olika situationer genom olika figurers upplevelser. Att rädslor kan se så olika ut och ta sig så olika uttryck tänker kanske varken barn eller vuxna på. Situationerna ger en förståelse för innebörden av begreppet och visar att alla är rädda ibland; man får vara rädd, det är naturligt och inte farligt.
Det är ingen berättelse där man kan identifiera sig med en person, det handlar mer om att identifiera sig med känslan. I ett vidare perspektiv ökas även förståelsen för andra människor.
Text och bilder är inte helt lätta att ta till sig, ändå tycker jag om bägge – kanske just därför att jag som vuxen inte omedelbart greppar dem. För mig uttrycker många av rädds ansikten andra känslor, som exempelvis ängslan, förskräckelse, oro, missnöje och ilska – men bakom dessa döljer sig ju ofta rädslor. Kanske ligger uttryckssätten närmare tillhands för ett barn.
Färgsättningen är underbar, ibland går bildkänsla och text rätt in: det varmrödorangea uppslaget med höghusen och det lilla vita rädsloskakande tältet med två ögon inne i mörkret: ”Nån kan vara rädd för varma söndagar. När det blir tyst och öde mellan husen…”. Andra gånger trasslar meningarna till sig och jag sätter frågetecken: ”Nån kanske är rädd för att säga att han är rädd, till pappa, att han ska bli rädd, om jag är rädd…”
Redan vid ett tidigare möte med författaren på ämnet rädsla (Månen blev rädd), reagerade jag på en annorlunda textberättelse som var fascinerande och lite svårtillgänglig – jag skulle vilja testa bägge böckerna på skilda åldrar.
|
| |
 |
| |
|
Kompisen blir arg är betydligt omedelbarare i sitt budskap. Det är lätt att känna igen sig i nallekaraktären Kompisen, händelseförloppet ter sig välbekant, liksom miner och kroppsspråk hos de inblandade.
När Kompisen får följa med Olivia till dagis är han glad, trots att han känner Dockans avund. För att kompensera Dockan tar han med lite glass. Men när de kommer hem är allt fel, Dockan är kompis med Räven, ingen vill leka med Kompisen, de retar honom. Rävens illmariga ögon, Dockans fniss, ingen vill se åt honom.
Ett mörkerfrö gror, den röda ilskan kryper, Kompisen knuffar sin rival och får igen – det gör ont. ”Kompisen blir alldeles varm. Som ett ångande strykjärn och en kokande kastrull. Han vill slå. Han vill spotta. Han vill skrika. – DUMMA ER!” Den gestaltade ilskan hos den goa Kompisen är så kraftfull att ingen kan vara oberörd när argelden brinner i honom.
Som tur är vet Krigargubben hur det känns att vara arg, vilja slåss och ha sönder, och när ingen vill vara med en. Han hjälper Kompisen att hantera känslorna. Kvar efter argheten blir skammen, men Olivia och Krigargubben har erfarenheter och allt slutar gott.
Säkert har de flesta barn upplevt det svåra valet när ett av gosedjuren ska få följa med, och tänkt att de som blir kvar hemma är ledsna. Gosedjur har givetvis lika stort register av känslor som sina vårdare; de kan vara avundsjuka, syndomiga, kramlängtande, ledsna och arga, som vem som helst. Och det är lätt att förstå att den som har ansvar för så många gosedjur som Olivia har, måste kunna förlåta, ha förståelse, kärlek och påhittighet för att hålla frid i skaran. Det handlar om att förstå både sig själv och andra.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Kubbes museum , text och bild: Åshild Kanstad Johnsen, svensk text: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Tips till den kreative sakletaren och samlaren |
| |
|
När man går på upptäcktsfärd kan man hitta hur mycket som helst, och tänk så mycket kul man kan göra med det man har hittat. Men till slut kan det bli för mycket även för entusiasten, och då gäller det att leta och hitta nya idéer. För den annorlunda barnboksfiguren Kubbe tycks inget vara omöjligt, men ibland kan även en kubbe behöva ha någon som stöttar och ger goda råd.
Huvudpersonen Kubbe har med all säkert fått namn efter sitt utseende, han liknar en träkubbe och bor i ett hus i skogen. Kubbes farmors liknar Kubbe, eller tvärt om, hon är bara lite gråare och mera böjd, hon bor i stan. I mötet mellan stadskultur, skogsmiljö och generationer öppnas många möjligheter – det gäller bara att göra något av dem.
I boken Kubbes museum finns verkligen hur mycket som helst att upptäcka, bilduppslagen myllrar av föremål och figurer, och berättelsen sprudlar av aktivitet.
Tisdag är upptäckardag och Kubbe hittar massor med föremål där han går i skogen: paraplyn, pinnar, stenar, kastruller… och allt tar han med sig hem. Tillslut blir det fullt i alla skåp och lådor, då ringer Kubbe till farmor som påminner honom om museet de var på. Nästa dag sätter Kubbe igång att studera, sortera, etikettera och placera. Så småningom blir det dags att annonsera, och när besökarna kommer får han berätta och presentera.
Men att ha museum hemma är jobbigt i längden, Kubbe tröttnar faktiskt på både saker och besökare. En signal till kloka farmor löser problemet och ger Kubbe idéer till nya mindre krävande projekt, som i sin tur för med sig mera kunskap, olika typer av återvinning och nya kreativa satsningar.
Kubbes energi, självklara självständighet och sköna livsinställning leder tillsammans med farmors utvecklande idéer Kubbe och ’läsaren’ in på ett vidareutvecklande och pedagogiskt spår.
Plottrigheten i bilderna ligger i sakens (bokens) natur, Åshild Kanstad Johnsens text och bild utgör helt klart en annorlunda helhet – jag kan inte förneka att den är inspirerande och ganska charmerande.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
| Vincents magiska värld av Sören Olsson och Anders Jacobsson, ill. Anna-Karin Garham, Egmont Kärnan (2011);I love You Viktoria Andersson av Maja Hjertzell, ill. Anna Nilsson, Rabén & Sjögren (2011); Jag är jag text och ill. Emma AdBåge, Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
|
Ovanliga vanliga barn |
| |
|
Tre individer någonstans i början av sin självständighet, och i kommunikation med sin omgivning. Man kan leva i sin egen magiska värld – som Vincent, vilja vara osynlig bland de andra och nöjd med sitt jag – som Mickan, eller bara önska att få välja sina vänner och ha sina egenheter i fred – som Linn… Tre olika böcker som handlar om att vara sig själv bland andra och bli accepterad för den man är, och om relationer.
|
| |
 |
| |
|
Det är lätt att placera Vincents magiska värld överst på listan (tyvärr har jag missat de andra titlarna i lättläst-serien Galna Gatan). ”Jag är Vincent”, med de orden inleds berättelsen, och läsaren får genom text och bild omedelbar tillgång till Vincents underbara värld utan några invecklade passager.
I ’vår värld’, skulle Vincent placeras i en grupp för barn med särskilda behov. Hans verklighet är annorlunda, han förstår saker på sitt eget speciella och positiva sätt. Tankarna är det inget fel på men språket spelar honom ständiga spratt. Full av glad självtillit möter han oss andra, när han inte är arg förstås – något mittemellan finns inte. Hans glädje, fantasi och en kreativitet smittar och ger en fördjupad förståelse för ett annat sätt att tolka tillvaron. Till Vincents lycka omges han av kloka vuxna och en fin miljö, om så inte vore skulle förmodligen inslagen av ilska och besvikelse ta överhanden. När han på grund av diverse missförstånd, som ofta drabbar ’sådana barn’ inte får vara med på kompisen Lille Puckos kalas bestämmer han sig för att konstruera en ”snällhetskostym” till sin vän.
Vincent, hans tankar, värld och skaparglädje gestaltas suveränt i illustrationerna. Författare och illustratör borde för denna bok, i Pippis, Karlssons och alla de andras anda, nomineras till Astrid Lindgren-priset!
|
| |
 |
| |
|
Inte heller Linn i I love you Viktoria Andersson är som alla andra. Mamman stänger öronen för dotterns vilja att gå egna vägar och försöker istället hjälpa henne till anpassning – och vill naturligtvis väl. Flickor i Linns ålder ska vilja ha många tjejkompisar, tjejfester och mobiltelefon! Linn revolterar.
Som tur är finns det människor som inte är lika fokuserade på att hjälpa andra ’tillrätta’, sådana som är lika egna och självständiga som Linn. Och kanske är de ’egensinniga’ egentligen fler än de ’normala’; bokbussbibliotekarien Viktoria Andersson, Simon som älskar flygplan och den arga pensionären Runa är sådana personer.
Mötet med Viktoria, som trotsar regler och normer, förändrar Linns liv på många sätt: man får säga ifrån, man får agera självständigt och man får välja sina vänner. Att mamman är skeptisk till dotterns nya vän lyser igenom, Linn ljuger å andra sidan ofta om vem hon träffar – för moderns skull. När Viktoria räddar dem från en brand och hittar Linns bortsprungna katt blir hon en förebild och får hjältestatus i fleras ögon.
Boken innehåller många diskussionsämnen för 9-12-åringar – läs den i klassen eller smågrupper, för hemmabruk bör föräldrar ta sig tid att läsa före eller parallellt med sina barn.
|
| |
 |
| |
|
Att ha en förebild och ett behov av att identifiera sig med någon är inte riktigt samma sak. Det bästa är förmodligen att hitta sin identitet innan man skaffar sig en förebild. Mickan i Jag är jag är en av klassens elever och en av familjens medlemmar, hon balanserar mellan att anpassa sig och att vara sig själv.
Mickan är inte intresserad av att märkas, hon vill bara vara sig själv; lättast går det hemma och med bästisen. När det är dags för skolpjäs blir Mickan Blyger, fröken tycker att det passar henne men Mickan protesterar inom sig – hon är inte blyg. Men att vara nöjd med den man är och att acceptera betyder inte alltid tyst negativ anpassning, Mickan hittar strategier eller samförstånd med bästisen för att hantera det hon inte trivs med, utan att göra något väsen av sig – som vissa andra i klassen gör. De försiktiga barnen blir, liksom de utåtagerande, ofta missförstådda; tysta barn frågar sällan, de accepterar, samlar erfarenheter och väntar på att helheten ska uppenbara sig.
Emma AdBåge står för text och illustrationer i god harmoni. Säkerligen känner många igen sig i Mickan, i hennes tystnad, räddhågsenhet, reflektioner, relationer och upplevelser under det första skolåren. Mickans berättelse är enkel och alldaglig med några nära äventyr. Om man är en liten Micka på väg att växa in i en större värld är det fint att få dela hennes erfarenheter.
I förlängningen behöver berättelser dock även handla om att förstå sig själv i världen – ett relations- och samspel där enskilda individer måste ge varandra utrymme, inte bara hitta, kräva och ta sin egen plats.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:»Om Du vill lära känna det osynliga…« Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, Text:Björn Sundberg
Förlag:Artos & Norma bokförlag (2011)
|
| |
 |
| |
|
En praktväv med inslag av Strindberg |
| |
| Vävmetaforen är näst intill oundviklig att applicera på Björn Sundbergs »Om Du vill lära känna det osynliga…« Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, dessutom används den av både August Strindberg och Sundberg. Varpen består av: Strindbergs tre sista historiska dramer, teaterhändelse/teatersemiotik, intertextualitet, samt av upplevelse- och analystrådar. Vävens inslag är mångskiftande men noga utvalda. Tillsammans bildar trådarna en komplex struktur.
| | |
|
Strindberg som författare respektive person finns givetvis bland inslagen, och färgar varpen, men intar inte huvudrollen. Mest framträder han i vävens början och slut, där han vävs samman med sin samtid och slutligen själv knyter sina drama- och livstrådar vidare in i de större sammanhangen med hjälp av Försynen eller Guds Styrelses Hand.
Arbetet fokuserar på analyser av historiedramerna Siste Riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen (1908), som idag inte räknas till de främsta. Förutsättningarna för och vid verkens tillblivelse och framförande/publicerande är andra viktiga inslag. I sin samtid var pjäserna uppskattade av publiken medan kritikerna var mindre positiva. Det svenska folket kunde sin historia och nationalismen blomstrade – kanske kan man säga att Strindberg trendsurfade en smula. Vid tiden för sin 60-årsdag gjorde författarens kontaktnät att han kunde välja såväl förläggare och teaterdirektörer som skådespelare. I egenskap av f.d. teaterkritiker var hans tränade öga förmodligen aktat av skådespelarna som tog emot hans instruktioner, alternativt fick fria händer i tolkande och agerande.
Att få en inblick i Strindbergs kreativa process, ta del av historiska källor och inspirationslitteratur, få glimtar från arbete med manus till såväl litteratur som skådespel och kika in i dramabygget; hur han tänkte sig växelspelet mellan scengestaltning, skådespeleri och repliker, samt hur han kommunicerade detta till skådespelarna; och att vidare få veta något om hur förutsättningar och omständigheter i tiden såg ut: kontaktvägar, tryckeri- och distributionsprocesser, marknadsföring och kritikernormer, utan att själv behöva utföra forskningsarbetet, ger en helhetsupplevelse som aktiverar många sinnen. Allt måste vävas ihop i sitt sammanhang.
Trots att en del annars osynliga trådar görs synliga och tillgängliga kräver verket sin läsare, för bästa upplevelse och behållning gäller det att läsa såväl löpande text som noter, samt skådespel parallellt med temaanalyser och konfigurationsscheman. Anvisningar om alternativa/mindre omfattande läsningar av verket ges dock inledningsvis.
Innan läsaren/recipienten får ta del av varierade och väl tillgängliga analyser av de tre skådespelen, med framträdande inslag av teatersemiotik, erbjuds en gedigen inskolning; teori, metod och forskningsläge presenteras. Som litteraturvetare njuter jag och läser skådespelen, enligt rekommendationen, både i förväg och delvis parallellt med analys och schemauppställningar (och önskar att jag även var ’teatervetare’). Dramerna finns lättåtkomliga på www.litteraturbanken.se, med textkritisk kommentar av Björn Sundberg.
Det möte mellan varp och inslag jag upplever som praktfullast och som berör mina sinnen påtagligt fokuseras av författaren: Teaterhändelsen. Begreppet och min upplevelse av detta både överglänser och är på ett plan osynlig bärare av samtliga andra trådar. Teaterhändelsen, alla tecken från helhetsintrycket som ska tas emot och tolkas av olika sinnen, blir dock egentligen till först i mötet med sin publik/upplevare, samtidigt som den är sammanvävd med andra tider och sammanhang.
Vävens trådar förs så samman på ett högre plan, inslag av Strindbergs livssyn och övertygelse om Guds styrande hand i den stora helhetens struktur framträder tydligt, och den öppna litterära världsvävens varptrådar löper vidare i väntan på nya inslagstrådar.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Vilmers första tävling, Text: Susanne Bengtsson, Illustrationer: Johan Unenge
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
Vägen till den första cross-tävlingen |
| |
|
Till crosskörning hör motorljud, grussprut och gärna lervälling, helst ska man ju ha en egen motorcykel och någonstans att köra också! Men det är fler saker som behövs: skyddsutrustning, utbildning och gärna intresserade föräldrar, och helst en egen mekaniker. Till all lycka har Vilmer det som behövs när han får en inbjudan till Knatte-cupen…
| | |
|
Vilmer är en kille på sju år som är bra på många saker, tillexempel fotboll, hundar, problemlösning och att prata med folk. Han är ganska bra på teckning också – även om mamma tror att teckningen på fröken föreställer en rymdgubbe. Men bäst är han nog på att köra cross.
Mycket hinner hända innan han kommer så långt som till sin första tävling. Byxorna är för stora, han har bara slalomglasögon och brorsans gamla stövlar, och den begagnade motorcykeln är inte precis i toppskick. Som tur är finns intresse, kunskaper och erfarenheter i familjen: storebror Walter kan både mecka och köra, pappa har kört cross som ung men blivit tvungen att sluta på grund av skador. Mamma uppmuntrar och berättar om sina intressen och segrar i andra sporter. Vilmer har nyss avlutat sin guldhjälmsutbildning och fått den licens som man måste ha för att få tävla. Det är klart att han önskar sig nya fina grejer som konkurrenten Philip, men Vilmers föräldrar har ont om pengar.
Tillsammans med kompisen Saga, som också ska köra tävlingen, går han ut för att jaga sponsorer; men vem vill sponsra någon som aldrig har tävlat och knappt ens har tränat på banan…
Egentligen blir nog inget som han har förväntat sig. Det första träningspasset blir dramatiskt innan Vilmer ens kommit ut på banan. En döende hund och en arg tant spelar viktiga roller, förändrar och håller på att sätta stopp för karriären innan den ens har startat.
Vilmers positiva attityd och en tredjeplats räddar hans ära och väcker sponsorernas sympati, säkert kommer han att fortsätta att utvecklas till en god tävlingsåkare i seriens kommande delar.
Berättelsens karaktärer är bekantskaper ur ’det verkliga livet’ – även om vi helst skulle vilja slippa en del av dem. Vilmers möten med människor i olika ställningar och åldrar är något jag uppskattar, även om vissa överdrifter är lite störande. Cross kan väl knappast räknas som lagsport; eget ansvar, säkerhetstänkande och skicklighet är avgörande, inte att ha det senaste – vilket väl framgår. Boken kräver att läsaren är lite insatt i ämnet motorcyklar/motorsport/crossåkning men god hjälp ges i faktadelen längst bak.
Johan Unenge är bra på att illustrera motorcyklar och körsituationer, de övriga illustrationerna är mer intetsägande eller kanske snarare lite anonyma. Ett plus ger jag för väl anpassat språk, lagom långa meningar för målgruppen 6-9år, och för textstorleken modell ’något större’.
Glädjande att häst-, fotbolls- och ishockeyböcker har kompletterats med en serie om motorsport som många unga, särskilt på landsbygden, gillar att hålla på med.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Smarta små upptäcker naturen, red.: Birgitta Westin
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
Kreativ natur |
| |
|
Det finns så mycket att uppleva och upptäcka i naturen – möjligheterna är näst intill oändliga och med alla sinnen öppna är det bara fantasin som sätter gränser. Fin, rolig, inspirerande, lärorik och helhet är termer som passar in på både naturen och på Smarta små upptäcker naturen, i det senare fallet mycket tack vare redaktören Birgitta Westins sammansättning av författares och illustratörers verk.
Smarta små upptäcker naturen är en årstidsindelad allåldersbok som växer med barnet, samtidigt som man hela tiden kan repetera och återupptäcka. Boken är en något otymplig skatt på 130 sidor innehållande en väl avvägd blandning, på olika nivåer, av fakta, lek, pyssel, berättelse, saga och poesi, med omväxlande layout vad gäller bilder och framställning. Större barn kan läsa vissa avsnitt själva, mindre barn kan man titta på bilder tillsammans med och berätta/läsa för, i skola och förskola kan man jobba utifrån olika teman, och som vuxen lär man sig både det ena och det andra – beroende på förkunskaper. Det enda jag saknar är en eller annan sång.
|
| |
 |
| |
|
| | |
|
Läsaren får möta 80-talets klassiker, naturbarnen Maja och Linnéa; kan hämta baskunskaper i Lars Klintings fint berättade djurfakta; har möjlighet att förvandlas till myrstorlek och tillsammans med Mia besöka en myrstack; introduceras i att tänka i återvinnings- och kretsloppsbanor; uppmanas använda olika sinnen i inspirerande naturlekar, och så mycket mer.
Särskilt fascineras av: Birgitta Westins och Julia McLaughlins ”Litet ägg”/”Litet frö” som i text och bild tydligt och lättillgängligt vackert berättar om naturens under: ”Litet ägg blir fladdrig fjäril”, ”Litet ägg blir nyfiken gås” o.s.v. Respektive ”Litet frö blir gul maskros”, ”Litet frö blir stor kastanj”…
Vidare av Emma Adbåges helhetsberättelser; dels i ”Luften vi andas”, där kretslopp och symbios mellan växter, djur/människor, sol, vatten och årstider gestaltas och slutligen konkretiseras enligt tallriksmodellen. Dels av ”Skräpiga, stökiga skogen”/” Skräpiga, stökiga rummet” där bilden genast ger upphov till reaktioner, den korta texten bekräftar att man är på ’rätt’ tankespår och väcker samtidigt nya tankar – det finns däremot inga svar mer än dina egna, och du utsätts inte för några pekpinnar som dömer rätt eller fel. Utvecklingen sker genom dina egna tankar och din egen fantasi på din nivå – lite sokratiskt skulle man kunna säga!
|
| |
 |
| |
|
| | |
|
Samt av det underbara vinterpysslet som presenteras – trots nuvarande årstids blommande syrener väcks en längtan efter att prova att bygga med egna färgade isklossar och att bygga en hemtrevligt inredd snöhydda med dekorerade isfönster i.
Sarah Shepphard har tecknat samtliga årstidsintroduktioner, det återkommande scenariot är på humoristisk nivå, men är samtidigt allvarligt eftersom det i vissa delar knyter ihop vår mänskliga naturs ’onaturliga’ levene med djurens naturliga. Man kan kanske kalla introduktionerna för vägknutar då många av bildernas detaljer dessutom återkommer på ett eller annat sätt i det kommande kapitlet.
Om rymden är en del av naturen, och ’borde’ ingå i denna bok, kan man fråga sig, men kapitlet tillför något till helheten, är intressant och ligger på en bra nivå. Vidare är inslag av miljöarbete inte automatiskt av godo, budskapet att barnen ska rätta till de vuxnas misstag känns inte helt okej; barnen förser sig inte själva med läskburkar eller travvis med papper att teckna på – det är vi vuxna som har ansvaret från allra första början. Ytterligare en petitess är att sidnumrering ibland fattas vilket gör det svårare att referera, samt att författare/illustratörer bara nämns i innehållsförteckningen. Mycket positivt är det däremot med flera olika register som komplement till innehållsförteckningen, inte minst förteckningen av webbadresser.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:”Herman Hedning nr 100”, red.: Ulf Granberg
Förlag: Egmont Kärnan (2011)
|
| |
 |
| |
|
Tillvarons helhet i blaskformat |
| |
|
Är det slumpen – eller hänger allt ihop: urkrafter, nutida teknik, naturvetenskap, kultur, mänsklighet och omänsklighet, religion, politik, forntid, samtid och framtid? Är skaparen i och bakom verket av samma väsen och vad kommer att hända sen, en ny skapelseordning kanske? I ”Herman Hedning nr 100” återförs vi till tidningens begynnelse och får följa alla delarna till en större helhet – från skapelse till nutid och nya världars intrång. Är detta återskapande nyskapande eller är det undergången?
Den stora och huvudsakliga frågan är: Vilka krafter är det egentligen som samverkar i ”Herman Hedning”?
Omslagets frontfigur, den pekande Herman med det stora övertygande leendet påkopplat och spikklubban i högsta hugg, samt bakgrunden av de hundra numren av hans tidning, alluderar på Uncle Sam och affischen med budskapet ”America Needs You” med den amerikanska flaggan som bakgrund. När du har antagit utmaningen och accepterat att Herman behöver dig som läsare är det bara att kliva in.
Inledningsvis påpekar Jonas Danell att allt hänger ihop, ett påstående som styrks i så väl inledande som efterföljande serier; den Stora planen tycks genomtänkt av Någon. Att Herman-historia inte kan isoleras från andra dimensioner och verkligheter blir här uppenbart: sammanlagda spår från tidigare nummer aktiverar en återkomst – men lite slump är det väl ändå… eller är det ingenjörskonst?
När de gudomliga krafterna möter naturvetenskaperna och Herman resulterar det i kaos. Det sägs att ur kaos föds ordning, men i det tillståndet finns ingen ju plats för Herman! En slutsats kan bli att detta är ett icketillstånd… hur som helst får vi hoppas att Herman håller fanan högt och motverkar ordning i ytterligare 100 nummer! Några trösterika sanningar finns inbakade i jubileumsnumret: det finns räddning från/i andra världar och magiska plåster i magasinets övriga serier.
Om man talar om krafterna inom och utom HH:s värld så blir det naturligtvis fel, om man nu kan tala om något onaturligt i detta fall, ’Herman finns ju överallt’, både i och utanför jubileumsnumret – således återstår kraftbegreppet: krafterna bakom HH. Jonas Danell är serien HH:s skapare, men är Skaparen i HH hans alter ego? Skaparkrafter har han i alla fall! Huruvida tidningens medskapare ska kallas påvar, ministrar eller smådjävlar är oklart. Klart är däremot att de har ett finger med i smeten och tillför något till helhet och färdig smakrik produkt.
Att andra seriedimensioner räddar serien Herman Hedning från undergången är strålande! Däremot är Hermans gästspel i några av de övriga serierna inte lika övertygande – även om de är skapade till hans ära. De klarar att stå på egna ben, Herman behöver inte ha sitt nylle i dem – däremot kanske de behövs för att hålla Herman under armarna då och då. (Däremot ligger det på helt rätt nivå för oss läsare att få stoppa in vårt nylle i Hermans käftar och på hans villkor få vara delaktiga i seriens värld.)
Ytterligare några frågor måste ställas: Vilken utveckling går Herman till mötes i den nya blandkulturen (mellan serier), kommer han i nästa nummer att liera sig med ”Silikon-Valle” eller kommer han att figurera i ”Avgrunden” och vilka överlevnadschanser har han i så fall? Vilka spår kommer detta att lämna i den fortsatta Herman-historien? Nästa nummer har titeln ” I kärlekens tecken” – oroväckande…
Verkligheten i serievärlden och vår egen dito utanför lever i ett beroendeförhållande: så länge verkligheten existerar finns förutsättningarna för ”Herman Hedning” – om skaparen vill, medskaparna håller samma höga nivå som nu och redaktören orkar!
Men som påpekas i ”Grävlunds gruvliga sagor” gäller det att ha tumme med kritiker.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titlar:Känn igen 25 fiskar, Känn igen 25 blommor
Text och bild: Björn Bergenholtz
Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
|
Naturkunskap för små och stora |
| |
|
Att som barn känna igen och kunna namnge några växter och djur ger en speciell känsla av glädje i mötet med naturens värld – man är liksom hemma redan från början. Men även om man har hunnit med att leva en hel massa år, betyder det inte att man kan se skillnad på lake och mal, eller känner till näckrosens sovvanor. Björn Bergenholtz ger med hjälp av goda illustrationer och texter på flera nivåer en bra start och fördjupning, samt visar vägen till fortsatt upptäckarglädje.
De två första böckerna i serien Känn igen 25… har kommit nu under våren, den ena presenterar 25 blommor, den andra 25 fiskar, ytterligare två kommer till hösten.
|
| |
 |
| |
|
| |
De utvalda blommorna hör till våra vanligaste och känns som ’naturliga utgångspunkter när man ska börja botanisera i floran av blommor’. Förutom att många olika släkten av blommor är representerade, kommer exemplen från alla tänkbara naturmiljöer, exempelvis skog, äng, dike och våtmark.
Teckningarna visar oftast både detaljer och hel växt, samt olika stadier och varianter. Den omgivande texten, strategiskt placerad invid nämnd växtdel, ger en första vägledning i hur man bestämmer vilken blomma det rör sig om. Den fördjupande texten berättar lite mer om fakta, karaktäristik, traditioner/kuriosa, livsbetingelser och annat smått och gott.
Extra tilltalande med Känn igen 25 blommor är att den ger en föraning om hur man använder en riktig flora. Själv skulle jag inte kategorisera den som barnbok 3-6år, utan istället kalla den introduktionsbok i den svenska naturens blomsterprakt. Ge er ut på exkursion tillsammans!
|
| |
 |
| |
|
| |
Känn igen 25 fiskar är liksom blomboken lätt att ta till sig vad gäller text och bild. För de flesta av oss är fiskarna till vardags inte lika synliga som blommorna, vilket gör denna bok till allåldersbok för nybörjare i ännu högre grad. Själv har jag lärt mig hur laxfenan ser ut när den sitter på fisken, att den är karaktäristisk för laxsläktet vars individer minsann inte alltid heter lax.
Även om detta är en bok att ta med på fiskeäventyret, känns det lite onödigt att författaren återkommande fokuserar på fiskafänge, och särskilt metande med krok – fiskarna finns faktiskt i vattnet trots att vi inte tar upp dem till ytan, även om det naturligtvis är lättare att känna, se detaljer och jämföra när man har dem uppe i ljuset. Att vidare nämna braxen som en ätbar fisk men inte laken eller siken är lite underligt.
För den som inte vill ge sig ut på fisketur, med eller utan barn, kan boken vara nyttig på andra sätt/leda till nyttigheter: den kan med fördel läsas före besöket i fiskdisken, också där är det berikande med lite egen kunskap!
I båda böckerna återkommer begreppen likheter och olikheter – bägge lika fascinerande till sin natur. Ändå kanske det mest spännande är att två blommor eller fiskar med samma namn kan vara så olika – beroende på det livsutrymme och de förutsättningar de har fått. Likheter och olikheter är kanske något vi till mans borde fundera mera över…
|
| |
| |
| |
|
| | |
Aktuell nordisk barnlitteraturforskning, specialutgåva av Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning, Nr 1, 2011.
Tillgänglig open access på www.sbi.kb.se/barnboken
|
| |
| |
|
Nordiskt samarbete i forskning om barnlitteratur
|
| |
|
Bidragen till en konferens hållen vid Svenska barnboksinstitutet 2010 resulterade i publikationen Aktuell nordisk barnlitteraturforskning. Sjutton forskare från Sverige, Norge, Finland och Danmark, samt en australiensisk gäst, presenterar lika många perspektiv på hur av dem utvalda barnböcker kan läsas och förstås.
Att barnlitteratur har haft olika funktioner och budskap, framfört berättelser av skiftande slag i olika tider, har vi som varit med ett tag säkert upptäckt genom egen erfarenhet. Är man barnlitteraturforskare, barnbokskritiker, barnbibliotekarie, pedagog eller på annat sätt insatt i genren, har man fördjupat sig eller funderat lite extra omkring vad barnböckerna berättar, mer än en ’saga’ i text och bild.
Ibland kan man undra om antalet olika ’läsningar’ av en bok är oändligt, om man verkligen kan analysera och undersöka ’vad som helst’? Den väsentliga frågan borde snarare vara hur relevant frågeställningen, metoden och det man kommit fram till är – tillför det något? Mitt generella svar för föreliggande specialutgåva av Barnboken är att inget av bidragen känns onödigt eller irrelevant.
Ämnena som avhandlas har stor spännvidd, indelningen i fyra områden ger någon sorts struktur åt det mångfasetterade materialet, men flera av de behandlade ämnena passar egentligen lika bra under ytterligare någon av avdelningarna. Upplägget är i övrigt välstrukturerat, och på såväl läsares som enskilda forskares villkor finns en god möjlighet till möte inom presenterad forskning.
Samtliga artiklar inleds med abstract och nyckelord på engelska, i övrigt tycks varje forskare ha utrymme för sitt eget sätt att lägga fram valt ämne. Att vidare få presentera sin forskning på eget modersmål, svenska, danska, norska respektive engelska, är positivt för både författare och läsare, även om det kan ta en stund att få läsflyt. Nyanser och språkliga begrepp berikar, och det egna landets litteratur kommer bättre till sin rätt, vilket troligen även gäller landets tidigare forskning. Varje text avslutas med en bibliografi.
Men var finns Island – de nordiska sagornas moderkultur? På den frågan ges inget svar, däremot är begreppet ’saga’ inte självklart förknippat med barnlitteratur, och vad det är, är inte heller någon given självklarhet. Det inledande bidraget av Boel Westin tar upp barnlitteraturforskning från 1800-talets slut, problematiserar så väl genreuppdelning som begreppet barnlitteratur. Anna Karlskov Skyggebjerg diskuterar förhållandet mellan fakta-/fackbok och barnlitteratur.
Aspekter på makt, kön och underordning finns naturligtvis representerade men hör inte till de perspektiv jag själv ställer in sökögat på i mina läsningar, men är de uppenbara och sticker i ögonen får de naturligtvis vara en del av helheten i en kommande recension. Min egen bakgrund med kombinationen konst- och litteraturvetenskap samt pedagogik, gör att jag är mer intresserad av forskningen kring helheter som berättas i någon form av samspel mellan text, bild och människa (mottagare/huvudperson). Till min glädje behandlas de tre i flera av bidragen (tre av dem norska), och begreppet ikonotext tillför det jag har saknat.
Agnes-Margrete Bjorvand undersöker kroppar i rörelse; två generationer Pippi-böcker jämförs, och författaren undersöker hur rörelse förmedlas i text och bild, samt hur detta förändras när bilderna får en större plats i berättelsen. Vidare pekar hon på layoutens och perspektivets betydelse för upplevelsen av rörelse, samt hur återkommande detaljer enbart förmedlade i bild har använts av Ingrid [Vang] Nyman.
En oerhört spännande analys av estetiska uttryck, som vidare har delats in i kategorierna det sköna respektive sublima har utförts av Nina Goga. Historiska perspektiv, översättningsproblematik och aspekter på konsumtion och förpackningar är exempel på andra områden som behandlas. Samtliga artiklar är försedda med en länkadress och kan läsas i sin helhet även över internet.
Bokens ämnen kommer att berika mina upplevelser i mitt fortsatta botaniserande i den för närvarande ymnigt rikblommande djungeln av barn- och ungdomsböcker.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Pino på upptäcktsfärd, Pino’s pannkakskalas, Pino’s affär
Text: Eva Pils och Agneta Norelid, bild: Kenneth Andersson
Pinolek förlag (2010)
|
| |
 |  |  |
| |
|
Så mycket mer än tre berättelser |
| |
|
Det är lätt att bli bekant med nallen Pino, han känns nära, och är liksom en förmedlare mellan 'läsaren' och det som berättas i varje bild, och i berättelsen som helhet. Pino blir huvudperson tillsammans med sin läsare/lyssnare/betraktare.
|
| |
|
Texter och bilder är oerhört enkla, berättelserna lika så – precis som det ska vara i övergången mellan pekbok och lite längre berättelser. Ändå skulle jag inte vilja påstå att berättelserna om Pino vänder sig till barn mellan, exempelvis, 2 och 4 år; utan att målgrupp beror på utvecklingsnivå och på vad barnet (och den vuxne läsaren) gör av läsupplevelsen.
Grundberättelsen har många förutsättningar att utvecklas i mötet mellan den lilla nallen och barnet. Att Pinos ansikte visas framifrån eller i profil, utan större variation och med sparsam mimik, gör honom tillgänglig som förmedlare av bildens berättelse i samspel med läsaren.
Det finns en ’inskriven’ pedagogik i bilderna, inte alltid utskriven; man kan helt enkelt inte låta bli att räkna ekollonen och fågelungarna eller att notera förhållandet mellan stor och liten i Pino på upptäcktsfärd. Pinos upptäckarglädje i mötena med skogens insekter och djur, liksom hans självklara sätt att se och hjälpa individerna framgår med, och i, enkelhet i text och bild. Många reflexioner och tillägg lär komma under läsningen, hur omfattande den vidare berättelsen blir beror på barnets erfarenheter. (Att däremot vara så hjälpsam att man klättrar upp och matar de hungriga fågelungarna är inte god pedagogik, men kan ge den vuxne tillfälle att komma med en kommentar.)
I Pino’s pannkakskalas får barnet en enkel lektion i pannkakstillverkning och uppmärksammas på kända ingredienser och handgrepp: först är det bara Pino, och en pannkakslagg, som berättar att han ska göra pannkakor, sedan tillkommer i tur och ordning råvaror och smetens tillagning, vidare sätts allt i ett större sammanhang där ingredienser, redskap och stekning visas samtidigt. Plötsligt dyker en pingvin upp, berättelsen växer: tillbehör, dukning och vänner tillsätts – lite i taget, tills helhet och mål är nådda: alla är mätta och glada.
Pinos affär är som en ’traditionell’ affär, men ändå inte: betalningsmedlen varierar och är, i flera bemärkelser, godtyckliga och artiklarna är unika; ingen av kunderna i Pinos affär går därifrån med en likadan vara som någon annan, och ingen går därifrån tomhänt – har man inte pengar att betala med kan det duga lika bra med en kram! I Pino’s affär lämnas ett rejält utrymme för ytterligare alternativa tänkesätt att utvecklas av de lite äldre barnen, här stimuleras fantasi, leklust och räkning – så att säga – på köpet.
Pinos vänner är karaktärer som återkommer i olika hög grad i de böcker jag har läst – men det är bara tre av tjugoen – och det kommer flera. Att berättelserna om Pino har ett brett användningsområde och mycket att ge är det ingen tvekan om.
Den pedagogiska ansatsen framgår ytterligare av bokomslagets baksida: ekonomiskt stöd till tryckning har lämnats av Specialpedagogiska Skolmyndigheten, vidare berättar ett informationsblad att böckerna kan kompletteras med teckenstöd, vilket kan klistras in på varje sida!
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Barndomens skogar Text: Gunilla Halldén
Carlssons (2011)
|
| |
 |
| |
|
Naturens rum, barnnatur och naturbarn |
| |
|
I Gunilla Halldéns bok Barndomens skogar förs vetenskaper och forskning samman med litteratur, livsberättelser och analyser till en helhet. I centrum befinner sig barndomen, romantiken, upplevelser och sinneserfarenheter av skog och natur.
|
| |
| Bland filosofer, forskare och författare i Barndomens skogar möter läsaren Peter Pan, Ronja, Putte och en mängd andra i sagans natur, samt äldre människor i deras minnen och upplevelser av barndomens skogar.
Författaren undersöker och diskuterar relationen mellan barndom och natur utifrån olika perspektiv. Begreppen skog, natur och kultur problematiseras. I vår nordiska kultur har naturromantiken, dess författare, konstnärer och poeter, liksom friluftsrörelser och liknande ’fostrare’, samt deras förespråkare, haft avgörande betydelse för barndomens formande.
Undersökningsmaterialet består bland annat av barnlitteratur och av äldre personers livsberättelser. För att komma närmare relationen mellan vuxnas barndom och skog/natur i informanters berättelser har exempelvis ”platser” varit en utgångspunkt för minnen av lekar och upplevelser. I barnlitteraturen har ’gränsen’ haft betydelse för förvandlingar och upplevelser.
Romantikens roll i det vi kallar barndom är naturlig, en vanlig uppfattning, som i senare forskning kan sägas vara under omprövande, är att före romantiken var barn små vuxna. I romantiken idealiseras både barn och natur; det fantastiska och ursprungliga, de oskyldiga för vilka allt är möjligt, allt kan hända; från skogen eller dess motsvarighet utgår äventyr, här möter man farorna och skönheten, här sker förvandlingarna – här finns den stora vilda friheten, fantasin och leken – kontrasten till trånga bostäder, industrialism, kontroll och urbanitet.
”Skogens” plats i våra liv, oavsett dess konstitution, oavsett om den består av två träd vid huset, den stora mossbelupna stenen, trädgårdens rum, sagoskogen eller storskogen, är befäst i litteratur, konst och minnen. Skogen och naturen som symbol för växande och livscykler är ett ständigt återkommande tema inom konstarterna.
Men det är inte bara nostalgi som behandlas i studien; vår samtids och framtids barn och deras förhållande till natur, och möjlighet att uppleva denna, sätts i relation till gångna tiders. Förändringen ter sig näst intill paradoxal; om barn förr upplevde frihet och vildmark ’i skogen’ innebär besök i skogen för dagens barn ofta kontroll och vuxenövervakade aktiviteter, eller arrangerade kvalitetssäkrade lekplatser med lite grönt. Även om friluftsrörelserna funnits i olika varianter och varit något av ett ideal sedan sent 1800-tal, och små barn inte tilläts ge sig iväg på egen hand ens förr, så tycks tendenserna ändå smått onaturliga. Finns dagens ”skog”, den ’stora vilda friheten’, för de stora barngrupperna i miljonprogrammens bostadsområden, författarens undersökningar pekar i den riktningen.
Berättelserna och analyserna är lätta att ta till sig, de aktiverar de egna minnena – så väl av sagor som av egna reella möten och upplevelser med och i naturen. De forskningsanknutna passagerna är mest av intresse för redan invigda, och frågan är om de egentligen tillför så mycket till denna grupp. Bredden över flera vetenskapsområden liksom den naturliga och överskådliga sammanlänkningen mellan dessa är dock värd att uppmärksamma.
Barndomens skogar är angelägen och aktuell i mötet mellan pedagogik, kultur, samhälle och natur och för de institutioner som på olika nivåer verkar inom dessa områden. Med ämnen som barndom, minnen, upplevelser av natur, lek och litteratur har innehållet dessutom relevans långt utöver vetenskapliga och kunskapsmässiga intressen.
Gunilla Halldén är professor emerita vid Tema Barn, Linköpings universitet.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Leni blir en bebis Text och bild: Emma Adbåge
, Rabén & Sjögren (2011), ålder:3-6 år
|
| |
 |
| |
|
Förvandlingar |
| |
|
Tänk dig att vakna en morgon med den obestämda känslan att något är annorlunda, utan att veta vad. Det är just det som händer Leni. Plötsligt kan hon ingenting. Det är först när pappa säger att hon är som en bebis som hon förstår vad som har hänt. För den som känner igen situationen talar bildernas gestaltade Leni sitt tydliga språk – det finns ingen tvekan, hon har genomgått en förvandling.
|
| |
|
Varje uppslag med alla sina detaljer och mönster är en upplevelse. De olika bildrummen som öppnar sig, utomhus och inomhus, erbjuder mängder av samtalsämnen, reflexioner och inspiration. De milda färgerna bidrar förmodligen till att jag överser med den i min smak övermättade detaljglädjen. Mitt i röran av inredning, leksaker, mat och kläder befinner sig Leni, pappa och lillebror.
Textberättelsen är okomplicerad och entydig. Leni vakar och upptäcker att hon inte kan det hon brukar kunna; hon kan plötsligt varken klä sig, äta eller gå – hon har blivit en bebis! Efter en möjlig första frustration (mest för Leni förstås) känns de beskrivna upplevelserna, och Lenis hantering av dem, enkelt självklara på ett befriande sätt. (Tillskillnad mot hos Kafka.)
Lenis pappa är neutral i sin framtoning och hans typiska vuxenkommentarer känns aningen uppgivna – men det kanske inte är så konstigt, han har ju bara fått ytterligare en bebis att ta hand om. Pappans språkliga uttryck speglas i ansiktsuttrycken – viss om att Lenis tillstånd går över om han inte gör något väsen av det hela. Han spelar med och låter henne, inom vissa gränser, få prova bebisens ’förmåner’.
Gestaltningen, i så väl text, bild och samspel, känns liksom i kroppen – jag kan verkligen uppleva Lenis upplevelser och ageranden. Återvandlingen, att hantera en situation som blivit allt för obekväm, gör hon med bravur. Men det bästa av allt, genom hela boken, är hennes minspel!
Att som lyssnande och bildbetraktande barn känna igen sig i karaktären Leni och det hon uttrycker genom kroppsspråk, inre tankar och utsagor, är säkerligen inte svårt. Troligt är att textberättelsen kommer i andra hand, i första kommer bilderna som pockar på att bli undersökta och kommunicerade omkring: under lyssningsakten vandrar sinnena förmodligen iväg i bildberättelsen…
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel: Hej och tack för ingenting, författare: Måns Gahrton
förlag: Berghs 2010
|
| |
| |
| Mörk realism, saga och äventyr |
| |
| En sextonårig flicka har slängt sin mobil över kanten till ett stup och bestämt sig för att själv hoppa efter, övertygad om att hon är ett onödigt misstag. Det svarta kaoset bor i henne och det svarta molnet återkommer gång på gång. Men det finns en motkraft som återkallar, får henne att stanna upp: rösten och den ständiga närvaron av en liten envis skyddsängel ger ny mening och tänder livsgnistan på nytt. |
| |
 |
| |
| Brevet om det avslutade livet är redan sänt, mobiltelefonen är kastad och beslutet är fattat. Elsa står på kanten till stupet, några stenar rasar. En liten jävla skitunges röst sabbar allting – hon kan inte hoppa när han ser på.
Sigge smög på henne, men han blev rädd och ropade till. Efter det lämnar han henne inte i fred, tänker inte låta henne försöka igen. Nu gäller det att till varje pris hindra avskedsbrevet från att nå fram till hennes ständigt svikande mamma.
Elsas och Sigges växelvisa berättelse för handlingen framåt, berättelserna bär varandra, lyfter varandra – precis som huvudpersonerna, även om det är Sigge som bär den största bördan. Sigge för en ständig kamp för att hålla det svarta molnet borta från Elsa. HAN smiter efter henne ombord på tåget till Stockholm, utan tanke på pengar eller pappa, tänker se till att hon kommer fram och når sina närmaste livsmål. HON inser att hon inte kommer att bli av med honom, men känner ansvar för att han kommer i trygga händer och tar det ansvaret.
Trots att mötet dem emellan är en ren tillfällighet ter förhållandet sig som en syskonrelation; de följs åt på en resa där målen formuleras efter vägen.
På äventyrliga vägar genomkorsar de vuxenvärldens problem. Med hjälp av fantasi, tur, envishet, livsvilja, godhet och list övervinner de tillsammans både ekonomiska och praktiska svårigheter.
Berättelsen är en saga och ett äventyr i klassisk stil; två barn som ger sig ut på en resa, de håller ihop, möter hinder och råkar ut för svårigheter, mötena efter vägen är oftast goda, de söker något och har mål, de två når sina olika mål och finner vad de söker. Trygga familjerelationer och gränslös vänskap.
Berättelsen slutar lyckligt, men den mörka realismen är ständigt närvarande på ett sätt som inte hör till den traditionella sagan. Att en ung människa skulle vilja avsluta sitt liv var förr otänkbart – fick inte tänkas än mindre nämnas; livet sågs som en gåva av Gud och fick inte slösas bort. Skyddsängeln Sigge har en gudomlig uppgift: att förhindra Elsas mörka tankar och hennes möjligheter att avsluta sitt eget liv genom sin blotta närvaro.
Berättelsens mörka inledning upprör mig, den är svår att acceptera – lika svår som tanken att en ung människa tycker sig leva i onödan. Men utan denna mörka och närvarande realism skulle inte sagan och äventyret fylla särskilt stor funktion – de skulle bli onödiga.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Det är en bok, text och bild: Lane Smith, översättare: Suzanne Öhman-Sundén
förlag: Rabén & Sjögren 2011
|
| |
| |
| Bokens begränsningar och suveränitet |
| |
| Mötet mellan åsnan med datorn och apan med boken i Det är en bok, är en berättelse som belyser de bägge mediernas skillnader, samtidigt lyfts två olika karaktärer fram. Åsnans envishet och naiva inskränkthet ställs mot apans sakligt pedagogiska tålamod.
|
| |
 |
| |
|
En bokkult må vara på framväxt hos åsnesläktet, men vilken betydelse kan detta få för människosläktet – vem vänder sig boken egentligen till? Handlar den om kunskaper och insikter, ett återtagande av marknaden, är det bara en kul bok som kan bli kultbok; eller har vi här ett exempel på en typ av nutida folksaga med en tydlig moral?
En tänkbar introduktion för de lite äldre:
På skådeplatsen finns två röda fåtöljer uppställda. I rollerna: apan, åsnan (och musen). Vapen: en bok och en bärbar dator. Kombattanterna befinner sig mittemot varandra med varsitt vapen i händerna. Strax kommer en maktkamp mellan medier att utspela sig och en rafflande dialog att äga rum.
För de yngre:
Jämlik myssamvaro i vardagsrummet övergår till pedagogisk situation. I rollerna: ett barn, en vuxen och en maskot; en modern sysselsättning ställs mot en mer traditionell.
Handling:
Den lilla frågvisa åsnan sitter sysselsatt med sin laptop i knät, mittemot sitter den stora apan och läser en bok. Boken väcker åsnans nyfikenhet och frågorna om dess funktion/nytta i förhållande till datorns dito är många. Men trots allt som framgår om vad datorn ’kan’, tycks boken, på grund av sin enkelhet, ständigt vara överlägsen i denna duell, och apans svar är genomgående okomplicerade: det är en bok och i den vänder man blad.
Åsnans stolthet över datorn, och ivern att visa allt de tillsammans kan åstadkomma, mattas mer och mer, samtidigt som fascinationen över boken, som man bara kan bläddra i, ökar. ”Kan du få huvudpersonerna att slåss?” ”Näpp. Bok.” Kan den texta?” ”Nej” ”Twittra?” ”Nej.” ”Wi-Fi-a?” ”Nej.” […] ”Nej… det är en bok.” Apan kapitulerar för alla frågor och lämnar ifrån sig sitt vapen för granskning. Ytligt sett, på platsen för slaget, har åsnan vunnit men känner inte till reträttplatsen och den gigantiska reserven – apan går till bibblan! Boken är därför den egentliga segraren.
Skaparen Lane Smith presenterar en väl genomtänkt helhet. Så väl bilder som karaktärer är ljuvliga och samspelet med textinnehåll och textlayout är suveränt. Åsnans repliker är blå, apans och musens röda, de tre rollinnehavarna har dessutom varsitt teckensnitt.
Syftet med Detta är en bok kan vara att: lyfta fram bokmediet och dess enkla suveränitet, visa på väsensskillnaden, driva med datanörden, marknadsföra biblioteken, eller att uppmärksamma en yngre generation på att datorn inte är ’allt’. Alternativt är bokens syfte helt enkelt att bara vara så underbart rolig och charmig som den faktiskt är.
Återstående fråga: är detta en barnbok, om inte: vilken är den egentliga målgruppen? Förslag: familje- och/eller presentbok för passionerade anhängare av det ena eller andra mediet.
|
| |
| |
| |
|
| | |
| Realism och fantasi i god balans |
| |
| Fantasi är en del av verkligheten, oftast färgar den och förgyller. I verkligheten möts många kulturer, upplevelser och synsätt som vi människor måste lära oss att hantera. Berättelsen om Vilma handlar om den moderna tillvaron, samtidigt figurerar en parallell värld – vättarnas. Händelser, kulturkrockar och gemensamma bekymmer för samman människokusiner och vättekusiner, möten och samspel ger fler möjligheter och annan problemlösning. |
| |
| |
 |
| |
| Böckernas söta och flickiga omslagsbilder, förstärkta med lysande och glittriga detaljer, tilltalar förmodligen målgruppen 6-9 år. För egen del ser jag fördomsfulla varningslampor blinka, men skenet av ytlighet visar sig bedra. Under ett insmickrande yttre döljer sig en vardag med inslag av fantasi och stänk av magi, mjukt och charmigt tecknad i grått – och målgruppen, med tanke på innehållet, kunde lika gärna vara 9-12 år. Egen läsning blandad med högläsning är en god idé.
Det är just balansgången som fascinerar, den mellan vardag, problem och fantasi – den fantasi som gör att problem går att övervinna, eller åtminstone att leva med!
Trots en splittrad tillvaro är Vilma en trygg, kreativ och självständig tjej. I stan bor hon i höghus med hiss, går i skolan och på fritids, och handlar på stormarknad. När hennes pappa rest på jobb till Japan bor hon i sommarstugan på landet intill faster och hennes familj, går i skola där och handlar i affären. Mamman har ny familj på Nya Zeeland och blir mer och mer främmande. Vilma har stort eget ansvar, och fattar beslut på en grund av ömsesidig tillit mellan henne, fastern och fadern.
I Vilma i vättarnas värld är det dags att åka ifrån faster och kusin på landet och återanpassa sig till stadslivet. Men redan första kvällen hemma upptäcker Vilma att hon inte är ensam, en liten pojke kryper ur hennes ryggsäck, han heter Talle och är vätte från landet.
Vättevett och vättetradition visar sig vara annorlunda än det Vilma är van vid, Talle tar sig friheter och ställer krav, är överlägsen, otrevlig och otacksam, ljuger och stjäl. Anledningen till att han har liftat med Vilma är för att hämta hem sin flickkusin Aspa. Aspa har rymt till stan för att slippa släkten som utnyttjar henne, kräver att hon ska anpassa sig och gifta sig. Vilma och Talle ger sig i väg för att söka upp henne och hamnar i klorna på det av Landvättar illa sedda släktet Hornvättar. När de hittar Aspa så visar det sig att hon har startat en ’humanitär hjälporganisation’ – för svältande stadsfåglar.
Men hur kan en vanlig flicka samverka med en 3 dm vätte i stadens faror och undre värld? Svaret är magi och fågelkommunikation.
Parallellt handlar det om relationen mellan far och dotter, och hur de hjälps åt att hantera hälsovårdsmyndigheternas krav och ge den ’den lilla människan’ livsrum och utrymme för sin verksamhet - att få tillbaka korvgumman i vagnen utanför stormarknaden. Att det lika mycket handlade om att få ordning på stadsfåglarnas försörjning behövde Vilma ju inte berätta för pappa.
Mitt i en fantastisk blandning av saga, äventyr och vardag ryms, om man vill se det, samhällsproblem som utsatthet, främlingsfientlighet, kulturkrockar och miljöproblematik.
| | |
 |
| |
|
Vilma och regnbågsfjädrarna utspelar sig på landet. Stadstjejerna, människan Vilma och vätten Aspa, har varsin kusin på landet. Aspa har tänkt imponera på kusin Talle och släkten på kusinträffen, men ruskiga och spännande äventyr tillsammans med människokusinerna hinner passera innan hon slutligen lyckas. Släkten är girig och vill ha det Aspa bjuder men de flesta sviker när hon är i fara.
Hundgubben och hans kamphundar är läskiga, men de lysande fjädrarna ger hopp. Landsbygden är ingen idyll, här finns varelser av olika sorter som saknar vänligt sinnelag, men goda krafter kommer till hjälp när de behövs som bäst.
Trots att det är den fantasifulla spännande berättelsen som står på de rader man läser, är det även denna gång den parallella handlingen, eller budskapet, som ger styrka och djup: flickornas gemensamma upplevelse av frånvarande mödrar.
Släktskapet med Astrid Lindgrens ensamma-barn-berättelser är närvarande. Vad gäller Maria Sandbergs illustrationer innanför pärmarna väcks minnen av Ivan Arosenius Månritten. En fläkt med associationer till berättelsens helhet kommer från Nils Holgersson och en annan från Tummelisa.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Kokongs långa resa, författare: Maud Mangold, illustrationer: Sassa Buregren
förlag: Kabusa Böcker (2010) boksläpp den 27/1-11
|
| |
 |
Foto: Malin Arnesson |
| |
| När livet förändras |
| |
| Kokongs långa resa börjar i en famn i ett varmt och fjärran land. Varelsen i den färgrika kokongen får uppleva både ensamhet, kyla, mörker och vilsenhet innan tillvaron ljusnar och livsglädjen återvänder. Associationer till Moses i vassen och sagor om bortbytingar i Tomtar och Troll ligger nära till hands, men ämnet är mer aktuellt än så.
|
| |
|
En kvinna bär ett knyte tätt intill sin kropp. Den första bildens färger och gestalter förmedlar värme och närhet, men kvinnans steg är tunga. Hon vandrar längs en öde krokig väg som försvinner i fjärran.
Det färgrika knytet, kokongen, hamnar på en bagagehylla i ett tåg, och snart förstår läsaren att det finns en levande varelse inuti. Alla går av, knytet ligger ensamt kvar. Den stinsen bär hem i natten upplever vilsenhet: ”Den som finns där inne/vet inget om ugglor och granar./Har heller inget minne/ av kottar eller svanar. I det nya landet är färgerna släckta/ och alla pölar is-över-täckta. […]”
Kokongen placeras under julgranen bland de andra paketen, stinsen och hans katt öppnar och välkomnar förvånat lille Kokong. Men den lille trivs inte alls, allt är fel och han bestämmer sig för att rymma, han minns, det här är inte hemma. En dramatisk flykt, tillbaka till stationen. Stinsen kommer efter, lånar ut sin uniformsmössa – som en del av sig själv.
Tillsammans återvänder de hand i hand, bilden är parallell till den första med kvinnan och barnet, men här råder mörker och vägen leder till något som Kokong känner igen – huset där katten väntar i fönstrets varma ljus.
Kokongsvepningen följer med som näring – en del av varelsen och livets begynnelse – men trygghetssymbolen får en annan skepnad och ny betydelse i det nya livet; den virvlar glatt och Kokong har till och med delat med sig en bit av den till katten.
Texter och bilder berättar om upplevelser och känslor, om att plötsligt vara långt borta, främmande, annorlunda och ensam, om att inte förstå och inte känna igen sig. Redan på omslaget förmedlas Kokongs misstänksamhet, rädsla och främlingskap inför omgivningen. Maud Mangolds verser är omväxlande vackert poetiska och småknasigt rimtokiga, i god balans. Sassa Buregren målar en stark berättelse av känslor, upplevelser och stämningar; visst kompletterar text och bild varandra men bildernas berättelse är viktigare i sammanhanget.
Hur mycket minns ett litet barn som ensamt har lämnat sitt land, säkerligen mer än det går att sätta ord på.
|
| |
| |
|
| | |
|
Kristin Lidström är en av Anna-Lisa Thomson-stipendiaterna, delar ur hennes Ordboksepos finns just nu utställda på Uppsala Konstmuseum där även boken finns att köpa.
|
| |
| |
|
Mannen bakom masken – en komplex historia
|
| |
|
Kristin Lidströms litterära konstverk har tre titlar: ett illustrerat Ordboksepos; eller NN:s resa på jakt efter frihet och försoning; En katt bland hermelinerna. Den sammansatta berättelsen är en komplex historia komponerad av olika berättelseformer och fragment.
|
| |
 |
©Kristin Lidström, Ett illustrerat Ordboksepos |
| |
| |
|
Inledningens introduktion ger ledtrådar till olika berättelser/läsningar, den linjära, den kronologiska, den som krumbuktar sig fram och hoppar hit och dit, och den som följer en given struktur. Själv kommer jag på mig med att i mitt första bläddrande tänka i former av kontext: alfabetisk ordning, ordbok, tid, rum, omgivning, konvention o.s.v. I min djupläsning av bild, text och samspel framträder flera parallella berättelser som slutligen smälter samman till en större helhet. Lyckligtvis finns tillägget att läsaren allena kan fylla de avgörande mellanrummen. Linjär eller ej – det beror på vilken av berättelserna, eller de möjliga läsningarna, som avses.
Bilder är inte linjära till sin natur, placeras de i en följd i en bok är följden underordnad bildens samspel med texten, som i detta fall, åtminstone vad gäller en av berättelsenivåerna, finns på motstående sida. Varje uppslag är här en helhet och samtidigt en del i den större berättelsen.
Alfabetsordningen och ordboksstrukturens exemplifierande fraser kan i sig sägas utgöra en separat berättelse – fragment av ett liv, inre tankar och yttre tillvaro. Till varje ordboksfras finns ett bildcollage, och vise versa, och i så gott som varje collage finns textfragment. Ytterligare en berättelse, och nya detaljer, kan läggas till helheten. Kompositionen är magiskt mästerlig.
Efter bokstaven A möter en illustration som ger grunden till min bild av huvudpersonen NN:s rätta ansikte; med fjärran fokus och en blick full av längtan sitter den kostymklädde herren bakom sitt skrivbord. Ljuset i bakgrundens textmassa kommer genom ett galler: fönster, fängelse och/eller bur, konstruktionens fågel tyder tillsammans med NN:s blick på att det finns en frihet – om än i fjärran…
Påståendet att individen är en herre, trots spetsiga öron, nos och morrhår, har sin grund i klädsel och rummets detaljer, vilka vidare placerar helhetens berättelse mellan 1920- och –60-tal.
Att från början ha fått möta NN ensam och ’ansikte mot ansikte’ har stor betydelse eftersom han ofta, och särskilt i sällskap, befinner sig bakom en mask. På bröllopsfotot återfinns han bakom hermelinmasken – men svansen och öronen avslöjar trots allt avvikaren som försöker passa in. Bibeltexten som utgör bakgrund handlar om Adam och Eva. Ordboksfrasen säger: ”’ALLTSAMMANs ÄR LÖGN’, SADE HAN”.
Livslögnen fortsätter, karriären fortgår och NN bär sin mask. Tillvaron är utan harmoni, det yttre är perfekt, det inre är i kaos. Men så blir NN invald i Svenska Akademien – och se, där finns ännu en som bär mask och har en avvikande svans. I den bild som är en parafras på Den döende dandyn vilar NN på en text från Dorian Greys porträtt, omgiven av likar och utan mask; svart på vitt berättar frasen: ”NN ÄR HOMOFIL”. Hustru och karriär, livet pågår men små utflykter kommer oftare in i bilden, och allt oftare lyfts masken av.
Den sammantagna berättelsen slutar i befrielsens tecken: mötet med NNs öppna blick och stolta hållning är direkt, fönstergallret har bleknat och fågeln flyger fritt sin kos.
Kristin Lidströms examensarbete är en genomarbetad berättelse, väl värd att avnjutas flera gånger, och att bevaras till eftervärlden.
|
| |
| |
|
| | |
|
Titel: Sticka till SMÅTTING, författare: Camilla Skorup, Dialogos Förlag (2010)
|
| |
| |
 |
| |
|
Stickat till barn, modeller och mönster från olika kulturtraditioner
|
| |
| Efter en period i skymundan är handarbete i olika former tillbaka, tradition och folklore blandas med nyskapande. Att ägna sig åt stickning innebär att upprätthålla en mycket gammal tradition, och att sticka till barn är kreativt och kul. Camilla Skorup har i Sticka till SMÅTTING tagit fram mönster och beskrivningar till klassiska plagg som presenteras i teman med hjälp av fina miljöbilder.
Camilla Skorup, som bland annat kan skriva textilkonstnär och pedagog på sitt visitkort, presenterar en samling klassiska modeller från olika kulturområden. Förutom stickmönster i barnstorlekar delar hon med sig av sin kunskap om material, tekniker och traditioner.
Under temat ”För sjö och hav” finns mönster till moderna klassiker som tröjor från Guernsey och Bretagne och olika traditionella mössmodeller från när och fjärran. Sockor och vantar i olika modeller, mönstrade koftor och långtröjor ”i folklig stil” utvecklar och fyller på stickkunskapsbanken. Efter avsnittet ”Preppy”, en amerikansk modetrend, och några babyklassiker från femtiotalet, följer tips och förklaringar. Idén med ett eget färgnystan får ett extra plus!
Upplägget, där temabilder och berättelser om tradition och material varvas med beskrivningar och mönsterteckningar, är intressant och lärorikt, dock hade fler bilder på de stickade detaljerna varit mera relevanta än bilder på fiskebåtar. På de fina bilderna där barn bär de stickade plaggen i olika miljöer är det svårt att urskilja exempelvis knappslåar och bakkragar. En detaljbild skulle göra beskrivningen lättare att följa för den som inte är så van – ge ytterligare en förståelse.
Kreativa mönster tecknade och färglagda på rutat papper inspirerar till att själv skapa mönster, tyvärr skymmer färgsättningen rutmönstret så att antal rutor/maskor är svårt att uppfatta. Den fina layouten har skett på bekostnad av beskrivningstydligheten, text och bild kunde ha samverkat mer i beskrivande syfte – utövarna av stickkonsten får stå tillbaka för konstboksbläddrarna.
Bokens teman och modellinriktning placerar den i kategorin kultur och hantverk, de vackra bilderna i kategorin presentbok, bredden i modeller och tekniker tillsammans med de utförliga och välskrivna stickbeskrivningarna gör den till en lärobok.
Dessutom: barn behöver få uppleva en rofyllt hemstickande omgivning och varma vattenavstötande ylleplagg. För den som vill föra sticktraditioner vidare och/eller få en grund och utveckla sin stickning vidare genom att prova olika modeller är detta en köpvärd bok.
|
| |
| |
|
| | |
|
Upptäckter, språk och igenkännande, lite spöksyskonäventyr och så några välkända sånger…
Vilma säger titta och Vilma säger hej då, text: Anna Ribbing, illustrationer: Lisa Gunnarsson, Rabén & Sjögren 2010
För de minsta
|
| |
 |
| |
|
Någon har gömt sig under en prickig filt i ett rum, det är bara en fot som sticker fram. Kan det vara Vilma? Ja visst, men Titta! det finns mycket mer att upptäcka där under: en liten bit i taget och ett efter ett kommer gosedjuren fram. När Vilma ska iväg måste hon säga Hej då! till djuren; samma djur och samma tjej: nya tillägg i bok nummer två är människor och miljöer i hennes närhet.
I ord och bild presenterar Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson välbekanta ämnen, lekar och procedurer. Det är viktigt att få ’läsa’ text och bilder om och om igen, känna igen situationer och föremål och dra paralleller. Vilmas glada, pigga och nyfikna uppsyn är härlig: ”Titta tassen.”, ”Hej tigern.”, och så nosen och hennes egen näsa. Svansar har de allihop när de sitter tillsammans på filten, Vilma och alla djuren. Helheter, delar och större helheter. I hallen hemma säger samma Vilma Hej då! till de välbekanta djuren, väl ute säger hon hej då och vinkar till huset och tanten på bussen. Vi läsare får säga Hej då när vi lämnar Vilma på dagis.
Ord upprepas och nya läggs till. Kroppsspråk upprepas, vissa situationer och föremål skiftar andra återkommer. Namngivna ting, djur och människor: du finns – jag finns, vi ser varandra.
|
| |
| |
|
Lilla spöket Laban, stor och duktig, text: Inger Sandberg, bilder: PennFilm Studio, Rabén&Sjögren
Ansvarsfullt uppdrag
|
| |
 |
| |
|
Lilla spöket Laban, välkänd för de flesta, anser sig stor nog att vara barnvakt åt lillasyster Labolina. Föräldrarnas uppmaningar innan de går på spökmöte är få, de är inte oroliga. Laban tar sin uppgift på stort allvar – som sig bör.
Labolina är busig som vanligt, Laban är mån om sin lillasyster: lugna lekar, nyttig mat, rena tänder, inga läskigheter som kan göra Labolina rädd, och inga spökhistorier… Men det är inte den som är liten som är rädd, utan stora duktiga Laban – han är rädd för både spöken och mörker. De två syskonen känner varandra väl och när mamma och pappa kommer hem sover de sött sida vid sida.
Visst är berättelsen och bilderna söta men jag saknar spänsten från originalberättelserna och kreativiteten i Lasse Sandbergs collagebilder. Plastförpackningen kring boken är irriterande och den söta Labanfiguren i plast kan jag skippa – det finns tillräckligt många småprylar som bara följer med, låt oss välja själva!
|
| |
| |
|
Har du sett min lilla katt och andra visor bilder och urval av Kristina Dingman inklusive cd med 13 visor
Klassiska barnvisor
|
| |
 |
| |
|
Att sjunga tycks idag vara mer naturligt för barn än för vuxna, vissa barn har till och med en tendens att sätta melodi till sitt tal. På dagis och i skolan sjungs det en hel del, men hur är det hemma, sjunger man för och med sina barn? En visbok med bilder och cd kanske kan uppmuntra, särskilt när visorna är välkända för de flesta.
Kristina Dingman har valt ut tretton klassiska barnvisor, exempelvis Majas visa, Tomten och Haren och Videvisan. Varje visa är fint illustrerad. I bilden till Blåsippor finns en blåsippsbacke där välklädda barfotabarn plockar blåsippor mellan björkstammarna i det bruna fjolårsgräset, att blåsippor kan vara fridlysta behöver man kanske inte ta hänsyn till när man sjunger. Imse vimse spindel visar det självklara i att möta barnet och lära ut sin spindelrörelse. Bofink, svala och gullviva kan vara nya bekantskaper för många barn – det finns mycket att lära av Kristina Digmans bilder.
Cd:n kan vara njutbar och kul lite då och då, men att sjunga själv tillsammans med barnen är roligare och håller i längden, noter och accord i visboken skulle berika.
|
| |
| |
|
| | |
 |
| |
|
Titel: Alice varannan vecka, författare: Bo R Holmberg, bild och formgivning: Li Söderberg, förlag: Rabén & Sjögren, läsålder 9-12 år
Bonusrelationer
Hjalmar och Alice är inte alls syskon, det är inte Alice och Jimmy heller. Hjalmar och Jimmy har inte ens träffats. Ändå kallar Alice bägge för sina bröder, vilket är ett stort problem för Hjalmar. I Bo R Holmbergs Alice varannan vecka utspelar sig ett relationsdrama där även begreppen relation och drama, var för sig, under berättelsens gång ingår på olika nivåer.
”Varannan vecka” är en ledtråd. Nyckelorden: bonus, si och så, flytta, nära och ändå så långt borta; är berättelsens byggstenar. Redan tidigt förstår läsaren att här finns både en relation och ett problem. De mjuka molnen på första kapiteluppslaget signalerar både mörkt, ljust och mittemellan – och så har vi molnet som är fullt av stjärnor…
I tre år har de känt varandra Hjalmar och Alice, men Jimmy har hon känt i fyra – så tre är en droppe i havet, svarar Alice kort, när de är på väg till det gemensamma semestermålet tillsammans med Alices mamma och Hjalmars pappa. Det är inte alltid Hjalmar har längtat efter hennes närhet, men nu drömmer han dessutom om att få vara något mer än den bror han inte är.
Varannan vecka finns hon på andra sidan den tunna väggen, han kan höra henne andas. Berättelsen växer, fler personer och faktorer tar plats och läsaren får allt större inblick i Hjalmars inre och yttre värld.
Med en fot i spirande förstakärlek och den andra i fiktionen (en blandning av Expedition Robinson, deckare, dataspel, St. Göran och draken och andra legender) löser han i sin föreställningsvärld problem som är nog så verkliga. Han är hjälten och hon är i ständig fara. När, och i vilken grad, hoten är framkallade av hans kärleksoro eller hjältebehov och när de är verkligt närvarande, vet man aldrig riktigt säkert förrän upplösningen nåtts. I vissa fall behöver man läsa fler av de korta kapitlen för att få visshet.
Alice har hunnit lite längre i sin utveckling och visar en tonårsattityd gentemot sin omgivning, vill hålla ett visst avstånd och strävar efter självständighet. Hennes relationsfunderingar har en annan utgångspunkt och andra påverkanskanaler, de är också på en annan nivå än Hjalmars. Kanske är det lika ofta hon som räddar honom?
Alices antydningar om att relationen mellan deras föräldrar är lite ”si och så” oroar Hjalmar, han vill inte leva utan henne och definitivt inte låta Jimmy få en större plats i hennes liv. Som tur är säger Alice att bonus betyder att det är något bra, att hon inte tänker flytta en gång till, och hon blir allt mindre avvisande ju fler upplevelser de delar.
Berättelsen om hur de relativt jämngamla bonussyskonen Hjalmar och Alice hanterar och funderar över relationer, var och en utifrån sina erfarenheter, och hur hon tar emot hans uppvaktning, är ömsint välbalanserad. Varje kapitel inleds med en rubricerande illustration av Li Söderberg, här och var finns ytterligare bilder med tecken och budskap insprängda. Språk, bild och innehåll harmonierar väl.
Ämnet är angeläget. Föräldrars vandring i och ur relationer angår inte bara dem, nya band knyts, och relationer ska utvecklas och växa mellan flera inblandade parter. Förutom att boken är spännande och positiv ger Bo R Holmbergs ’familjemedlemskaraktärer’ en god bild på en bra nivå.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Alfons med styrkesäcken Gunilla Bergström text och bild, Rabén&Sjögrens förlag 2010, 4-7år
I Alfons rike
Vem är den där Alfons, vad är det för verklighet han lever i egentligen? Verkligheten är kanske inte så enkel som man kan tro – den kan ha flera dimensioner. Vi läsare är vana vid den vanlige enkle snubben Alfons, men i Alfons med styrkesäcken antar han en ny och högre position – han är nämligen härskare i ett rike och måste hantera rollen.
Omslagsbilden visar en strålande glad Alfons som med en generös gest agerar bakom en stor hemlighetsfullt öppen säck. Bilden, som är full av dynamisk rörelse, visar också en motsatt kraft – alla är inte lika positiva och stora som Alfons. Bildens nerkant är befolkad av små genomskinliga figurer som signalerar missnöje, bekymmer och hunger.
Den store huvudpersonen, hans kroppsspråk och attribut, ger flera associationer: tomte, trollkarl och guddom.
Att Alfons har något stort och fantastiskt att berätta blir tydligt redan på första uppslaget, pappan ser betänksam ut när sonen hävdar att det hänt på riktigt – men Alfons var ju själv med. De två framträder liksom i en bubbla i en svart/vit värld, vilket pekar mot ytterligare dimensioner.
Alfons är kung med eget land, beläget alldeles intill, och när man är kung måste man se till att folk har det bra. Kungen är medveten om att det finns hot och faror – men har sin styrkesäck och känner sig trygg. Han har allt man behöver och sig själv.
Men Alfons är inte ensam i sitt rike. Plötsligt, när han sitter där i godan ro, dyker det upp små figurer i massor (som Egyptens gräshoppor), hungriga och missnöjda. Alfons förmågor att rätt hantera situationer prövas och han visar sig vara både god, rättrådig och full av självtillit.
Vattenundret avlöses av bullundret, Kungen följer sitt folk på en vandring under sju dagar och sju nätter för att nå målet. Han förser folket med allt de behöver och sprider skönhet, musik och glädje. Han framstår som en värdig kung över sitt rike, och syns närmast gudomlig eftersom han inte tycks ha för avsikt att svika eller utnyttja sitt folk, dessutom har han för avsikt att återvända.
Och det är på riktigt – eller… pappa kan i alla fall inte bevisa motsatsen.
Alfons är snart sju år, och man kan tänka sig att de vuxnas verklighet kommer närmare och upptar hans tankar. Världen är full av orättvisor, katastrofer och lidanden. Alfons vet säkert hur det BORDE vara i världen och hur han skulle lösa problemen. Den större verklighetens problem flyttar nära honom och hans ’faktiska’ förmågor när han befinner sig i drömmens rike, där hans själv bestämmer . ”Jag finns väl på natten med. Räknas inte det?” frågar Alfons. Det sägs ju att man bearbetar problem i sömnen, och att undrens tid inte är förbi – kan någon bevisa motsatsen?
Gunilla Bergströms ” Stor-Alfons för de lite större” följer Alfonstraditionen i fråga om tänkvärdheter, realism och fantasi, men den inför nya och fördjupade frågor i vidare större perspektiv. Alfons med styrkesäcken är trots sin aktualitet tidlös, om än med en något postmodernistisk framtoning.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Vilken fullträff, Astrakan, författare: Katarina Kieri, illustrationer: Sara Teleman, Rabén & Sjögren 2010
Läsa-själv-bok om relationer och kommunikation
Astrakan sitter i klassrummet och längtar ut. Hennes reaktion när fröken säger att de ska gå ut i solen och spela brännboll medför vissa problem. Hon som aldrig har spelat brännboll måste hålla masken. Det samma gäller Josef som malligt uttalar sig om de olika slagträna. Även fröken hamnar i ett dilemma när hon inte kan hantera de händelser som uppstår.
I Vilken fullträff, Astrakan hänger fortsättningen av lagets brännbollspremiär på Astrakan. Ska hon våga utmana Josef och trotsa de andra – ta det största brännbollsträt och chansa på en fullträff? Astrakan är en impulsiv och självständig tjej som fattar sina egna beslut, samtidigt har hon behov av att både hävda sig och bli accepterad. Josef tog det största och nu står han där och grimaserar…
Pang! Josef faller till marken, blodet rinner, alla samlas runt honom – utom Astrakan, hon är ensam, mycket ensam… Fröken är arg, de andra går hem, Astrakan är orolig både för Josefs skull och för egen del. Ingen pratar med henne. Hon går hem, ensam, tänker, försöker trösta sig med en chokladbit. Polis, sjukhus – hon har grubblat nog och vill inte veta, drar ur telefonjacket. Försöker stänga av tankarna, somnar och bearbetar sina rädslor i drömmen.
När hon vaknar står pappa där, lättnad! Men hon berättar inget, bara antyder att hon inte mår bra – slätar sedan över och bestämmer att pappa ska laga mat och hon själv ska ta en promenad. Skuldkänslor och oro gnager oavbrutet. Ett möte med grannen får en förlösande effekt, hans erfarenheter ger hennes ett annat ansikte, men hon berättar inget. Hon möter Josef, som är i stort sett oskadd, och får dessutom ta emot hans uppskattning – stor lättnad. Men skulden finns kvar och våndan inför nästa dags möte med fröken. Tankar och frågor trängs i huvudet och får stanna där.
Katarina Kieris berättelse är spännande och absolut inte förutsägbar. Frågor lämnas obesvarade. Illustratören Sara Teleman kompletterar bilden av Astrakan genom att teckna kroppsspråk och mimik. Flickans ögon uttrycker mörker, oro, frånvaro, utestängande, lugn, trygghet, ödmjukhet, öppenhet, värme, uppskattning och frimodighet.
Vad ska man sätta i händerna på en nybörjarläsare som ska rustas för det kommande livet? En läsare som ska hantera skolans värld och egna upplevelser; hur hanterar barnet dessa när vi föräldrar inte är närvarande, och hur fungerar vi i skottgluggen mellan barn och skola?
För mig som vuxen handlar boken om relationer och kommunikation. Astrakan är liksom mittemellan sina kompisar: inte räddhågsen och försiktig som Molly och inte kaxig och tuff som Josef, utan självständig, spontan och impulsiv med ett labilt inre. I relationen till fadern är hon en liten kvinna med integritet som talar om var skåpet ska stå, hon är trygg i sin roll. Fröken däremot ser hon upp till och har respekt för – som en auktoritet man måste hålla sig väl med. Den enda raka dialogen sker med grannen som förmedlar: ”Är det match så är det match.” och: ”Hit med tassen, kompis.”.
Relationen till fröken normaliseras tack vare den milt sagt udda upplösningen, men förutsättningen är att Astrakan tar emot ’den utsträckta handen’. Övriga relationer förändras inte.
Varför tar de vuxna inte tag i det som barnet inte förmår – varför pratar de inte med henne, förlöser hennes oro; både pappa och fröken ’vet’ ju att allt inte står rätt till. Mitt vuxna ’ställa-tillrätta-sinne’ säger: fröken har säkert ringt till pappan och diskuterat det skedda, bägge medvetna om Astrakans inåtvändhet. Men jag är ändå inte riktigt nöjd. När man skjuter undan problem behövs någon som fångar dem, håller dem och kastar tillbaka – gör ett nytt lyckat långskott möjligt…
Men nu är detta en läsa-själv-bok och bör beaktas ur barnets perspektiv. Förmodligen är vi många som känner igen oss i Astrakans beteende, det att inte vilja erkänna att något har blivit fel, att skjuta problemet ifrån oss och söka andra vägar än att berätta om det som tynger. Kanske är det vad Kieri vill förmedla: du är inte ensam.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Författare: Ingelin Angerborn, titel: Sorgfjäril, omslag Sofia Liljander, utgiven av Rabén & Sjögren 2010, läsarålder: ca 11¬–14 år
Det finns olika sätt att uppfatta och förstå det som sker och det man ser
Allt är rörigt och inget fungerar. Alice måste börja bygga en helt ny tillvaro, långt ifrån det som tidigare var hemma och den vanliga normala vardagen, där allt gick att förklara. En fjäril uppenbarar sig, följer med henne och läsaren kapitel efter kapitel – visar vägen. Hon kallar den Sorgfjäril. Ibland är den av glas, ibland en ’vanlig’ fjäril och så plötsligt…
De som är annorlunda eller öppnar sina sinnen kan se och uppleva sådant som förnuftiga människor inte tror på.
Familjen som nyss har flyttat in i ”kråkslottet” består av Alice och hennes lillebror Emanuel, deras mamma och Peter. Alice är tolv år och verkligen inte glad åt att flytta ifrån sitt vanliga liv. Emanuel är fem och annorlunda. Att vara annorlunda kan innebära så många saker: Emanuel ser saker som andra inte ser, får tankeglapp, är i sin egen värld, försvinner ibland spårlöst, har ett outvecklat tal och en fantastisk förmåga att i teckningar gestalta det han upplever och vill uttrycka.
Alice passar gärna Emanuel, hon är en god psykolog med stort hjärta och tålamod – men trots allt en helt vanlig tolvåring, som både kan tappa orken, bli arg och rädd. Familjerelationerna är goda, man lyssnar på sina barn, tar dem på allvar och försöker lösa problem som uppstår. Men Leo, som Alice längtar så mycket efter, kan hon inte prata om – bara med.
I kommunikationssamhället och dataåldern är man van att alltid få kontakt – på sina egna villkor. När internet kopplar ner gång på gång, webbkamerans bild är konstig och oskarp och mobilen inte vill fungera trots att den nyss är laddad, är det lätt att tappa både tålamodet och kontakten med verkligheten – vad det nu är. Vännen Leo är en sådan som känner på sig saker, redan innan de händer, och har en förmåga att ta kontakt även om Alice inte alltid är beredd.
När klockradion gång på gång projicerar siffrorna 19.29 i taket, fast klockan är något helt annat, glasfigurerna på fönsterbrädan är tjugofyra fast de är tjugotre, och när den märkliga fjärilen plötsligt finns bland ikonerna på dataskärmen, då räcker den förnuftiga familjens alla förklaringar inte till längre. Men en sak blir allt mer tydlig: Alice är inte ensam.
Mamman får ett telefonsamtal om en döende släkting. Alice övertalar henne att åka och lovar att ta väl hand om sin lillebror, för är det något hon har respekt för så är det döden.
Sorgfjäril utspelar sig i vår samtid men ändå utanför tiden, fjärilen är av en sort som övervintrar och dess tydliga skugga är hela tiden närvarande. Berättelsen innehåller en väl avvägd blandning av vardag, närhet, spänning, saknad, sorg, kärlek, öppenhet, mystik och spöken – vad nu det är. Jag vågar påstå att berättelsen har föregångare inom genren – ’systerberättelser’.
Berättelsen handlar i mycket om att öppna sina sinnen för det som är annorlunda – alla människor ser, förstår eller upplever inte saker på samma sätt och har inte samma förmågor. Den egna verkligheten kanske inte är den enda möjliga och tänkbara, och allt kanske inte går att förklara.
Ingelin Angerborn är suverän på att få handlingens alla trådar att naturligt och omärkligt slinka in i berättelsen, både de vardagliga och de ovanliga. Med säker hand tecknar hon en modern familj. Pojken som inte är som ’alla andra’ och flickan som är det. Naturligtvis förekommer det att mor och dotter inte är överens, och att Alice som ska börja sjuan på en främmande ort inte alltid är välbalanserad, men den positiva trygga bilden av familj och vänner är vid sidan av mystiken ryggraden i handlingen.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Emil Wern, detektiv; Silverskatten; Riddarnas kamp; Klasskassan, samtliga med text av Anna Jansson och bild av Mimmi Tollerup, utgivna av Rabén & Sjögren 2010
Emil Werns detektivbyrå löser fall på avancerad nivå
När författaren av böckerna om vuxendeckaren Maria Wern, Anna Jansson, låter deckarförmågorna gå i arv till sonen Emil, skapas deckare för barn av hög klass. Tre böcker presenterar varsin välkomponerad historia där ledtrådar, motiv, alibin och bevis följs upp och brott löses – allt med en stor portion medmänsklighet.
Familjen Wern består av detektiven Emil, assistent och lillasyster Linda, samt mamma Maria som är polis. I Emils detektivbyrå finns tekniska förutsättningar för att utreda och lösa de fall som hamnar på hans bord. Men det viktigaste är Emils förmåga att uppfatta samband mellan händelser och personer. Inget undgår hans skarpa sinnen. Emil är en medmänsklig rättskipare med moraliska tendenser som vet att fatta rätt beslut: han iakttar, samlar fakta och utreder alltid färdigt innan någon anklagas.
Många av karaktärerna, med oerhört fyndiga namn, återkommer i de tre böckerna. En viktig roll spelar den filosofiske kompisen och grannen Sokrates. Vi vuxna ser parallellen mellan Sokrates och Martin Becks granne ’stänkaren’ – det enda som skiljer dessa grannar och tänkare är glasets innehåll.
Man kan se denna karaktärsstöld som en billigt knipen poäng men också som ett sätt att använda sig av kända och befintliga roller. För egentligen är det just en roll det handlar om, jämförbar med detektivrollen, om än ovanligt ’personifierad’. I övrigt figurerar människor i olika ålder och samhällsställning på ett naturligt sätt – som i verkligheten.
Platsen för brott och handling är Visby. Miljön bjuder på nära relationer och vardaglighet, men berättelserna innehåller också på en rejäl portion kulturhistoria. I Silverskatten går Emil och Linda till Gotlands Fornsal och kommer i kontakt med personal, runstenar, arkeologiska fynd, skatter och skrönor. Under besöket snappar Emil upp att skatten minskar och hans deckarhjärna går igång… Under utredningen passar Emil på att undervisa sin syster om deckargenrens termer.
I Riddarnas kamp är Medeltidsveckan i Visby huvudskådeplats, Emil förmedlar kunskaper till sina medhjälpare om medeltiden, och vår nutida tolkning av den gestaltas. Men allt går inte som arrangörerna har tänkt sig, någon saboterar. Emil är på plats och snart är spaningen igång.
Skolan blir brottsplats när Emil och hans klasskompisar ska samla pengar till skolresan. Turerna kring insamlingen känns lätt igen. Förhoppningsvis har våra barns vuxna förebilder bättre omdömen och barnen slipper lösa deras problem.
Illustratören Mimmi Tollerup fångar karaktärer, händelser och miljöer på en bra nivå. Relationen mellan handling och verklighet förstärks av inledningens Visbykarta samt de sista uppslagens ordlista och författar-/illustratörspresentationer.
En vuxendeckare måste hålla men är inte alltid solklar i alla led. En barndeckare måste hålla rakt igenom, vara tydlig, spännande, snillrik, realistisk och ha hög igenkänningsfaktor. Förutom att Emil bjuder på ett logiskt tänkande som är lätt att följa, är en stor portion pedagogik inbakad. Slutprodukten är en kreativ väl genomarbetad helhet.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Häng med på cykel, text: Grethe Rottböll, bild: Erica Jacobson, redaktör: Birgitta Westin, typografi: Pia Hinnerud, utgiven på Rabén & Sjögrens förlag 2010.
Teori och praktik inför cykelmärket
De flesta barn har en cykel, men hur är det egentligen med kunskaper och säkerhet? Att lära sig cykla handlar inte bara om att kunna trampa, bromsa och hålla balansen, det gäller att veta hur man ska bete sig i trafiken också.
Häng med på cykel är en bok som vänder sig både till barnet som ska ut på premiärcykling i trafiken, och till den vuxne vägledaren. Boken tar upp regler, trafikmärken och cykelsäkerhet, visar trafiksituationer och innehåller ett prov. Men innan det Lilla Cykelmärket, som finns i flera färger längst bak i boken, kan delas ut behöver man kunna vårda sitt fordon – för ja, en cykel är faktiskt ett fordon och inte en leksak.
I ’lärobokens’ bildberättelse får vi hänga med Alim och Vera när de cyklar med sina mammor till en kompis, handlingen begränsas till den cykelmiljö de befinner sig i och de situationer de ställs inför efter vägen. Varje uppslag gestaltar en trafikuppgift med hjälp av bild och olika typer av text. Sammanlagt presenteras nio uppgifter, den svåraste är vänstersvängen, som barnen måste klara innan prov och slutlig märkesutdelning.
Bokens upplägg är en aning rörigt och kräver en lässtrategi; för att kunna förmedla budskapet på bästa och mest pedagogiska sätt kan man som vuxen behöva läsa igenom innehållet innan det delas med barnet.
Första uppslaget bjuder på en uppsättning trafikmärken med benämning och tolkning, lite längre fram visas hur cykel och förare ska vara utrustade, en bra förberedelse inför cykellektionerna som följer. Den ’löpande texten’ består av information, fakta och uppmaningar och är en typisk vuxentext, som barnen givetvis ska ta del av på lämpligt sätt.
Bildspråket och detaljerna i de enskilda bildåtergivna situationerna vänder sig däremot direkt till barnet i cykelåldern. Trots allt som händer i den omgivande miljön går det relativt lätt att följa mammorna och barnen som cyklar, vad de gör och hur de gör. Pilar, streckade hänvisningar och pratbubblor tillför bildinformation även om det är mycket att hålla reda på. (Precis som i verkligheten.)
Till kortfattad och viktig information har man använt sig av signalfärgen röd och taggig omramning som lockar till att läsa tillsammans med bilden – ett bra grepp, den texten blir inneboende i bilden.
Det lite röriga utförandet med mycket information kräver en aktiv läsning och ett samspel mellan barn och vuxen i lässtrategi. Med praktiken i den verkliga trafiken är det precis likadant: trafiken är rörig, mycket händer på en gång och det krävs ett aktivt samspel mellan alla inblandade!
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Kör din egen helikopter, Rabén & Sjögren (2010), illustrationer: Paul Dronsfield, svensk text: Susanna Hellsing
Träning för blivande helikopterpiloter
Hoppa in i helikoptern, tag plats vid spakarna, dags att lyfta! Nu gäller det att kunna styra och ta emot instruktioner. I barnboken Kör din egen helikopter får den lille piloten själv manövrera sin magnetiska farkost med hjälp av en joystick. Ett spännande uppdrag fullt av äventyr för barn från cirka tre år.
Rotorbladen snurrar för fullt och helikoptern lyfter från helikopterplattan, nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och styra med joysticken. Plötsligt får piloten ett uppdrag, en man på ett fartyg ska föras till sjukhus och den som sitter vid spakarna måste kunna följa flyginstruktionen.
Färden går uppåt, under, över, högt och lågt, ner och in och så ut igen – men inte emellan. Det är inte alltid så lätt att få helikoptern att styra dit man blir dirigerad. Om spaken känns för trög, eller motoriken ännu inte riktigt har mognat, är det lika roligt att köra helikoptern manuellt med fingrarna över sidorna.
Varje uppslag har hålformationer, det kan vara grottor, viadukter, moln eller bergtoppar där helikoptern ska placeras för att få en ny utgångspunkt inför nästa instruktion.
Dyk in under regnbågen, på andra sidan kommer uppdraget: landa på däck. Och så upp ibland molnen, in under bron… Ska piloten lyckas föra den skadade mannen till målet?
En glad och spännande stund väntar den äldre läsaren och det yngre barnet, på varje uppslag finns mängder med detaljer att upptäcka och prata om. Boken har en reservhelikopter och är tillräckligt stabil för att träna i på egen hand.
Texten är lättläst med enkla meningar och består av några korta rader per uppslag. För den som kan läsa själv ger den dubbel utmaning. Ett synskadat barn kan känna helikopterns konturer, styra den med fingrarna och försiktigt känna sig fram till det hålrum där helikoptern ska vidare in på nästa uppslag.
Den något trögmanövrerade joysticken gör att den relativt stora boken behöver ett bord eller motsvarande som underlag. Manöverpanelens upphöjda grepp är bra att hålla i när boken vill ge sig iväg på egna styräventyr. Den vänsterhänte piloten kan välja att stabilisera sina och bokens rörelser med högerhanden medan den vänstra hanterar joysticken. Bokpärmens baksida har en bra användarinstruktion – ’körskola’.
Genom text, bild och rörelse övas begrepp, iakttagelseförmåga, koordination, sinnen och fantasi. Kör din egen helikopter är en välkomponerad barnbok med många möjligheter och fina illustrationer. I serien finns även Kör din egen ubåt.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Onda ögat. Ika & Ibsen 1, författare: Mikael Engström, illustratör: Helena Willis
6-9 år, Förlag: Rabén & Sjögren
Ett steg in i en större och mer komplicerad tillvaro
Vännerna Ika och Ibsen börjar skolan och nya världar möter. Berättelsens inskrivna frågor är både tidlösa och angelägna: ond/god, stark/svag, vad är evigheten och vad kan det innebära att ”rubba gängse normer”. Onda ögat är första delen i en trilogi och lämpar sig väl för olika typer av läsningar och diskussioner.
Berättelsen kan sägas ha ’klassiska’ sagoingredienser. Upplevelser som handlar om det okända, ondska, skräck och vuxnas obegripliga intentioner får kropp, liksom det nära, goda och trygga.
Den starka och rika vänskapen mellan Ika och Ibsen utgör en röd tråd. Två individer med olika egenskaper och erfarenheter möter och hanterar tillsammans utmaningar som kommer i deras väg. I samspelet med vuxna och andra barn gäller det att komplettera varandra, det är olikheterna som primärt lyfts fram och inte strävan efter likhet.
Presentationerna som inleder berättelsen ramar in den kända tillvaron, utgångspunkten i form av familj och hem. Redan här möter läsaren/lyssnaren två barn med olika förutsättningar och bagage för den fortsatta livsresan. Ikas föräldrar som ständigt är osams om vem det är mest synd om, och hennes egen hantering av sin lillebror Mini-Damp. Ibsens konstiga föräldrar som ger honom ett hemligt uppdrag att ”rubba de gängse normerna” genom att tvinga honom att bära rosa skor, samtidigt som de säger att man måste få välja själv.
Problemlösning på en högre nivå blir det frågan om när de två vännerna lämnas på skolgården av sina föräldrar, ett nytt liv tar sin början och det gäller att stå på egna ben. Hur ska man kunna överleva i en värld full av ondska, mörker, faror och okända företeelser? Hur ska Ibsen kunna försvara sig mot de elaka treorna Jings och Jangs? Hur ska han och Ika kunna hjälpa Hängde Hassan att rädda världen? Är fröken listigare än vad någon kan ana?
Ika: modig och kvicktänkt ledargestalt med mycket fantasi, Ibsen: feg (i alla fall säger han det själv) och med en filosofisk ådra. Det finns olika sorters lösningar på problem – det finns svåra och det finns enkla, vilka som är de bästa eller rätta går inte alltid att svara på.
Djupare existentiella frågor tas upp, exempelvis i uttrycket att ”se upp för det onda ögat”. Ika menar att det gäller att ducka, så att det onda ögat träffar någon annan. Men Ibsen vill inte att någon ska råka illa ut och han kan inte slåss – oavsett vad han intalar sig.
Få vuxna vill erkänna sanningen i Ikas replik, – hon menar att det alltid är någon som råkar illa ut. Det onda ögats magi kvarstår utanför det fattbara: det finns ondska i världen, det hjälper inte att blunda. Vuxnas maningar att barn ska var snälla mot varandra ekar tomt.
En vuxen läsning av boken väcker många tankar. Hur rustar man sina barn för att de ska kunna hantera problem? Lärarrollens komplexitet, faror och mobbing i skolmiljön, relation och samarbete är några av de frågor som tangeras.
Det som händer leder till vuxenreaktioner hos mig som läsare: varför letar fröken inte efter den försvunne eleven, varför finns inga vuxna på skolgården, är det normalt att förutsätta att ettor har mobil, är det juste att kalla sin lillebror för Mini-Damp o.s.v. Inga svar eller förklaringar står skrivna, men i det större sammanhanget ser man de separata händelserna i ett annat perspektiv. Inget ämne ältas utan får återkomma och växa i sitt sammanhang.
Karaktärerna som tecknas i text och bild är mycket bra. Illustrationerna är enkla och uttrycksfulla. Sekvenser av obegripliga ord, som man förstår utan att förstå – precis som trollformler – blir greppbara i sitt sammanhang och med hjälp av bilderna.
Det finns en bredd och tidlöshet inskriven i berättelsen, den handlar inte bara om Ika, Ibsen, skolan och skolgården utan om livet och tillvaron i stort, precis som de ’klassiska’ sagorna.
Onda ögat. Ika & Ibsen1 är en utmärkt högläsningsbok för diskussion så väl i lärarrum och klassrum, som vid köksbord och mellan kompisar. Men det är ingen bok man måste prata om – man kan bara läsa den, helt enkelt, och låta den ta plats i läsminnet. Två delar till att se fram emot.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| |
Nell på våren och Nell på sommaren, text och bild: Joanna Rubin Dranger; Tänk om…, text och bild: Lena Sjöberg; Livetboken, text och bild: Pernilla Stalfelt, formgivning: Inger Bodin-Adamsson, samtliga utgivna av Rabén & Sjögren.
Tre böcker för de yngre om liv och relationer
Om nära relationer, naturlig miljö och om livsvillkor i ett större perspektiv handlar tre författares nyutgivna böcker. Tempo, berättarstil och läsartilltal är några av egenskaperna som däremot skiljer böckerna åt.
| | |
 |
| |
|
Böckerna om den lilla flickan Nell, med stora, färgglada och frodiga bilder och texter av Joanna Rubin Dranger, vänder sig till barn 1-3 år och består av en årstidsserie, hittills utgivna är Nell på våren och Nell på sommaren.
Nell är en lustig liten flicka, liksom annorlunda men alldeles vanlig – det är hon föresten inte ensam om, hela hennes stora familj ser faktiskt lite annorlunda ut. Vad nu det kan betyda, OM det har någon betydelse! Allt som Nell gör tillsammans med den brokiga samlingen av familj och vänner är alldeles vanligt.
På varje uppslag finns Nell med sin karaktäristiska mössa, en dubbelkepa med en propeller på varje kepskulle. Ständigt glad, pigg och nyfiken på livet och allt som finns att göra och upptäcka. Det Nell gör är sånt som barn i hennes ålder gör, och ’alltid’ har gjort, sånt som barn oavsett kulturell bakgrund känner igen. Matar fåglar, rullar i gräset, metar, plockar bär, leker o.s.v.
Förutom det upprepade och välkända: flickan, saker och de olika situationerna, presenteras på varje uppslag en ny person. Nell gör aldrig något ensam: om det inte är pappa eller mamma som gör saker tillsammans med sin dotter så är det farmor Kiggeline, farmor Elfride, mormor Myriam, gammelmorfar Tippo eller någon annan av släktingarna eller vännerna.
Likt rollista och innehållsförteckning presenteras de i berättelsen ingående personerna med namn och bild i början av boken. Det som förenar släkt och vänner med olika hudfärg är, med något undantag, den lustigt annorlunda tudelade frisyren/huvudets överdel. Vidare visas separata bilder på Nells vårsaker/sommarsaker som senare återkommer i några av bildscenerna. Att i förväg ha möjlighet att bekanta sig med personer och viktiga saker har flera poänger.
Med barnet i centrum förmedlas relationer och sysselsättningar. Barn som leker på barns villkor, samspel mellan barn och vuxna, anpassade efter de förutsättningar och intressen som ger båda parter utbyte. Det brokiga persongalleriet som en stor familj kan erbjuda tas tillvara på ett fint sätt. En familj bestående av flera ingifta generationer är många barns verklighet och mötet med många människor av olika åldrar är oftast något positivt.
Det kan tyckas lite rörigt med alla personer och annorlunda, men roliga, namn, särskilt med tanke på att de bara förekommer en gång per bok – å andra sidan återkommer personerna i nästa bok och förmodligen även fortsatt i serien om Nell. Dessutom tål böckerna att läsas många gånger.
Att Nell alltid är sysselsatt och får uppmärksamhet är kanske inte alltid positivt men den lycka och trygghet som förmedlas går inte att ta miste på!
|
| |
 |
| |
|
Även i Lena Sjöbergs bok, Tänk om…handlar det om relationen mellan stor och liten. I rytmisk poesi och ljuvliga bilder målar författaren fram berättelser om att kärleksfullt dela med sig av sin erfarenhet och livsglädje till den andre.
En känsla av tillit och stor kärlek möter och växer i de finstämda verserna: ”Tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut/Bland sjöbodar och segel, där lekte vi tittut […] Till söndagsmiddag bjöd jag dig på skalbaggsomelett/Och sillpudding med spiggsås till skärgårdsefterätt/Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni/Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri”
Grismamman varnar för Nilssons slakteri samtidigt som hon uppmanar den lille att smutsa ner sig mer. Myggan varnar det lilla knottet för ”kletig deg och hårda händer” och säger att de kan ”gömma sig på tapetens mörka ränder”.
I djurens värld handlar det om att lära sin unge att överleva och hitta föda, tiden är kort. I de små berättelserna sätts de olika djurens ungar i centrum och förälderns uppgift är att hinna ge sin unge så mycket livskunskap som möjligt. Berättarjaget ser de olika egenskaperna hos djuren som är tänkvärda att lyfta fram även i våra mänskliga vuxen-barn förhållanden.
Den vuxna i paret tar med sin unge i äventyr, lek, bus och lärdom, visar på livet och dess förutsättningar. Än handlar det om dinosaurier och än om vägglöss, miljön är inte alltid den i vårt tycke ideala, och djuren kanske inte alltid välkomnas av sin omgivning. Förhållandet mellan den som är stor och liten i sin art är däremot alltid det bästa – så som man skulle önska att det alltid fick vara. Visst är det en drömtillvaro som skildras, titlen Tänk om…fungerar som en guide; vi önskar och vill ofta något högre än vi förmår och hinner med, men en liten bit på väg är vi vuxna allt…
Och plötsligt handlar det om oss människor och ombytta roller. Bland människorna är det inte bara de vuxna som har förmåga att ge: ”Tänk om JAG var liten och tänk om DU var stor/ Och vi satt här tillsammans i huset där vi bor/Du hade städat hela kvällen och lagat fiskgratäng/Jag hade spelat tevespel och hoppat i din säng […] Ja, tänk om du var jag och tänk om jag var du/ Du skulle viska i mitt öra: – Det är dags att sova nu…”. Begreppen stor och liten ger här den vuxne en tankeställare.
De mjuka harmoniska bilderna innehåller välvalda detaljer som förstärker versernas budskap. Rousseauinspirerade växter blandas med realistiska inslag – utifrån det beskrivna djurets karaktär och naturliga miljö. De rimmade verserna smakar lent och rytmiskt på tungan. Texterna håller samma klass som de av Lennart Hellsing, Barbro Lindgren och Tove Jansson. Den rekommenderade åldern 3-6 år kan gott sträckas ut ytterligare några år!
|
| |
 |
| |
|
Vad är liv och går det att beskriva?
I Livetboken försöker Pernilla Stalfelt definiera begreppet liv. En tänkbar och tänkvärd innehållsförteckning över vad som kan ingå i Livet fyller bokens alla sidor till bredden. Antal livstrådar tycks oändliga liksom de frågor som kan följa.
En del av det vi kallar livet fångas och ramas in på trettio fullspäckade sidor. Med hjälp av bilder, bokstäver, siffror och symboler lyckas författaren få med många trådar av livet, även om det bara ges en endaste liten trådända i varje ämne att fortsätta nysta i. ”Livet är något stort. Större och mer än man kanske kan förstå.”
Vad kan livet bestå av, hur kan det se ut, var börjar det och hur slutar det, vad kan man göra av det, hur kan det upplevas… kropp, sinnen, tid, respekt, möjligheter och begränsningar. Men det är inte bara människor som har liv. Och hur vet man när man drömmer och vad som är verkligt…
Kanske är det lite väl mycket att fundera över på en gång. De många ämnena och framställningsformerna, ibland flera på samma sida, kan tyckas splittrande och ytliga. Men tänker man noga efter så är det väl så livet ser ut, små fragment då och då – en bit här och en bit där – som tar plats hos oss människor och växer på sig under livets gång.
Tiden går, ”Livet = tid”: en serie med teckningar över människans olika åldrar berikas med en klocka vid varje bild och en pil visar livsvägen till nästa stadium. Människolivet och förutsättningarna förändras, visaren flyttar sig, från födelsen till döden och vad som kan komma där efter. Texten berättar schabloniserat om kroppslig förändring, släktets fortlevnad, och om dryckesvanor. Egentligen är det genialt och fångar en helhet på ett uppslag – faktiskt bättre än ”ålderstrappan”.
Förlagets förslag på läsarålder, 3-6 år, känns missvisande, 5-9 år är mer relevant. Livetboken är en bok att bläddra i och att läsa en bit i taget i, då och då. Tillgängliga vuxna som vid behov kan fånga upp barnens frågor och funderingar, hjälpa till att nysta vidare, är av betydelse. Boken är värdefull som utgångspunkt och komplement även i klassrummet.
|
| |
|
En positiv röd tråd knyter samman de tre titlarna som handlar om livssammanhang, livsvillkor och om samspelet mellan barn och vuxen. Böcker för semester och sommarlov som tål att läsas och tittas i många gånger.
| |
| |
| |
|
|
|
| | Författare: Kaj Falkman, titel: Varför skrattar människan? Kollisioner i hjärnan, Carlssons Bokförlag 2010.
|
| |
|
På spaning i hjärnans vindlingar efter skrattets och humorns gåta
Med början hos de gamla grekerna och sinne för humor visar författaren Kaj Falkman på skrattets och humorns komplexitet, funktion och betydelse. Pussselbitarna består av filosofers och forskares idéer, humorns uttryck i olika medier och dess mottagare; författaren bidrar vidare med analyser och egna erfarenheter. Som helhet framträder bilden först när den läggs samman med den avslutande delen om hjärnforskning.
Varför skrattar människan? Kollisioner i hjärnan är långt ifrån det första som skrivits i ämnet skratt och humor, dess särarter, förmedlare, mottagare, funktion och mening. Kaj Falkman behandlar humorgenrens bredd i kombination med ett flerskiktat teoretiskt grepp, vilket är mindre vanligt. Många av föregångarnas teorier inom så väl humorforskning som hjärnforskning presenteras under framställningens gång. Författarens läsartilltal och berättarstil varierar mellan självbiografiskt berättande, analyser av framställda komiska partier och avancerade utläggningar om funktioner i hjärnan.
Hur fungerar egentligen själva humorprocessen, och hur ser delaktigheten mellan de inblandade parterna ut? Författaren själv måste ha haft roligt när han drog sig till minnes och satte samman filosofiska teorier med humorsekvenser, och egna erfarenheter från så väl barndom som från tiden som diplomat i olika stater.
Charlie Chaplin i stumfilmen Moderna tider, rörelsens automatik blir komisk; Falkman refererar till den franske filosofen Henri Bergson som menar att det som gäller för individens kropp även gäller för samhällets dito. Familjen Simpson i Springfield och karaktärerna i Grönköping tas som exempel. Pusselbitarna fortsätter att passas in: tvärt-om-handlingar och ombytta roller i stumfilmens värld och tingens förvandling i den tecknade filmen: plötsligt ritar den flyende fågeln en dörr i stenen, naturligtvis blir Pluto inte insläppt… Det komiska uppstår när olika referenssystem kolliderar i hjärnan.
Många av humorsekvenserna har Falkman hämtat från filmens värld, detta till skillnad från Michail Bachtin och Hans Lindström som hämtat sina exempel från litteraturen. Filmer av Jacques Tati, karaktärer som Mr Bean och profiler som Povel Ramel passerar revy och analyserna passar som hand i handske in i det stora humorpusslet.
Roliga historier, skämtteckningar m.m. förstärks av förväntningar, författaren påpekar att skrattet är utlösningen men att det inte väcker någon eftertanke. När det gäller karikatyrteckningar eller imitationer är det jämförelsen med den verkliga förebilden som är poängen och utlöser skrattet. Falkman menar att den skickliga imitatören ”…slukar den andre och delar ut denne i små portioner till publiken. Skrattarna deltar i en offermåltid.”
Ironi, satir, kvickheter, ordlekar, fniss… begrepp gås igenom och skämt förklaras liksom skillnaderna mellan HA, HAHA, AHA och AH – upplevelser (efter Arthur Koestler).
Men det är inte alla pusselbitar som enkelt faller på plats: lite problematisk är exempelvis biten med ett av författarens favoritämnen, haikudiktning - som konkret bild och klurighet går den att passa in.
Förmodligen balanserar författaren med sin skrift på vetenskapsgränsen. Kanske skulle den presenterade helheten ha uppfattas annorlunda om hjärnforskningsteorierna hade placerats som utgångspunkt. Ett perspektivbyte hade dock skrämt bort en hel del läsare som nu blir kvar och får njuta av humorpartier, upplevelser, analyser och en ’välberättad historia’ – som läsare upplever jag att en mängd insikter får möta dagens ljus i nya sammanhang.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | Maria Nikolajeva Om hur: jag växte upp under diktaturen, utgiven av Nordstedts förlag 2010.
|
| |
|
Om hur… en professor i barnlitteratur skriver sina memoarer
I sin självbiografi berättar Maria Nikolajeva om sin uppväxt och sin första tid som arbetande och studerande mamma i diktaturens Sovjet. Att vara ensamt barn i en intellektuell familj innebar många privilegier men också obarmhärtigt höga krav; varken familjen eller regimen accepterade någon form av felsteg eller misslyckanden.
I snabb takt guidas läsaren genom en mängd händelser i tid och rum. Början: Släktens rötter tog sig via krokiga plågsamma omvägar, och från olika håll i världen, fram till Moskva. Mitt: Kärnan av berättelsen avhandlar cirka trettio år av författarens liv, platsen är bestämd till det forna Sovjet. Avslut/öppen fortsättning: De fortsatta frukterna och deras spridning i världen.
Postludiet, i form av en saga, pekar även det bakåt i historien (släktskapen med H. C. Andersen, en av författarens tidiga favoriter, känns påtaglig), alluderar vidare på Nikolajevas första tid i Sverige, samt pekar i viss mån framåt mot den fortsatta karriären som professor i barnlitteratur.
Framställningen är inte kronologisk, istället utgår mittpartiets berättarstruktur från upplevelser under rubriker som alla börjar med Om hur. I varje kapitel redogör författaren för en företeelse som i det följande ter sig näst intill overklig för den svenske nutidsläsaren, men som var vardag för sovjetmedborgaren. Vissa företeelser känner vi dock alltför väl igen, om än i förmildrad form.
Nikolajeva berättar sakligt, men med ett humoristiskt anslag och en bitvis ironisk biton om, exempelvis, skolan, boendet, släkten, vännerna, värnplikten och andra plikter, arbetsplatser och resor. Tillsammans med författaren får läsaren stifta bekantskap med så väl kända konstnärer av olika slag som Nobelpristagare och lägerfångar.
Med hjälp av kontakter, mutor, föräldrarnas ställning i de privilegierade konstnärskretsarna och den egna intelligensen, går det att komma långt. Det sjätte sinnet, som talar om för en när man ska tala eller tiga, vilka man ska säga vad till och vilka som är regimens hantlangare, är till god hjälp, liksom en portion naiv tur. Ett litet misstag kan få ödesdigra konsekvenser för hela familjen i all framtid.
Hon berättar också om sådant som förtegs inom familjen, om frågor som inte uttalades och därför förblev obesvarade alldeles för länge. Förhållandet mellan dotter och föräldrar var, precis som förhållandet mellan staten, systemet och medborgarna, långt ifrån idealt; uttrycket schizofrent, som vid ett par tillfällen används, tycks tillämpbart på hela den beskrivna tillvaron.
I kapitel som: ”Om hur man låtsas arbeta”, ”Om hur man köper en soffa”, ”Om hur man älskar sina plastpåsar”, ”Om hur man undviker att föda barn” möts läsaren av mer eller mindre dråpliga framställningar. Inför sin vigsel får författaren veta att äktenskapet är en statlig angelägenhet som måste tas på allvar. Framför allt fick man inte tugga tuggummi under vigseln – om man hade ett tuggummi i munnen som var särskilt värdefullt kunde ett vittne få hålla det under akten.
Samtidigt är episoder och sammanhang fulla av tragik och elände: ett förljuget samhälle med ständig kontroll och ovilja att underlätta i individens vardag. Minimum 4m2 per person och max 9m2; på affärshyllorna fanns inget; på lagret, för dem med kontakter eller systembelöning, fanns allt. Stämpeln ’förskräckligt’ står dock inte att finna, snarare konstaterar Maria Nikolajeva: så här var det, och så hanterade jag det.
En intressant parallell till ryskan Nikolajevas Om hur finner jag i den brittiske författaren och Nobelpristagaren Rudyard Kiplings Just så – historier, där de flesta berättelserubrikerna börjar ”Hur…” (exempelvis: ”Hur kamelen fick sin puckel”). Den förstnämnda berättar realistiskt om människor i ett samhällssystem och dess utveckling, den andra fantasifullt om djurens karaktärer och utveckling, och vänder sig lika mycket till barn som till vuxna.
Som Maria Nikolajeva själv skriver i slutet av berättelsen om sitt liv: ”Jag har skrivit och fått två skönlitterära böcker publicerade, men insåg själv att jag inte var någon stor författare. I valet mellan att vara en medelmåttig författare eller en stor forskare valde jag det senare.” Med hennes vetenskapliga verk: Barnbokens byggklossar och Bilderbokens pusselbitar i färskt och tacksamt minne är jag beredd att hålla med.
Självbiografin Om hur… är oavsett ovanstående oerhört givande och har mycket att tillföra vår kulturella förståelse.
|
| |
| |
| |
|
Bengt O Björklund Jag missade Woodstock, (2009) utgiven i samarbete med Podium Distribution, Liv i Sverige och Galleri Andra Sidan.
|
| |
|
Pusselbitar av en livsresa
I Jag missade Woodstock bjuder Bengt O Björklund läsaren på en mängd fragment som tillsammans ger bilder av hans upplevelser och erfarenheter. Valet att förmedla en bit av sin livsvandring i en modern variant av epik är ett spännande grepp, och förmodligen ingen slump.
I en sorts berättande diktform får läsaren följa berättelsens jag med början i hans blivande mammas vandring ut i världen. Modern och resandet är centrala liksom alla de möten som sker efter vägen mot framtiden.
Ett klassiskt epos kännetecknas av, bland annat, en heroisk hjälte och mytologiska inslag, i Björklunds skrift finns en replik, eller dialog, med detta, vilken inte närmare kommer att utredas här, ett konstaterande är nog.
Som en ständig främling förflyttas den lilla pojken oavbrutet till nya miljöer, möter nya människor och utmaningar. Han är sig själv och hittar sina egna överlevnadsvägar, stärkt eller stukad av tillvaron. Omgivningen målas egentligen inte i färgerna ond eller god, alltid finns en genomskinlig distans mellan berättaren och det konkreta.
När pusselbitarna fogats ihop till en bild av en barndom presenteras fragmenten som leder vidare till en ny del av livet. Här och var faller några filosofiska bitar på plats, fördjupar och sammanfogar.
Att höra till och få en plats kräver synlighet. Efter lek och små äventyr kommer musiken, protesten, tjejerna och gängen in i livet. Ständigt på fel plats vid fel tid, lyckas vägfinnaren ändå alltid hitta kryphål in och ut. Händelsers utveckling driver ynglingen till erfarenheter ingen skulle önska sitt barn, och moderns insatser är ofta närvarande.
Storstadens faror och lockelser samverkar med frihetslängtan; vill inte vara någon annans fånge. I jakten på frihet lockas bytet allt djupare ner i narkotikaträsket tills en dag, i ett annat land, fångad i odjurets käftar, som slår igen. Ingen återvändo finns och inget kryphål i sikte. Tolv år i turkiskt fängelse väntar, det som berättas är tungt men mörker balanseras med ljus och hopp: vänner, kreativitet, indisk mystik, filosofi, religion och litteratur.
Någonstans finns födelse, död och pånyttfödelse närvarande. Efter förflyttningen till ett svenskt fängelse öppnar sig slutligen frihetens snårstig.
Det behövs egentligen inte många ord för att berätta om ett liv, eftersom vi alla har erfarenheter, det viktiga är att hitta rätt ord. Bengt O Björklund lyckas med att sakligt, osentimentalt, vackert djupt och poetiskt förmedla de vitt skilda livsbitar av ljus och mörker som byggt ett människoliv. Inslagen av ’knarkromantik’ kan dock tyckas onödigt skimrande i mörkret, men tiden och situationen mildrar.
De avslutande raderna i ”Mot nya mål” ger hopp om författarens fortsatta kreativitet inom sina olika områden.
|
| |
| Om natten i Chile (bokförlaget Tranan 2009)
Den Chilenske författaren Roberto Bolaño (1953-2003) lockar sin läsare in i en labyrintisk monolog där det bara går att välja en väg – den i berättarens fotspår. Däremot kan romanen läsas på flera nivåer och därigenom bli omfattande.
Den komplexa människan - människan
Bakom titeln Om natten i Chile döljer sig mer än en livsberättelse; den katolske prästen Sebastían Urrutia ligger för döden och bearbetar sitt liv.
Den egentliga berättelsen börjar i två parallella händelser: Sebastían Urrutia Lacroixs prästvigning, och hans ”dop in i den litterära världen”, som kritiker tar han sig namnet H. Ibacache – en helig uppgift och en världslig. Han är även poet. Ytterligare ett tecken som länkar samman heligt och profant är prästkappan, som nämns i sammanhang där han själv förvånas över att han bär den; en omslutande säkerhetsrustning, skyddande och synlig, en inneslutande: sammanbindande av kropp och själ.
Uppdelningen mellan människans två naturer, den kroppsliga och den själsliga, är tydlig; medan den mellan kyrklig och världslig makt är tvetydig. Förutom en himmelsk fader finns en jordisk, litteraturkritikern Farewell som tar den unge litteraturkritikern och poeten under sitt beskydd, vägleder honom och fungerar som biktfader. En annan av Farewells lärjungar är poeten Pablo Neruda – tre pseudonymer.
Huvudpersonen har alltså två parallella levnadsbanor, den tunna gränstråden mellan tycks i viss mening vara tänjbar, kanske handlar det om omedvetenhet, blindhet eller strategi; kanske är det bara mänsklig bekvämlighet och rädsla som gör att han vänder kappan efter vinden.
Återkommande uppenbarar sig ”den åldrande ynglingen” och styr berättelsen; ett alter ego, samvetet, överjaget, vi medmänniskor, eller ett högre andligt väsen som vill rena – kanske allt i ett. Den döende prästen stannar upp och försvarar sig – han söker frid, inte konfrontation.
I mitten av berättelsen dyker två herrar upp, de kan liknas vid konsulter, och huvudpersonen lägger ingen uppenbar skuld på dem – de gör sitt jobb. I det första uppdraget är prästen handplockad: på uppdrag av Ärkestiftet ska han resa i det katolska Europa och studera hur kyrkan bevaras från förfall. Vilket kan tydas på två sätt. Urrutias tolkning koncentreras på det byggnadernas förfall som sker genom duvors avföring, och vidare på det blodiga utrotandet av dessa duvor som sker med hjälp av falkar som församlingarnas präster med skicklig hand hanterar.
Symboliken är kraftfull, duvan, som är en symbol för Helig Ande, blir ett blodigt offer genom falken som utgår från prästens hand – den förlängda armen ser till att avrätta duvan där den kommer över himmelens skyar och närmar sig den heliga byggnaden. Detta anses vara en framgångs- och ärorik bekämpning. Men på en plats sänder de församlade klagorop till skyn: ’deras’ duva symboliserade ett idrottsevenemang; upprördhet hördes även från kommunisterna som såg den vita duvan som en symbol för Picasso.
Nästa uppdrag fordrar stor diskretion och ’vår man’ är omsorgsfullt utvald. Juntans generaler med Pinochet i spetsen ska av prästen undervisas om marxismen, detta för att kunna möta hoten från Chiles fiender.
Författaren María Canales kan ostört hålla salong hela dygnet trots att det råder utegångsförbud. Hennes hus har tre våningar: i den översta, närmast himlen, finns barnen och barnflickan, de besöker ibland mellanvåningen och de intellektuella gästerna. Efter en tid förirrar sig någon ner till den underjordiska våningen där de ser bundna människor, och försiktiga rykten sprids. Berättaren menar att han hållit sig i bakgrunden, besökt huset sällan – knappast pratat med värdinnan, medan han varit förtjust i en av sönerna, med samma namn som han själv. Urrutia slutar helt att besöka huset och drar sig tillbaka, arbetar och läser ’de gamla grekerna’.
Avslöjandena om tortyren, utförd av bland andra den amerikanske husfadern, blir allmänt kända. Många år senare, i en annan tid, besöker prästen huset där kvinnan och barnen lever i misär medan mannen/fadern sitter i amerikanskt fängelse.
Urrutia föreslår María (modern) att anta en pseudonym för att kunna fortsätta skriva, ett förslag hon inte tar emot – hennes namn tycks säga allt…
Ständigt döljer sig underförstådda, kompletterande berättelser mellan raderna. Vidare, fortfarande mellan raderna, är kritiken riktad mot många håll! Detta kan inte en person lastas för…(”den åldrade ynglingen” har tystnat).
Slutligen vill jag uppmärksamma på omslaget, man kan redan här göra flera val av ’läsning’: mot svart bakgrund är stycken med vit text formerade så att de döljer, alternativt framhäver, ett kors på vilket en falk placerats. Även baksidan visar ett kors, här tydligt och ljust men med symboler för liv och död i en salig blandning – murket träd med rötter, en levande duva på väg till sitt bo, och en död, offrad. Vidare: tre ansikten, två dolda i det invikta omslaget: Pablo Nerudas och författarens; kluven på mitten av inviket är Augusto Pinochet.
Andra länders förlag har genom sina omslag valt en helt annan ’marknadsföring’, så vitt jag kan se.
|
| |
| Antonio Tabucchi, Indisk Nocturne
Omslaget pryds av en detalj från en gudoms gyllene ansikte och domineras av ett par betraktande ögon.
Det är berättelsen om en resa i Indien läsaren håller i sina händer, eller snarare två resor: en som företas i dagsljus, i flera bemärkelser, och en som utspelar sig i mörker- även det i flera bemärkelser. Dagsresorna präglas av en realism som förstärkts av en guidebok och en förteckning över platser, den senare har formen av en innehållsförteckning; men vi läsare får egentligen aldrig följa med till platserna.
De nattliga äventyren följer ett spår som än leder framåt och än in på sidospår. Det är i mörkret vi läsare är medresenärer, här finns ingen guidebok att följa, vi är helt utelämnade till ett avgränsat perspektiv, får ibland våra ögon förbundna medan vi förs till en ny plats där vi åter tvingas orientera oss (en viss hjälp kan man dock få via förteckningen i bokens början). De korta episoderna är en utmaning och vårt val är att antingen blint följa och lita på vår guide, som hävdar att han inte tidigare har varit i Indien, eller att gå vilse.
Men vad gör berättaren i Indien? Även här finns två svar – ett för dagsljus: för att bedriva arkivstudier och besöka sevärdheter; ett annat för det mörkare ljuset, där vi tillsammans med vår guide i natten går i en föregångares fotspår, vi söker en man; spårande, sökande, nosande, blir vi som läsare delaktiga i en karavan av sökare – som i ’Följa John’ där ledarens plan inte avslöjas för de efterföljande.
Hela berättelsen har karaktären av en gåta där ledtrådarna under resans gång består av möten med människor, de flesta befinner sig i gränslandet mellan dagens verklighet och nattens dröm, och möten med mer realistiska miljöer. Vidare ställs vi inför en rad filosofiska funderingar och klurigheter, och indisk visdom, eller befinner oss mitt i en blindgång som inte leder någon vart (och jag minns plötsligt de betraktande ögonen på bokens omslag).
Den vi söker är en skugga, vilket kan förklara att han är mycket svår att finna, och att det egentligen aldrig förs upp i ljuset om vi överhuvudtaget finner honom eller någon annan, eller både och – vem följer vi och vem söker vi – först i slutskedets baklängeshistoria sammanfaller skuggan med sin herre?
|
| |
| Åsa Linderborg, Mig äger ingen
Det som kunde ha beskrivits som grått, trist och fattigt, fullt av förtyck och elände, har istället målats i vackra, varma, ljusa och kärleksfulla färger, och former rika på vilja till glädje.
Berättelsen om pappan och dottern, deras relation till varandra, omgivningen och samtiden, är en form av minnescollage som fylls på med nya bitar intill fullbordan. Trots att många av fragmenten är grå i kanten genomlyses de genomgående av trygghet, tillåtet växande och vilja till omsorg.
Krocken mellan kulturer handlar inte om nationella krockar, utan om krockarna inom den egna kulturen, i de egna leden, den egna ideologin; något som ofta verkar vara ett tabubelagt område. Författaren hanterar ämnet med erfarenhet, kunskap och humor.
|
| Tillbaka till startsidan |
|
