Marits Formomblogg

4/4 2012 Korta, snärtiga och ytliga eller långa, sinnesberikande och djupa

Givetvis handlar det om texter, och självklart beror valet på tillfälle, budskap och målgrupp.

Berättelsen är på tapeten. Karin Lindblom debattör på Aftonbladet skriver om ”journalistisk berättartrend”, hon menar att kort och snabb rapportering har fått en allvarlig konkurrent i de långa berättande texterna. Storytellers Matts Heijbel söker rötter, formulerar (livs)berättelser och bygger på så sätt identitet åt företag. Kulturens Värld och andra tidskifter/magasin satsar på ”de goda berättarna”. Själv har jag hävdat ’berättelse’ i mer än tio år. Berättelserna finns överallt, på utställningar, i konsten, i texter – och egentligen vart du än vänder dig. Faktiskt beror det mycket på dina erfarenheter, din fantasi och din förmåga att iaktta och sätta samman, hur, och om, du upplever berättelsen, eller om du bara upplever snuttifierade klipp. När någon annan berättar/förmedlar en berättelse genom medier som bild, ord, text, eller någon form av gestaltning, är det deras erfarenheter, kunskaper och förmågor som gäller och ställs mot/utmanar din upplevelse. Jag tänker att i reklam, information och rapportering gäller korta och snabbgreppade budskap. Och visst kan jag formulera mig så, om nu någon skulle föredra detta, eller om utrymmet är minimalt. Men när jag tänker efter så kan alla dessa tre med fördel framföras i längre form med större djup/precision, upplägget och utformningen är viktigare. För att spä på ovanstående kan jag påminna om att reklaminläggen från att ha varit korta: varumärken med bild och slogan, nu ofta är hela berättelser, dessutom i flera delar. (Försäljningsresultatet för produkterna vet jag däremot inget om.) Helst skriver jag långa, berättande och uttrycksfulla texter, vänder på stenar och kikar bakom hörn. Återvänder och placerar mig i en annan position, i ett annat ljus, på en annan höjd och med ett annat humör i bagaget. Tuggar och sväljer, låter allt smälta, vilar… Sedan berättar jag. Å andra sidan har jag själv i broschyrsammanhang minimerat informationen och broschyrstorleken, den senare har gått från ett tredelsvikt A-4 till ett fyrdelsvikt 3,5x4cm mästerverk som egentligen berättar mycket mer. Det som gäller är att locka eller redan ha en läsare/mottagare; vem är denne, finns tid, erfarenheter och vilja att ta emot? Det skrivs ju så mycket – alla når ut och överallt kan man skriva, kommentera, debattera; göra inlägg, publicera utkast, vara en kugge i ett större sammanhang, författa, blogga, twittra… Alla vill skriva och bli lästa! Hur ska man hitta guldkornen i textdjungeln? Det finns de som specialiserar sig på att vägleda läsare med hjälp av texter på sajter och i magasin (och via annan media), visa mottagarna genvägen till guldkornen. Men då måste de intresserade först lokalisera guiderna, ta sig tid att lyssna till dem och dessutom lita på dessa… Kritiker, tipsare, recensenter; jag hör själv till dem. Jag tycker om att fördjupa mig, försöka förstå och att berätta. Det gäller nu bara att nå ut till de läsare som är intresserade, vill och har tid att följa med på min upptäcktsfärd mellan stenarna, och som kan vänta på att kvällssolen lyser upp en vrå man inte upptäckte i dagsljuset. Kanske får man återvända för att uppleva. Hmm… kanske jag borde jobba lite mer på olika berättargrepp – för att bättre fånga…

Marit

25/1 2012 Om att läsa kartor och ritningar, och om nödvändigheten av att ha referenser

Rita, läsa, konstruera, översätta information till verklighet, konkretisera det abstrakta.

Man skriver inte ritningar, dem utför man, sedan konstruerar man utifrån informationen. Men innan man kan börja konstruera gäller det att läsa ritningen. På samma sätt förhåller det sig med att läsa kartor; innan man kan börja förflytta sig efter kartan gäller det att man kan läsa den. Att läsa handlar här om att tolka symboler, figurer och siffror, översätta och överföra den inhämtade informationen till verklighet/en. För att klara detta krävs att man har referenser, verkliga referenser. Det avbildade överensstämmer inte med verkligheten. I och för sig gäller detta även det skrivna språket, de med bokstäver nedtecknade orden kräver även de referenser för att bli begripliga, att behärska transformeringen kallas för läskunnighet. Okej, först läser man sedan tolkar man med hjälp av erfarenheter och referenser. Och visst, man kan säga att man läser en bild, men jag föredrar nog påståendet att man betraktar den och tolkar den. Problemet är alltså begreppet läsa i samband med ritningar och kartor. Att läsa det ritade, att läsa en verklighetsavbildning. Men det är väl så då, att hjärnan behandlar informationen på samma sätt som vid läsning. Värre är det med kartor, de för mig ibland vilse; kartans bild överensstämmer inte med verkligheten, verkligheten ger en inte samma överblick, för i verkligheten finns det hus, träd och berg i vägen, till det kommer avstånden. De senare kan man med hjälp av siffror och referenser få en uppfattning om – en centimeter på kartan är en kilometer i verkligheten. Kartans symboler kan man läsa sig till vad de betyder, så att man vet om det är en kostig eller en motorväg som väntar. Men att läsa sig till höga hus som skymmer sikten är svårare. Plötsligt känner man inte alls igen sig, tros att hjärnans minnesbild av kartan är inpräntad och hur tydlig som helst. För oss med dåligt lokalsinne skulle jag önska kartor där exempelvis husen poppar upp på kartbilden när vi närmar oss, så vi kan relatera till den verkliga verkligheten med hjälp av kartan. Men det finns redan, invänder ni säkert – bra, säger jag då, och tillägger: äntligen!

Marit

29/11 -11 Barnradion

I dagens utbud av medier för barn har jag en känsla av att radion har hamnat rejält i skuggan. Vad har radion att komma med jämfört med andra medierande apparater, där man ofta kan välja både ljud, bild, film, spel, musik, text och språk, samt att vara aktiv eller passiv? När man lyssnar på radio utgår man från sinnet hörseln, man lyssnar.

Jag blev inbjuden till ett seminarium ”om radions betydelse för barn”, spännande tyckte jag, som gärna lyfter fram berättande och lyssnande i olika sammanhang. Efter en del förberedelser, bland annat ägnade jag en dag åt att lyssna den helg då barnen ’tog över’ P4 och gjorde en del sökningar på nätet, begav jag mig till Stockholm. En av seminariets frågeställningar var: ”Vad har radion, lyssnandet och det muntliga berättandet för roll i barnens verklighet?” Medverkade gjorde, förutom radions egen personal, föreläsare från Stockholms universitet. Kajsa Ohrlander talade bland annat om barns delaktighet generellt och om att delaktigheten alltid är relaterad till någon typ av utveckling och vidare handlar om en kommunikativ relation. Malena Janson lyfte fram olika varianter av barnperspektiv som berättargrepp, problematiserade generaliseringar av barn, och berättade om barns delaktighet i radio och TV under olika årtionden. Hon ifrågasatte också begreppet ”kvalitet” inom barnkulturen. Frågan vi åhörare fick att ta med oss löd: ”Vad är bra barnprogram, och varför är de bra?” ’Delaktighet i förändring’ kan noteras som nyckelbegrepp för dessa båda föreläsare den dagen. Ulla Sundberg fokuserade på berättandet och vikten av barns tillgång till ett språk, och på språkutveckling och ordförståelse. Hon talade om associativa nätverk; uttryck (ord: kanin), referent (allmän: bild på en kanin vilken som helst) och begrepp (representant: bild på ’Kalle Kanin i den tecknade sagan’). Jag tänker semiotik och att denna företeelse är tidlös eller kännetecknar ett oföränderligt förhållande. Det är här vi möts: för att ord ska få en innebörd och kunna utvecklas i nya sammanhang krävs egna referenser och inre bilder, radiolyssnande kräver erfarenheter, dessa kan komma från bilder eller den egna verkligheten. Men när man ständigt matas med ljud och bild tillsammans hur går det då med fantasin, kreativiteten, föreställningsförmågan och den inre koncentrationen? Hämmar ständigt färdigsammansatta intryck från olika håll den egna erfarenheten och skapandet av egna referenser – den egna referensbanken? Radiolyssnande utvecklar: de inre bilderna/minnena man har att relatera till utifrån egna eller förvärvade erfarenheter kopplas upp; lukt, smak, rörelse, syn, känsel, känslor och andra ljudminnen aktiveras. Att få utgå från den man är, där man är, i sin egen utveckling, utan ständig inblandning av färdigpaketerade sammansättningar, tror jag är viktigt. Så långt om lyssnarupplevelsen. Barnradiopersonalens uppgift för dagen var att berätta hur de/barnradion med sitt utbud matchade forskarnas tankegångar. Det framhölls att vi är ensamma världen om att ha ett barnutbud på radio. Ett viktigt budskap var ’det icke-kommersiella’; det breda utbudet och barns växande lyftes fram, och deras delaktighet presenterades. Vi lyssnare fick ett par smakprov på radioteater: vid det första tillfället dämpades belysningen, först satt alla andäktigt lyssnade men efter en stund märktes en viss svårighet att behålla koncentrationen – intressant. Till inslagen med barnreportage och sagoläsning visades några bilder – och så var magin bruten. Sveriges Radio har breddat sitt utbud och tagit ett kliv in i den digitala världen. Under länken www.sr.se hittar man barnradion, där sagor, teater, musik, reportage och nyheter varvas med exempelvis spel och pyssel. Om man klickar på den lilla blå apan i fönstrets övre menyrad så kommer man till barn och junior, där hittar man en större apa att klicka på – ja, just det klicka, på gott och ont är vi inne i datavärlden och trots viss kritik så erkänner jag användarvänlighet för tänkt målgrupp och ett brett utbud med ett stillsamt bildflöde/-användande. Visserligen sker aktiviteten på sajten på mottagarens villkor och det finns ’inga’ ekonomiska intressen, med hänvisning till påståendet att Sveriges Radio är ”ett viktigt alternativ till det kommersiella barnutbudet”, men någon annan än barnet har gjort urvalet, valt vad som är bra och följer ’bra för barn normen’. Självklart inser och tycker jag att vi måste leva i nuet och använda oss av de möjligheter som bjuds. På den outsagda frågan om radion har något att erbjuda dagens barn svarar jag: Ja! Ljudets universum är obegränsat för de flesta och man kan förflytta sig vart som helst på sina ’egna villkor’.

Marit

5/11 -11 Kommunicerande uttryck

Det känns lite torftigt att enbart använda skiljetecken som punkt, komma och frågetecken i ett skrivet språk. I vissa texter går det förmodligen inte att göra något åt saken. Själv vill jag gärna blomma ut i teatraliska nyanser! Och på senare tid har jag dessutom drabbats av den ’mimiska-smittan’:-)…

Trots att det finns så många ord att använda saknar de i sig ett nyanserat uttryckssätt, lite bättre förutsättningar ges orden naturligtvis om man sätter in dem meningar. Själv har jag aldrig kunnat låta bli att krydda mitt skriftspråk med, bland annat, utropstecken, talstreck, kolon, semikolon och enkla citattecken: ’;) – (:,!’ – sedan smittades jag dessutom av ’smilisarna’, och har en känsla av att det finns ett samband :-P. För ett par år sedan kände jag bara till symbolerna för glad och ledsen, sedan delade Anna, som är blind, med sig av en grunduppsättning av smilissymboler, som hon naturligtvis kunde avläsa på sin dator. I dagsläget finns det så många fler, antingen förökar de sig genom delning eller också konstrueras de efter behov – vilken teori man ansluter sig till beror på vilken skola man tillhör ;-). Hur som helst tycks de små ansiktsuttrycken ingå mer eller mindre självklart i ’kommunikationsvärlden’, för att understryka, förstärka eller förklara hur ett orduttryck ska tolkas… Smilisarna fyller en annan funktion än interpunktionen, som handlar mer om retorik, de kompletterar helhetsuttrycket, men uttrycken för förstärkning av uttryck möts liksom inom mig. Det jag vill skriva formas någonstans i mitt inre och grundar sig på tidigare erfarenheter med tillsatser av färska intryck utifrån; när gammalt och nytt kommer samman i det skrivna uttrycket är de sammanknådade just för det sammanhanget, och kanske riktade till en speciell person; orden är mer än ord, de är också tanke och ingår i gruppen språk/olika sätt att uttrycka sig, som förutom skriftspråk innehåller både talspråk, kroppsspråk och mimik – dynamik! Bildspråket inkluderas på olika sätt här, men just idag avstår jag från att utveckla den tråden. Språk leder förhoppningsvis till kommunikation. Att behärska och använda språkliga nyanser, vare sig det handlar om interpunktion eller smilissymbolik, är väl ytterst en fråga om vilka sändare och mottagare är. Det handlar om kommunikation och olika gruppers språkliga överenskommelser. Bara för att jag älskar smilissymboliken betyder det inte att jag kan använda den, anses ha kunskaper i språket/uttryckssättet eller över huvud taget ens borde försöka använda mer än basic – det skulle inte förvåna mig om jag blir missförstådd gång på gång av dem som tillfullo behärskar symboliken och dess alla nyanser. Jag måste erkänna att jag i själva verket är en väldigt feg användare eftersom jag inte behärskar uttryckssättet på samma sätt som de naturliga användargrupperna – läs de yngre och de som använder sociala medier och mobiler som ett ’naturligt’ kommunikationssätt, face 2 face (utan att egentligen vara det). Jag vågar vara betydligt spontanare när jag uttrycker mig med hjälp av olika skiljetecken. Och egentligen är det just användningen och utvecklingen av skiljetecken i smilisarna, och dess egenskaper som relativt internationella uttryck, som jag gillar – språkets nya och utvecklade ansikte; när ett nytt uttryck behövs så skapas det. De färdiga gubbarna är jag därför inte lika förtjust i, lite av den egna kreativiteten har gått förlorad – precis som i allt annat färdigförpackat :( Apropå språk, dess nyanser och överenskomna begrepp måste jag bara dela med mig av en mening från en annons för ”Julbord”: ”[…] Under julborden kommer ni att underhållas av en magiker.” ;-)… Därför uppmanar jag er: Upp med näsan och håll svansföringen högt!

Marit

26/9 -11 Barnboksappar, barn-boks-appar och begreppsförvirring

Knappt har jag hunnit ta till mig fenomenet app förrän begreppet barnboksapp dyker upp tätt som oftast. Ett och annat förlag lanserade för några månader sedan någon enstaka, och recensenterna på sajten Barnboksprat, där jag gör inlägg då och då, efterlyste någon som kunde prova nyheten. Plötsligt poppar apparna upp i raskt takt hos det ena förlaget efter det andra. Men är det barnböcker det handlar om, eller är det en form av aktivitet för barn som mer liknar ett dataspel? Jag får en känsla av att förlagen själva undviker begreppet bok när de presenterar och lanserar approdukterna. Men plötsligt slinker ordet in ändå – för hur ska man annars kunna berätta om något som det ännu inte finns något relaterbart ord till? Inte desto mindre använder andra, som skriver om företeelsen, utan att blinka ordet barnboksapp, som om det självklart var allmänt vedertaget. Men om man känner till de ingående orden så får man en viss abstrakt känsla för vad begreppet kan innebära. Appar för barn är en av förlagens vanligaste benämningar: ”Apparna utgår från bilden och berättelsen” säger den ansvarige för digitala medier på ett av förlagen (framtida titel appredaktör?). Men den digitala världen är inte den samma som bokvärlden, den har inte samma värde, möjligen ett annat – kanske kan man tala om ett delvärde då app ingår i den större helheten papper, något som i övrigt inte har någon som helst anknytning till den digitala satsningen. Förutsättningen för att över huvud taget kunna prova är att man har en iPhone, iPad eller motsvarande. Pekboksapp är ett av de uttryck som används. De jag har läst om visar en bild på exempelvis ett djur, petar man sedan på djuret så får man veta hur det låter eller var det bor. Kul och självunderhållande, och ett litet barn lär sig snabbt. Men de egna vuxnas roll och relationen mellan barn och föräldrar försvinner när proffsljudet är så lättillgängligt: ett äkta Muu eller traktorljud, bara ett pet långt bort, ställs mot ett hemgjort; att ha både ljud och bild i en apparat gör att man slipper gå ut och leta efter den äkta varan att peka på. Det talas om interaktion och pedagogik i sammanhanget, interaktionen sker med programmakaren och apparaten, jag är inte riktigt nöjd. I någon av presentationerna talas det om uttal av bokstäver – javisst kan det vara bra, men hur går det med traditioner och varianter när ett tjockt hemkört skånskt L eller skorrande R ställs mot ett som är ’korrekt uttalat’? Bilderboksapp är ett annat: bläddra, läs, lyssna, titta… man kan själv välja kombination, nu känns det lite bättre. Men ytterligare ett begrepp i förändring dyker upp; ”bläddra” får en utökad betydelse, barnet behöver inte känna papperskanten för att försiktigt ta tag i bladet och vända, det räcker att dutta till på skärmen, begreppet att vända på bladet kan snart bli utan verklig referens. Vidare tillkommer diverse funktioner, som att ”rita” egna bilder direkt på skärmen med färger man själv har valt, själv läsa in och spela upp, peka eller gnugga fram saker, spela spel… Nä, det är inte en bok! Och vad hände med begreppet tillgänglighet, plötsligt fick det två nivåer. Tillgängligt på det sättet att det bara är att dutta med fingrarna på en apparat som många ständigt bär med sig, många valmöjligheter på litet utrymme till skillnad mot att bära med sig en bokhylla och be någon läsa. Tillgänglighet för alla, som på bibliotek och från egen bokhylla, knappast, i alla fall inte än. Nej, jag ÄR inte övertygad! (Men jag har ändrat mig förut, jag har både dator och mobiltelefon…) I skrivande stund ramlar ett mail in i min korg, i rubrikraden står det Appar, en författare ’vill ha’ en recension, och det slår mig hur billiga apparna är jämfört med bilderböckerna… Men…trots allt har andra digitala media ännu inte lyckats slå ut boken, så varför skulle paddor och phonar göra det?

Marit

22/7 -11 Rapport från Trädgårdslandet

Idyllen Trädgårdslandet ligger väster om sol och öster om måne. Så här års lyser solen nästan alltid in i landet från väster, eftersom öppningen mot ljuset finns där. Landet är befolkat av diverse individer: slöa, vackra, pyttesmå, flygande, krypande, ilande, riktigt storfotade, kvicka, svarta, spräckliga, vita, glada, argsinta, vänner, fiender, onämnbara, blommiga och många andra… I en av landets bosättningar finns en familj där ungarna skriker så fort man går förbi. Själv är jag en beskowsk blomsterflicka som pollinerar meloner och plockar squashblommor till middag. På hemvägen möter jag myrarmén och gör halt i väntan på att den ska passera – men den strida strömmen tycks inte ha någon ände så jag styr mina steg över, korsar huvuden och kroppar, utan att störa kämparnas frammarsch. Från sina höga positioner kraxar fienden hest, signalerar till varandra att de tänker länsa våra vinterförråd. En annan fara som vi i Trädgårdslandet måste hantera är de tyst sugslemhasande brunfetingarna med mörk och elak uppsyn; helst rör de sig över fälten i fuktig gryning och skymning och gömmer sig i smårutten jordskugga. Lyckligtvis är de okunniga om de vapen som finns till vårt förfogande – men å andra sidan är vi ovetande om när de tänker slå till. Idyllen har sina mörka sidor. Av landets många vägar leder en till gränstrakterna – här finns tassemarkerna med diverse boningar i träden och mystiska ljud i de ogenomträngliga snåren. Rätt som det är kan man möta Putte här; släpandes, på blå bär. SLU sade: Det lider brist på blåbär; dess blommor har nupits av frosten och torkan har gjort sitt! Reportern på plats, Putte, kommenterar: Hallå där, köp blåbär – ingen brist råd-er… Varpå En liten gosse ifrån staden rappt replikerar: att han minsann tänker plocka både blommor och blåbär åt en vän. Strax intill de vilda markerna finns Växtrikets inglasade värld; tama klättrare i grön kostym är på tillväxt i andra generationen, de har ännu inte hunnit börja dansa men ändå rodnar de solmogna, som befinner sig farligt nära. På marken slingrar sig utskott med befruktade blommor – små som meloner innan de blir stora som meloner… Fruktansvärt! Bäst att ställa om kursen och vända blicken år ett annat håll. Långt där borta där vägarna ännu inte har hunnit dela sig, på återvägen efter huvudvägen där de befolkade trakterna finns, faller något vitt till marken. Jag sätter händelsen i samband med den snö som föll ifjol (inte den som blivit gul – den ska man inte äta enligt trovärdiga källor). Men se – är det inte sergeant Jersmine som släpper blad från sina talrika kronor, bara ett stenkast från löjtnant Hjärta, som med brustna hjärtan sedan länge har fallit till marken. Kommen till målet inkommer plötsligt en brådskande rapport från andra sidan gränsen, en varning är utfärdad och ställd till landets samtliga beslutsfattare: ett oväder är i annalkande, rädda vad som räddas kan! Ett snabbt återvändande till jaktmarkerna, ingen återvändo! Jag bestämmer mig för att skyndsamt plocka de mogna hallonen och göra en paj…

Med reservation för vilseledande uppgifter/ Marit

23/6 -11 Italiensk aktivitet; eller att forma och utforma – mentalitet och design, reflexioner:

Stillsamt, var sak på sin plats i rätt tid och på rätt sätt, information och förebilder visar vad som förväntas och vilka regler som gäller.../ Aktiv dynamik, handling och konsekvens – ta eget ansvar, en hel del tillfälligheter: allt på en gång! På väg till den gula bussen som avgår klockan 07.33 från plats C1 Resecentrum i Uppsala: Röda och gröna gubbar överallt, alternativt visar Herr Gårman vägen, korsar gatan med värdiga steg och bilarna stannar snällt. Ingen får tuta. När det blir grönt masar sig bilarna iväg och kanske hinner fem stycken genom korsningen innan det åter hunnit bli rött. Barnen knäpper sina hjälmar, men har noll koll eller uppmärksamhet, allt emedan varningsskylten/vägmärket ”Lekande barn”, ibland med tillägget ”Kör sakta”, visar ett stillsamt gående större barn hand i hand med ett lika ordningsamt promenerande mindre.

Parkerar gör man på härför avsedd plats, i långa rader längs gatan; alla åt samma håll enligt regler, styrda av tidmätare och böteslappar. Vidare berättar upplysnings- och varningsskyltar med en stillsamt undervisande, saklig och omständlig framtoning ’detta är en arbetsplats, obehöriga får inte vistas inom området…’ ett utropstecken understryker allvaret. På väg till den blå bussen på busstorget i Terracina, den som går någon gång mellan 08.20 och 08.40, antingen härifrån eller också blir det lite längre bort, det visar sig. Ett par tre kilometer genom staden bjuder på grön/gul/röda gubbar vid lika många övergångställen – varav den ena gatan är avstängd för trafik; här pågår minst en kilometer marknad, trafiken får ta någon annan väg. Här och var finns övergångställen, ibland med tillhörande skylt, en variant på varningsskylten för lekande barn. Troligtvis existerar varken Herr Gårman eller Fru Gårman, de får ta eget ansvar för sitt gående – skylten gör trafikanterna på hjul uppmärksamma på att här kan springande barn/vuxna med väskor tillsammans uppenbara sig!

Men jag ser inga som springer, barnen går/cyklar ordentligt utan hjälm, oftast tillsammans med en vuxen. Om det finns en trottoar är den många gånger bara två dm bred med undantag för flaneringsstråken – träden måste få plats med sina tentakler. Många tutar och uppmärksammar därtill varandra, när det blir grönt forsar en störtflod av hjulingar fram. Varför parkera i rutor i rader åt samma håll när det är så många fordon och så ont om plats? Vilken ledd man parkerar på eller vilket håll man ställer fordonet åt är väl av underordnad betydelse när utrymmet tryter och man ska försöka samsas om de ytor som finns! Skylten som visar en bil som forslas bort av en bärgningsbil signalerar att man får ta konsekvenserna av sitt parkerande – troligen finns det en del regler även bakom denna skylt… Detta aktiva bildspråk visade en handling som aktivt utfördes även i verkligheten. Att läsa varningsskyltar där olycksrisker och påföljder för överträdelse förklaras ställer flera krav än tillgång till tid, man måste också både kunna läsa texten och förstå innebörden. Den italienska varianten är aktiv, berättar allt på en gång: bildspråket för att du i närheten av denna skylt rätt som det är kan falla ner genom en lucka alternativt slå huvudet i en, går inte att missförstå; här finns faror och du kan råka ut för dem om du inte ser upp! En liknande skylt visar att här kan tunga saker ramla i huvudet på passerande, en tilläggstext berättar att det handlar om lastning men bildsymboliken är tydlig nog. Den springande-ben-symboliken känns lite främmande på arbetsplatsen, lika främmande som att barnen skulle springa hur som helst i närheten av trafiken, att de avbildade inte är fokuserade på sin omgivning utan är mitt i sin egen aktiva handling kan vara en möjlig förklaring.

Vid båda tillfällena kom vi både till busstationen och nådde målet. Den ena kulturens uttryck tycks aktivt, uppmanar till eget ansvar och visar konsekvenser; signaler som alla påverkar. Det andra kulturella uttrycket förmedlas genom skyltar som stillsamt visar hur man ska bete sig, ordning poängteras genom likriktning, och läskunskaper prioriteras framför bildförståelse – ’någon’ informerar om hur man ska göra och vad man inte får göra, eventuella konsekvenser som uttalas är krypterade för de insatta (”överträdelse beivras”).

Marit

3/3 -11 Uttryck, intryck och fortsättning

Ger olika typer av konstnärliga uttryck olika signaler till hjärnans fortsatta bearbetande av det upplevda? Enkelt sagt: jämför litteratur, poesi, film, musik och konst – hur många gånger klarar/uppskattar du att läsa samma bok, lyssna på samma låt, se samma tavla, titta på samma film, läsa samma dikt? Mina egna svar är långtifrån samstämmiga i fråga om de olika konstuttrycken – hur kommer det sig? Ett riktigt bra skönlitterärt verk som har flera bottnar, går att tolka på olika sätt/är rikt, vackert och utvecklande, kan jag förmodligen läsa tre gånger i livet. Med en god film av samma kaliber som nämnda bok förhåller det sig förmodligen på ett likartat sätt. En dikt, en enda av den djupaste, vackraste eller rikaste sorten, kan jag säkert avnjuta ett tjugotal gånger under min livstid, utan problem. Ett musikstycke/en låt kan jag återkomma till under olika perioder av livet och lyssna på mänger av gånger utan att tröttna. Ett konstverk som faller mig i smaken kan jag nog betrakta hur många gånger som helst utan att bli mätt. Alla är de i någon mån konstnärliga uttryck, men intrycken och de fortsatta upplevelserna tar sig olika uttryck. Skönlitteraturen och filmen är liksom färdiga, består av så många sammansatta delar, är tätt komplext redigerade till en helhet – av någon annan. Visst sätter de sina spår i det fortsatta livets upplevelser och visst kan olika tolkningar/läsningar göras, men den sammansatta informationen knyts ändå ihop och avslutas ’inom verkets ramar’. Poesin och musiken lämnar ett annat sorts utrymme för eftertanke, upplevelser och möten med det uttryckta; det finns plats mellan raderna och en rymd att befinna sig i tillsammans med ljudet. Ett personligt deltagande är svårt att undvika. En ljud- och rytmrörelse, en ström som rör sig vidare och tar mig med en bit på vågen, kanske försvinner och återkommer… Konsten lämnar ytterligare utrymme, gör mig delaktig – kan den ens existera utan min inblandning; blir till i betraktarens öga, medvetande – sinnen. Ställer ständigt nya krav för att ge något tillbaka, uppmanar till aktiv dialog. Vill upplevas på nytt, i nytt ljus, i en ny vinkel, i en ny kontext och lämnar ständigt en öppenhet, nya öppningar, nya möjligheter. Dynamisk. Hur kommer det sig då, vari består skillnaderna av mina upplevelser av olika konstuttryck? Jag tror att de beror på utrymmet som lämnas åt mig som mottagare, vilken roll jag får som deltagare – passiv eller aktiv; hur komplext och avslutat verket är när jag möter det – hur delaktig jag tillåts vara. Helt enkelt vilka möjligheter till fortsatt växande mina intryck ges i de olika konstarterna. Kanske finns här en naturlig koppling till de ursprungliga "sköna konsterna"...

Marit

20/1 -11 Författaren lever

Efter att på sextiotalet ha ’förklarats död’ av Roland Barthes har författaren nu återvänt till livet. Här och var i litteraturen syns tydliga livstecken. Beviset för att författaren verkligen existerar är inte enbart grundat i avtrycken de lämnar i berättelser; de existerar då och då även mellan omslaget och första kapitlet, eller efter det sista, och syns allt oftare utanför pärmarna i offentliga i sammanhang. Det är intressant när en art återvänder i stort antal efter att under en länge tid enbart ha setts i enstaka exemplar, och i många fall bara nämnts vid namn. Själv har jag aldrig ansett arten utdöd eftersom jag alltid har skymtat en skugga, sett något spår eller hittat en efterlämnad ledtråd – och varit övertygad om att förankringen utanför berättelsen, vidare till vår mänskliga verklighet, har funnits. Författaren är länken mellan berättelsens verklighet och den större verkligheten utanför, eftersom han lever i bägge – om än på olika villkor. Det är främst i barn- och ungdomslitteraturen som jag har mött varelsen, den visar sig med tydlighet och hävdar därtill sin plats och betydelse för berättelsen och världen. Det egna synliggörandet förstärks ibland med en ansiktsbild. Allt oftare möter läsaren presentationer, intervjuer, intentioner och beskrivningar; den kommande berättelsen sätts i en kontext: den yttre verklighetens, och författarens egen, miljö och bakgrund. Under rubriker som: ”Möt författaren” (och i förekommande fall: ”Möt illustratören”) intervjuas personerna om favoritdjur/favoritmat, vilken musik de gillar, vad de har för hobby, varför de blev författare/illustratörer, om det finns några förebilder till bokens karaktärer o.s.v. En annan variant är ”Några ord från författaren” där denne presenterar sitt ’projekt’, berättar om bakgrund och intentioner med skrivande och berättelse. Och får svara på om de ’tror på’ sina egna sagor. Boken är dessutom ofta tillägnad någon. Författare har egna hemsidor där de berättar om sig själva, de har ofta en blogg och är öppna för olika typer av kontakt. Även på förlagens hemsidor kan man läsa mer om författaren, och ofta intervjuas de i olika sammanhang om de egna berättelsernas karaktärer, om sitt skrivande och om den egna familjen. Ofta finns det kartor och miljöbeskrivningar i böckerna, vilket ökar förankringen i en större verklighet utanför berättelsen – oavsett om platsen finns ’på riktigt’ eller inte. Författaren lever i allra högsta grad i, genom och på sitt skrivande och vill gärna marknadsföra sig och sin produkt, ingendera är längre sällsynt. Någonstans handlar det om att erkänna sin egen betydelse, men kanske inte enbart av ekonomiska skäl. Det handlar också om att få berätta om det man bär med sig, det man har upplevt, tänkt och drömt, det som har påverkat, det som har växt sig levande i fantasin. Om det som har satt spår, om de olika erfarenheterna som är byggstenar i berättelsen. Det fanns en tid när författaren som person separerades helt från berättelsen, som i sig var autonom… (Frågan om Barthes död kan naturligtvis ställas – hans kropp vandrar inte längre runt här på jorden, spåren efter hans idéer om författarens död försvinner mer och mer, men gör, med diverse villospår, fortfarande tydliga avtryck i den akademiska världen, även om de kanske inte marknadsförs som förr?)

Marit

2/12 -10 Tema: Teman Företeelser i sammanhang där jag rör mig tycks ha en tendens att sammanfalla. Förra bloggen handlade om bilderböcker som anföll mig samtidigt, men från olika kulturella riktningar. Denna gång har turen kommit till begreppet tema. Från museivärlden kom uppropet att fundera omkring temat Tid, det känns som en enorm utmaning. Tänk bara på alla filosofer som har funnits i tiden, alla tankar som har tänkts och ännu lever kvar i någon tappning. Gud, universum, solen, jorden, människan, minnen på USB-minnen… Tid är nu och bakåt, linjärt. Framför oss finns bara frågetecken! Carpe Diem =) När som helst slutar tiden. Någon sade: stoppa världen/jorden – jag vill hoppa av! Om det istället hade hetat: stoppa tiden – jag vill hoppa av – hade det varit svårare. Visst, det hänger ihop, men jag tänker mig ändå själva ögonblicket – hoppet, och hur det ser ut och går till när tiden har stannat… Men så länge solstrålarna når fram finns det hopp om tid i någon mening. Och: det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Från den litterära världen, varifrån annars, kom temat Lättläst. Hur svårt som helst! Vad är ”lätt” och vad innebär det ”att läsa”? Det senare diskuteras ofta här hemma: är det en formulerad ljudtolkning av nedskrivna tecken, i västerländsk ordning från vänster till höger, eller handlar det om att omformulera tecknen till ett begrepp som går att relatera till något tidigare upplevt eller något man kan sätta i ett större sammanhang – skillnaden mellan att läsa och att förstå? Någon form av förståelse måste med nödvändighet väckas för att aktiviteten ska fortsätta frivilligt. Okej, vad är då ”lätt” – enkelt: det som inte är svårt eller tungt. ”Lättläst” bör alltså handla om det man känner igen och kan relatera till, och formen för att uttrycka en berättelse kring detta behöver utgöras av korta ord och rader. Vidare borde ordvalet vara utformat så att innehållet i de få och korta orden erbjuder alternativförståelser, från många utgångspunkter, och ändå fungera i sammanhanget, alternativt vara väldigt entydiga och kompakta. Samtidigt önskar man att en text eller berättelse ska vara utvecklande i någon mening och innehålla lagom stora utmaningar, utan att man hinner tröttna för att det är för svårt eller för lätt. Konstateras kan: det är ingen lätt uppgift att skriva lättläst. Om tiden tillåter återkommer jag i frågan eller återvänder till ämnet.

Marit

P.S. När jag ser alla som hamnar på Formoms hemsida efter att ha googlat på julvisor funderar jag på att lägga upp Tema Julvisor till nästa år – jag kan faktiskt VÄLDIGT många. Skriv och fråga redan nu – för man vet aldrig hur det blir med tiden nästa år! D.S.

13/11 -10 Bilderbokens renässans… igen! Utställningar och museer med barnboksmotiv Det är inte precis första gången jag skriver om bilderböcker, men vad gör man när ämnet kommer upp och återkommer gång på gång… Jo, man skriver om det! Nu har ämnet hamnat på museum: Elsa Beskows sagovärld visas på Regionmuseet i Kristianstad, 12 november till 13 mars. Elsa Beskow är en av grundstenarna i svensk bilderbokstradition, fortfarande lika stabil som för hundra år sedan. Den äldsta boken av Elsa i min bokhylla heter Barnen på Solbacka och är tryckt 1898. Bilderna berättar om gårdens tre barn i lek, arbete och skola, det finns en kort textrad under bilden som sammanfattar bildens berättelse. Jag gör så en intressant iakttagelse: det står inte att boken är författad av/ text av, utan: Ritade av Elsa Beskow f. Maartman – svart på vitt står det, men i färg, att bilderna utgör berättelsen om barnen! I mina samlingar finns åtskilliga av Beskows böcker, vällästa av generationer – snart fyra, den sista har inte fått vända de sköra bladen ännu. Som tur är finns böckerna i nytryck och behändigt format, erkännas skall att jag inte har kontrollerat dess överensstämmelse med originalen – jag får ta det som min nästa uppgift. Tyvärr kan jag inte ta på mig att åka till Kristianstad – men jag skulle hemskt gärna vilja! Vidare: Nacka konsthall Pija Lindenbaum: Illustrationer 6–28 november. Några generationer senare skildrar Pija Lindenbaum, vinnare av Augustpriset i barnboksklassen 2000, barn av vår tid i bild och text. I sammanhanget är bilden i fokus ”Utställningen lösgör för ett ögonblick bilderna från ordet.” . Någon större erfarenhet av hennes texter och bilder har jag inte, men Gittan och gråvargarna räcker gott för att locka mig till utställningen. Samtidigt hålls seminarium på temat ”Kris i det nordiska bilderbokslandskapet?” (igår, fredagen den 12 nov) med avslutningsfrågan ”Finns det en framtid för en nordisk bilderbok?” Programmet utlovar diskussioner, föreläsningar, samtal och rapporter från de nordiska länderna i frågan, och vad jag förstår handlar det om ekonomi, kvalitet och förnyelse. Synd att pressmeddelandet gick ut så sent att jag inte hade en chans… Förhoppningsvis får innehållet och behållningen/utgången av mötet någon uppmärksamhet i media. I Uppsala har Bror Hjorths Hus och Galleri Villavägen sju haft utställningar med barnboksmotiv som jag inte missade!

Marit

21/9 -10 Höstfest i barnboksdjungeln och lingonskogen Boktipsen från barnboksförlagen duggar tätt i e-postlådan, bara att välja och vraka. Undrar hur mycket jag med mina recensioner har påverkat den barn- och ungdomslitteratur som har lästs under sommaren och hösten. Familjemagasinet (f.d. Aktiva föräldrar) erbjuder gratis prenumeration till barn som börjar skolan, så lite inflytande har jag allt. I urval och läsning bemödar jag mig om att bära med mig de många barn jag har mött genom åren – försöker tänka mig in i vilka berättelser DE skulle ha tyckt om att höra eller läsa själva. Och naturligtvis vilka bilder de hade tyckt om att botanisera i och fantiserat runt. Själv botaniserar jag i skog, trädgård och skafferi. I den verkliga skogen gör jag som Povel Ramel – letar lingonben, men hittar mest stock och sten (och en och annan häst). Jag tänker på Elsa Beskows Putte, han som gick i blåbärsskogen, men kom hem med både blåbär och lingon. Själv letar jag lingon och kantareller, men hittar mest blåbär som är vattniga och tråkiga. De lingon och svampar jag trots allt hittat har räckt till en och annan spännande komposition. Älgen är inte min förtjänst vilket däremot trädgårdsprodukterna är. Älgpanna a’ la Järlåsa till två pers.: Fräs 1 paket älgskav och 1 rödlök (hackad eller skivad), tillsätt 1/3 finstrimlad chilipeppar, salt och lite svartpeppar. Klicka i 1/3 burk crème fraiche och tillsätt små sockerärtor, låt puttra en stund, tillsätt en skvätt av vardera kikomansoya och balsamicovinäger och ca 1dl lingon, låt puttra en liten stund till, smula över lite timjan. Till detta serverade jag små färskpotatisar, som jag hade borstat och lagt i olja och lite salt i en långpanna och stekt i 225 grader. Smörstekta kantareller i separat skål (och kanske hade jag finstrimlad paprika – minns inte riktigt) och så ett skapligt rödvin… Till efterrätt: limeparfait med hallonsyltsrippel (2 äggulor vispas med en dryg dl florsocker, 2 dl grädde vispas separat och röres ner i äggblandningen, blanda i lite rivet limeskal och hallonsylt, frys sedan. Man kan byta ut lite av grädden mot yoghurt.) God äppelmarmelad: 1kg äpplen, skala, kärna ur och skiva i gryta, tillsätt saften av en citron, 2 kanelstänger och eventuellt lite finstrimlad färsk ingefära, strö över 7-8 dl socker och ställ på svag kokning, skaka lite då och då och koka 30-40 minuter, eller tills det verkar ha tjocknat… En ny packe böcker ligger nu på posten och väntar – 3,1 kg fick inte plats i brevlådan. En blandning av pyssel, ordlekar, läsa för-, läsa själv- och läsa ifred-böcker väntar på att bli granskade. Problemet är att få alla recensionerna publicerade. De som inte hittar någon plats hamnar oftast här på hemsidan, under ”Litteratur”. Nya tips ramlar in och jag har redan en ny önskelista! Höst och bokmässa står i dörren, den ena får löven att falla den andra ter sig som en djungel.

Marit

18/8 -10 Med energi som en vinranka! Vid husets södra gavel finns två vinrankor, en ger gulgröna druvor, en ger blåröda. Den hårda vintern och myckna snön gjorde beskärningen komplicerad, enligt regelboken borde rankorna beskäras januari/februari. Eftersom de till största del befann sig under snön vid den tiden blev ingreppet försenat och fick utföras i omgångar, allt eftersom snön smälte undan. Efter vinterns och min behandling var förutsättningarna för växande och fruktbärande inte vidare goda. Sommaren har varit skön och omväxlande. Vi har rivit, byggt upp och kompletterat – inte företag, vi har haft semester, utan byggnader. Från sommarens innehållsförteckning kan även nämnas: besök hos/av släktingar och vänner, mc-turer bland runstenar på medeltida vägar och bad i så väl sjöar som hav. Farfars blyertsteckning av familjens gård på Onsala-halvön förde oss till Västkusten. Med hjälp av vår GPS lokaliserade vi området – och där låg den, nästan helt intakt, fantastiskt! Nuvarande ägares intresse fick mig att skriva en faktabaserad berättelse om sjökaptenen och hans familj som bodde på gården under 1800-talets senare hälft. Resan förde oss även till ’riktiga fornlämningar’ i inre Västergötland, från före Arns tid, och till Pilane gravfält med domarringar på Tjörn. Som kontrast och balans på det naturskönt grönböljande gravfältet har skulpturer i olika material placerats ut. Material, gestaltning och figurer kontrasterar eller harmonierar platsens miljö och berättelse. Bland utställarna från olika länder upplevde jag den isländska konstnärinnan Steinunn Thorarinsdottirs bidrag Borders som ett av de starkare inslagen. Nakna och kraftfulla människofigurer av gjutjärn och aluminium befinner sig bland gravar och domarringar: tänkande, sörjande, spanande, högresta, hopkrupna – mänskliga, men utan identitet, befolkar de platsen och gör den underligt magiskt levande.

Från hårda material utomhus i solsken sker en förflyttning till en regnig dag på Nordiska Akvarellmuseet med inslag av vatten och pigment. De nordiska konstnärernas uttryck, och förmodade ursprungskynnen, på temat Plats och minne i ena halvan av museet fascinerar. En tillfällig utställning av och om den amerikanske konstnären Andrew Wyeth var dock den som dominerade museet vid vårt besök. Läs mer om utställningarna under startsidans menyalternativ: Recensioner och Reportage… Väl hemma har trädgårdens grönska växt över alla breddar. Vinrankans slingrande bladverk breder ut sig som aldrig förr över vägg och mark, och vad mer är: rika klasar av vindruvor hänger tätt och lovar en mycket god skörd. ’Sensmoral’: efter bistra tider kommer goda/skördas rikligt med god frukt; eftersatt omvårdnad innebär inte nödvändigtvis att växande och fruktbärande uteblir – lite vilt växande är aldrig fel; regelboken är till för sin egen skull – använd din intuition och giv aldrig upp hoppet, viljan och envisheten! Och så ett mattips: förväll de spädaste och ljusgröna bladen från en vinranka. Bryn lammfärs tillsammans med vitlök och färsk lök från landet, tillsätt kryddor, örter och fetaost. Placera färsblandningen på bladen rulla ihop med skarven nedåt eller fäst ihop med tandpetare. Lägg rullarna i en gryta eller på ett ugnsfast fat, häll någon dl vätska på – vitt vin, passerade tomater, buljong… och låt puttra ett tag i ugn eller på spis, servera med ris, potatis eller bröd…, tzatziki och/eller grekisk tomatsallad är gott till! Dags att'resa sig' omvandla sommarens samlade energi till (vilt) växande och kreativitet inom Formom!

Marit

22/6 -10 Sommarblogg och på begäran Recension, reportage, recension, reportage… det börjar bli dags att ta en liten paus. Skriv om god mat och odling viskade en liten fågel – och jag funderade: ryms detta inom min Formomblogg… tja, faktiskt, det handlar om kreativt skapande! De flesta frön har sedan länge både grott och kommit upp, nu gäller det bara att hitta rätt i den gröna mattan, rensa bort ogräset och inte morötterna. Lagom stora regnmängder och midsommarljusets magiska kraft har äntligen lockat till och med de flera år för gamla rödbetsfröna att sända två späda gröna blad ovan jord. Nytt för året är min balkongodling där slingerkrasse samsas med ruccola i en vid lerkruka och buskkrasse med nyheten salladsbasilika i en annan. Förhoppningsvis resulterar samexistensen i en smakrik skönhet. Ruccolan är redan använd som smaktillskott i sallader där även rädisor, gräslök och tidig frilandssallad har ingått. Recept är bra att ha ibland, själv använder jag dem mest som utgångspunkt för att få ett hum om tänkbara ingredienser. Ofta plockar jag spännande kombinationer från flera recept och gör min egen komposition. Innan det är för sent på säsongen vill jag dela med mig av två ’försommarrecept’: Nässelpesto 2dl förvällda nässlor (cirka två liter löst lagda toppar i en plastpåse) 1näve persilja 3-4 vitlöksklyftor 2dl mandel 1dl riven västerbottensost/ parmesan, eller blandat 2,5dl olivolja ¼ röd chilipepparfrukt salt, grovmalen svartpeppar, ört- eller salladskrydda Mixa de förvällda nässlorna tillsammans med chili, persilja, vitlök, mandel, tillsätt riven ost, tillsätt oljan först droppvis sen i tunn stråle med mixern igång, smaksätt med salt, peppar och örter. Gott på bröd och till pasta! Rabarbermaräng Kaka Ugn 175º 100g smör 1dl socker 1tsk vaniljsocker 2 äggulor 3dl vetemjöl 1tsk (knappt) bakpulver Rör smör och socker pösigt, tillsätt en äggula i taget blanda i mjöl och bakpulver, tryck ut degen i en pajform grädda tills den får lite färg Fyllning 300gr rabarber 1/2dl socker ½ dl outspädd flädersaft eller citronsaft 1msk maizenamjöl 1klick honung om du har Smält (låt knappt sjuda)den skurna rabarbern tillsammans med socker, tillsätt saft blandad med maizena när rabarbern ’kokat’ sönder och vattnet har avdunstat, koka upp tag av värmen och tillsätt honungen. Bred smeten över kakan som nu har kallnat något Marängen Torr och absolut ren bunke 2 äggvitor några droppar ättika eller vit vinäger 1dl socker Vispa vitor och ättika till fast skum, tillsätt lite socker i taget, bred smeten över rabarberfyllningen och grädda i ca 20 minuter, sänk värmen om marängen mörknar för tidigt Till: grädde, vaniljsås, frusen grädde, glass… Dags att ta sig förbi trädgårdens blomsteröar ner till växthuset för att vattna, och till trädgårdslandet för att skilja naten från sockerärtorna. Återkommer med fler smakrika tips en annan gång!

Marit

1/6 -10 Barnboksretro och nostalgi I alla möjliga sammanhang talas det om vintage, återbruk, klassiker och återkommande trender – en längtan till ’den gamla goda tiden’ lyser med sin närvaro. Retroföreteelsen tycks nu fullt ut ha nått barnboksutgivningen. Årets titlar präglas av välkända karaktärer och förlagen förmedlar dem dessutom i alla tänkbara/säljbara varianter. Å ena sidan har vi föräldrar ur olika generationer. Den postmodernistiska generationen har, trots viss rotlöshet, växt till sig och längtar tillbaka till ’de fasta sanningarna’ – barnbokens rötter. Far- och morföräldrar har länge längtat efter att de tabubelagda böckerna ska få plockas fram igen. Å andra sidan har vi bokförlagen, väl medvetna. Favoriter omarbetas, anpassas och etiketteras. ”Gyllene nostalgi”, ”För visst minns vi alla…”, ”Friska upp minnet och ta med dig barnen…”, ”…skapade guldåldern för svensk barnlitteratur”, ”bildskön sagoskatt”, och så stämpeln ”nostalgivarning”. Med etiketter som anspelar på bokskatten under en gyllene tid marknadsförs ”tidlösa klassiska barnböcker - moderniserade, och med nytt fräscht… ” och ges ut i nytryck eller ny skepnad. Och varför nöja sig med böcker när man kan lansera hur många produkter som helst på temat? Å så har vi barnen! Har de egentligen något att säga till om? Först när boken väl är hemma och har placeras tillsammans med andra kan ett aktivt val göras… Som kritiker: har jag inget emot nyutgåvor så länge de är direkt och i sin andemening jämförbara med originalet; att i vissa delar efterlikna originalet känns kommersiellt postmodernistiskt, lite av osmakligt frosseri – men allt är väl relativt… Tove Jansson, Elsa Beskow, Margret Ray, (Arosenius och Bauer) och till och med Astrid Lindgren hade troligen en högre ambition/mission än att deras karaktärer och berättelser skulle bli förenklade lösryckta berättelser, söta pekböcker, klatschiga kalasserviser, pysselböcker och spel. Djupet i helhet och samspel mellan saga/berättelse, bilder och den verklighet barnet befann sig i, fanns där från början och handlade om en mognadsfråga tillika process. Ämnena är lika giltiga idag och behöver inte snuttifieras och gullifieras. Barnen förstår faktiskt mer än vi tror! Själv är jag mycket för original, de sparade tummade exemplaren med ’farmors’ egna små tillagda teckningar på var och varannan sida ger en extra dimension till högläsningen. Många av de äkta nya barnböckerna är mycket lovande, istället för falsk nostalgi i ny förpackning kan man finna text- och bildberättelser med förankring i flera generationers sagor, traditioner och berättelser – ingen konstruktion utan äkta vara från den ”stora tidens berättelser bevarade i det stora minnet”.

Marit

27/3 -10 Kritiker kritiserar och kritiseras Efter att, sedan en tid tillbaka, ha sällat mig till kritikernas skara inser jag dilemmat. Kritiker som kritiserar måste också få kritik, däremot torde recensioner av den sistnämnda vara mer sällsynt. Kritiken sker förmodligen i större utsträckning ’man mot man’ än offentligt. Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker är ett tänkvärt och nyttigt verk där redan titeln manar till eftertanke. Tyvärr hann jag bara läsa halva boken innan biblioteket krävde den tillbaka, andra halvan får vänta tills det åter blir min tur. Men även om vi alla är kritiker i någon mening är det ändå skillnad på opublicerad och publicerad kritik. Det handlar om ansvar, så väl kritiker som kritiserad/t ska under en oöverskådlig framtid leva med det ’uttryckta’, även efter sin död. Även om tider, trender och synsätt förändras har man som kritiker ansvar att sätta sig in det som ska avhandlas, tänka in sina läsare och ha tillräcklig kunskap att föra det upplevda till ett vidare sammanhang av tid, genre, samhälle, kultur, eller dylikt, beroende på ämnet. Och /eller att hitta en röd tråd som går att följa. En kritiker vill både hålla hög svansföring och vara katt för sin hatt. Det är lätt att strosa runt i sin egen lilla upplevelsevärld och vara sig själv nog, gott så, men vill vi förmedla något till andra så kanske vi måste sträcka på halsen en smula. Kritiker behöver kritiker! Kommentarmöjligheten i många nätpublikationer är en möjlighet som sällan utnyttjas: tycker du att skribenten är smal, snäv och trångsynt – tillför då något för att utveckla, och säg inte bara att det är dåligt! Upplevde du som läsare att kritiken (litteratur, konst, teater o.s.v.) tillförde något, gav dig inspiration eller bra var trevlig att läsa – berätta det. Underligt nog har många för sig att kritik är något som måste vara negativt. En skribent kan inte samtidigt vara sin egen läsare. På samma sätt är det svårt att vara sin egen kritiker, även om det kanske är lite lättare…? Mina bästa kritiker är redaktörerna Mats och Jon! Men det skulle vara kul, eller åtminstone nyttigt, att få kritik från er andra också. Varför inte använda ”kontakta oss” knappen… Dags att skrida till verket: en ’barnbok’ ska läsas, analyseras och kritiseras, resultatet hamnar på Kulturstan, förmodligen första-april-veckan. För varje recension eller motsvarande finns en kommentarfunktion!

Marit

1/3 -10 Eget och andras skapande

Att författa kreativa texter omkring andras skapande tar på krafterna. Hemkommen från en konstutställning försöker jag måla det jag har upplevt i ord. Åter från ett museum strävar jag efter att i text gestalta en helhet med det utställda i centrum. När jag stänger en bok för att skriva en recension vill jag formulera mig omkring dess innehåll och mening. Efter att ha besökt en miljö söker jag uttryck för att bygga dess rumslighet och förmedla både fasad, rymd och bakgrund. Och ett teaterbesök borde, jag har ännu inte förmedlat något, för läsaren innebära en känsla av närvaro i en berättelse eller ett scenario. Så ser ambitionerna ut. Hur jag lyckas i verkligheten vet jag mindre om. Hur som helst, och till tröst för alla er som inte kan utläsa ens spåren av mina ambitioner, så jobbar jag ständigt på att bli bättre! Det egna, fria, skapandet blir lite lidande. De där böckerna som jag började på i tanke, anteckningar och nedtecknande, ligger lite var stans och vilar. Väven sitter uppsatt men befinner sig i ovävt tillstånd. Den nyservade symaskinen står overksam bakom framlagda tygstycken. Men jag har målat: i dagarna avslutade jag det motiv som legat och växt till sig under minst ett halvår. Det skulle lika gärna ha kunnat vara en skriven artikel om konstnärer, men jag valde att måla min berättelse om de militanta baskrarna kontra de fria i akryl. Den utvidgade tanken var att det skulle bli en hel serie på ett tema, kanske blir det inte så, den som lever får se. Just nu känner jag mest för att frossa fritt i form och färg utan bestämda motiv. Kanske färgar inspirationen också av sig och mönstrar min väv. Var man gör av sin snö har ingen berättat. Det ger sig med tiden. Men först ska jag ta en kopp the och recensera ett epos! Recensionen kan troligen läsas på Kulturstan om någon vecka eller så. I väntan på... finns gott om trevliga reportage att läsa på sajten!

Marit

1/2 -10 ”Resumerande allegori”

Det vart en gång… Det började med en försiktig vandring på otrampad mark. I ryggsäcken fanns både redskap och en rejäl matsäck bestående av utvalda godbitar. Nära till hands fanns också lättillgängliga små portioner bestående av optimism och blandad erfarenhet. Efter en stunds vandring upptäckte jag att ytterligare stoff behövde tillföras – det var dags att slå läger för att inta en dos kunskap. När jag så småningom var redo att fortsätta hade terrängen plötsligt blivit mer lättillgänglig och ljuset sipprade in mellan de mörka trädkronorna. Då och då kunde jag böja mig ner och plocka en vacker blomma och omsorgsfullt lägga den i press, för att senare tillfoga den till min samling. Det hände att jag hittade något extra näringsberikande; att genast stoppa i mig eller spara till ett senare tillfälle. Stigen, som jag nu färdas längs, korsas en varm dag av en annan stig. Upptagen av mina tankar som jag vid tillfället är, märker jag knappt mötet i korsningen. Den andre är mer beredd och ger mig därpå en uppgift att lösa. På närmaste stubbe packar jag upp min ryggsäck, för till detta uppdrag duger inte de lättillgängliga småportionerna. Ur mitt rika förråd plockar jag fram kamera, block, penna, böcker, färger och en stor mängd fantasi. Tur att dagens ljus varar länge för uppgiften tar sin tid. Så en dag är tiden inne att fortsätta vandringen, då och då möter jag någon på stigen; ibland får jag packa upp mina medhavda redskap och använda mina förvärvade erfarenheter, för att uppfylla önskningar. Ofta blir jag erbjuden en belöning för att utföra ett uppdrag, eller att få något nytt till min samling. Det händer att jag själv ber om hjälp; men här och var får jag tips om en annan riktning utan att fråga mig fram. Vissa sträckor är svåra att färdas, kullfallna träd och stora klippblock kan kännas oöverstigliga. Efter en stunds vila och fundering kommer jag alltid fram till att endast ett val är möjligt, än så länge, och det är att ta sig vidare, om än i långsam takt. På en sten invid en stig satt en flicka och grät. Glad upptäckte jag mig äga alla de kunskaper och redskap som behövdes för att hjälpa henne, och vi fick sällskap ett gott stycke längs stigen, som nu tycktes breddad och full av möjligheter. Eftersom inget jordiskt tycks vara före evigt förväntade jag mig inte heller att detta skulle vara det, dock var jag full av hopp. Ännu styrkt av den tidigare framgången stannade jag till vid mången berikande plats, blev kvar en stund och fyllde på mina förråd så pass att jag generöst kunde dela med mig till andra. Glatt visslande på en vandringslåt upptäcker jag mig plötsligt vara vilse. Jag ropar i olika riktningar – söker svar, eller ljudet av ett eko. Men nej, intet. Jag kastar ömsom planlöst, ömsom systematiskt kottar och stenar åt olika håll för att upptäcka ljud av mottagande eller klang, men det utkastade tycks bara absorberas av atmosfären eller falla till marken utan möte. Med i bagaget finns naturligtvis allehanda berättelser. Jag öppnar upp alla mina resurser och granskar dem noga. Vid min fortsatta vandring lämnar jag efter mig mängder av spår ur min samling; ljud lämnas kvar i luften, formuleringar får hänga som girlanger mellan träden, och bilderna placerar jag lite varstans där de passar. Fragment av berättelser gömmer jag under stenar och i buskar och efter ett sidospår kan jag gömma en hel upplevelsevärld. På en gynnsam plats i en glänta där ljuset är starkt lägger jag ibland ett väl synligt meddelande… Trött och nöjd lägger jag mig att vila. Nu ska jag säkert bli funnen eller finna. Långsamt stiger solen på himmelen och värmer mitt ansikte. Någon ropar. Jag hör flera röster. Sätter mig upp och tittar mig omkring. Här finns flera stigar att välja på, men det finns också en grusad gång kantad med odlade kulturväxter. Därifrån kommer det starkaste ropet. Mätt på irrande skogsvandring som jag är, väljer jag att promenera en bit på gången för att se vad som väntar en bit längre fram och vad den som ropar söker, eller har att erbjuda…

Marit

25/01 -10 Varumärke eller märkesvara Jag stötte nyligen på en go liten butik – faktiskt helt unik…

Affärskedjorna breder ut sig, de blir fler och fler och dyker upp på allt fler platser. Trots att utbudet är enormt känns det ändå lite småtråkigt. Som tur är finns det några enstaka individer som törs prova ett eget koncept. I en gammal mjölkbutik på S:t Johannesgatan i Uppsala återfinns numera butiken Raggadoll – där det återvinns! Märkeskläder (för barn) byter ägare. Handgjorda dockor tillverkas av begagnade kläder som får ingå i ett nytt sammanhang, där kläddetaljerna blir en del av dockornas 'identitet'. Förhoppningsvis blir de glada filurerna en del i en ny familj. Det är framför allt dockorna som fängslar mig, de strålar av kreativitet och öppnar sitt ansikte mot betraktaren - jag blir helt enkelt så glad av dem! Bild …? Näe, de ska upplevas! Om butiken Raggadolls ’varumärke’ är en förebild för dockan eller en avbildning av den känner jag inte till. Och om Raggadoll är ett varumärke, kan man då säga att dockan är en märkesvara – rent logiskt borde det ju vara så, men i det begreppet underförstås en större spridning och lansering, så produkten blir allmänt känd… Först på de rätta ställena, de olika världsstädernas ’Fina Gator’, sen köper allt fler butikskedjor rätten, piratkopiering, produktionen måste flytta…. Tanken på att en plastkopia av Raggadollen hamnar i en Happy Meal-box är ryslig. Det är bäst att den stannar i sin mjölkbutik och att familjen R växer i sin egen takt. Butikens övriga sköna blandning består av keramik av egen produktion, handplockade och handgjorda produkter tillverkade av vänner och bekanta, bland annat unika barnkläder, och vidare: väl utvalda ting och material som fyller på intrycket av färg, form och känsla. Sortimentet kan karaktäriseras som smått, gott och blandat och är sammansatt ur ett barnperspektiv.

Marit

10/01 -10 På besök i Västerås

Samlingar och utvalda verk Kylan håller oss i sitt järngrepp – Uppland är kallt just nu. En tur över länsgränsen vidgade de vita vyerna och gav tillvaron en extra guldkant. Resan hade två mål, närmare bestämt en privat samling med skolplanscher och Västerås Konstmuseum. En länk på nätet ledde till ett digitalt skolplanschmuseum där cirka 1500 planscher finns avfotograferade, www.skolplansch.se , helt enkelt en imponerande samling tillika kulturgärning. En kontakt med innehavaren ledde vidare till en adress i Västerås, där vi fick ta oss en verklig titt, och några egna foton på utvalda planscher till den pågående avhandlingen. Nästa anhalt på tema ’samling och utvalda verk’ fanns på Västerås Konstmuseum och hette Guldkorn. Västerås Konstförening 90-årsjubilerar och passar i samband med detta på att visa representativa klenoder som samlats under åren som gått. Ivan Aguélis landskap och porträtt har en märklig inverkan på mina sinnen liksom verken av Einar Jolin och Siri Derkert. Den för mig tidigare okända lokala konstnären Elsa Celsing representerades på utställningen av två cyklande damer – ett härligt tidsdokument från tjugotalet som påminner mig om de samtida cykelutflyktsbilderna i min mormors fotoalbum. På konstföreningens utställning, 1926 tror jag att det var, ställde Elsa Celsing ut tillsammans med David Söderholm, även han lokal och min morfars bror. På utställningen visas ett av hans ganska typiska västmanländska landskap, i museets samling på drygt fyrahundra verk finns säkerligen även stadsbilder och andra motiv. Ljuskronor och arkitekturdetaljer i stuck pryder den pampiga rådhussalen och stjäl uppmärksamhet; rummet och den hängda/utplacerade konsten behöver samspela i harmoni. Det är ingen lätt uppgift museipersonalen har. Barbro Östlihns stora arkitektoniska verk i röda toner är helt rätt, medan Jan Håfströms hör till de, för miljön, mer svårsmälta. Utställningen med teckningar och målningar av Erland Cullberg, samt konstföreningens utställning av verken i medlemslotteriet, är tacksamt hängda i våningens mindre gallerier. Eftersom museet till hösten kommer att flytta till andra lokaler är det sista tillfället att se museets guldkorn i just denna miljö. Det fantastiska läget och det ståtliga huset med tillhörande salar, som det gamla rådhuset har inneburit, kommer i höst att ersättas av gamla industrilokaler. Det låter nedsättande och negativt, som ett riktigt ’nerköp’, men blir troligen en riktig höjdare – vilket det blir återstår att se när den hundraåriga industrilokalen har ’anpassats till sitt nya ändamål och fyllts med konst...’

Marit

18/12 -09 Om pekböcker Kombinationen litteraturvetare, konstvetare och farmor förpliktigar. Självklart ska barnbarnet få en bok i julklapp, denna hennes första jul bland oss andra ’läsare’. Men det ska inte vara en bok vilken som helst, det ska vara en med bilder i, bilder som hon känner igen. Bilden för ordet, pusselbiten att bygga vidare på, urbilden utifrån vilken de större sammanhangen förstås, symbolen som är lätt att relatera till när mer komplicerade och komplexa bilder uppenbarar sig. Det var DEN pekboken jag letade efter. Efter att ha gått igenom varenda bok i pekboksgenren i stans största bokhandel, och varenda tänkbar bok i den speciella barnboksaffären, gav jag upp. Inte en enda motsvarade min bild av Pekboken. En pekbok ska svara mot barnets förväntningar; när barnet pekar på boksidan och frågar: ”Ä dä?” , vill jag kunna svara: ”Nalle”, eller: ”Sked”, eller: ”Motorcykel”. Jag vill inte vara tvungen att svara: Det är en nalle som sitter på en motorcykel i en skog där det bor giraffer som äter med sked och flamingor med glasögon som tycker bättre om att köpa sig en glass i glasståndet där borta längst ner i det vänstra hörnet det hörnet som låter när man pillar på det och inte det hörn som känns luddigt som nallens päls…. De böcker jag tittade i, ämnade för de yngsta, innehöll nämligen komplicerade bilder med mängder av detaljer, ljudsensationer, olika ytstrukturer och oftast en kortare text. Säkert är det pedagogiskt och utvecklande att aktivera många sinnen för minne och igenkännande, men en ’förstabok’ ska vara nära och okomplicerad. Små barn utsätts för så många intryck, hur ska de kunna sortera det de ser och upplever om de inte ges tillfälle att sätta sig själva och sin egen lilla värld i centrum? Att få uttrycka ett igenkännande med egna förvärvade ord: ”Titta, potta”, istället för att försöka förstå och uttrycka ett konstruerat och komplicerat sammanhang tror jag är viktigt för självständigheten. Det komplicerade och konstruerade hinns nog med i sinom tid. Inte underligt att barn blir stressade, splittrade och har svårt att koncentrera sig! (Råttan Krusmynta sitter på pottan, på sig har hon sin blå aftonklänning, den med paljetter, bredvid ligger skorna och cd-skivorna som hon ska ta med till discot…) Bilderböcker med små berättelser behöver inte ha sidor av tjock papp med motiveringen att tåla tuffa tag; när barnet kommit så långt har de förmodligen fingerfärdigheten att bläddra lite försiktigare. Dessutom är det inte fel att förstå läsning som en stillsam och fridfull sysselsättning. Hur tänker jag då lösa pekboksproblemet? Jo, jag har fixat material för att göra en egen personlig pekbok till mitt barnbarn, en som kan utvecklas med henne, fyllas på med nya bilder allt eftersom hennes värld och förmågor vidgas – på hennes villkor, förhoppningsvis. Den stora vida världen utanför hinner hon, som sagt, säkert med när tiden är inne.

Marit

27/11 -09 Kommunikationskultur Förr i tiden kunde en tågresa innebära en lång och trivsam lässtund, och innehålla lite småprat med en eller annan medpassagerare. Till tågresan hörde också något matsäcksbetonat, exempelvis en banan, en smörgås, en termos med kaffe, en chokladbit – helt enkelt lite smått och gott. Blev man sedan törstig så fanns en vattenflaska i glas fäst i en hållare på vagnens vägg, och bredvid fanns en hållare med pappmuggar. Om ”Rostfria Herman” var konduktör kunde det hända att han bad att få låna någons dragspel, eller att han tog fram munspelet och hängde på när någon annan spelade – för det gjorde man på det glada sjuttiotalet. Biljetterna var av den sort som kunde återanvändas inom en månad, om de av någon anledning inte hade blivit klippta. I nästa tågreseepok, godtyckligt inplacerad någonstans mellan åttio- och nittiotalet, hade SJ förpackat sitt bjudvatten i små blå tetror försedda med sugrör. Det gällde att passa på att ta en tetra när man gick ombord för de tog snabbt slut, och eftersom biljetterna blivit dyra kunde man lika gärna ta två. Man köpte godis och choklad till någon form av taxfreepriser från en ambulerande vagn som med möda tog sig fram i tågvagnens mittgång. På vagnen fanns även plastinpackade smörgåsar, burkar med dryck och Festis med sugrör, kaffet förvarades i stora blanka termoskannor varifrån det hälldes upp i små pappmuggar med utvikbart ’öra’. Läsning hörde fortfarande ihop med tågkulturen medan samtal okända passagerare emellan blev mindre vanliga. En ny kultur började så sprida sig i kupéer och korridorer: yuppienallen blev synlig här och var, de ständigt störda och avbrutna samtalen varvades med klunkar ur den köpta eller medhavda obligatoriska vattenflaskan. Det var inte alla förunnat att ha en nalle, men en vattenflaska hade alla, SJ bjöd inte längre. Konduktörerna hade gått på charmkurs men hade ännu inte blivit riktigt bekväma i sin nya roll. Nalleinnehavarna ville bli sedda, lite hörda, men inte störda. Kupéernas fridfulla enskildhet verkar nu ha försvunnit, den nostalgiska benämningen lever kvar som titel på de av SJ utplacerade ’magasinen’. I de långa vagnarna genomkorsas luftrummet av allehanda telefonsignaler och samtal från när och fjärran. Alla vet att socialsekreterarens framplockade akter nu ligger i facket till höger. Alla får veta att tonåringen är osams med sin pojkvän, och därtill allt vad han anklagas för. Vem ska hämtas var och vad ska handlas, man svarar med sitt namn och har en personlig signal. Sjukdomssymptom avhandlas och vårdeländet diskuteras. Tidsbeställningar: frissan, tandläkaren och gynekologen – alla vet vem och när. Enkelriktade samtal, rätt ut i tomma luften eller in i handflatan där telefonen ryms, tycks ha en tendens att skapa en större och vidare kommunikation – när alla ändå pratar med någon för platsgrannarna osynlig person, kan dessa lika gärna fylla på samtalet i luftrummet och prata med varandra. Vill man läsa ska man börja vid tågets avgångsstation, innan samtalen ännu har vaknat. Om man sedan inte vill bli en del av det stora samtalet finns möjligheten att avskärma sig genom lurar eller proppar. Allt vatten lyser med sin frånvaro, både det fria och det medhavda, vill man fukta strupen återstår en promenad till ’restaurangvagnen’ – och man ’köper numera inte en kopp kaffe’ utan ’tar en kaffe’, kan det bero på att örat i det sammanhanget har rationaliserats bort… eller? (Vill man arbeta på sin medhavda dator, eller läsa i tystnad, kan man alltid söka upp en vagn med telefonförbud.)

Marit

10/11 -09 En kritisk dag Kritiken och informationen flödar längs morgonens vandringsväg: löpsedlarna skriker ut influensavarningar och anfaller en fridsam flanör med rubriker som liknar dödshot. På anslagstavlor, toaletter och i vaccinationsbyråns skyltfönster sitter informationsanslag. Kritiken mot alla möjliga grupper flödar i sammanhanget. Själv är jag kritisk till hela företeelsen – och hur påverkas vi egentligen av all uppståndelse? I tanken lämnar jag det hela bakom mig, avsaknaden av skygglappar gör dock att en och annan löpsedel då och då skymtar i ögonvrån och påminner om hotets närvaro. Jag går målmedvetet vidare. Min dags inslag av kritik och information har en annan inriktning och hör till en annan kategori av begreppet kultur. Första anhalten är stadsbiblioteket och hyllan med konsttidskrifter. I första hand söker jag det nummer av Paletten som tar upp olika vinklar av ämnet konstkritik, men finner att ett nytt nummer har tagit platsen som senaste nummer. Tidsoptimist som jag är, tar jag båda numren med mig till en av de sköna fåtöljerna. Efter att ha bläddrat i det senaste numret hoppas jag att detta inte ingår i den prenumeration jag nyss har tecknat. Raskt övergår jag till det äldre kritiknumret och fördjupar mig i några olika synsätt på hur konstkritik ska skrivas, och av vem. Som vanligt har tiden en tendens att gå fort när något är intressant – jag får avbryta mina studier och hasta vidare. Dagens huvudmål, efter lunchen, är ett kritikseminarium på universitetet där ömsom litteraturkritik och ömsom konstkritik behandlas. Trots att bägge bär efternamnet -kritik är de en smula väsenskilda, tycks inte riktigt känna släktskap med varandra, men kan nog med lite hjälp vara på god väg mot ett utvecklande släktmöte. Konstkritiken anno 1880 –90 mötte i seminariet konstkritiken 1980 –90; så väl decennieskiften som sekelskiften innebar brytningar på flera plan och seminariet bjöd på flera berikande perspektiv. Jag vänder åter till bibliotekets salar och vår samtid, några artiklar om konstkritik återstår. Jag läser om en amerikansk konstnär som även skrev recensioner: vissa dagar hann hon besöka upp till tjugo utställningar, recensionerna som skrevs jämförs med haiku-dikter (och ingick sedermera i en konstutställning). Förmodligen hade jag inte reagerat så mycket över detta om jag inte tidigare under dagen hade hört om 1800-talets kritiker som skrev om en och samma utställning under fem dagar. Båda varianterna är i och för sig intressanta, även om jag föredrar den mer fördjupade som kritik och skulle kalla den andra för konst, även om bägge formerna är konstarter… Hur som helst är jag kritisk till löpsedlarna, som nu tycks stå i vägen framför mig, och har i dagsläget svårt att hänföra dem till någon av kategorierna ovan, men ’framtiden’ kan säkert göra något spännande av dem!

Marit

23/10 -09 Väntrumskultur Vid anmälningsdisken ska man ta ett könummer – eller också ska man det inte… I det aktuella fallet gällde det sistnämnda, apparaten hade nämligen klätts in i ett plasthölje och för säkerhets skull fått en lapp med texten: ”Rör ej!” Vidare ska man anmäla sig, visa kallelse och/eller legitimation för att så småningom bli uppropad – eller också inte, i det sista fallet ska man bara vänta på sin tur, att någon kommer och säger ”nästa!” Efter anmälan väntar en stunds väntrumsvistelse innan man blir förd till ett undersökningsrum. Jag sätter mig i en solitär soffa, den står mot en vägg med utsikt över två väl tilltagna möbelgrupper i svart, förmodligen skinn – jag avhåller mig från att gå fram och lukta och känna, men studerar inredningen omsorgsfullt på avstånd. Möbelgrupperna är smakfullt sammansatta, designen är inbjudande och omslutande, de ovala borden i ljust trä är flexibelt nedfällbara. På bordsytan ligger tidningar i en lagom inbjudande röra – bara att nappa åt sig. En vacker skål pryder dessutom ett av borden, på ett annat står en bukett med levande och färska rosor. I fönstren finns flera orkidéer. Min blick vill bli kvar vid en färgsprakande tavla och en mörkt grafitgrå torso. Så här efteråt undrar jag varför jag inte reste mig och tittade på närmare håll. Kanske upplevde jag att människorna satt i vägen. Som en tyst orörlig mur mellan mig och konsten hade de tre eller fyra personerna placerat sig strategiskt, de tycktes fylla rummet och dess tio till femton sittplatser. Mottagningssköterskan söker för andra, eller är det tredje, gången en namngiven person, och möts ytterligare en gång av ett stumt rum. Jag kommenterar: ”det var en kvinna som fick telefon …” Fyra par förvånade ögon vänds mot mig. Sköterskan går. Telefonkvinnan kommer, jag nämner läget, skrattar lite, vi byter några ord. Den kompakta muren som vaktar konsten förblir stum. Det blir min tur. På väg ut hittar jag ytterligare små rum av väntkaraktär, där finns väl utvalda böcker för de yngre, fågelskulpturer i betong, fina tavlor… Men jag vågar inte stanna och titta så länge, mitt beteende kan göra andra misstänksamma. Ute på gatan tittar jag istället i skyltfönster – det får man göra! För säkerhetsskull tar jag in på ett museum, där får man betrakta och begrunda i lugn och ro så länge man vill. Antingen betalar man, eller också är det gratis.

Marit

2/10 -09 Övre Uppsala En höstdag som börjar med vita tassar och slutar med polykroma kroppar.

Jag ska till slottet, det har jag bestämt. Tanken är jag även ska hinna med ett besök på Carolina. Väl uppe för backen får jag syn på ett par gigantiska vita tassar, av vinkeln att döma befinner sig ägaren på rygg, även om figurens kroppsdelar tycks lite obestämbara. Två personer är sysselsatta med sladdar och huvudbry, men jag frågar ändå, och får veta att figuren är en robot som ska ingå i Konstmuseets temadag Den digitala konsten. Museets nedre plan visar teckning och måleri av Elisabet Hermodsson, och efter ytterligare några givande mänskliga möten går jag för att möta hennes uttryck. Min första kontakt med henne var som ett namn utanpå antologin Kvinnors dikt om kärlek från slutet av sjuttiotalet. Eftersom jag inte gillade titeln fick den stå relativt orörd i bokhyllan – kärleken får uttryckas av alla, jag gillade inte uppdelningen ens på den tiden. När jag väl ställs inför ord och bild i hennes bilddikter sörjer jag över att inte ha tagit steget tidigare, samspelet mellan ord/text och bild är ju min nisch och hennes symbiotiska uttryck går rätt in. Dagar som går i konstens tecken borde vara tidlösa, i flera bemärkelser, just nu är det mest att tiden går som bekymrar mig. Även i nästa rum dominerar de svartvita teckningarna. Här visas de stora verken. Medeltidsassociationerna, motpolerna karneval och kyrka; liv, död och allt däremellan, som tillsammans utgör livets helhet, är det som fångar min uppmärksamhet. Korsfäst narr, Ängeln, narren och döden, Narrens vägar, Fågelbarnet, Löjets-, och Glömskans natt, Nertagandet och Åldras med naturen. Tidlösheten. Kanske är det medeltida, och i viss mån renässansen, ’dagens’ nyckel. Hemma ligger en bok om Rabelais och väntar, och för en tid sen såg jag Minns mig Albertus på Upplandsmuseet, bilder och texter om liv och död blir aldrig ogiltiga. På Carolina går jag direkt till höger, till skatterna. Silverbibeln har jag sett förr. Visst är dess historia fantastisk och visst får jag en Dan Brown association av att träda inför den, men jag kan ju inte läsa vad som står och sen finns det ju inga bilder… Mest fascinerande är kartorna från mitten av 1500-talet. Renässansens humanism, det folkliga inslaget, är betydande. De avbildade människorna ’berättar’ om hur de levde, hur de var klädda, vad de gjorde och hur. Städernas gator och hus kontra landsbygdens, skogens djur och havets - det vore något för GPS tillverkarna att ta till sig. Telefonen ringer och jag måste skynda vidare. Bengt Lindströms underbart färgsprakande kroppsliga grotesker hos Rolls Gallery hinner jag tyvärr bara se i ögonvrån, men bestämmer mig för att åtminstone tipsa svärfar. Krabban som avslutar dagen är en smakrik urfigur med robotartat beteende. Marit

12/9 –09 Höstblogg Kulturnatt i Uppsala

Under jakten på tillträden till ’sällanöppna’ museer snubblade jag rätt in i Kulturnatten. Det gäller att ta tillvara de tillfällen som bjuds, och Nymans Vänner hade dagen till ära öppnat sina 2 portar. Tillfället att få besöka Nymans verkstäder hade äntligen kommit. Ett antal ’något äldre män’ mötte entusiastiskt oss besökare och förde oss till samlingsplatsen: gamla polishusets inglasade innergård. Vännernas ordförande inledde visningarna med att presentera sig själv, sina medarbetare och höghjulingen han ställt sig bredvid. Hur det nu gick till så blev min man erbjuden att prova fortskaffningsmedlet. Redan efter ett par övertalningsförsök tackade han till min förvåning ja, varpå han leddes runt av två herrar. Säkert hade dessa kunnat göra allvar av sitt hot att släppa taget om det inte hade varit så att cykelns konstruktion och min makes dito inte stämde överens. Hade däremot jag fått möjlighet att prova, hade trampningen säkerligen gått smidigt och uppvisningen blivit en riktig succé! Besökarna indelades i två grupper: den ena fick genom synintryck bekanta sig närmare med olika tiders cykelideal, där de förevisade exemplaren naturligtvis var tillverkade vid Nymansfabriken; medan den andra fick ta del av berättelsen kring tillverkningen av båtmotorer, motorcyklar, mopeder m.m. De ivriga guiderna förmedlade historik och erfarenheter, på deras intresse för ämnet gick inte att ta miste. Besöket kommer senare att recenseras utförligare på Formoms hemsida; kulturnattens äventyr slutar nämligen inte här… Vi förflyttar oss nu från verkstadskultur till energikultur: stegen bromsas liksom in, något har fångat blicken. Det är gult och rör sig framåt utan ett ljud – föremålet måste självklart undersökas närmare. Hmm… har inte även detta något med verkstad och motorer att göra, det gula är misstänkt likt en moped – med det puttrar inte… För att få prova elmopeden måste man ställa sig i kö, visa körkortet och ta på sig hjälmen. Här blir även jag uppmuntrad att prova, men har oförskämdheten/fegheten att tacka nej! Men kvällen innehåller inte bara fordonskultur, det som dominerar är snarare människor; en mångfald av kulturer och åldrar tycks slå ut och blomstra i fullkomliga buketter längs min vandringsväg. Säkert finns alla dessa människor i staden även andra dagar, men inte samtidigt på samma gata! Upplevelsen förgylls av konst, musik, dans och glädje. Jag möter så många människor jag känner att det känns som om jag kände halva stan! Lite bus är det också: ett glas serveras under täcknamnet blåbärssoppa, en köttfärsrulle i gott bröd under pseudonymen kebab, och till sist bjuds vi godis och hallonparfait under förevändningen ’Unga forskares experiment’ – det är gott att vara människa! Medan natten ännu är ung och regnfri ger vi oss av åt väster, till vår egen kultur(-oas). Marit

27/6 –09 Sommarblogg Utställningar i alla ära

Uppsalasommaren ser ut att bjuda på mängder av spännande utställningar, frågan är bara hur man ska hinna med. Sommarstäder är alltid trevliga, men bor man i närheten så lockar oftast någon annan stad mer än den egna. Är vädret dessutom strålande, hägrar vatten eller en blommande och avkopplande trädgård på landsbygden mer än en dammvarm stad. Men förmodligen blir dagarna i hemtrakten med sämre väder tillräckligt många för att ändå hinna med en del botaniserande i musei- och utställningsvärlden. Botaniska trädgården med omgivning ligger högt på listan, lite sol under dagen är ingen nackdel. Erkännas ska att jag trots allt är mest nyfiken på utställningen Face II Face. En annan utställning som jag ser fram emot att besöka är Arne Jones på Bror Hjorths Hus, även där finns en trädgård. Vidare på min lista står Medicinhistoriska museet, men jag borde hinna några fler, ännu utan turordning, alternativt ännu olistade. De planerade besöken i arrangerade miljöer behöver dock balanseras mot oarrangerad verklighet och spontana infall – mötena med det oväntade och människor som kommer i ens väg behöver få gott om utrymme. En spännande motvikt till kreativt välarrangerade utställningsmiljöer, är kaotiska eller välordnade, levande verkstadsmiljöer. Snarare funktionella än arrangerade – men för den skull inte mindre inspirerande. Verkstadsmaskiner är ofta vackra, särskilt om de är lite äldre. Men det är ändå kunskaperna och möjligheterna att bearbeta material och tillverka ’saker’ som är det mest inspirerande. En klump metall som kan formas, trä som kan bearbetas och förvandlas, sten som kan skulpteras och poleras; naturens ’produkter’ som får nytt liv, eller snarare ytterligare ett liv; material som kan återanvändas många gånger, ingå i nya sammanhang och ’leva i någon form’ hur länge som helst! Sommarljuset gör det lättare att samla på intryck av alla de sorter, kanske kan de begagnas under årets mörkare del, och då i omvänd form – som uttryck. Marit

3/6 –09 Om att besöka museer

Gå på museum och titta på en utställning; vad är det man egentligen gör? Det låter som någon form av oreflekterad konsumtion, att konsumera kultur: gå till en bestämd plats och titta på de utvalda objekt som förevisas, är det innebörden i begreppen ovan? Det låter slarvigt på något sätt, som ett slöseri med egen och andras tid. Med andra menar jag konstnärer, utställare, ljus- och ljudsättare, monterbyggare, designers, textförfattare, utställningskreatörer, guider och all annan museipersonal. Besökaren ’går och tittar’, och sen då, är det inget mer? Vad händer om begreppet att ’titta’ byts ut mot att ’se’? Plötsligt upplever jag att konsumtionsmetaforen är som bortflugen ur medvetandet. Att se innebär något mycket större och vidare, seendet är kommunikation, inte konsumtion. Seendet väcker de andra sinnena; man blir en mottagare som kan föra intryck vidare, förmedla och göra dem större. Intrycken kan även samlas och sparas för senare behov. Vidare kan man öppna sina medmänniskors mottagningsförmåga. Kommunikation kan alltså ske så väl ’internt’ som ’externt’. Recensentens och kritikerns uppgift är, bland annat, att väcka och öppna sinnen, få utställning och intrycken därav att växa: att väcka och öka nyfikenhet, minnen, associationer, kreativitet, reaktioner, nytänkande och vem vet vad mer. Det omedelbart medierade, i museets version, presenterar berättelse och fakta som oftast ger flera infallsvinklar, men flera parallella berättelser finns bortom eller vid sidan om det framförda. Att ta del av olika recensenters utställningskritik kan göra museibesöket rikare. Men framför allt behöver man som besökare ta sig tid att låta sina egna erfarenheter och upplevelser få ta plats, berika och berikas. Det som visas kan inte alltid sammanfattas i en enda tolkning. Marit

5/5 –09 Dikter, Diktblogg, Blogg

Idén om en diktblogg kom från en egenföretagarkollega; jag blev inbjuden att vara med och skriva på den hon skapat, och bjöd i min tur in några vänner som jag tycker har god hand med tanke och penna. Jag hyllar initiativet – trots att en del andra textformer kommer att smyga sig in, och även om det blir mer av en skrivarblogg - initiativet är behyllansvärt! Om jag själv hade valt kanske jag inte hade kallat företeelsen för ’blogg’ men eftersom denna är i tiden gångbar så protesterar jag inte. En blogg är något som, i mina ögon och alldeles för ofta, innehåller alltför många och tomma ord, tanke- och upplevelseflöden med en något ensidig utgångspunkt – trots dessa ’negativa’ påståenden använder jag själv termen i skrivande sammanhang! Ska vi kalla det hela trend- och tidsanpassning…? Eller ska jag i fortsättningen kalla mina verksamhetsrelaterade iakttagelser och tankar för Krönika eller Reflexioner i stället – tiden får utvisa. Begreppet blogg verkar för övrigt ha samma egenskaper som forna tiders Bugg – tänjbart i det oändliga. Det viktiga, det jag vill framhålla, slå ett slag för, göra reklam för, lyfta fram och höja till skyarna är poesi och diktskrivningskonst. Allt skrivande med bakomliggande tankeformulering är visserligen någon form av konstart men det är något alldeles speciellt med poesin/dikten: bilden, tanken och sinnena är lika framträdande som orden – de läggs alla i vågskålar och balanseras noga – luftutrymme, tecken och symboler, innehållsmöjligheter, ljud och rytm, helhet och delar, relation och sammanhang – alla är de av yttersta vikt. En dikt är liksom tät och komprimerad, handlar om bild: ord-, ljud-, sinne(n)-, minne(n)- och så någon form av efternamnet ’bild/upplevelse’ och har sin motpol i den mångordiga bloggen som inte lämnar ’något’ utrymme för andra tolkningar än de författarspecifika. Däremot uppmanas man att kommentera (inte fundera) – ofta lämnas inga kommentarer, varför, skulle vara intressant att undersöka, jag har mina teorier. Motpoler behövs, allt för mycket mainstream blir grått och grötigt, som tuggummi. För att få ytterligare struktur och fokusering har nämnda diktblogg ett tema per tillfälle och en gemensam publiceringsdag per tema. Vill du läsa dikterna eller själv bli en av oss diktare – klicka på länken till Trotsiga texter, under menyrubriken Aktuellt på startsidan. Fram(-)för mer poesi i världen – släpp loss poeterna! Världen behöver mera dikt(er) – överlåt världen åt diktarna! Marit

20/4 –09 Lägenhetsstyling med många ljuspunkter

”Ni måste komma och titta när jag har gjort i ordning lägenheten…”, ungefär så sa Katarina och lyste av entusiasm. Drygt tre veckor senare är det dags att beskåda förvandlingen: en kombination av praktikarbete och planerad lägenhetsförsäljning har strålat samman i projektet ’homestyling’. Katarina Liljeström går på Blekinge Tekniska Högskola i Karlshamn, den tvååriga utbildning hon valt heter Crossmedia & Upplevelseproduktion; här jobbar man mycket med praktiskt arbete, gestaltar och iscensätter miljöer och situationer, det är eleverna själva som står för idéerna – man lär genom att göra. När familjen Liljeström beslöt att sälja sin lägenhet i Eriksberg i Uppsala, sedan den fyllt sin funktion, uppstod ett lysande tillfälle för dottern Katarina att agera. Praktikuppgiften att styla lägenheten, hennes egen idé med utgångspunkt i utbildningens koncept, hamnade rätt i tiden och fyllde dubbla funktioner; planen hade Katarina redan färdig i huvudet – åtminstone säger hon det. Det är inte första gången jag och min man kliver över tröskeln och möter Katarina, denna gång pekar hon dock ivrigt på golvet samtidigt som hon välkomnande sträcker ut andra armen. Några sekunders förvirring uppstår innan vi förstår att uppmärksamma dörrmattans Välkommen. Och sedan är det bara att hålla alla sinnen fortsatt öppna; det är nämligen en av kreatörens utgångspunkter – att alla sinnen ska aktiveras, en annan är ”vad kan man bevara”, en tredje är ”kontraster”. När jag ber henne berätta vad hon har gjort räknar hon upp, utflyttning, målning, golvläggning… – förmodligen de mest kraftkrävande momenten, de övriga talar hon inte så mycket om, vilket inte heller behövs… Egentligen är det tre lägenheter, men här finns bara ett kök. Golvet är nylagt och väggen bakom köksskåpen är nymålad – i mörkvitt (Katarina betonar), för att inte störa de vita skåpluckorna. Den motsatta väggens robusta tegelyta har infällda ramar med utbytbara bilder – nu frukt- och grönsaksmotiv för att matcha övriga dekorationsattribut. Jag får en livlig beskrivning av hur det sänkta takets glasskivor tagits ner och putsats, och hur lampor därovan bytts. Vidare har stolarna klätts om i ett nafs (enligt uppgift på Katarinas blog Vitlilja). I biblioteket, liksom i köket, märks tanken att bevara och integrera. Bokhyllorna dominerar och invid en fridfullt inbjudande läshörna finns såväl böcker som en musikanläggning på en armrörelses avstånd. Extra tilltalande för sinnena är den uppslagna blomboken. Mellan bokhyllorna finns en öppning, som på film, plötsligt befinner man sig i ett annat rum: aktivt och magiskt stämningsfullt i ett. I den smala salongens ena ände förväntar man sig att möta några yngre skvallrande väninnor. Här står espressomaskinen, de små kopparna, kakfatet i våningar med klassiska kondisbitar i olika form och färg. De ärtigt rosa- och vitrutiga servetterna bryter på ett nästan smärtsamt skönt sätt mot den gammalrosa sammetsfåtöljen, draperad med vit mjuk filt. Katarina har nämnt interaktion tidigare, men det är först här hon uppmanar till aktivt deltagande. Hon vill att besökaren ska drapera efter egen smak. Stylingen är inte enbart skådebröd – man får vara delaktig och utforma, man får också ta av kakorna, prata och dricka kaffe! Salens andra del ser däremot ut att vara reserverad för en romantisk middag för två. Väggens nischer ger en extra dimension till rummet som präglas av en guldig dukning i prakt, nätthet, ljus och djup värme – låter kombinationen svår – inte för Katarina. I sovrummet fortsätter romantiken att råda. Garderober bakom mörktonad spegelvägg lyser på ett förunderligt sätt upp rummet, som från att ha varit grönt nu har målats i vitt. Den befintliga guldmålade listen en bit ner från taket delar rummet: den ger så väl rymd som en känsla av omslutande inramning. Mindre bättringar räckte för att ytterligare framhäva dess lyster. Sänglinnet i svart/vitt toppas av ett kuddberg som tronar inbjudande. Nattduksborden för tanken vidare till Queen and King: den vänstra sidans samlade ’brinnande ljusstakar’ i skiftande form och fason ger en upplevelse av utsökt helhet – hur kan så olika föremål harmoniera så väl? Svaret är ljus och guld! Den högra sidan bjuder på en stilren lampa i svart/vitt samt ett imponerande bokverk i svart och guld: Shakespeare. Badrummet, bubbel med krandetaljer i guld, har fått praktiska och estetiska detaljer ombesörjda på ett väl genomtänkt sätt. Efter badet tar man sig med fördel en trappa upp; vägen dit är lite av en ’sta(i)rway to heaven-upplevelse’, särskilt nu när det har börjat mörkna och ljuspunkter och ljusformationer speglar sig i takglasen som välver sig mot himlen. Förutom ljuspunkter och levande ljus bidrar avsaknaden av räcke på trappans vänstra sida till nyss nämnda upplevelse. Här uppe finns lägenhetens mest annorlunda rum: ”växthuset”. Mellan takstolar och bjälkar, omsorgsfullt bevarade i alla sina skrymslens särdrag, och vitmålade av Katarina, finns de stora takfönstren. Vidare har den råa betongen bevarats och dess kantiga ytor tillvaratagits, ljusspelet från lyktor, ljusslingor och levande ljus i vinklar och prång ger en fantastisk effekt. En väggspegel ger tillsammans med glasväggen i vinkel ut mot rummet goda förutsättningar för Katarinas ’sinnestaktila’ inredning. Man upplever sig vara på en strand, vare sig det är mörk natt eller solig dag. I det lilla vinkelutrymmet är en ansenlig mängd stora stenar formerade på höjden kring stammen på en stor växt, och som överallt i lägenhetens inredning spelar ljuskällor och ljussättning en stor roll, lecakulor och en smäcker trätrall ger en bryggkänsla som fortsätter till de två låga, nätta och formsköna strandstolarna i flätad rotting. Kontrasten i yta och material finns i de vita mjuka skinnfällar som placerats på stolarna. Idén om materialkontraster, som präglar etaget, fortsätter i den grova mörkbruna lövkorgen kontra de vita mjuka handdukar som väntar på dess kant. De dominerande färgerna är vitt och brunt. Mamma Iris association är ”öken”, jag tänker ”oas”, men när jag kommer till nästa vinkelutsikt ligger ”lyxhotellets inbyggda terrass” framför mig. De stadiga liggstolarna i finaste hotellklass är vända mot panoramarutan och en magnifik utsikt öppnar sig vid fotändan: välvuxna tallar, hus och trafik – en miljö som längst där nere aldrig är stilla. Placerad på bekvämt avstånd står en upplyst jordglob. Bakom ryggen finns en nymålad eldstad. Korgmöblemanget med mjuka vita dynor och dito matta inbjuder ett större sällskap att ta plats vid ett tungt grovhugget brunt bord mitt i ljusmötet från stora fönster i två riktningar. Kontrasterna ställs på sin spets där en mycket gammal förvaringsmöbel med vackra detaljer står sida vid sida med en brun byrå, gissningsvis från sextiotalet. Avslutningsvis nås besökaren här uppe av upplysning i form av ett översvämmande ljusbord, som en gång varit något annat… Åter på nedre plan upptäcker jag (ännu) ett valv och inser att jag nu kommit till den tredje lägenheten. Sovrummet känns som en saga, svalt blommigt och ’somrigt’. Den finstämt blommigt uppbäddade sängen är krönt av en magisk väggklocka i ett mellanting mellan nyckelhålets form och moraklockans. Föremålet bryter samtidigt som det förhöjer och kompletterar. Med viss tvekan bevarades och renoverades den blommiga relieftapeten; vilken tur, tänker jag, vad skulle rummet ha varit utan denna matt glänsande duvblå tapet med sina stora krämfärgade blommor – skulle fönsterbläckets kraftfulla barock- och rokokoinspirerade ljusstakar alls ha synts? För att det inte ska bli för sött har en rad med, milt sagt, färgavstickande limefrukter lagts på ett stort och strikt bladformat fat på bordet bredvid sängen. Skulle vinkaraffen som, istället för törstsläckande rosé, är fylld med blad och knoppar av rosa rosor ens ha dragit mina blickar till sig utan alla dessa konstrasters harmoni? (Att Katarina även är intresserad av stenar är inget som undgår besökaren, särskilt återfinns dessa i våtutrymmena.)

”Sinnen”, ”det taktila” och ”att ta till vara” präglar Katarinas styling. Lite kan jag sakna dofterna – kanske skulle apelsin, nejlika och kanel passa på övre plan… Marit

8/4 –09 Bollarroller

Att vara boll innebär att kastas fram och tillbaka mellan trygghet och otrygghet, ett äventyr som man varken vet var eller hur det slutar. Att vara boll innebär stora risker – kanske skulle man kunna tala om att utsättas för ett osäkert handhavande… Förmågan att ha många bollar i luften ses i många fall/av många som en merit; att få upp dem i luften är väl inget problem – problemet är istället att fånga dem så att de inte faller ner och går till spillo, ha förmågan att skicka dem vidare i rätt riktning eller till någon som kan förvalta eller hantera just den bollen. Vidare kan det inte vara särskilt positivt att hela tiden vara den som själv behåller bollarna för bollande – särskilt inte om de helst ska befinna sig i luften, då detta måste innebära att de vilar i handen kortast möjliga tid, och bara för att åter bli uppkastade. Hur ska man hinna tänka, dra slutsatser, se, förstå och planera? Att bolla till någon, tillsammans med någon, och alltså få tillbaka bollen med jämna mellanrum med avtryck av mottagaren på dina egna tidigare gjorda, torde vara berikande – ständigt nya, färska avtryck av nya grepp som tagits och kommer åter för ny bearbetning. Men behåll bollen tillräckligt länge för att få en känsla för dess egenskaper och för hur den bäst ska hanteras. Utmana inte heller din medspelare i snabbhet eller med elaka fintar – det handlar inte om utslagning utan om att nå skicklighet och samspel. När det handlar om att bolla mot något, tänker jag mig en kastare i fokus – att kasta ifrån sig för att få distans, tankeutrymme eller för att vinna tid; bollen kommer genast tillbaka, inget nytt har tillförts, möjligen försvinner något på vägen och bollen riskerar dessutom att gå förlorad när inte återkastet är omsorgsfullt utfört. Är det en typ av självbekräftelse? Kanske är det en bra träning i förmågan att kunna släppa ifrån sig den egna bollen. Att vara bollplank borde följaktligen innebära att utgöra en tillräcklig träffyta för att bollar från olika typer av kastare inte ska gå förlorade ut i periferin. Ett bollplank kan inte greppa, tillföra eller fördröja – det står passivt men stadigt och stilla. Att sätta bollen i rullning – fritt för vem som helst att stoppa, fånga upp och rulla vidare, tillfälligheterna får styra den fortsatta vägen. Man förväntar sig inte att få bollen tillbaka. Att bollen rullar iväg kan bero på lättja, misstag, ovarsamhet eller okunskap. Men att sätta den i rullning har ett drag av medvetenhet och är förmodligen modigt. Själv har jag två olika bollningspartner på gång, det är nytt och spännande! Marit

23/3 –09 Boktipset

För den som såg på ”Barn-TV” på åttiotalet är programtiteln ”Boktipset” inte obekant, inte heller den lågmälde mannen med de runda glasögonen i den fantasieggande soffan: Stefan Mählqvist. Mannen i soffan har inspirerat mig och min omgivning i flera decennier, med vissa avbrott: förutom programledarrollen har han haft betydelse i egenskap av barnboksförfattare och som universitetslärare i litteraturvetenskap. Nu till det tänkta ämnet: boktips och inspiration, varifrån kommer de förstnämnda och vilka vägar har de vandrat? Recensioner, annonser och reklam i all ära men oftast kommer de intressantaste stoffet till mig på andra vägar. Via slump, förgreningar och korsvägar i en sökning på nätet, ursprungstanke okänd, föll min blick på boktiteln Skriv bättre texter. Kanske var det de separata orden ”skriv” och ”texter”, välkända och ständigt aktuella i mitt dagliga liv, som fångade min uppmärksamhet. Kanske var det ordet ”bättre”, för vem vill inte bli bättre, det betyder ju att man redan är bra – ett erkännande i sig, som i ordet ”bättre” utgör en uppmuntran, uppmaning eller utmaning, om man nu inte tar emot det i en negativ situation och blir arg eller nedslagen förstås. Hur som helst bevarade jag tills vidare tipset i form av nedtecknade bokstäver, som hjälp för minnet. Vid ett middagssamtal över en bit lax fick jag av en doktorand i pedagogik höra talas om den norske författaren Erlend Loe, för mig helt okänd. Tipsaren i trettioårsåldern antydde att denne författare var en av hans favoriter, skrev både barn- och vuxenböcker och böcker som vände sig till så väl barn som vuxna. Det var just det sista som fick mig att ånyo fatta pennan och för minnet forma några tecken på en bit papper. Att vuxna människor (studenter) utan barn är så fascinerade av något de klassificerar som barnböcker, läser dem, minns och vidare tipsar andra, tämligen okända människor, gör att tipset inte utan vidare kan ignoreras. Efter förra veckans biblioteksbesök hade högen med olästa böcker ökat med fyra. På hyllan ovanför Skriv bättre texter fick jag nämligen syn på en som handlade om att skriva romaner och noveller – båda såg tråkiga ut, men gav mig tanken att om jag tar två så borde det finnas större möjlighet till inspiration. Jag sökte vidare på Loe och kunde konstatera att hans böcker fanns på olika ställen i biblioteket, och när jag väl funnit den jag bestämt mig för, på barnboksavdelningen, gick det inte an att ta bara den jag först tänkt ut, eftersom där fanns ett antal, alla med smågalna titlar och svåremotståndlig omslagslayout. Efter att ha kommit till innehållsförteckningen i ’textboken’ kunde jag konstatera att jag förmodligen kommer att läsa flera sidor i den – det är allt för tillfället. Den bok som jag däremot genast kastade mig över var Loes Kurt kokar skallen, en rå och rättfram bok, kritisk mot den norska yllepatriotismen, egentligen inte särskilt lättuggad eller rolig men ändå fylld av humor och självironi på ett självklart enkelt sätt, ingen som läser boken, ’oavsett ålder, kön eller etnicitet’, kan missa budskapet. Innehållet innanför omslaget överraskade, det samhällskritiska i blandning med det traditionella folksageupplägget; problemen som uppstår i berättelsens mitt och hur dessa upplöses: allt slutar gott ’prinsen och prinsessan får varandra’, samt att sagan naturligtvis har en moral (eller, som här, flera). Om det är en ’bra bok’ eller inte kan jag inte uttala mig om, men den är klart inspirerande, och det är berikande att ha läst den: så här kan man också skriva böcker även om många kanske är ovana vid formen och hur budskapet framförs. Boktipsen och inspirationen kan komma från de mest oväntade håll; en boks utseende och innehåll harmonierar, som bekant, inte alltid med varandra. Upplevelsen av utseende i förhållande till innehåll är naturligtvis subjektiv. Kanske har jag inspiration av ”bättre” nästa gång… Marit

1/3 –09 Barnböcker

Begreppet ’barnböcker’ är inte så okomplicerat som det vid en första anblick kan se ut. Är det böcker producerade för barn eller av barn? Om vi för enkelhets skull väljer ’för barn’ – vilka kan då räknas som barn, och får inte vuxna läsa de böckerna? Hur ska böcker vara beskaffade för att ’få’ kallas för barnböcker? Representerar barnböcker de böcker barnen vill ha? Frågorna kunde naturligtvis vara många fler men förmodligen är inte så många av dem nya. Litteraturforskare vid universitet runt om i världen har skrivit många intressanta avhandlingar och artiklar i ämnen som rör barn- och ungdomslitteratur, avsikten med dagens blogg är dock inte att konkurrera med dessa. Vad är det som skrivs, givs ut, säljs och läses i dag när det gäller böcker avsedda för barn? Inte heller de frågorna kommer att få några direkta svar, jag kan bara konstatera att vissa värderingar byts ut, får större eller mindre betydelse i takt med svängningarna i samhället i övrigt. Visst vill vuxna påverka barn i ålderskategorin 4-9 år i deras syn på välden, naturen, samhället och mänskliga relationer, ändå verkar få av de nya titlarna ha några tendenser att bli riktigt långlivade överlevare. I bokhandlarna trängs fint inbundna nyutgåvor av, exempelvis, Elsa Beskows, Tove Janssons och Astrid Lindgrens böcker med ’nykomlingsklassiker’ från 1980-talet som Alfons, Vilda Bebin, Maja och Lilla spöket Laban. Alla är de utgivna under Barnets århundrade, ett begrepp som myntades av Ellen Key, som år 1900 gav ut en bok med samma namn. Här och var i bokhandelns hyllor och skyltfönster skymtar dock en och annan riktig nykomling från vårt årtusende, i ett antal av dessa görs barn till små vuxna som tidigt ska inskolas i vuxenvärldens problematik. Jo, jag är medveten om att inskolningsfenomenet periodvis var vanligt förekommande även under senare delen av det förra seklet. Det intressanta är vilka böcker som överlever och varför. Vilka/vem är det som styr? Det är inte i första hand författarna, även om dessa står för utbudet; högst upp i hierarkin finner vi istället förlagen som väljer ut vad som ska publiceras, även om det finns modiga författare som trotsar förlagen, tror på sig själva och sin produkt, och har ekonomi att själva ge ut sina egna böcker. Förlagsmarknaden ser visserligen ut att ha förändrats, mängder av små ’nischade’ förlag har dykt upp men många av dem ingår i något större, eller kommer tyvärr att göra det, om de inte försvinner – undantag finns naturligtvis! Sedan har vi inköparna, ofta centraliserade, och vidare de personer som marknadsför och exponerar. Nästa led av inköpare är institutioner och privatpersoner. Och äntligen börjar vi närma oss målet – dem böckerna egentligen är skrivna för: läsarna – vuxna och barn, där de slutliga mottagarna får förmodas vara barnen. Oavsett de vuxnas nostalgiska inköp är det trots allt, och som tur är, i slutändan barnen som väljer eller avfärdar – och kanske är det just därför som böckerna från barnets århundrade ”is still going strong”… Innehållet i de sagor och myter som överlevt sedan urminnes tider kan vi avhandla en annan gång. Marit

10/2 2009 Sinnesupplevelser, del 1…

Olika typer av upplevelser tilltalar olika sinnen i olika hög grad, eller sker det bara på ett annat sätt, eller kanske i en i annorlunda ordning, eller…? Läsupplevelsen: när man läser, låt oss för enkelhets skull säga en dikt eller en roman, kan beskrivande ord väcka alla sinnen och det kan dessutom ske på flera plan, tänk bara på Prousts madeleinekaka. Minnen väcks, lukt- och smaksinnen vaknar, synbilder gör sig påminta, associerade ljud kommer farande som från ’ingenstans’, fingrarna kan känna form och struktur och känslor kan aktiveras – förutsättningen för allt detta är naturligtvis författarens förmåga att förmedla. Upplevelserna vid läsningen, som är en företeelse där ögonen rör sig linjärt, läggs till varandra – en efter en förmedlas de genom det skrivna ordet, den nedtecknade meningen och dess uppfattade innebörd. Konstupplevelsen: tittar man däremot på, exempelvis, en bild så kommer upplevelserna till betraktaren på ett annorlunda sätt. Visst går det att välja ett system för sitt betraktande men jag tror att den första blicken registrerar en helhet som vidare bestämmer det fortsatta mottagandet av bilden. Jag tänker mig vidare att det finns en skillnad mellan ett intuitivt mottagande av bilden, där detaljer, tecken och helheter registreras beroende på tillfälligheter och associationer, och en aktiv analys där man väljer att utgå från en viss position i en bild, aktivt söker, exempelvis, symbolik, tidsanda eller olika typer av kännetecken. Det ena av dessa sätt behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men det intuitiva måste komma först. Hur som helst: sinnena har i betraktandet av bilden en annan möjlighet att aktiveras samtidigt, ’många saker’ registreras i samma ögonblick och ger på så sätt en mer komplex upplevelse än när man tar emot densamma linjärt, som i läsandet. Å andra sidan kan en riktigt god beskrivning av en smaksensation vida överstiga den läckraste avbildningen… eller? Sinnesupplevelser, del 2 Resonemanget kräver ett steg bakåt, till den äkta upplevelsen som är förutsättningen för att sinnena ska aktiveras, minnas och överhuvudtaget ha något att associera till: den egenupplevda verkligheten. Smakupplevelsen, där en utgångspunkt är: smakar det gott eller inte, har mängder med sinnesupplever knutna till sig. Hur det känns att vara hungrig i jämförelse med att vara mätt kanske är det mest primära, vikten och rangordningen av de övriga är mer en smaksak. Av stor betydelse för den sammantagna smakupplevelsen är: situation, miljö, sällskap, pris, estetik, lukt, smak, färg, komposition, mängd, kombination… säkert finns det flera möjliga faktorer, men dessa räcker för mina syften för ögonblicket. För en tid sedan blev jag tillsammans med min man bjuden på en restaurang med gott anseende. Ingen av oss hade tidigare hade varit på restaurangen, menyn var förutbestämd men hemlig, däremot fick vi själva välja tidpunkten för vårt besök. Nyfiken som jag är kikade jag in på restaurangens hemsida för att få lite mer information om stället och tjuvtitta på menyerna. Läsningen visade sig inte vara helt okomplicerad – det svenska språket var helt enkelt inte författarens starkaste sida; det framgick dock av matterminologin att det bakom de presenterade menyerna (uppräkningarna av fina maträtter) dolde sig välkomponerade helheter.

Vi har klivit ur en nästan öde buss där nya hållplatsbenämningar blinkat fram på en display, en efter en, utan att bussen har stannat. Mörkret har fallit, trottoarerna är ishala. Snålvinden snor runt oss, tar tag i våra kroppar, biter, och äter sig långsamt innanför skinnet. När vi kommer fram är det stängt. Efter bara någon minut öppnas en av källardörrarna och vi släpps in, blir lämnade och kan hänga av oss. En smal, vindlande, välvd och stensatt gång, kantad med levande ljus, leder oss till källarvalven där vi blir visade ett bord för två – det blir fullt i kväll, som vanligt, säger vår hovmästare. Vi sätter oss tillrätta på varsin sida om det lilla bordet vars mitt är fylld av två parallella rader av glas i olika former och storlekar, vidare på var sida om dessa: tallrik samt en mängd olika bestick. Hovmästaren återkommer, fyller champagne i våra glas och berättar att vi strax ska bli serverade en aptitretare. Små skålar med soppa och en tallrik med varsitt litet bröd ställs framför oss; hon berättar att det är jordärtskockssoppa och morotsbröd, och att det vi vidare kommer att bli bjudna på är en smakmeny bestående av sex rätter: två förrätter, två varmrätter och två desserter, till detta kommer ett vinpaket bestående av utvalda viner att serveras, rätter och viner kommer att presenteras när de serveras. Soppa, bröd och champagne smakar ljuvligt, lent och aromatiskt. Nyanlända matgäster droppar in, tar plats och serveras. Alldeles lagom, när frågan vad nästa smakupplevelse kommer att vara är formulerad i tanken, men ännu knappt uttalad, kommer nästa dryck och rätt till vårt bord. Den citrongravade laxen smälter tillsammans med färsk smakrik sparris i munnen, bäddas där långsamt in i en perfekt smaksatt vinägrette, upptas vidare av smaklökarnas minne innan det är dags att tillsätta en skvätt ytterligare smakförhöjande vin. Förrätt nummer två bärs in, serverad på en rektangulär tallrik. Vi får veta att den lilla formen i ena ändan innehåller fikonsufflé och den andra halstrad anklever, till detta en liten ruta olivbröd och några salladsblad i varierande form och färg samt strimmor av två olika vinägretter. Vinet är vitt, starkt, tjockt och lite sött. Kombinationen är en smaksensation utan like – detta är nog det godaste jag någonsin har ätit; helt enkelt en balansakt på mycket hög nivå! Sedan kommer en fyrkantig tallrik med en kub helgeflundra in, vitheten och känslan när kniven och gaffeln delar biten gör att jag förstår att den är mycket väl tillagad. De marinerade väl valda grönsakerna, på och vid sidan om fisken, lyfter så väl det estetiska uttrycket som den smak gommen fylls av. En ätbar skål av urholkad mörkkrispigt friterad potatis står bredvid, fylld med den mjukaste tryffel- och potatispuré, smakerna plockas upp och möts i en dragon- och champagnesås och sprids vidare till sinnena genom det utsökta vita vinet. Medan vi avnjuter vår meny fylls källarvalven av människor med olika tungomål, rätter bärs in, dryck serveras, tallrikar och glas bärs ut, allt i en behaglig rörelseström. Ett rödvin skänks i våra glas och vi förstår att det i nästa rätt blir kommer att ingå någon sorts kött, tallrikens form är, som vid varje rätt, ny och anpassad till rätt och uppläggning. Marinerade grönsaker av lite grövre karaktär ger rustikt utseende och dito smak till den rosa lammytterfilén som tronar på en spegel av rosmarinsås; vårrullen som serveras till är getost- och timjanfylld. Jag associerar upplevelsen av denna rätt till ett värdshus på den franska landsbygden, där jag var för trettio år sedan, vars mat och miljö jag inte har kunna glömma. Vi njuter, längtar efter mer ost och blir inte besvikna. Till den lilla ostbrickan serveras det mest utsökta portvin. Sorlet omkring oss har vid det här laget tilltagit avsevärt, de olika sällskapens ljudvolym stegras och följer de låga takvalvens form, går i vågor fram och åter mellan pelarna. Det har blivit lite svårt att tala och höra, men vi behöver inte fundera över den saken särskilt många minuter – vår sista dessert tar plats framför oss, hovmästaren häller upp i nya glas… Och kvar på tungan vilar smaken av ljummen mörk chokladbakelse med fäskost, blandad med svalt gräddig chiliparfait med en touche från klicken av syltat fikon, och munnen fuktas för sista gången av madeiran… Efter tre timmar går vi ut i den tysta, mörka natten. Beskrivningen av det vi ätit kunde ha varit längre, innehållit fler beskrivande termer och med lätthet ha målats i fler upplevelsenyanser, men detta är ingen gourmétroman. Helt klart gjorde inte uppräkningen av rätter på restaurangens hemsida verklighetens rätter rättvisa – men vad gör väl det, den verkligt upplevda smakupplevelsen blev desto större! Med denna kulinariska upplevelse i bagaget kommer så väl litteratur som konst att berikas i framtiden, det är jag övertygad om. Marit

18/1 2009 Svårreflekterat lurendrejeri…

Söndagen den 11/1 tycks ha varit dagen då många utställningar avslutades. Vi på Formom valde käckt att se utställningen Trompe l’œil på Nationalmuseet den sista dagen denna visades. Någonstans i bakhuvudet fanns kanske tanken: ”nu när alla helg- och mellandagar varit möjliga besöksdagar och alla andra har sett den, kan vi säkert få gå och titta i lugn och ro…” Runt området kring Nationalmuseet myllrade myriader av mänskliga individer, varför vara alla ute och gick just där en så otrevligt blåsig dag? Vi stannade i bilen framför entrén en stund, betraktade förvånat horder av människor som kom från alla håll och vidare samlades i en lång kö framför museets port. Mitt armbandsur visade på kvart i två, och jag försökte dra mig till minnes om det på hemsidan hade nämnts något om en specialvisning just klockan två. Så var det nog? Fascinerade satt vi kvar och tittade på kön som växte trots att den i andra ändan rörde sig framåt – hur länge skulle det dröja innan människorna där inne var tillräckligt hoppressade för att börja sippra ut genom fönstren? Någon tutade och viftade ilsket iväg oss – vi avlägsnade oss från skådeplatsen. Så småningom kunde vi knöla in oss på en ledig parkeringsplats och till fots återvända för att, trodde vi, se de sista köande sväljas av de stora portarna, och därefter i lugn och ro få betrakta verken i någon av de salar där visning inte ägde rum…. Tji fick vi, kön ringlade lika lång! Ändå gav vi inte upp, vi var ju ändå där, och folk kom faktiskt ut levande. Innanför portarna fanns ingen kö: framför oss skådade vi en ogenomtränglig massa med tendenser till rörelseansatser åt olika håll: mot kassorna, trapporna eller utgången. Snart var vi mitt i smeten, väl där upptäckte vi att människorna som ingick i den var vid gott mod – så varför misströsta? När biljetten så var inköpt var det bara att försöka ta sig tillbaka i den motsatta riktningen: mot etappmål ett – trapporna, och därifrån till etappmål två – något av utställningsrummen där de uppenbarligen så eftertraktade verken i utställningen ”Lura ögat” enligt skyltade hänvisningar skulle befinna sig. I några av utställningsrummen rådde oframkomlighet, i andra en stor trängsel; trots detta lyckades vi nog få en skymt av de flesta verken. Få av dem kunde vi dock betrakta och begrunda i det utställda trompe l’œil syftet: för att se behöver man distans och helhet, vad vi fick göra var att titta till när tillfälle gavs genom andras förflyttning, kasta en blick på ett verks övre halva över en samling huvuden, kika på ett hörn via en vinkel förkastad av andra… Att på så sätt finna/skapa sina egna trompe l’œilmotiv är en kul tanke, resultatet skulle kanske få en dragning åt kubistsurrealism och tyckas smälta samman mittemellan ramar och givna ytor. Därtill alla besökarsiluetter, som inte befann sig i det direkta stråkastarljuset, hur skulle vi i denna vår nyskapande trompe l’œiltanke förhålla oss till dessa…? Det jag som besökare ville se och möta på denna utställning var dock det utställarna ville visa och förmedla – något jag nu kände mig lurad på. (Eller också är jag ännu mer lurad och hela utställningen var en illusion.) Lyckligtvis hade vi låtit oss luras att köpa utställningskatalogen till ett mycket reducerat pris, genom dess bilder kan vi förhoppningsvis fortsätta att fördjupa oss i olika tiders och konstuttrycks tekniker att lura det mänskliga ögat. Marit

8/1 2009 Då, Re, Mi…

Då, i sluttampen av 2008, handlade det för Formoms del mycket om research. Vad 2009 har i beredskap är ännu så länge höljt i dunkel, varför vi tillsvidare återgår till Re. Förstavelsen re betecknar återgång till ett tidigare tillstånd: åter-, om-, tillbaka-; research i sin tur innebär att undersöka, forska och samla in fakta. Det är spännande att söka, särskilt när utgångsmaterialet är litet och man inte har en aning om vad man kommer att finna i de fortsatta efterforskningarna - hur de möjliga bitarna till berättelsepusslet ser ut. När alla pusselbitarna ligger där på bordet gäller det att prova och pröva, jämföra och värdera, föra samman, strukturera, formulera och omformulera, och sedan gå några steg tillbaka för att titta på helhetsbilden, bygga vidare... Men nu har jag nog tagit för många steg framåt i processen och blir tvungen att vända åter för att komma tillbaka till resonemangets utgångspunkt: re. De senaste dagarna, årets första, har snarast präglats av recykling (återföra, återvinna). Gamla, rostiga, buckliga, trasiga och ofullständiga delar och ting kan med hjälp av research, recykling, kunskap och tålamod (kontakter, pengar m.m.) bli funktionella, vackra och som nya – om man nu inte väljer att använda det gamla materialet till något helt nytt förstås. Att renovera (förnya, återställa) fragmenten av motorcyklar från 1920-talet till blanka, släta och puttrande fordon – sådana som de var när de lämnade fabriken, eller i alla fall nästintill i samma skick – ställer höga krav på den som utför renoveringen (och på omgivningen). Ett alternativ, när materialet är bortom all räddning eller när man helt enkelt har tröttnat och vill göra något nytt av det material man redan har, kan vara att helt enkelt smälta ner det: samla ihop de gamla idrottsbucklorna och gjut tennsoldater av dem! Ett ännu roligare och mer långlivat projekt blir det om man forskar lite om tennsoldatens historia, läser berättelser, söker på olika dräkter och färger, själv målar, gör många, ställer upp och arrangerar, tillför miljö, samlar sina vänner, låter andra komma och titta o.s.v. – det från början lilla och oansenliga projektet kan helt enkelt bli hur stort och omfattande som helst, det är bara fantasi och materialtillgång som begränsar. Gammalt material blir till något nytt i en ny tid, eller ingår i nya sammanhang, får en annan mening trots att den yttre formen bevarats. Tradition är viktig i många sammanhang, inte minst för att vi ska känna igen oss. Samtidigt - i en annan del av tillvaron - handlar det om att se möjligheterna att använda och återanvända på nytt sätt, våga upptäcka andra ordningar än kronologi, bokstavsordning och genreindelning: ta bort åldersbeteckningen och baksidestexten på ’barnboken’, placera den bland dramatexterna ena dagen och bland instruktionsböckerna den andra. Att i en ’traditionell’ eller tematisk konstutställning placera in ett par udda verk med avvikande anknytning för att väcka sinnen eller skapa lite oordning, är även det en lockande tanke. En som är lite av expert på att placera in, och kombinera, element som är lika främmande som välkända i olika offentliga miljöer är graffitikonstnären Banksy. Bakom hans verk finns stora portioner av kunskap och research på många områden, inte minst konsthistoriska, och en stor grabbnäve med mod. Ett stenfragment föreställande ett klassiskt grottmålningsmotiv: en mänsklig varelse och dennes byte, en tjur, samt en kundvagn, allt tecknat med tuschpenna och i samma stil, placerades av konstnären på British Museum bland de antika objekten, detta Banksyverk med tillhörande texttavla fick sitta i åtta dagar innan det upptäcktes och är bara en av hans många bedrifter. Mer accepterad är troligen bilden där han som motiv har lånat Monets näckrosdamm vilken han vidare har förorenat med ett modernt samhälles förändrings- och konsumtionssymboler i form av en vägkon och ett par halvt sjunkna kundvagnar. Den nya tiden behöver ha en fot kvar i den gamla tiden så den inte blir obegriplig för sig själv, men när man sätter ner fötterna så gäller det att inte trampa på andra, i alla fall inte mer än man själv tål att bli trampad på! Vilket är störst: att tänka nytt, fritt eller rätt? Förmodligen ska man avstå från att välja men inte från att tänka. Nu väntar nytt år och nya utmaningar! Ute nafsar kylan i fingrar och tår, biter sig fast i näsan, jagar oss så att vi håller värmen; visst är det uppfriskande, men det bästa med att gå ut i kylan är att få komma in i värmen igen! Mi då, vart tog det vägen? –Vet inte, det stod där mest för formens skull… Marit

1/12 2008 Våda och vånda

Om vådan av att besöka ett bibliotek och den vånda man utsätts för Under den senaste månaden har jag gått in genom stadsbibliotekets portar flera gånger, den första gången tittade kvinnan bakom disken på mitt lånekort och skakade på huvudet: det var på tok för gammalt, det var verkligen på tiden att jag fick ett nytt. De senaste årens litteratur har nämligen oftast haft förnamnet ”kurs-”, och bott på ett bibliotek med en annan adress – om de inte funnits bland kategorin ’olästa mästerverk i väntan på avnjutande’ i våra egna bokhyllor hemma förstås. Det kändes nästan lite högtidligt när jag skred in genom biblioteksportarna och tittade mig omkring: hylla efter hylla av, av mig, olästa böcker. Målet, ’skönlitterära verk’ måste på något vis avgränsas – men hur? Jag bestämde mig för att ’spontan sökning’ i hyllan ’mitt i’ var en bra strategi. När jag som bäst stod där och letade efter något, kanske en lockande titel eller dito författarnamn, dök plötsligt två kvinnor upp från ingenstans – en med block och penna, och en med kamera. Kvinnorna presenterade sig, de kom från lokaltidningen, undrade om de fick ställa några frågor. Hur ofta besökte jag stadsbiblioteket? Vad brukade jag läsa? Vilken bok sökte jag denna gång? Svaret på den sista frågan: jag vet inte, något intressant verk att skriva en recension om. Följdfrågan: vad jobbar du med, får svaret: jag frilansar, har ett företag tillsammans med min man, vi jobbar med text och bild. Frågorna övergår till samtal och vi finner att vi har en hel del gemensamt, bland annat studier i litteraturvetenskap och konstvetenskap. Fotografen frågar om hon får ta några bilder där jag går omkring bland hyllorna, letande och bläddrande, jag nickar och tänker att: lite publicitet kan inte skada. Resultatet blir att jag alldeles kommer av mig, glömmer intentionen att söka i hyllan ’mitt i’, och plötsligt finner mig själv stående vid hyllan där författarnamnen börjar på ”T”. I avbildningens tecken fastnar jag för en tunn bok där ett gyllene ansikte med gåtfullt betraktande halvslutna ögon fyller hela omslaget, verket heter Indisk Nocturne, är skrivet av Antonio Tabucchi och har en lockande baksidestext. Kvinnorna från tidningen tycks ha uppslukats av de litterära verken, kanske drogs de in på något ledigt utrymme i ett kapitel och ingår nu i en av romanerna omkring mig. Biblioteksbesöket resulterade i denna enda bok, för övrigt ett utmärkt val som finns recenserat under rubriken Recensioner. Av tidningsreportrar eller intervjuresultat syntes vidare inte ett spår, även om jag senare har sett deras namn i tidningen, vilket inte säger något om var de egentligen befinner sig… Mitt nästa besök på biblioteket var något mer fokuserat, förutom att jag hade svårt att begränsa mig och kom hem med alldeles för många titlar. Om spåren av en reporter står att finna någonstans mellan raderna återstår att se. Marit

16/11 2008 Om skillnaden

För en tid sedan blev jag genom en god vän uppmärksammad på skillnaden mellan att plocka isär och att plocka sönder. Min sinnebild för företeelsen är fingrar som pillar loss delar från en av många delar sammansatt produkt; de bortplockade enheterna kan vidare vara mer eller mindre hela när de avlägsnats från helheten, och fingrarna som åstadkommer detta kan ibland ha en förlängning i form av verktyg. Upplevelsen av högen med bortplockat gods som läggs vid sidan av och växer allt eftersom, de synliga formerna av det bortplockade och känslan i fingrarna samt rörelsen vid olika typer av avmontering, är alla närvarande i min sinnesbild. Att det fanns en begreppsskillnad hade jag däremot inte reflekterat över. Smått upprörd påpekar vännen i fråga något i stil med: jamen, skillnaden hörs ju! Han upplyser vidare: sönder, det betyder trasigt; att medvetet plocka sönder något betyder att man inte har någon tanke på att sätta ihop det igen. Att plocka isär däremot, innebär att det sedan går att sätta ihop igen. Det handlar alltså om den betydande skillnaden mellan den destruktiva och den konstruktiva handlingen. För honom som mekaniker var skillnaden självklar. Jag, som bollar med ord och formulerar texter, blev en insikt rikare. I texternas värld snubblade jag i dagarna över en annan begreppsskillnad som tycks mer komplicerad och mindre självklar, nämligen: skillnaden mellan författare och skribent. I Roland Barthes Kritiska essäer (1967) hittar jag ”Författare och skribenter” (s.161-169), av de tankegångar som framförs i texten har jag koncentrerat mig på att försöka förstå de som rör skillnaden. ”Vid sidan om författarna uppstår och utvecklas en ny grupp som förfogar över det ’allmänneliga’ talet… skribenter” Skribenter och författare har ett gemensamt material: språket. Språket är en struktur, och författaren låter, genom sitt författande, sin egen och världens struktur absorberas av språkets struktur. Författarens ord är bearbetat material, ”ett slags ’överspråk’” som aldrig kan förklara verkligheten, det kan möjligen bli en ”tvetydig biprodukt”. Man kan inte kräva av författaren att han engagerar sig i sin produktion, eftersom han då försöker spela med två strukturer samtidigt. Däremot är han ansvarig: att verka för och inom litteratur. Litteratur är ett konkret uttryck för avsikter och beslut som förverkligar författaren – ”författare är den som vill vara det” och samhället ”konsumerar författarens produktion”, i samband med författaren och hans verk uttalas ord som: kallelse, diktargåva och konst – det hela får en sakral karaktär så länge ett likhetstecken finns mellan författaren och hans språk – att sluta författa är att begå självmord. Så till skribenten: skribenten utövar en verksamhet, han använder språket som medel, med syftet att, exempelvis, förklara eller undervisa – ett kommunikationsmedel. ”Skribenten påverkar inte nämnvärt språkbehandlingens teknik”; skribenter har ett gemensamt språk med ’dialektala varianter’ (t.ex. åsiktsskillnader) men stilarna skiljer sig inte särskilt mycket åt, han tänker sig inte att något annat än det han menat ska läsas in i det han säger, ingen alternativ tolkning ska göras. Skribenten förväntar sig att nå raka vägen fram till mottagaren, att upphäva eventuella tidigare/andra tvetydigheter; han förklarar eller ger information. Författaren däremot avser att ge upphov till tvetydigheter, det han har sagt ska dechiffreras. Ofta mottages skribentens budskap med större skepsis än författarens och skribentens status är oklarare än författarens, vars ord kommer till konsumenten genom ”institutionen” litteraturen. ”Skribentens ord däremot måste produceras och konsumeras i skuggan av sådana institutioner som egentligen har helt andra funktioner än att befolka språket, nämligen: Universitetet och vid sidan av det, Forskningen, Politiken osv.” Skribentens språk är kommunikationsmedel och har mist karaktären av marknadsvara, det är avsikten eller tanken som saluförs oberoende av den konstnärliga bearbetningen. Skribenten erbjuds att säga sin mening och kan på så sätt sägas vara mer personlig, åtminstone vad motiven beträffar. Det litterära budskapets, författarens, sociala funktion är att förvandla tanken till marknadsvara. Det ligger en hel del i de skillnader som Roland Barthes lyfter fram, många luddigheter får skarpare konturer. Ändå känns figurerna lite väl statiska, inte riktigt verklighetsnära och levande i vår nutid – formen känns trots allt trång och utan flexibilitet - vissa påståenden verkar rent av missvisande… Förklaringen kommer, Barthes har själv drabbats av ’genmanipuleringens’ tid: han undrar över författare som plötsligt beter sig som skribenter och vise versa, och vidare: om ”vår tid alstrar en bastardtyp av skrivande person: författaren-skribenten”. Plötsligt minns jag verket titel Kritiska essäer. Skillnaden mellan begreppen författare och skribent tycks i slutänden bero på valet av form och intention/vilja; eller med Barthes ord: ”Vi vill skriva något samtidigt som vi skriver kort och gott.” Trots allt är Barthes definitioner befriande klargörande, sätter ord på min intuitiva förståelse/känsla för begreppens innebörd. Marit

26/10 2008 Veckotidningar, annonser och reklam

Häromdagen fick jag en färgglad reklamförsändelse från Hemmets Journal, ”Sveriges mest köpta veckotidning”. Att veckotidningarna är många och att innehållet skiftar beroende på målgrupp ’vet vi alla’, samt att de innehåller annonser och reklam av skiftande slag. Jag påmindes om några gamla veckotidningar från tjugotalet som jag har liggande… Alla hade de ’efternamnet’ Journalen, därav associationen med Hemmets dito: Lilla Journalen, ”Nyheter i ord och bild för Sveriges ungdom” från 1922, Vecko-Journalen 1922 och –23, Sport-Journalen, med ”söndagens idrott i ord och bild” från 1923. Tidningen Idun heter inte journal i efternamn men slogs senare, enligt uppgift från Wikipedia, ihop med Vecko-Journalen. Om jag håller mig till tidningen med allmän inriktning, Vecko-Journalen, så visar den sig innehålla i princip det samma som finns i dagens allmänna media: reportage från vardagsliv och arbetsplatser samt kändis- och resereportage, mode, motor, läsarnas bilder, recept, bantningskurer, forskning, familjenyheter med porträtt av mer eller mindre kända personer, sport, nöje, noveller, korsord, knep och knåp, jämlikhet, världshändelser o.s.v.. Även form och layout överensstämmer i stort sett med dagens: mängder av bilder samt annonser och reklam skrivna i ett otal olika teckensnitt, och av varierande storlek och form. För dagen ställer jag in siktet på några av annonserna, och här får även Vecko-Journalens lillasyster Idun i någon mån vara med, kategorirubrikerna har jag själv satt. Bostad: ”En av Dalarös mest naturskönt belägna villaegendomar…säljes på förmånliga villkor till solid köpare”, 8 r.o.k., ekonomibyggnad m 2 r.o.k. med garage för två bilar, terrasserad tomt med utkikstorn. Hälsa och utveckling: Personlig Magnetism, lärobok i ”Självbehärskning och Karraktärsdaning” samt ”Tanke- och viljekraft i affärs- och vardagslivet, hemligheten att lyckas i allt”. Vidare: D:r A.Karsten ”Medicinskt Elektricitets- Ljus- och Röntgeninstitut”, målgrupp: reumatiker. Hälsopreparat: ”En Junokapsel om dagen återupprättar nervsystemet, skänker kraft, energi och levnadsmod. Angenämaste sätt att undanröja trötthet, missmod och sömnlöshet.” Skönhet (ett exempel): Oatine snow ”Läkarna rekommendera det, så som det bästa för huden, ty den blir ren, klar och mjuk…”, ”uppsugas ögonblickligen av huden…”. Belöning(?): Företaget Hämoes delar ut premier, 5.000kr ska fördelas på arton kunder som köper, använder och bekräftar hårmedlets förträfflighet. Hårmedlet utlovar att: hårväxt framkallas på skalliga, skänker den naturliga färgen åter, mjällbildning och håravfall upphör, håret blir tätt och glänsande och det är absolut oskadligt. Hårmedlet har fått rekommendationer från kunder över hela jordklotet, premietävlan är arrangerad i rent vetenskapligt syfte och utdelningen av beloppet kontrolleras av Notarius Publicus. Lediga platser: En av ’rekryteringssajtera’ är tidningen Husmodern, annonsen utgörs delvis av en bild- och textmetafor: ett fotograferat montage i ram innehåller en stor hästskomagnet till vilken en stor brevhög dras, på var sida om magneten sitter ett anslag: ”Som en magnet” resp. ”Verkar en annons i Husmodern”, vidare, stående på montagets botten, i avsmalnande perspektiv och bredvid brevskörden finns anslaget som redogör för annonskraften: ”Över 400 svar på en enda platsannons”. Framställningen för även tanken till en biljett- eller mottagningslucka av äldre typ, och de sammantagna detaljerna förstärker den konkreta effekten av verkligt möte mellan ansökningsbrev och mottagare/förmedlare – hos oss blir din ansökan mottagen och behandlad med största omsorg, ingen ansökan faller vid sidan av. Utbildning: Tycks mest vända sig till kvinnor, annonserna är främst införda i Idun: Doktor Arvedson erbjuder en kurs i sjukgymnastik, massage och pedagogisk gymnastik; kursen ger enligt Kunglig Majestäts medgivande samma kompetens och rättigheter som en kurs vid ”Gymn. Central-Institutet”. Gymnastikutbildningar är för övrigt populära på tjugotalet. Hushålls- och hemslöjdsskolor annonserar specialämnen som främmande språk och vegetarisk matlagning samt ”Valfrihet i undervisningen!” och ”Tidsenliga metoder::” (huruvida de dubbla kolontecknen motsvarar en ’smiley’ förtäljer inte historien). Förskoleutbildning med pedagogik enligt Fröbel finns på seminariet i Örebro. Vidare annonserar ett antal konst- och dansskolor. Resurs- och energispartips: ”Tidens lösen är: Spara!… Nabo, Det självverkande tvättämnet med Bensin, Spar tvätten, Spar bränsle, Spar tiden, Spar er själv. Er lösen bör därför bli Nabo” Pensionsförsäkring: ”Varje familjeförsörjare bör bereda sina efterlevande pension från Allmänna Änke- och Pupillkassan i Sverige”, ”All vinst tillfaller de försäkrade” Intimprodukter: ”25 % billigare än från annat håll på alla slags sjukvårds- och sanitetsartiklar”, ”Gratis! Ny illustrerad ’katalog’”. Vidare: Sjukvårdsartiklar ”Livmodersprutor… med extra lång moderspets”, ”Sköljpulver”, ”Sjukvårdsgummivaror… Erkänt prima varor”, Illustrerad katalog gratis. Diskret exp.”. Och så till sist: ”Till Åreveckan!” Allt från sportkostymer till sportmössor. Det är bara ett litet urval som har presenterats, känns det främmande? Jämförelser, kommentarer och reflektioner får ni stå för själva! Världen och människan är sig lik, konstaterar Marit P. S. Förmodligen återkommer jag om delar av innehållet D. S.

11/10 2008 Vad vore världen utan konstnärerna och deras verk?

Frågan är omöjlig eftersom ett samhälle utan något som helst konstuttryck är otänkbart! Vad som vidare ska/kan betraktas som konst är vi samhällsmedborgare nog inte helt överens om, främst gäller detta förhållandet mellan den ’nya konsten’ och den ’äldre generationen’, men även på vetenskaplig nivå vill man in på nya spår och finna nya vägar och vinklar omkring förståelsen av begreppet konst. Arthur C. Danto vill i After the End of Art förmedla tanken att Konsten med stort K upphörde i och med postmodernismen, ett resonemang som jag inte ska förirra mig in i. Det var nämligen inte konstbegreppets vara eller inte vara denna text skulle handla om utan det som utlovades i min förra blogg: konstnären Max Ernst och den utställning vi besökte för ett par veckor sedan. Således återvänder vi till verkligheten, eller kanske snarare till fantasin, drömmen och verkligheten. En fantastisk utställning, som fått namnet ”Dröm och revolution”, mötte oss på Moderna Museet. Personligen hade jag hellre kallat den ”Tid och rum”; utställningen var nämligen hängd i period- och geografiteman: Max Ernst i Tyskland, Frankrike, Amerika och åter i Europa, samt de årtal som han verkat i respektive region. Vissa utställningsbesökare börjar med utställningstexterna: historik och annan belysande fakta som kan ge betraktaren några extra nycklar till verken; andra tar sig hellre in på eget initiativ, bortser från det omgivande ramverket och insuper helt enkelt upplevelsen, för att eventuellt i efterhand pröva nycklarna mot de egna nyintagna sinneserfarenheterna. Själv hör jag oftast till den senare kategorin. Det som är så fantastiskt med Max Ernst är att han inte går att stoppa in i ett fack, han sprider sina tentakler lite var stans, inte minst framåt i tiden i våra egna dagar, samtidigt som hans rötter ibland söker sig lågt tillbaka, och ibland slingrar sig ytligt efter marken. Konstnären är inspirerad av och inspirerar sin samtid, vilken sträcker sig mellan tiden före första världskriget till sjuttiotalet, men han gör alltid något eget nyskapande av intrycken – han tar, ger och blandar vilt. Bland hans inspirationskällor (rötterna i olika marknivåer) finns, bland annat, 1800-talsromantiken och gotiken, i så väl konst som litteratur, symbolismen, expressionismen, futurismen, kubismen, Rousseaus urskogsbilder och vetenskapliga verk av olika sorter. Själv verkar han aktivt som surrealist och dadaist samt uttrycker sig i alla tänkbara kombinationer dessa emellan med hjälp av sina egna tekniker. Text och bild utgör för konstnären ett par som samspelar i de mest fantasifulla konstellationer i hans collageromaner, Dada-skrifter och i många av hans bilder. Teknikerna skiftar och ett flertal återfinns ofta inom samma konstverk: i collaget samsas och samspelar ofta foton, måleri och skrivna tecken av olika typer; frottage, där en underliggande struktur, till exempel träådring, gnuggas fram med hjälp av en penna; i grattaget placeras ett texturrikt material under duken, som täckts med flera olika lager av olika färger, och strukturen skrapas fram så att olika färger framträder beroende på mönsterdjupet, även delar av den underliggande strukturen blir tydlig. Det som framträder vid dessa olika tekniker utvecklar konstnären vidare, bland annat genom associationer och fantasi, och med hjälp av ytterligare linjer och former, till ett konstverk som ofta får en titel som inte är helt lätt att koppla till bilden. Décalcomaine är en avtrycksteknik där, till exempel, en glasskiva pressas mot den kladdiga färgen, varvid ett mönster av kratrar och rännilar uppstår och bildar mönster, även här får verket sin slutliga gestalt med hjälp av tolkning och ytterligare linjer och detaljer. I oscillationstekniken använde Max Ernst en plåtburk med färg i och hål i botten, burken hängdes sedan upp på ett snöre och sattes i rörelse över ett stort papper, mönstret som då bildades utvecklades, som allt annat, vidare. Trots att jag inte kan visa en enda bild på denna konstmångfald är det lätt att inse att konstnären har färgat både världen och tiden, och satt färg på många rum – för produktiv var han! Det är svårt att säga vilken av hans perioder jag tycker bäst om, hela hans produktion känns så sammansatt trots sina alla delar, han brukar och återbrukar, förnyas och återknyter oavbrutet. Det är inte bara tekniker han återanvänder utan även material: i sina skulpturer har han gjutit in föremål som äggkartonger, bildelar och mycket annat, han har också gjutit av krukor, flaskor och tallrikar som lösa element, delarna är sedan sammanfogade till olika fantasifulla människoliknade skulpturskapelser. Som betraktare upplever jag Max Ernst och hans konst som ständig nysökande, nyskapande och lekfull, fylld av fantasi, dröm och verklighet, och det är ingen tvekan om att konsten smittat av sig både här och var i vår tid. Marit P. S. Som konst- och litteraturvetare, med en uppsats skriven om utställningskataloger, köpte jag naturligtvis utställningskatalogen som innehöll ett flertal berikande texter och en riklig mängd fantasiska bilder på de konstverk jag nu har sett i verkligheten. Ämnet utställningskataloger och dess innehåll ska jag dock avhålla mig från att gå in på just i dag… D. S.

29/9 2008 Morgonens bild och ingången i spegeln

Jag vaknar, drömmarna skingras långsamt, fragment dröjer sig kvar och jag vet inte om jag vill släppa dem ifrån mig. Kanske är det inte jag som styr över vad som dröjer sig kvar och vad som upplöses, skingras och långsamt försvinner ur mitt medvetande… Så småningom öppnar jag ögonen, min blick faller på spegeln, den som sitter på väggen i passagen utanför sovrummet. Jag vet att jag kroppsligen ligger i sovrummet, samtidigt som jag, genom detaljer, färger och förhållandet mellan former jag ser i spegelbilden, kan bestämma spelgelrummet som samma sovrum. Riktigt hur jag ska kunna bevisa att rummet jag vet att min kropp befinner sig i, och rummet mina ögon ser i spegelbilden, är det samma, vet jag inte, förmodligen har det något med erfarenheter, sinnen och kunskap att göra – helt enkelt en massa signaler som har kallats till möte i hjärnan. Jag har inget problem med att intuitivt förstå att det är samma rum. Problemet är snarare tiden: kroppen i sängen är här och nu, i förhållande till blicken och medvetandenärvaron ’i rummet i spegeln’ – det senare känns abstrakt och utanför tiden, trots att båda upplevelserna och rummen befinner sig i samma tid och rum. Det jag känner igen i spegelrummet är samtidigt fjärran och främmande, som en dröm eller saga där detaljerna är välbekanta och förankrade, men upplevelsen av intrycket är något nytt. Vinklarna fångar in ett ljus och en ingång, ett obestämt djup ligger i ytans fördjupning eller vinklarnas förlängning in i en annan dimension. Djupet känns obestämt. Jag förflyttar mig in i spegelrummet, känner mig för, söker anknytningar, letar efter Alice, men hon verkar inte bo här längre – åtminstone finner inte jag henne, i alla fall inte just nu… Jag famlar vidare, försöker fokusera, söker efter en tidsepok för min upplevelse: första hälften av nittonhundratalet, arkitektur och konst, funktionalism och modernism och andra närstående ismer, kanske Le Corbusier, Rietveld, Mondrian och El Lissitzky. Ser allt tillräckligt skarpt och det är dags att kliva ut ur spegeln, upp ur sängen och fånga en ny dag i flykten, eller helst innan den har börjat fly. Mer än halva lördagen gick åt… Jag har varit medveten om faktum sedan länge men dragit mig för arbetet, skjutit på uppgiften, hållit det oundvikliga göromålet på avstånd, ja, in i det sista har jag förhalat det som måste göras – nu har jag dock slutligen tagit tag i problemet: uppdateringen av Formoms hemsida. Bästföredatumet (29:de eller möjligen den 30:de) ska skjutas fram till annat datum, i nutidens framtid: aktuellt ska stå under”Aktuellt”, och inaktuellt, det som har passerat, under ”Utfört”. Söndagen fortsatte i drömmarnas tecken… Moderna Museets Max Ernst-utställning: kraftfull, och med surrealistiska drömmotiv – i flera bemärkelser – mötte mig i mångfald… Mer om det en annan gång eftersom jag nu vaknat i måndagen den 29, vilket för närvarande har ungefär samma innebörd som den elfte timmen. Marit För kommentarer och inlägg använd: "Kontakta oss".

16/9 2008 Vävkultur, kulturväv eller bara en kul tur...

Dagens bloggväv kommer att innehålla så väl vävinslag som kulturella inslag… En röd tråd som löper tvärs igenom texten är för dagen den textila… En form av formuleringskonst är formgivning, men det är inte alltid lätt att hitta den rätta formen… Det är tur att Formoms koncept har bredd! Att formulera en inledning är inte alltid så lätt, extra besvärligt blir det när uttryck sammanfaller, så som fallet är för dagen: när den ena tråden länkar vidare till nästa är det ibland på håret att det går att hålla sig till ett ämne i taget. För att nu äntligen börja nysta i rätt ände: I dagarna har jag besökt Vävmässan på Ejendals arena i Leksand, samt några av kringarrangemangen runt om i samhället. I arenans utställningsdel samsades och möttes många kulturers vävar. Luftiga grupperingar med vävar från olika länder var lätta att ta till sig när färgsamspelet fått styra sammansättningen. Vidare följde i denna del små utställningar som mer utförligt visade tekniker från olika länder och landskap, kort och gott: olika kulturer och uttryckssätt. Hårkullan från Våmhus, som var femte generationen i hantverket vill jag minnas, kändes kulturellt nära den äldre kvinnan från Afganistan och hennes yngre släkting, vilka knöt och skar ullmattor i ramar med varp som var utlagda på golvet. På samma sätt upplevde jag kullorna i sina sockendräkter och demonstrationer, och japanskorna i sina, som kulturellt närmare varandra än i förhållande till de egna landsmännen på shopping i stormarkanden (vilka i sin tur kan sägas tillhöra samma kulturgrupp: shoppingkulturen). Innan jag tar mig ner förbi läktarna till själva arenan, eller marknadsområdet, och fortsätter att berätta om mina upplevelser, är det viktigt att klargöra ett begrepp, nämligen ’tantkulturen’/fenomenet ’tanter’. Min upplevelse och användning av begreppet är helt subjektivt, andra må instämma eller ha sin egen uppfattning om vad en tant är. Den publik jag delade mina upplevelser med bestod nämligen mest av den nämnda kategorin. Karaktäristiskt för ’tanter’: de trängs inte, är inte påflugna och väntar alltid på sin tur; de utmärker sig inte vad gäller klädsel – de är enkelt men propert klädda, gärna med någon liten extra ordinarie detalj som ett hängsmycke, en brosch, en hemvävd sjal, en handväska med broderi, eller annan detalj som antyder att de handarbetar; de har en obestämd ålder, någonstans mellan femtisex och nittio och ser snälla ut i sina glasögon; de är trevliga utan att vara märkvärdiga och har förmågan att njuta av det som andra har gjort utan att känna sig avundsjuka, alternativt har de förmågan att dölja sin avund väl; de skryter inte men de delar med sig av sina erfarenheter. Vanligtvis ser man dem inte i flock, snarare kännetecknas de av sitt uppträdande som enstaka exemplar eller parvis. Förmodligen utgjorde de inte heller nu någon flock, men jag har aldrig i hela mitt liv sett så många på en gång – en härlig upplevelse! Mässans andra dagar kan naturligtvis ha sett helt annorlunda ut vad gäller besökarklientel. Åter till den röda tråden: färger, material, tekniker och redskap i mängder, med massor av inspiration och tunga kassar som följd. Om jag inte haft minst en börda i varje hand hade jag nog kunnat spatsera bland stånden av försäljare från olika platser i välden någon timme till, nu valde jag att istället lägga mina sista krafter på några av de kringutställningar som fanns på hemslöjden, biblioteket/kulturhuset och konstmuseet - det lokala samspelade med det globala i en väl avvägd blandning. Förövrigt var det japanska inslaget i vävmässan påfallande stort i såväl demonstrationer, utställningar och försäljning som bland besökarna. Helgen fortsatte i kulturens tecken med vandring bland konst, musik och dans bland alla andra otaliga händelser som pågick i Kulturnattens Uppsala, och avslutades med en stunds odlings- eller snarare skördekultur i mitt trädgårdsland. Marit För kommentarer och inlägg använd: "Kontakta oss".

Tillbaka till startsidan