Projekt: Elisabeths berättelse
Vintern 2015 söker jag ”Projektstöd till kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling avseende kvinnors historia” från kulturnämnden Uppsala kommun, vilket beviljas.
 |
|
Den lilla boken handlar nämligen om en ung kvinna från Uppsala. Tiden fram till nu har jag då och då ägnat åt att samla material, och titt som tätt reflekterar jag över det ena och det andra… (Exempelvis: en artonårig ung kvinna skriver dagbok 1878 – innehåll?/En 18-årig tjej bloggar eller twittrar 2015 – innehåll? Finns det någon skillnad? Svar: Ja! och Nej!)
Målet med mitt projekt är i första hand en skrift, kanske kan det också bli en liten utställning – det får framtiden utvisa.
Den som vill kan följa med i mitt sökande efter ledtrådar och pusselbitar här på min blogg på Formom, den kommer att uppdateras på Formoms Facebooksida,
|
| Marit |
24/9 2015 |
|
År 1878 fyller Elisabeth arton år, det är dags för henne att lämna hemmet och börja sin första anställning. I sin röda annotations-almanacka berättar hon om svårigheter, längtan, bekymmer, oro, drömmar och glädjeämnen. Men för att få en mer nyanserad bild av hur hon hade det och hur livet kunde se ut i hennes samtid behöver jag gå utanför de röda pärmarna.
Hemma hos Elisabeth har jag har varit flera gånger, hon bodde centralt i Uppsala i "professorshuset" Walmstedtska gården tillsammans med sin pappa, sin bror och sina systrar. Kanske bodde även Gustava där, jag får en känsla av att hon är 'ständigt närvarande'. Inser att jag måste återvända till Walmstedtska vid första bästa tillfälle för en bättre minnesbild och för att söka spår. Visserligen står professorsvåningen inte orörd sedan familjen Rydin bodde där, Upplandsmuseet har rekonstruerat utifrån berättelser och bilder - men jag kanske kan få några idéer. Nu har mina läsare fått nog med ledtrådar för några dagar, själv ska jag återgå till att förstå hennes samtid genom att läsa gamla bref. |
| Marit |
25/9 2015 |
| Elisabeths berättelse och Hermans historia |
|
Genom olika källor har jag fått veta en del om Elisabeths familj. En stor del av mitt material har på olika vägar kommit från familjemedlemmarna själva och från mer eller mindre avlägsna släktingar. Syster Anna skriver brev, men de är av långt senare datum och kommer in i min berättelse när den egentligen är avslutad. Brodern Herman däremot nöjer sig varken med brev eller dagbok – han skriver sina memoarer, för han blir en stor och känd man. Kanske inte lika stor som sin far, men ändå.
Visst får jag veta en hel del genom att läsa Hermans historia, fragment i några av de första kapitlen berättar om hemmet och familjen, här och var under fortsättningen dyker fadern och släkten upp – men memoarerna handlar mer om Uppsala, skolan, lärarna, universitetet och om stadens original – allra mest handlar den så klart om Herman och hans karriär. Som kontrast mellan syskonens berättelser funderar jag på att i min skrift, eller bok, ta med citatet ur broder Hermans (f.1861) memoarer: ”… inte ens så mycket hade man kommit sig för med som att på synlig plats å väggen [på fastigheten Walmstedtska gården] anbringa en kopparplåt eller stenplatta med inskription: I detta hus föddes den 2 oktober 1861…”. Givetvis är detta skrivet i skämtsam ton men det berättar ändå en del om självförtroende och självklar självbild. Gårdens historiska omgivningar måste jag återkomma till, de hör till helhetsförståelsen av tidsbilden. Jag inser att jag kommer att ha nytta av Herman Rydins Ur minnet och andra gömmor (Bonniers 1929) trots allt Syskonen Rydins pappa hette också Herman, född 1822, vid aktuell tid professor i juridik och riksdagsman. Syskonens mamma Nora, född 1832, dog i lungsot vid 33 års ålder när Herman var fyra år. Han skriver att saknaden efter henne följt honom hela livet och att han har lärt känna henne genom brevväxlingen mellan föräldrarna. Lovisa och Gustava hörde till husfolket, trotjänarinnor, de återkommer och porträtteras/karaktäriseras. Systrarna nämns i förbigående som ”de”, ”en av mina systrar” eller ”min yngsta syster”, men jag hittar varken deras namn eller födelsedata i hans bok. Däremot låter han läsaren möta hela syskonskaran på bild, Herman och de tre systrarna, och berättar att de skämde bort honom. För att få deras namn får jag leta på annat håll. Den viktiga historiska källan brev blir uppenbar, utan dem (och dagböcker) skulle vi i vår tid knappast ha en aning om hur ’vanliga människor’ hade det förr i tiden! Hur kommer det att se ut för oss, kommer någon att orka spara på mailen och reda i dem etthundratrettiosex år senare? Kanske ska jag också passa på att något följa upp min inledande fundering om skillnader och likheter mellan dagböcker och bloggar/twitter? Likheter: behovet att uttrycka sina tankar, sitt innersta, det som händer en i livet, samt ämnena som behandlas. Skillnader: dagbok skrivs i tysthet, delas inte med någon; blogg och twitter är till för att dela med andra och få kommentarer… |
| Marit |
26/9 2015 |
|
Nu har jag sorterat lite i mitt material – eller snarare alla lösa anteckningar som jag har gjort under året. Det tycks ofta vara så att mina tankar rör sig i liknande banor när jag sätter pennan på någon liten lapp, som jag sen lägger på skrivbordet, för senare införande i något dokument… Nu har jag kollat igenom dokumenten också – några textstycken här och var kan jag nu plocka in i min i dag uppställda struktur. Det känns som om jag har börjat på allvar!
Till Er, mina bloggföljare, kan jag idag tillföra några pusselbitar: Syskonen heter Anna, Elisabeth, Herman och Sofia. Jag har läst det någonstans men var lite osäker, så vad göra? Enklast var det ju att Googla ;) Familjen Rydin flyttade år 1860 in i nedervåningen i professor Walmstedts hus och samma år föddes Elisabeth, syster Anna var redan född, efter ett år kom Herman och fjorton månader senare Sofia. Årtal framletade från olika källor. Köksan Lovisa (Hermans amma) och husan Gustava ingick i hushållet. Om jag läser lite mer i Hermans historia kanske jag kan servera några anekdoter från hemmet till nästa gång… Således :allt för nu. |
| Marit |
30/9 2015 |
|
Dagens trådar
Nu blir det inte alltid som man har trott! Förra gången jag skrev hade jag tänkt berätta lite mer om Elisabeths hemmiljö – så blir det inte! Istället fastnade jag i en samling gamla brev från de följande fem åren efter dagbokens tillkomstårtal. Dessa brev kommer från en annan del av Sverige, nämligen Göteborg och Kinna. Märkligt! Så långa avstånd, ändå är det några kända namn som dyker upp: Elisabeth och professor Rydin. Namnet Anna dyker upp, men jag misstänker att det finns många Annor i omlopp i sammanhanget, så det är inget att lägga på minnet i nuläget. Hittills: tre skriftliga källor; dagboksskrivaren själv – Elisabeth – nämner inte sitt eget namn mer än på insidan av pärmen till den röda boken, och då som ägare. Memoarförfattaren och brodern Herman, nämner inte sin syster vid namn – men som syster, men vi vet att det är rätt person. En ung kvinna på andra sidan Sverige skriver brev till sin bror, själv har hon aldrig träffat denna Elisabeth men hon skriver om henne med blandade toner – än kan man ana ett retsamt anslag, än anas avund, än ljuder hopp och förväntan – men så plötsligt ett bestämt och oroligt slutackord. Ännu har inget hänt! Lösa trådar ligger på mitt bord… Jag noterar att brevskrivaren ovan är (hittills) ogift, att några kvinnliga släktingar, ogifta, i tjugo-trettioårsåldern nämns, de söker eller har plats (arbete) som guvernanter (lärare) på större gårdar eller familjeföretag. (Deras elever är i olika åldrar och har föräldrar som är anställda eller ägare, och att läsning och pianospel hör till ämnena.) Andra kvinnliga släktingar i samma ålder söker sig till, eller sysslar redan med, handel med textil, ofta fabrikstillverkad. De tycks resa en hel del, ångbåt, tåg och häst med vagn nämns. Hälsan är viktig, många är sjuka: lungsjukdomar, njurproblem och magåkommor återkommer – lungorna tycks vara det största problemet. Kusten och staden är mindre hälsosamma än skogsbygderna och landsbygden. Platser hittills: Uppsala (Upsala), Göteborg och Kinna. Men dagboken är ju redan introducerad och en bit in i den finner vi platsen Lindö. Okej, nästa gång ska jag försöka ge en bättre bakgrund omkring Elisabeths uppväxtmiljö i Uppsala. Verkar det rörigt? Det dröjer nog inte så länge innan några trådar kan knytas samman! |
| Marit |
6/10 -15 |
|
Elisabeths barndom 'genom Hermans glasögon'
Nu har jag landat i Upsala och andra hälften av artonhundratalet. I Walmstedtska gården bodde professorerna Walmstedt och Rydin, familjen Rydin huserade på nedre botten. Utanför fanns en liten park där barnen kunde leka, och på vintern åka kälke långt ut på Fyrisåns is. Men parken befolkades även av filosoferande studenter och äldre promenerande eller bänksittande personer. ”På platsen [för parken] tronar nu i all sin prosaiska nytta en väldig saluhall, som i dagligt tal benämnes ’Fläskbasilikan’”. Alltså fanns barnens parklek där innan den första saluhallen, som brann ner och i vår tid åter är uppbyggd. På andra sidan låg ”Fisktorget” – jag antar att vi idag kallar det Fyristorg, för högt över torget reser sig den ”dominerande Domkyrkan”, som Herman skriver, och jag har ändå för mig att tornen då inte hade fått nuvarande spetsiga höjdform. Mellan torget och kyrkan reser sig nu och på barnen Rydins tid en låg gul byggnad, då kallad ”Kuggis”, där de flesta universitetslokalerna var inrymda. För inte förrän på -80-talet togs den nya universitetsbyggnaden i bruk. 1880-talet alltså – ja ni förstår att detta var länge sedan. Skulle man på den tiden ens kunna tänka tanken att Uppsala universitet skulle kunna växa till en så gigantisk omfattning som det har idag – och hur kommer det att se ut om ytterligare 150 år? (Tja, vi kanske har lagt ner universiteten vid det laget, eller också har vi skrotat grundskoletanken och allt är universitet, eller varför ha hus och benämningar för lärande överhuvudtaget. Kanske inser vi då att kunskapen finns överallt, inte bara i det virtuella rummet och syberrymden, utan konkret överallt i verkligheten omkring oss; att det är bara att välja vad man vill lära sig mer om och sätta igång att göra det!) I början på 1870-talet skrevs den första kvinnliga studenten in vid universitetet, hon hette Betty Pettersson, kom från Gotland och blev efter avlagd examen lärare – så vem vet, här kanske fanns en förebild för Elisabeth! Hemma hos Rydins var universitetsfolk ingen bristvara, hit kom faderns kollegor och hans studenter. Nästa gång ska jag försöka berätta mer om hur familjen levde. |
| Marit |
8/10 2015 |
|
Jag inser problemet i att, som förra gången, skriva året ovan som -15, 2015 behöver det stå – för hur ska mina läsare annars veta om vi är på 1800-talet, 1900-talet eller i 2000-talet… Vi befinner oss i 2000-talet, men förflyttas genom Hermans memoarer till syskonen Rydins barndom i Walmstedtska gården på 1800-talet:
Barnens pappa, professorn, riksdagsmannen m.m., sägs vid rätt tillfällen ha humor, men generellt tycks han inte ha så mycket tid över för sina barn, vilket inte är så underligt. Herman skriver att han inte har något intimt eller förtroligt förhållande till sin far, men det betyder inte att detsamma gällde döttrarna. Men det handlar väl också om hur man själv uppfattar och tar emot, det ska bli intressant att se hur jag senare, mot denna bakgrund, uppfattar Elisabeths relation till sin pappa. Herman berättar att universitetslärare inte hade det så fett på den tiden: de hade skulder för sina akademiska studier, var ensamförsörjare, skulle avlöna husfolket, betala kallhyra, en dryg tiondel av lönen, och givetvis försörja familjen. Lägenheten hade fem rum, det kan tyckas generöst men inräknat är arbetsrum, herrum – vilket väl egentligen också var en sorts arbetsrum, dessutom togs studenterna emot för tentamen. Förutom barnkammaren, där fyra barn bodde, var rummen stora. Möblemanget var enkelt och bastant, förutom några stiligare möbler man hade köpt på auktion. De flesta mattor var hopsydda trasmattor, det var kallt på golven och på vintern lade man halm under mattorna. Matsalsbordet var runt men vid behov fanns iläggsskivor och bordet blev ovalt. På bilder syns några klädda och stoppade sittmöbler, ett par gungstolar, något skåp och olika typer av bord – men det som dominerar är så klart bokhyllorna. Men läslyse då? När barnen är små är svaret talgljus, och så lyxen två stearinljus i arbetsrummet. Det fanns en liten fotogenlampa, men den användes bara vid tentamina och bjudningar. Värmen då? Kakelugnar förstås! Hushållsvatten hämtade man ur ån och dricksvatten från S:t Eriks källa – det senare tycks ha varit barnens jobb, liksom att stoppa sina egna strumpor. Maten var enkel, men tillräcklig och nyttig – det handlade mer om principer än ekonomi. Till vardagsfrukost serverades sönderbrutet hårt bröd i en tallrik mjölk, på helger och födelsedagar vankades det kaffe och en mjuk smörgås. Innan barnen gick till skolan på vintern fick de ett glas kakelugnsvarm mjölk. Kvällens matsedel var samma som till frukost, på vintern kunde menyn då och då varieras: ölost eller vattgröt och mjölk. På lördagarna fick barnen pannkaka! Innan jag kollar upp vad som serverades till middag och till husfadern måste jag googla lite… ölost och vattgröt måste få sina precisa innehållsförteckningar! Återkommer… |
| Marit |
9/10 2015 |
|
I frågan om ölost är Wikipedia ute och cyklar, det är inte ost man doppar i öl eller äter till öl som avses. Svensk ölost handlar det om här: svagdricka eller öl blandat med mjölk, en dryck som serveras varm! Jo, det var vad jag misstänkte. Ett recept: ½ öl eller svagdricka och ½ mjölk värmes koka upp mjölken slå på ölen servera i stora koppar med smörgåsar. Internet bjuder på ytterligare en variant, som lockar betydligt mer: ”ett slags välling beredd på svagdricka, mjölk (och äggulor) smaksatt med bl a ingefära” – tja, varför inte? Hur man tillagade ölsupan, som tydligen är samma dryck, i professorshemmet, vet vi däremot inget om. Hur var det då med vattgröten? Gröt på rågmjöl, vatten och salt som kokas och vispas, serveras med lingonsylt och mjölk – nje, då föredrar jag nog gröt på rågflingor. Men då vet vi!
Barnen fick alltså hårt bröd och mjölk till frukost, lite torftigt men helt okej. Lite magstarkt var det ändå att deras pappa satt vid samma bord och åt ägg och smörgåsar med ost! Till middag fick alla däremot samma mat: soppa till förrätt och så en varmrätt på det. Efterrätt serverades på helgerna: grädde lingonsylt och skorpbitar, kompositionen hette ”änglamat” eller ”giftas”. Inget överdåd alltså! Få se vad jag hittar till nästa gång - än är det inte riktigt dags att komma till pudelns kärna… |
| Marit |
15/10 2015 |
|
Men hur var det då hemma hos familjen? Vad gjorde barnen? Får jag något grepp om hur barndomen såg ut? Humor och yttrandefrihet i hemmet nämns.
På ett ställe i Hermans memoarer står att läsa om den åbäkiga vävstolen som slamrade då och då. Om man tillägger att redskapet placerades i barnkammaren, där fyra barn bodde, kan var och en inse att vävstolen inkräktade på både lek- och vilomöjligheter. Kanske uppvägdes omaket genom att barnen fick väva enkla vävar och tyckte att det var roligt. Säkert lekte barnen mycket tillsammans och det framgår att stridigheter mellan Herman och hans yngsta syster var vanliga. Att de lekte utomhus och ibland med andra, utvalda, barn antyds. Ett festligt tillfälle som firades var inryckningsdagen: rekryter som marscherade till regementsmusik och till det kaffe och bakelser Annars tycks det ha varit snålt om festande, och sparsamhet rådde. Däremot fanns det alltid pengar till ”uppfostran och undervisning” samt faderns bibliotek. Svårgreppade begrepp som skulle kunna rymma mycket smått och gott; roligt, trivsamt, spännande, utvecklande… Ja, se där hittade jag något igen: Marie bebådelsedag, då var det barnbal på Gillet. Givetvis tänker jag mig fint uppklädda barnvuxna som tränar på samspel och vuxenblivande (och så lite bus i kulisserna). Efter mammans död övertogs vården om barnen av en ogift och sjuklig faster och enligt henne fick husfadern inte kritiseras. En ordföljd som blev viktig i Hermans liv var: ”Tänk själv” och en viktig egenskap var hövlighet. Jag undrar hur systrarna hade uttryckt motsvarande – om det samma nu gällde dem, eller om det för deras del formulerades/var annorlunda? Den där fastern som nämns som vårdare var inte ensam om uppgiften, men kanske hade hon huvudansvaret, som jag tidigare skrivit fanns Lovisa och Gustava, men de var unga och hade kanske ett mindre ansvar för barnenes fostran och hushållet som helhet. Jag får en känsla att barnen hade ganska roligt tillsammans med dessa två. Hermans röst är myndig och självsäker, han skriver humoristiskt, med glimten i ögat, men språket är ändå högtravande och berättelserna omständiga. När jag läser Elisabeths anteckningar hör jag en helt annan sorts röst. Självklart har mediet och åldern på den som skriver en stor betydelse – E är arton och skriver för sig själv, H är vuxen och ser tillbaka på sitt liv som han berättar om med stolthet inför en läsande publik. Men ändå kommer jag inte ifrån skillnaden – det hade inte kunnat vara tvärt om; att E skrivit sina memoarer på det sätt och med den ton som H gör, eller att H skulle ha gjort anteckningar som motsvarande E:s. Apropå hur man framhäver sig själv tänker jag att Hermans berättelser om skoltiden och lärarna aldrig hade kunnat skrivas av systern. Det verkar ha varit en hemsk tid med fruktansvärda bestraffningar ändå berättar Herman med en sorts humoristisk stolthet. Jag har inget minne av att han skriver något om systrarnas skolgång. Kanske hittar jag något mer spännande i kapitlet ”Utanför skolan”, annars tror jag att det får vara färdigskrivet om Hermans liv i den här bloggen – den som lever får se! |
| Marit |
22/10 2015 |
|
Hoppsan, först av allt måste jag ta tillbaka något jag skrev senast : att Herman inte skulle ha gjort anteckningar motsvarande syster Elisabeths – det gjorde han nämligen, anteckningar alltså, det är delvis utifrån dem som hans minnen bygger vidare till memoarstoryn. Kanske skrev han också dagbok trots allt!Jag får nog fortsätta att berätta en del om lifvet i Upsala enligt Herman! Det känns nämligen relevant eftersom han nu berättar om en tid när han var mer självständig och rörde sig i staden, och man genom hans upplevelser kan fånga tidsandan och de begivenheter som präglade universitetsstaden. Men innan jag ger mig in i den världen vill jag nämna några mer folkliga nöjen som distings- och höstmarknader där det fanns karuseller, man kunde bjuda bondjäntorna, skjutbanor, där fylliga madamer laddade bössorna, och vackra lindanserskor att beskåda med hjärtat i halsgropen. I samband med marknaderna var det också marknadslov. Baler fanns det tydligen gott om, både för barn, studenter och äldre. Tillställningarna hölls hemma hos folk – en barnbal hade man i alla fall hemma hos Rydins, på Gillet, hos ärkebiskop Sundberg, på nationerna och säkert på andra platser. Nu vet jag ju inte hur ofta Herman som 16-17 åring deltog men säkert förekom det i utvalda sammanhang med jämnåriga. Han berättar att hans äldsta syster (Anna) var på baler tillsammans med kronprins Gustaf 1877, hon kan ha varit 19 eller 20. Prinsen hade kommit till staden för att studera och bodde då i ”Prinshuset” på Bäverns gränd. Studentteater spelades men eftersom kvinnorna var sällsynta spelades alla roller av män. Uppsala fick även på den tiden ofta besök av utländska gäster och av kungligheter på statsbesök – Herman menar att det handlade om att fylla ut tiden: besöka akademin, domkyrkan, slottet och Gamla Uppsala, sen tog sällskapet tåget tillbaka till Stockholm. Järnvägen expanderade kraftigt och var givetvis viktig. Men just detta år 1877 är speciellt, i september firar universitet nämligen sitt 400-års jubileum. Självklart diskuterades de kommande festligheterna och planeringens framåtskridande i alla akademiska kretsar, i tidningen och på stan. Det var spännande, alla längtade till de kommande högtidligheterna. Musikstycken och dikter skulle komponeras och skrivas, de skulle också inövas före uppförandet i september – skulle författarna Rydberg och Wirsén klara sina deadlines, spännande och oroligt var det. Eftersom kantaterna är väl kända för eftervärlden så lyckades de uppenbarligen. Viktor Rydberg var en av Hermans idoler. Hur mycket av själva högtidligheterna och festligheterna, som varade i fyra dagar, ungdomarna Rydin fick vara med om framgår egentligen inte. Fadern och hans utländska gäster kom hem och bytte om då och då. Men festdagarna märktes så klart i staden. Kungen och kronprinsen kom med ett extratåg och strax efter kom festtåget från Stockholm. Pompa och ståt, glada färger och vacker musik, kyrkklockorna ringde ständigt in nya festligheter och ståtliga marskalkar tog emot i domkyrkan – som tycks ha varit huvudskådeplats för minnesfestdagen. Den stora middagen för 1600 gäster hölls i en för tillfället uppbyggd matsal i Botaniska trädgården. Herman berättar att de, och då förmodar jag att han syftar på syskonen, fick se på när serveringspersonalen tränade inför middagen. Vilket imponerade stort. Samma dag hade Studentkåren middag på Gillet medan andra festade på flustret. Hela staden var illuminerad, upplyst, och deltagare, invånare och ungdomar drev omkring och försökte snappa upp och uppleva så mycket som möjligt. Den andra dagen var det folkfest i Botaniska trädgården och fackeltåg. Dag nummer tre innehöll studentkonsert på Carolina Rediviva och bal i botanbyggnaden. Hela staden var fylld av fest under fyra dagar, vilket inte kan ha undgått någon! Själv var jag med på Universitetets 500-års jubileum, 1977, alltså hundra år senare, och njöt av fyrverkerier och ljusarrangemang utanför det då sedan knappt hundra år uppförda universitetshuset. Universitetshuset (som nu, 2015 i skrivande stund, är delvis inhöljt i täckande material och under renovering) var hundra år tidigare, än 1977 alltså, nämligen ännu inte uppfört. Men 1877-års riksdag hade frågan uppe om en nybyggnad och ett anslag på 740,000 kr föreslogs. Inom pressen var de flesta positiva, bara DN tyckte det var slöseri med statens medel, (intressant med tanke på dagens byggnadsskandaler i staden) hur som helst tog det ett tag innan frågan blev avgjord. Två år senare var planering och schaktning klar och grundsten lades av Kung Oskar på Valborgsmässoaftonen (det blev en del tidningsskriverier om det också och en eller annan skandal men det hör inte hemma i det här sammanhanget). Cliffhanger: Nästa gång jag skriver ska jag berätta om två spännande somrar för den unge Herman, jag tänkte också servera en liten tidsorientering innan det är dags att ta reda på vad Elisabeth hade för sig under samma tid. |
| Marit |
25/10 2015 |
|
Sommaren 1877 börjar inget vidare i det damtorra tomma Uppsala, man kan visserligen ta sig ett bad på ”siminrättningen” som ligger mellan Bruno Liljefors pappas krutbod och fattigvårdsinrättningen ”Invaliden”. Fråga mig inte om var dessa ligger för jag har inte en aning. Badandet tycks ha varit ett nöje för nakna ynglingar, de verkar ha haft en hel del skoj och bus för sig. Men annars bjöd sommarstaden tydligen inte på något uppseendeväckande. Herman blev därför överlycklig när han erbjöds att vara mentor, eller sommarreformator, åt några jämnåriga som inte hade klarat sig upp till nästa klass.
Han funderad inte särskilt mycket på om han skulle klara uppgiften, som den sextonåring han var. Den enda pedagogiska erfarenhet han hade var att han lärt Lovisa att skriva – vilket väl inte var så dåligt – och så hade han försökt hjälpa några småpojkar med skolarbetet, vilket tydligen gick mindre bra. Det viktiga för Herman just nu var att han fick komma ifrån staden och fadern. Framför sig såg han äventyr på landet, nya bekantskaper och kanske kaffe till frukost! Att få vara lite vuxen med andra ord! Lite högfärd fanns så klart med i bilden, att bli tillfrågad och räknad med. Han menar att han inte hade så mycket att förlora eftersom han ändå var ensam hemma och inte hade någon mor att skiljas från. Märkligt tänker jag, det måste väl ha funnits andra i hemmet, systrarna, tjänstefolket, kompisar… men de kanske var på landet någon annanstans – inget att hänga upp sig på. Nu gällde det bara att få godkännandet från fadern. Inga problem, denne ansåg att ”man” skulle ut i världen för att känna hur det var att klara sig på egen hand! (Undrar igen om detta gällde även döttrarna.) Platsen han skulle till låg utanför Dannemora i Norduppland där husfadern var gruvläkare, hade 13 barn och bodde på herrgården Kullbohl. Det hela verkar ha fungerat utmärkt, relationen lärare/elev fungerade de stunder det var aktuellt; övrig tid hade de roligt tillsammans, gjorde utflykter och blev utsatta för busattacker av de unga kvinnorna. Herman lärde sig också mycket för egen del: han fick inblick i bruksbygden och de sociala problemen, blev uppmärksammad på skillnader mellan klasserna och vallonernas ställning och såg de tuffa arbetsförhållanden i smedjan. Hans uppdrag lyckades så bra att han trots överenskommelsen om det motsatta fick lön, mindre kul var det att professorn investerade den, för Hermans räkning, i nya kläder och sparande. Så har vi kommit till sommaren 1878, samma år som Elisabeth började föra sin dagbok. Denna sommar fick den 17-åriga Herman följa med sin pappa till ett släktgods i Värmland. Det är en landsbygdsidyll han beskriver, tiden är romantik – det är bra att ha i minnet – ett fritt och sorglöst leverne beskrivs: blommor, serenader och solnedgångar blandade med äventyrliga bergsbestigningar i soluppgången. På herrgården rådde stor gästfrihet och ständigt nya människor anlände med ångbåt. Många gånger nämns poesi och lyrik. Märkvärdig mat var det inte men alla serverades och var välkomna utan förvarning. Goda glada människor överallt och uppsluppen stämning, vi unga fick göra nästan vad vi ville, skriver Herman, som lite överraskande i det sammanhanget också berättar att de fick gå runt och se, kanske delvis prova på, produktionen i järnbruk och jordbruk. Roddturer med unga kvinnor och sorglös stämning från morgon till kväll kan man ju förstå att han uppskattade. Jakten var en stor sak, även om Herman inte var så förtjust i att döda djur så var det ju spännande, och så kom flickorna kom med frukost. Han blev kär, han var sjutton och hon tjugotre, men hon fick inget veta. 1879 tog Herman studenten, sjutton och ett halvt år gammal. Efteråt beskriver han sig som: ”… ett mycket illa förberett utkast till människa, en vek och obeslutsam, blyg och blödig, blek och gänglig ungdom.” En avgörande orsak menar han vara avsaknad av moder att anförtro sig åt; visst hade han fått goda lärdommar i livet, men också lärt sig saker som inte var så mycket att bry sig om – det var inte det! Det han saknade var någon som kunde hjälpa tillrätta, någon att ha förtroende för när det gällde vägledande livsfrågor. Men livsglädjen var det för den skull inget fel på, han tycket själv att han kunde ta vara på det goda, se det positiva hos människor och glädjas med andra. Förväntningarna på livet var stora, nu när han äntligen skulle få komma ur det trånga hemmet. Men vad skulle han ’bli’? De flesta av hans vänner visste: de skulle bli jurister, läkare, militärer och präster. Herman visste egentligen att han nog ville bli artist, men han ’visste’ också att pappan inte skulle acceptera det som levebröd. Men pappan var listigare än så; visst skulle han stödja en artistbana ekonomiskt, men på ett villkor – att sonen först avlade ett mästarprov i yrkesmåleri, ”för att ha något att leva på om du misslyckas som konstnär”. Och om han inte var beredd på den ’uppoffringen’ så var nog inte konstkallelsen så stor. Herman ägnade sig åt tjänstemannabanan efter långa universitetsstudier. I kapitlet ”Studentlivet i början av 1880-talet” berättar han om fester, studier och föreläsningar, i och för sig är det intressant men innehållet tar oss allt för långt ifrån syster Elisabeth och hennes verklighet. I tiden fanns många strömningar, epoker möttes och korsade varandra. Romantiken levde som sagt kvar – särskilt i vissa kretsar och miljöer – national-, sago-, och folkviseromantik. I Frankrike var impressionismen alldeles ny. Samtidigt var industrialism och klasskamp i full gång. Hela världen var i förändring – men det är den väl alltid. En tidsorientering 1878: Stora tekniska uppfinningar och framsteg fanns i tiden: Gustav de Laval uppfinner separatorn, Ericsson börjar tillverka bordstelefonen, slåttermaskinen konstrueras, Thomas Edison konstruerar glödlampan och metersystemet införs officiellt i Sverige. På skol- och utbildningsfronten händer det saker, förutom att universitetshus börjar byggas i Uppsala och Lund, Teknologiska institutet blir Tekniska högskolan, läroverken delas in i in två stadier: "högre allmänna läroverket" med 9-årig studiegång fram till slutexamen och ett lägre läroverk med 3- eller 5-årig studiegång och utan slutexamen, tyska ersätter franska som andraspråk vid svenska läroverk och Sveriges första läroplan för folkskolan antas. Vidare: Svenska missionsförbundet bildas, operan Carmen har svensk premiär och Eldkvarn brinner. Transporter, expeditioner och utställningar vidgar vyerna och ger kunskap: Nya järnvägar invigs och öppnas för trafik, Vegaexpeditionen under Adolf Erik Nordenskiöld med fartyget Vega ger sig av för att finna Nordostpassagen och fryser fast, smeder utvandrar från Degerfors till en svenskkoloni i Uralbergen, ön Saint-Barthélemy, Sveriges sista koloni, säljs tillbaka till Frankrike. Över 13 miljoner personer betalade inträde till den tredje stora världsutställningen i Paris – där bara utställningen för konst och nya maskiner var en 730 meter lång gata med exempel från hela världen, bland annat visades där i en 76 meter hög byggnad frihetsgudinnans färdiga huvud. Glödlampan var en viktig uppfinning i sammanhanget eftersom elektriskt ljus hade installerats längs hela Avenue de l'Opera och Place de l'Opera, uppfinnaren Thomas Edison, ställde också ut en megafon och en fonograf. Samtidigt med det moderna levernet, alla uppfinningar och tekniska framsteg är många fattiga och emigrationen från Sverige till Nordamerika ökar, förbättrade kommunikationer med järnvägar och ångfartyg underlättar folkvandringen. I denna tid påbörjade Herman sina universitetsstudier och Elisabeth förberedde sig för vuxenlivet. Hur ser det ut i dag, vilka utmaningar möter vår tids ungdomar – vår tid är lika omvälvande, det känns inte som om det vore någon större skillnad – mer än att kommunikationen över hela världen når alla väldigt snabbt! Nu beger jag mig på resa för att söka flera spår, kanske kan jag hitta några minnen eller någon korrespondens… |
| Marit |
10/11 2015 |
|
Så är jag då äntligen på plats och tiden har kommit för nästa kapitel. Om det förra handlade om mitt möte med Hermans historia så kommer jag nu att djupdyka i Elisabeths berättelse. Några helheter kommer jag inte att servera här, snarare reflektioner över sådant jag stöter på och hittar efter vägen mot slutmålet: en skrift eller bok om Elisabeth Rydin, en ung kvinnas första år som vuxen utanför hemmets trygga vrå.
Först några resultat av efterforskningar och annan fakta som jag tidigare har undanhållit. Elisabeth föddes alltså 1860 i professorshuset Walmstedtska gården i Uppsala. På Upplandsmuseets digitala museum kan man få en inblick i det rekonstruerade hemmet och exteriöra bilder från olika tider. I artonårsåldern begav sig Elisabeth till Lindö gård i Vallentuna socken för att bli guvernant (lärarinna) åt de barn som fanns där, kanske ingick barn från både gods, gårdar och torp. Jag har själv inte varit där ännu men den rikliga förekomsten av runstenar och namn som Hårleman och Anckarström gör säkert att jag kommer att besöka gården med omnejd, även om jag inte alls är intresserad av den golfbana som i dag verkare vara den främsta attraktionen… På Lindö fanns familjen Melin, hur ägarförhållandena såg ut på gården får jag inget riktigt grepp om (jag vet att gården en gång ägdes av kungamördaren Anckarström, vars släkt senare bytte namn), men Mauritz Melin var i alla fall arrendator på gården/säteriet/godset dit Elisabeth kom. Familjen Melin bestod vidare av hustrun Anna och de tre barnen Anna, Maria och Gustaf. Inte så konstigt att jag har lite bekymmer med alla Annor som Elisabeth skriver om i sin dagbok. Det jag kan hitta om barnens ålder är att Gustaf är tio år yngre än Elisabeth – precis i början på skolåldern alltså och han nämns som en av hennes elever. Det verkar ha funnits ytterligare guvernanter på gården, en av dem var min farfars syster Eliza. Det stora lantbruket hade också ett antal lantbrukselever och bokhållare, varav min farfar Fritz var både det ena och det andra. På arbetsplatsen dit Elisabeth kom fanns det alltså en hel samling ungdomar, inte bara barn och etablerade vuxna. Hur länge Elisabeth arbetade som guvernant har jag inte riktigt klart för mig ännu och inte heller vart hon tog vägen sedan, kanske återvände hon till Uppsala för en tid. Nästa spår efter henne finner jag på Skokloster, i förvaltarbostaden nedanför slottet – kanske berättar jag lite mer om den tiden när jag har forskat vidare. Elisabeths grav finns på Skoklosters kyrkogård, den är annorlunda, monumental (klicka på den svartvita bilden). Hög tid att återvända till hemmet i Uppsala och hennes egen berättelse! På åter! |
| Marit |
16/11 2015 |
|
Av en tillfällighet…
Slank jag in på Upplandsmuseets bibliotek. När jag googlade för att få fram länkar till mitt förra inlägg noterade jag att det fanns andra som hade skrivit om familjen Rydin i Walmstedtska gården och tänkte därför att dessa skrifter och särtryck borde finnas där på biblioteket. Mycket riktigt. Men i stort sett byggde det nedtecknade på Herman Rydins Ur minnet och andra gömmor och tillförde därför nästan inget. Det kändes som om författarna hade läst min blogg här ovan, men eftersom texterna var från 1970 och -80–talen så har vi helt enkelt varit intresserade av ungefär samma områden; mat, hem och barndom. Endast ett par saker från den texten vill jag tillägga till min berättelse här ovan, det handlar om barnens sysselsättning i hemmet: salen med det stora bordet, som jag nämnde här ovan någonstans, var tydligen en samlingspunkt – där lästes det läxor och handarbetades. Och så en sak till: barnen spelade på taffeln/pianot. Några spår efter Elisabeth hittade jag inte, så nu återgår jag till mitt eget arkiv ett tag! Återkommer… |
| Marit |
21/11 2015 |
|
Jag är bara en i ledet…
Ett parallellspår har öppnats. En samling gamla brev ger pusselbitar från andra håll. Här och var nämns Elisabeths namn och hennes framtid diskuteras – men ur en annan persons vinkel. Givetvis handlar det om kärlek och lämplighet. Elisabeths mamma finns ju inte i livet och hennes pappa har fullt upp med sina uppdrag. Egentligen står hon ganska ensam och går utan moderligt stöd ut i livet. Systrarna var betydelsefulla och husjungfrurna men en mamma kan inte riktigt ersättas, även om man inte har haft någon som man minns så fattas hon. Breven är skrivna av en annan mamma (och pappa) som 1881 har stor omsorg om sin 22-åriga son, som även han är i början av sin livskarriär. Praktikplatser, hårt arbete, kontakter, studier och stipendier, första anställningen utomlands och förhoppningarna att han snart ska få en plats i Sverige, är den ena delen av brevinnehållen; den andra delen handlar om familjen där hemma och deras längtan efter sonen och brodern. Många råd och förmaningar. Som mamma är jag bara en i ledet: varför hör du av dig så sällan, har du hört något från dina syskon, kommer du och hälsar på snart; vi har inte hört något på så länge och tror nu att du har råkat ut för varg eller björn i de finska skogarna. Vi har hört att ett mord har begåtts i trakten – du skulle nog söka dig en bra plats närmare dina släktingar… Men rykten talar också om en flicka, kanske skriver sonen själv om henne. Det vet jag inget om. Breven är inte helt lättlästa, de är nämligen ofta skrivna på två ledder, ibland av olika personer ibland på diktamen av någon annan, så man inte vet vem som ’talar’. Omsorgen mellan familjemedlemmarna framgår i alla fall tydligt och de tycks ha en god kommunikation, om än inte alltid så tät. |
 |
| Hur såg Elisabeths kommunikation ut med dem där hemma? Det kommer jag snart att berätta om… |
| Marit |
24/11 2015 |
|
Aldrig blir det som jag har tänkt mig! Till Elisabeths kommunikation har jag alls inte kommit än…
Här sitter jag fortfarande och läser brev, tolkar texter och lägger ihop 1+1 som blir mist tre! En mamma skriver till sin son, ibland kan jag ana vad sonen har skrivit till sin mamma om – men vet gör jag inte! Försiktigt nämns Elisabeth, till att börja med, hon finns på Lindö. Den skrivande mamman är syster med Elisabeths matmor vars familj även fungerar som sonens extrafamilj och karriärstöd. Det har funnits en tid när sonen, den unge mannen, och E har vistats samtidigt på Lindö gård, där de bägge har arbetat. I brev från den unge mannens föräldrar märker man att de har synpunkter på bekantskapen mellan de unga tu. Mamman är avvaktande: flickan är inte stark, vet inte vad hon vill – och, med våra termer: karriären först! Den mycket sjuke pappan uppmanar tvärt om, av egen erfarenhet: vänta inte för länge, visa ditt intresse innan det är försent! Åren går, studier avslutas, praktikplatserna avlöser varandra och den geografiska närheten mellan de unga förbättras. Han på Salsta slott utanför Vattholma i Uppland, hon på Lindö gård i närheten av Vallentuna, eller på Walmstedska gården i Uppsala. Resor görs per ångbåt eller tåg men också ridande eller med häst och vagn. Om eller hur ofta de träffas framgår egentligen inte, det kan vara så att kontakterna bara sker per brev eller med hjälp av meddelanden via ombud. Det kan också vara så att båda parter lämnar förtroenden till familjen på Lindö som i sin tur når den brevskrivande mamman. Hur som helst förekommer råden angående de ungas relation allt oftare i mammans brev (pappan är inte längre i livet) och den unga E kallas oftast Betta eller lilla Lisa. Nu hoppas jag på mycket lästid så jag snart kan matcha information, datum och år mot Elisabeths egen berättelse, som i stor utsträckning utspelar sig före den tid jag nu läser om i breven… |
| Marit |
25/11 2015 |
 |
|
Hur länge ska flickan behöva vänta?
I mammans brev återkommer frågan och omsorgen om lilla Betta allt oftare. Jag förstår att den unge mannen då och då besöker henne, antingen i Upsala eller att de träffas hos familjen Melin på Lindö. Mamman uppmanar sonen att uppvakta med brev och blommor, båda tydligen via ombud. Att lön och villkor inte är de bästa framgår, borde han kanske återvända till den snälle Baron W i Finland – som har bett honom komma tillbaka? Mamman undrar vad denne erbjuder och om Betta skulle kunna trivas där – men tvivlar, samtidigt som hon undrar hur länge sonen ska låta flickan vänta. Kanske kan han nämna det han har blivit erbjuden för sin näste arbetsgivare och få bättre villkor, nu jobbar han sig ju fördärvad med arbete ute på dagarna och bokföring på nätterna. På nästa ställe kan det kanske bli så bra att de kan förlova sig och börja spara till bosättning; han ska ha en kassabok för egen del – mamman vill ha koll, hur sköter han sin egen ekonomi egentligen!? Men (som mina egna söner säger) mammor ska inte veta allt! Nu är det så att familjen där mor och son ingår har blivit faderlösa, som jag tidigare antytt, sonen har två systrar som periodvis är guvernanter på olika större gårdar i västra Sverige, men då och då är arbetslösa, samt ytterligare två syskon som har någon typ av psykosociala handikapp och behöver få hjälp till plats/arbete eller studier. Mammans änkepengar räcker inte långt, släkten hjälper till så gott det går men ett stort ansvar lägger hon på sonen, som – om man läser mellan raderna – tar på sig både ett stort ekonomiskt ansvar (utan att berätta det för mamman) och ett stort socialt ansvar; både som storebror, kontaktperson, arbetsförmedlare och studievägledare. Samtidigt ska han tänka på sin karriär, finnas tillhands för mamman – om än på ett avstånd på minst 50 mil – och hantera sin framtid tillsammans med sin fästmö! Ja, så är det faktiskt – de (Fritz och Elisabeth) är nämligen hemligt förlovade sedan länge tillbaka! Mamman vet om förlovningen, och ser fram emot att den sker öppet. Från Salsta slott i Vattholma sker en flytt till Sundby gård. Mamman har varit hos en granne och tittat på en karta och i en almanacka – kanske finns Sundbys baron och godsets storlek nämnd där, för åter är löneförhandling och bostadsdiskussioner på tapeten. Och kanske kan han nu hälsa på Elisabeth lite oftare – i alla fall om hon är på Lindö? Som läsare av mammans brev upplever man en stor omsorg, men gränsen till att lägga sig i för mycket tänjs allt mer – det framgår att han då och då opponerar sig och värjer sig. Utan mammans brev hade vi dock inte haft en aning om hur många hinder det kunde finnas för ett ungt par, och vi hade inte fått veta att Betta for till Åreskutan för att få lindring för sitt ’bröstonda’ – lungor, hjärta? – vilket hon fick! Hur många hinder finns det inte idag!? Bostadsbrist, arbetslöshet, kulturkrockar, hälsa m.m. Cliffhanger: ska mamman få se alla sina barn OCH Betta till jul? Hur kommer det att gå med bostadsproblemen, kan lönen höjas och arbetsvillkoren förbättras eller måste han söka sig en ny plats? |
| Marit |
29/11 2015 |
|
Nej! Mamman fick inte fira jul tillsammans med alla sina barn, Fritz blev kvar på Sundby, han fick inte ledigt över julen. Den gamle baronen lever inte längre. Det stora godset måste skötas och övervakas. Bara enstaka dagar har den unge mannen varit ledig. Enstaka dagar under tre år höll tydligen ändå kärleken vid liv.
På Sundby förändras förhållandena: en överinspektör ska anställas och mycket bohag ska säljas ut. Fritz vill inte ha någon över sig. Köpa grevens möbler på auktion till det egna bohaget varnar mamman för: får du något du vill ha gratis, kan du ta emot – om det inte är maskätet; nytillverkade möbler har blivit billiga, åtminstone i Borås, skriver hon. En ny plats är ett måste för Fritz, men Elisabeth då – ännu inget hem i sikte. Han vill prova ett alldeles nytt spår i livet och hon får vänta ännu en tid. Kanske väntan inte beror på honom; muntliga källor från förr – den traderade berättelsen – säger att svärfadern inte vill släppa dottern, och att det troligen har med hennes hälsa att göra. Kanske flyr Fritz från sin väntan och längtan samtidigt som han bygger vidare på sin karriär och utbildning. Han ska utbilda sig till mejerist i Danmark. På vägen besöker den efterlängtade sonen hemmet och där hemma har modern och några av systrarna jobbat på hans linneförråd. Lakan, handdukar och dukar har vävts, bolstrar har stoppats, täcken har stickats och mattor har tillverkats. Allt i väntan på att de unga tu ska förenas och sätta bo. Utbildningen i Danmark avbryts efter ett par månader, Fritz har erbjudits en plats på Skokloster och en våning på 8-9 rum. Greven välkomnar även modern, som tillfällig hjälp åt sonen. Hur lång tid det tar innan Elisabeth kommer till Skokloster som Fritz hustru vet jag inte, men den traderade berättelsen säger att hon tillslut lyckades övertala sin far professorn att få gifta sig med den hon älskade, och hade väntat på i nästan tio år. Återstår: tankar och reflektioner omkring detta. I vår tid och den västerländska kulturen ser det inte riktigt ut så här. Men ändå finns det mycket som påminner: att flytta hemifrån och få en bostad kan ta många år, många köper begagnade möbler av olika orsaker, bland annat ekonomiska. Att få ett arbete när studier eller praktik är avslutade är ingen självklarhet. Att kunna flytta ihop och bilda familj är heller ingen självklarhet. 1884 fick ogifta kvinnor samma myndighetsålder som mannen, 21 år, tidigare hade kvinnans myndighetsålder varit 25. I dag är vi myndiga, och får gifta oss, när vi är 18 år i Sverige; här och nu behöver man inte fråga sina föräldrar om lov när man är myndig – och inte kungen heller. Men ändå vill de flesta kanske ändå att resten av familjen på något vis godkänner eller åtminstone accepterar den man gifter sig med… eller? Så hur annorlunda är det egentligen att vara i tjugoårsåldern i dag jämfört med för hundratrettio eller hundrafyrtio år sedan? (Tja det kanske inte är så rysligt vanligt att man gifter sig när man uppnått myndighetsålden 18 år i dag – men annars.) Inte bara i tanken utan också i verkligheten är det NU hög tid att backa i tiden, nämligen till det som utspelar sig redan 1878, det år den unga Elisabeth påbörjar sin Annotationsalmanacka och inte varken har fyllt arton eller lämnat hemmet… |
| Marit |
2/1 2016 |
1878 Året då allting förändras |
| 1.1 1878 ”Ja, nu har åter ett nytt år ingått med alla dess förhoppningar, få se hvad det skall föra med sig, det står ännu i ingen menniskas vetskap, stora förändringar kunna inträffa under det” |
|
Dagen därpå lämnar den ännu sjuttonåriga Elisabeth Uppsala. På stationen vinkar fadern farväl. Det är svårt att lämna hemmet och bege sig tillbaka, hur otacksamt och ovänligt det än kan låta mot den familj som har tagit emot henne i sitt hem på Lindö. Det värsta är att lämna den kära pappan och veta att det ska dröja länge innan de får träffas igen. ”Jag satt i kupén och flög bort från dem alla, såg dem försvinna – det är en känsla som ej är lätt att bära.”
Ändå hade festen kvällen innan varit så trevlig och alla var så vänliga, tänk om hon kunde vara lika vänlig mot alla. Men att ordna supéer ligger inte för henne, hon blyg och tillbakadragen, fortfarande ett barn, på väg mot det okända och främmande vuxenlivet. Framtiden vet hon inget om, men hon har förhoppningar och öppna sinnen. Hon beundrar goda människor, vill mycket och har höga ambitioner, men samtidigt har hon dåligt självförtroende och är osäker – vad förväntar hon sig av året och av livet, och vad drömmer hon om, hur ska det gå för henne? |
| Marit |
9/1 2016 |
|
Jag läser vidare i den röda dagboken, försöker tyda och tolka. Att livet inte är lätt för den unga Elisabeth framgår allt för tydligt. Mest handlar det nog om självbilden och de egna kraven, andras krav på henne uttalas inte men finns så klart med i bilden. Det gäller att passa in på så många plan: skapa relationer med de jämngamla, hitta balansen i lärarrollen, hitta rätt typ av kommunikation till uppdragsgivarna…
Tänk dig själv att du bor på din arbetsplats och umgås med ditt arbete dagligen, dygnet runt, även på fritiden! Det gäller att göra ett bra jobb annars är tillvaron inte hållbar, hur många chanser får man? Januari bjuder på en eller annan fest på de omgivande godsen, hon lär känna nya människor som hon ibland har lite för lätt att beundra, för att sedan bli besviken på dem eller sig själv. Hon längtar ofta hem till tryggheten: sin familj och sina vänner i Uppsala, men ibland har hon riktigt bra där hon är. Ena dagen är hon på topp, nästa i botten. Arbetet fungera inget vidare, hon har alldeles för lätt att tappa humöret, och i relationen med vuxna har hon så lätt att anklaga andra när det egentligen är hennes eget fel. Det är i alla fall så hon upplever det, eller ’säger’ att hon upplever det, hur väl hon lyckas dölja sina brister för sin omgivning eller hur det egentligen ’är’ är inte lätt att veta. Hur som helst är dagboken hennes räddning, den hon verkligen kan anförtro sig åt, som en vän. Så äntligen, kommer bästa väninnan från Uppsala på besök, som hon har längtat! Men hon blir besviken, Matilda har ändrats! (Kan det möjligen vara så att det är hon själv som har ändrats? Och undrar hur många sjuttonåringar som kan känna igen sig?) |
| Marit |
17/1 2016 |
|
Men i februari ljusnar det något, Elisabeth mognar och vill växa!
Hon undrar om hon den senaste tiden har gått framåt eller tillbaka i sin utveckling, hon skriver: ”Menniskan kan ej stå stilla utan ett måste hon, o tillbaka, huru rysligt att så nödgas säga om sig!” Fortfarande tänker hon mest på sina arbetsuppgifter – sin plikt, och menar att hon har slarvat bort en dag, den hon tillbringade bortrest på äventyr tillsammans med den nya väninnan Lina. Men hon erkänner att de hade roligt, så helt bortkastad kan inte dagen ha varit. Lina stannar en tid. Men trots förtroligheter och en hel del roligheter de dagar Lina är på besök är Elisabeth ändå lite tveksam: är hon verkligen ärlig mot mig, vad säger hon egentligen om mig till andra? Sedan följer en tid av tröstlöst arbete – eller kanske snarare enahanda. Men det är väl så det ser ut för de flesta av oss de första veckorna i februari, oavsett vilken tid vi lever i!? |
| Marit |
19/1 2016 |
|
En resa hem till Uppsala vänder allt till det bättre, hon får längta några dagar – men sedan är det dags att träffa familj och vänner! På fest hos goda vänner är det dans; och det kan väl knappast vara något fel med att dansa, nu när det är så roligt!? I alla fall inte så länge man inte fäster någon särskild vikt vid dansandet och inser att det är en världslig sak!
Det märks att Elisabeth har mognat i sina tankar och insikter, när hon till och med vågar sig på att vara kritisk till den egna familjen har hon kommit några steg på vägen. Det finns saker hon vill rätta till där hemma… men om hon går så långt som att framföra sina åsikter är inget vi får veta. Och när hon reser hem saknar hon mest bara pappan – som hon menar verkligen bryr sig om henne och allt hon gör. Så är det dags för arbetsvecka igen, besvärliga elever – och inte lyckas hon något vidare med att leda dem heller – enligt sitt eget tycke; och det är så mycket hon ångrar. Skönt när det blir fredag och hon får fly in i en god roman. Men kanske engagerar läsningen henne för mycket, den på svenska nyutkomna romanen The Heir of Redclyffe av Charlotte Mary Yonge är en sann och romantisk historia om mod och självuppoffring med tydligt kristna värderingar, något i samband med läsningen gör henne upprörd, orolig och rädd. Hon vill åka hem! På söndagen känns allting bättre, kanske har hon lättat sitt hjärta för någon eller varit i kyrkan: ”tänk så många söndagar jag har framför mig, nu gäller det att använda dem rätt”! |
| Ja, tänk om vi lite till mans och kvinns kunde tänka lite mer på att använda våra dagar rätt... ett relativt begrepp så klart! |
| Marit |
28/1 2016 |
|
I slutet av februari 1878 skriver den ännu 17-åriga Elisabeth Rydin i sin dagbok om de tunga dagarna som hon har gått igenom och om den hemlängtan hon har när allt är som mörkast. Men så vänder sinnestämningarna uppåt, allt tungt och dystert lättar när storasyster Sofia plötsligt kommer på besök – visserligen är det kort, men att bara få se och träffa henne ett tag förändrar allt! Och tänk att hennes arbetsgivare lät henne vara ledig för att få vara med Sofia!
Elisabeth ser allt med nya ögon och tacksamheten genomsyrar hennes tankar. Familjen hon bor i, vad de betyder mycket för henne – mamma Anna, som hon litar på, kan prata med och som ser hennes behov. Men Anna kritiserar också – och det uppskattar hon för det är ärligt, och hon pratar aldrig bakom ryggen utan är öppen. Hon vill så gärna att Anna som hon tycker om och ser upp till ska uppskatta henne. Att Elisabeth vill vara en del av den Melinska familjen märks så väl, men hon är ju bara en tillfällig gäst som anställts som lärarinna och guvernant. När Lindöfamiljens vänner kommer på besök får hon ändå alltid vara med och umgås och bekanta sig, säkert inget hon i och för sig är ovan vid hemifrån men här har hon ett större ansvar för sig själv som vuxen och i sin roll, både och gentemot barn och arbetsgivare. Den personliga utvecklingen i samvaro med andra och relationer vuxna emellan är en ovärderlig erfarenhet för en sjuttonåring på väg ut i vuxenlivet! Tänk ändå om arbetsgivare generellt månade så om sina anställda! |
| Marit |
8/2 2016 |
|
Oj, redan mars, och Elisabeth som ska hinna så mycket! Hon känner sig pressad, lär sig barnen egentligen någonting? Hon vet ju hur hon borde vara som lärarinna och vad barnen borde lära sig och kunna, hon måste verkligen åstadkomma mer: det man lämnar efter sig måste vara bättre än det man tar emot! Istället blir hon missmodig och irriterad, tappar humöret alldeles, att lösa egna och andras problem när man inte har någon erfarenhet kan ställa till ännu mer problem… hur hon än gör känns det som det blir fel. Men det verkar som fler i hennes omgivning är i obalans – eller är det också hennes fel?
Ja, hon borde ju prata med Anna, eftersom det är hennes barn, men just därför är det kanske inte så lätt. Väninnan har rest till stan, så där finns ingen hjälp att få. Extra mycket tid att grubbla över missförstånd och till kortakommanden har hon dessutom eftersom det är söndag och hon är ledig. Säkert är det många som känner igen sig – problemet är tidlöst. Räddningen kommer som ett brev på posten – som fungerade alldeles utomordentligt på den tiden. Brevet kommer från pappan i Uppsala, för en stund får Elisabeth försvinna in i trygga välbekanta berättelser och skildringar från hemmet och om dem där hemma. Efter läsningen känner hon sig stärkt, de negativa tankarna har skingrats och hon tar nya tag! |
| Marit |
21/2 2016 |
|
Hon är inte ensam om att ha bekymmer i denna världen…, men vad hjälper det?
Det är inte bara jobbet som är tungt och krävande denna månad, det är så mycket annat också, och även om ett brev kan trösta och skingra tankarna för stunden så räcker raderna – även om man kan läsa dem om och om i gen – inte i evighet. Storasystern är ute på äventyr, får Elisabeth veta, och hon försöker intala sig att hon inte skulle vilja byta bort lugnet på landet – men visst kan man ana avund; tänk om hon själv vore lika modig och självständig, men därute i världen finns nog för många frestelser som hon skulle tvingas motstå, och det kanske hon inte skulle klara… Hon kommer fram till att nyttan måste bli hennes ledstjärna. Och så auktionen på Harg, ett bohag som skingras, någon har dött: ’Var och en tar sitt, allt som med möda samlats ihop ska fördelas…’
”hvad är menniskan […] och hvad är lifvet, hvad är glädje och lycka, Livets mening, är det att älska andra mer än sig själv? Den ständiga tron att andra är så mycket mera värda (att älska) gör självbilden allt mindre och suddigare, och hon krymper ytterligare i sina egna ögon. Hon pratar med bästa väninnan, men de förstår varandra inte alls och Elisabeth blir dessutom sårad. Skörheten och depressionen blir så tydliga att hennes matmor försiktig frågar varför hon är sig så olik, det enkla svaret är att hon inte vet. Men bara att någon frågar och att man får svara kan göra att det lättar en aning och att man kan tänka ett steg vidare: Hon är orolig för sin syster. Men framför allt känner hon oro för sin egen framtid. |
| Marit |
27/2 2016 |
|
Den 20 mars 1878 är det vårdagjämning och herr V:s födelsedag.
I vår moderna tid är titeln herr inte så vanlig och inte heller att man kallar någon vid efternamn. Inte ens i sin egen dagbok skriver hon hans förnamn eller utesluter herr, det tyder på att de två inte är närmare bekanta med varandra, inte kallar varandra vid förnamn, inte är ’du med varandra’ trots att han är släkting till Lindöborna och jobbar på gården. Ändå intresserar hon sig för faktumet att han fyller år. Kanske beror det på att han är en av de unga männen på gården.
Herr V fyller nitton år. Ingen ålder kan vi tycka och på den tiden inte ens myndig. Fortsättningen förbryllar ännu mer; Elisabeth skriver:
Har 17-åringen gått igenom en ålderskris, känner att livet rinner ifrån henne? Hon känner sig gammal innan livet ens har börjat, är tiden som vuxen verkligen inget att se fram emot? Eller menar hon tvärt om att det är nu livet börjar – säkert vet hon inte själv riktigt hur hon ska känna… Nu ser hon hur som helst fram emot att få resa hem till Uppsala och träffa ’de sina’, hon är barn i sin egen familj men tar ändå på sig ansvaret att ta med lilla Anna som är elev och barn till Lindöfamiljen. Det känns som om hon gläds åt att få visa just sitt ansvar samtidigt som hon är lite orolig för hur fastern, som styr i hennes hem, ska ta emot den lilla gästen. Men allt går bra – nästan så att de där hemma blir för förtjusta i den lilla och hon själv inte får den uppmärksamhet och omsorg som hon önskar och skulle ha behövt. Balansen mellan att vara både barn och vuxen är svår, hon vill inte släppa greppet och lämna barndomens inkluderande och trygghet. Ändå förmår hon under återresan att mentalt bearbeta besöket hemma och återgå i sin roll som ansvarstagande lärarinna. Och kanske har hon trots allt vuxit under helgen, för när allt kommer omkring så var det inte så sorgligt att lämna dem där hemma den här gången, snarare känner hon glädje åt att komma till sin ’andra familj’, där hon ingår som vuxen. Ett litet steg mot självständighet. |
| Marit |
15/3 2016 |
|
Jag har svårt att låta bli att kopiera in Elisabeths ’statusuppdatering’ från den första april, även om det är lite tidigt här och nu:
1.4 1878 Och nu är det grönmånad och våren har äfven kommit, o hvad det är herligt då när allt får lif och börjar knoppas och spricker ut, när morgnarne äro ljusa och solen dröjer till senare på qvällen om blott förberedelserna till våren med åtföljande slask vore öfver, men allt kan ej komma på en gång. Våren är sig lik, den ger ljus och inger hopp – men en dag i taget, allt har sin tid. Elisabeths sista dag som sjuttonåring har kommit, det är magi i talet 17. Aldrig mer kan hon säga att hon är sjutton och i sin ungdoms blomma, snart börjar det rulla utför och hon blir gammal. Så kommer morgonen, hon har passerat gränsen – vad kommer att hända!? Vilken dag det blir! Hennes första födelsedag hemifrån. Men syster Sofia kommer och överraskar, och hela gården har fest för henne och hon får massor av presenter! En så fantastisk uppvaktning hade hon aldrig kunnat tänka sig – hon är omsvärmad och lycklig, det är vår och hela livet ligger framför henne! Plötsligt blommar vårkänslorna. På lördagen tar ungdomsgänget en lång promenad, de hittar blåsippor och snart är det påsk! |
| Marit |
24/3 2016 |
|
Påsken 1878
Påskveckan kommer och Elisabeth ser både fram emot att få åka hem, och att få fira påskhögtiden. Men det blir inget av med varken det ena eller det andra: hon blir sjuk, riktigt sjuk, och så dålig som hon aldrig har varit i hela sitt liv. Hem kan hon absolut inte få åka och när hon blir frisk igen känns det inte som det har varit påsk. Och bara några dagar senare går allt riktigt snett mellan Elisabeth och väninnan Augusta. De som har varit så goda vänner och kunnat prata om allt; hur länge som helst har de promenerat och pratat. Nu är det plötsligt som om de kom från olika världar, Elisabeth förstår verkligen inte vad som har hänt – hur har Augusta kunnat bli så annorlunda på ingen tid alls? Fast jo, hon vet nog orsaken, även om hon inte riktigt förstår hur någon kan förändras och låta sig totalt förvridas och helt tappa omdömet som Augusta! Allt är herr L:s fel, han har förstört allt, Augusta har börjat vara mer och mer med honom. Hon gör sig till och är bara pinsam! Och de är så förtroliga och larviga! Herr L är raka motsatsen till hur Elisabeth tycker att karlar ska vara. Och nu är alla ledsna och besvikna på henne, åtminstone känns det så, och hon är ledsen och besviken på dem, det är hemskt! Kanske har Elisabeth talat om för Augusta hur opassande hon uppför sig och signalerat sitt missnöje med relationen. När helgen kommer blir det lite bättre, väninnorna kan ta en promenad tillsammans – nästan som förr, herr L är bortrest. Dessutom får de höra att väninnan Lina har fått en bebis och att allt har gått bra! En fest att se framemot kanske… |
| Marit |
5/4 2016 |
| Sköna maj välkommen… - maj 1878 |
|
Elisabeth skriver i sin dagbok:
Och en ny månad är börjad och nu ha vi första Maj då skall väl våren komma, om våren här ute är det som om man skulle fått nytt lif och man känner sig så lefnadsfrisk och förhoppningsfull. Månaden börjar bra, hon får resa till Stockholm, roa sig och träffa sin far, professor Rydin. När hon kommer tillbaka till Lindö har hon fått en oväntad en inbjudan att gå på studentkonsert i Uppsala tillsammans med väninnan Augusta, som också är medbjuden hem till Walmstedtska gården. Men hur ska de hinna, inbjudan kommer för sent – Elisabet är besviken… Kanske det går OM de kan göra sig klara på en halvtimme och sitta färdiga i vagnen! Och ja, faktiskt, de klara de det! Tänk att hon ska få ta med Augusta på äventyr, hon som aldrig har varit på studentkonsert tidigare! Sen ska de göra Uppsala tillsammans och Augusta ska få träffa Elisabeths familj – det ska bli så kul! Och lyckat blir det verkligen! Men sedan, när de är på hemväg med hästskjutsen, sjunker den glada stämningen. Elisabeth får höra att väninnan är bjuden på dop och ska få bli fadder tillsammans med herr V. Själv är hon inte bjuden. Allt det roliga som de nyss har upplevt tillsammans försvinner i fjärran – tankarna går åt till att bearbeta besvikelsen… Livet är en berg –o- dalbana - kanske särskilt på våren, alla förväntningar... Ja, du vet! |
| Marit |
12/4 2016 |
| Vårkänslor! |
|
Vår: blomning, knoppning, spirande känslor… ja, allt det där som man så lätt förknippar med den ljusnande årstiden och värmen som tinar upp allt. Det är sig likt, trots att det har gått 138 år sedan Elisabeth skrev ner sina känslor och upplevelser av livet.
Något man inte lika gärna pratar om, och som inte heller är annorlunda i vår tid, är vårdepressioner och besvikelser. Först det där med att inte höra till de utvalda – att Augusta och herr V skulle få vara faddrar vid dopet och att hon själv inte ens blivit bjuden. Och sen blir hon osams med Augusta – eller osams är kanske inte rätt ord, de förstår inte varandra, har helt olika värderingar. Augusta säger hemska saker till henne och om henne som hon själv aldrig skulle säga till någon, knappt ens tänka om någon – så hemska är orden hon får höra! Elisabeth blir så fruktansvärt nedstämd att hon alldeles tappar modet. Den enda hon litar på är Anna – även om hon kan vara hård ibland. Men det är klart, Anna har ju sin egen familj som hon i första hand tänker på… Självförtroendet sjunker allt djupare ju mer hon tänker – finns det någon, någon alls och överhuvudtaget som bryr sig om henne, Elisabeth… Hon tycker om så många, men ingen tycker om henne. Sorgen känns helt överväldigande. Som tur är är Augusta av den sorten som inte trivs med att ha ovänner, hon lirkar Elisabeth på bättre humör. Och på söndagen ger de sig iväg på utflykt allihop, vårutflykt i det fina vädret med häst och vagn. Dagen är så lång och ljus att de till och med hinner med en tur ut på sjön. Elisabeth är lycklig! Man vill en massa, har en massa förväntningar, längtar – hela ens väsen är på G utan att egentligen veta vart och varför – det är våren! Men så kommer bakslagen, de mentala som man inte är beredd på och inte har något försvar emot, eller de där man kolliderar med andra efter vägen… ibland går livet bara för fort, man växer för mycket i solen, blir ranglig och kroknar. Eller också bromsas vårsprudlet upp av snö och kalla nätter. |
| Marit |
20/4 2016 |
| Maj/juni: separationsångestens tid är inne |
|
Elisabeths osäkerhet kommer ofta fram: gjorde jag rätt, sa jag rätt saker vid rätt tillfällen? Hon vill verkligen allt och alla väl, samtidigt som hon är spontan och har lite okontrollerat humör – livsbalansen är inte alltid helt lätt. Hon är trots sina 18 år ännu tonåring!
Och tiden som går så fort, snart ska hon lämna Lindö och återvända hem till Uppsala. Hennes ständiga längtan efter hemmet och familjen har äntligen börjat avta, då är det dags att återvända. Hon blir alldeles vilsen, vet inte vilket ben hon ska stå på. Nu har hon ju fäst sig vid Lindö och alla där, börjat forma sitt vuxna jag; ska hon backa tillbaka och bli som barn hemma igen eller är det en ny roll som väntar? Sökandet efter den egna identiteten fördjupas, grubblerierna gör henne nästan sjuk. Vem är hon, hur ska hon leva sitt liv? Hon vill bara gråta, men vem ska hon gråta hos? Att tänka på framtiden ger henne ångest. 18 år i dag: skolsammanhanget med vänner och lärare, platsen man går till, uppgifterna man gör och kämpar för att de ska bli bra, man börjar bli självständig och är myndig. I maj och juni: festerna och studenten knyter samman mer än någonsin; det är i det här läget man ska lämna tryggheten och vännerna för en okänd framtid. Kanske är det den svåraste tiden i livet, är vi rustade för att möta den? |
| Marit |
26/4 2016 |
|
Försommar lättar på trycket, men under ytan är det inte riktigt stilla: glädje, stolthet och attityd, men lite längtan och en smula osäkerhet – mycket tyder ändå på att Elisabeth är på väg in i de vuxnas värld.
Hon får beröm för sitt arbete med barnen – ett gott betyg alltså, och hon är väldigt stolt. Snart kommer det gäster och hon ser verkligen fram emot att träffa nya människor! Men det vore samtidigt himla mysigt om någon av hennes egna kom också, någon från barndomen att dela alla nya upplevelser med. Och så har hon upptäckt något riktigt kul i umgängeslivet: att spela krocket – hur kul som helst! Men det finns ett bekymmer: den allvarlige unge mannen spelar inte krocket, hon undrar varför – är det något fel med det hon gör? Men varför ska hon bry sig!? Och de nya gästerna, varför ska hon tro att de ska bry sig om henne? Terminen lider mot sitt slut, alla sommarens nöjen ligger framför dagens artonåringar, nya möten väntar, nya utmaningar; hur ska man hantera allt som möter? Hur mycket ska man bry sig, hur allvarligt ska man ta livet? Myndig, vuxen, ansvar för försörjning och handlingar – kan man unna sig att leva liite ansvarslöst en sommar till? Vuxenvärlden är ju ännu bara tangerad, och sommaren ännu ung – mycket kan hända! Men ibland går det fortare än man anat med vuxenblivandet… |
| Marit |
3/5 2016 |
|
I midsommartid 1878
Dagarna är långa och ljusa, att sitta inne och skriva dagbok varma sommarkvällar är inte prioriterat. Det ljusaste dygnet har redan passerat när Elisabeth skriver nästa gång, hon lockar fram sina midsommarminnen – tänk viken skillnad det är att fira midsommar på landet mot att vara i stan! De har verkligen haft så roligt! På förmiddagen gjorde de inget speciellt, men på eftermiddagen reste de med häst och vagn till goda vänner, spelade krocket och tokade sig hela kvällen lång. Midsommardagen bar det av till kyrkan och på eftermiddagen hade de fest hemma på Lindö för alla i närheten. Elisabeth skriver om hur roligt hon har och hur hon njuter, det märkliga är att hon inte tycks delta i firandet på Lindö utan sitter och tittar på när de andra dansar och leker. Redan tidigt hade hon nämligen utmanat sig själv: som ett sorts prov på självbehärskning eller självkontroll hade hon bestämt sig för att inte vara med och dansa – skulle hon klara det? Så här efteråt är känslorna blandade: hon är nöjd att hon lyckades hålla sitt löfte till sig själv, hon klarade av att avstå, trots att väninnan Augusta och syster Sofia försökte dra med henne i dansen. Samtidigt ångrar hon sig när hon ser hur roligt de har tillsammans med de unga männen. Men tillfället att roa sig för egen del är passerat och hon hade haft kul utan att själv vara med – hon var glad åt att bara titta på! Det finns en poäng i Elisabeths agerande. Hon är orolig och osäker om hon gör rätt eller fel, i alla möjliga situationer spelar det dåliga självförtroendet en stor roll – här tar hon det säkra före det osäkra och tittar på i stället för att riskera att göra bort sig. Det är tryggare och hon kan slappna av i sin glädje. Säkert är männen inte helt nyktra och hon rycks med i den glada stämningen utan att behöva dansa själv. Men hon förvånas över att den tystlåtne herr V släpper loss och dansar, men med bibehållen värdighet – enligt henne, säkert är det därför hon ångrar sig en smula, för det hade hon inte räknat med. Kanske hade hon en baktanke om att de två skulle sitta tillsammans och titta på när de andra dansade… Kanske är det ett bra tips, när man inte riktigt vet hur man ska bete sig och inte riktigt känner sig bekväm i sin roll – att luta sig tillbaka och avvakta; vara stark och bestämd i att säga: kör hårt och ha kul ni, men nej tack jag har det bra som det är och avstår den här gången – har lovat mig själv att prova, det finns flera tillfällen. |
| Marit |
14/5 2016 |
|
Sommarlov
En period i livet har just tagit slut. Ett jobb är avslutat och trots att Elisabeth tvivlar på sig själv har hon fått bra betyg. Nu är det dags för en efterträdare att ta över. Hon har träffat den nya som ska ta över ansvaret för barnen, den nya lärarinnan och guvernanten: hon är både söt och snäll, det går inte att komma ifrån, och Elisabeth är ju en sådan som gärna ser andras positiva sidor medan hon nedvärderar sina egna. Och plötsligt svänger glädjen, som hon hade för barnens skull, till bitterhet och sarkasm: då ska de äntligen bli av med mig, och så skönt för dem alla att få någon som är bättre! Kanske är det ett sätt att bearbeta separationen. När hon äntligen kommit igång med livet och börjar bli stabil i sitt umgänge då är det dags att ta avsked! Hon vill så gärna vara saknad och älskad när hon nu måste lämna dem alla. Den okända sommaren ligger framför henne, livet är ett blankt ark och mannen hon beundrar, kommer de att träffas igen sedan hon rest? Nu ska hon tillbaka hem, till vad? Vem är hon nu? Ett barn i hemmet, en vuxen bland andra vuxna? Hur kommer sommaren att bli? |
| Marit |
28/5 2016 |
|
Juli, Uppsala
Vad gör man i studentstaden Uppsala i juli? Vad gjorde man 1878? Studenterna åker hem, allt ligger nere, folk åker till landet eller jobbar på som vanligt. Man kan promenera i botaniska trädgården, bada i Fyrisån, åka med en båt på utflykt ut på Mälaren, hänga i någon park med goda vänner, om de är kvar i stan, och ha picknick… Vad gjorde Elisabeth? I hennes dagbok står det ingenting under fem veckor. Kanske var hon hos släktingar på landet, kanske var hon på resa, kanske var hon hemma under händelselösa dagar och längtade bort, tillbaka till Lindö – och bara sörjde det som var passerat. Hon är så kompakt tyst. Inte ett ord om nöjen, bjudningar, längtan, bekymmer, oro eller framtidshopp. Borta från världen.
Och så plötsligt, efter alla tomma rader och blanka sidor:
Varför så hemlighetsfull, är det något förskräckligt? Vad har hänt? |
| Marit |
26/6 2016 |
|
Midsommartider...
...långa ljusa nätter, blommor under kudden, drömmar om kärlek… och när det har hänt, vem pratar man med? Vem berättar man för när man har blivit tokkär, bästa kompisen eller mamma – eller hela världen!? Precis detta drabbade Elisabeth, någon gång i juli 1878 – då när hon var tyst en hel månad. Men tillslut går det inte längre, någon måste hon anförtro sig åt. Det blir dagboken, men hon önskar att hon hade haft en mamma ”för till henne hade hon kunnat gå med allt”. Nu är hon tvungen att behålla alla de sprudlande känslorna för sig själv. Ingen får veta, det måste vara hemligt. Bara de två vet, hon och han. En vecka har gått och hon kan inte tänka på något annat än honom som hon älskar och som älskar henne. De två, bara de två vet. Kärleken är så stor att hon inte ens borde skriva om den. Orden de sa, vart enda ett måste hon bevara i sitt hjärta. Nu måste hon vara så stark, inte visa hur det står till. Men hur ska hon kunna, det måste synas på henne, lysa om henne! Hur länge ska de kunna hålla det hemligt!? |
| Marit |
16/7 2016 |
|
Att gå omkring och vara kär, leva i ett lyckorus, veta att kärleken är besvarad… det är stort! Men sen då, hur ska man gå vidare med en kärlek som i stort sett är förbjuden? Inget får hon visa – och inte han heller. Följden blir att han drar sig undan, att de inte vågar titta på varandra när de möts.
Elisabeth börjar tvivla, är det så här det ska vara – eller var hans ord inte sanna? Hon oroar sig och grubblar, drar sig undan hon också… Men så vågar någon av dem ta steget – kanske en liten lapp i hennes hand när ingen ser: I kväll i parken! På något sätt går budskapet i alla fall fram. Men hon är rädd, tänk om de gör något som är fel, tänk om hon inte borde gå dit? Men HAN kan väl inte föreslå något som är fel… |
| Marit |
2/8 2016 |
|
Verkligheten runtomkring bryter sig in i hennes egen lilla begränsade värld. En nära väninna insjuknar i en livshotande sjukdom – hur kan hon tänka på sig själv och sin egen lycka när Lina ligger för döden? Det hon får veta är svårt att hantera – så fasansfullt! En annan nära väninna reser dit och hjälper till, säkert skulle Elisabeth också vilja vara där och hjälpa – eller bara finnas till hands, men hon kan ju inte bara tränga sig på om ingen frågar, kanske är hon inte tillräckligt nära vän eller inte tillräckligt stark för att tillföra något. Det är svårt att inte kunna göra något, bara vara den som får vänta och hoppas. Och inga besked kommer.
Även om man idag snabbt kan dela med sig och uppdatera på facebook, via mail, sms och telefon, kan få tröstande ord och stöd som svar – kan svara med kärleksfulla tröstande ord och symboler, är frustrationen lika stor, den att inte kunna hjälpa eller förändra, hur mycket och gärna man än vill. |
| Marit |
17/8 2016 |
|
Varje sekund är värdefull
Människan är sig själv närmast, när inga besked om väninnans sjukdom når Elisabeth återgår hon till sitt eget liv, kärleken segrar över den hotande döden. Två hela långa dagar tvingas hon vara ifrån honom när hon blir tvungen att resa till Uppsala. Tvingas! Det är hennes egen älskade pappa som fyller år, han som tidigare har betytt allt för henne – hur kan hon känna det som ett tungt tvång det hon tidigare längtade efter jämt och ständigt: att få åka hem till sin familj!? Känslan är dubbel, klart att hon tycker mycket om att vara hemma, men hela tiden längtar hon till Lindö och honom. När hon återvänder nås hon av glädje besked: väninnans liv är räddat, den kritiska tiden är över. Själv får Elisabeth leva i förälskelsen ännu en tid. Sommaren är inte slut än även om hösten och avskedet lurar runt hörnet, det är den sjunde augusti, hon tar vara på varenda glimt och bevarar varje blick hon får av sin älskade. Ord är överflödiga. |
| Marit |
31/8 2016 |
|
Ord är överflödiga när man har närheten till den man älskar! Att bara får en skymt av HONOM är stort, men att låta ögonen mötas bland andra är otänkbart, än mindre att byta ord. Det skulle märkas direkt hur det stod till mellan dem.
Är det verkligen möjligt att den stora kärleken inte syns utanpå, kan de verkligen hålla den hemlig – och hur länge? Hon skriver hans efternamn, hans förnamn, hans initialer… Han är borta så ofta, de ses knappast alls. Till slut måste hon berätta för rumskamraten och väninnan, det går inte längre att hålla det stora inom sig – hon måste få berätta för någon! Augusta tror knappt det är sant - så förundrad, så häpen, nästan chockad! Den tystlåtne mannen! Elisabeth undrar själv om det verkligen är sant, kanske hon har drömt alltihop, vad ska väninnan tro om henne – att hon fantiserar? Men kan hon verkligen lita på Augusta, och hur är det med den lilla eleven som tittar så storögt och hemlighetsfullt på henne när de möts? Vem kan hon lita på? |
| Marit |
18/9 2016 |
| Nuet och framtiden
Nu är Elisabeth säker på att ingen anar något – om någon av eleverna hade funderat över sin unga lärarinna och hennes relationer var de nu definitivt bortkollrade! Det hade hon och Augusta sett till. Men inget annat i tillvaron känns säkert just nu. Ska hon få vara kvar i sitt arbete en tid till? Är hon verkligen värdig den man hon älskar? Varför drar han sig undan och undviker henne? Så minns hon hans hand i sin, känner sig trygg. Hur ska han kunna ana hur hon längtar efter hans blick och hans röst? Kan han känna likadant, längtar han efter henne på samma sätt? Längtan upptar alla hennes tankar – fast hon borde tänka på hur hon ska lösa arbetslösheten. Hon finns i hans tankar, men på vilket sätt ska han bli värdig henne, förutom att jobba hårdare för att nå en position tillräckligt hög för att ta nästa steg. Det är som ett rollspel – vilken strategi, vilken rörelse och vilken replik ska leda till nästa steg, nästa scen? Kommer slumpen att vara en faktor? Frågorna blir bara fler och fler, när kommer svaren? |
| Marit |
17/10 2016 |
| Och vem är hon själv?
Tillfälligt räddad, ett kort vikariat dyker upp, två nya elever ska introduceras. Men det är inte de två eleverna som upptar Elisabeths tankar. I hennes tankar finns bara HAN, hon hoppas på att få se honom dagligen ännu en tid. Men det blir inte så, han drar sig undan, alla chanser förspiller han. Dagarna går. Till slut bryter hon ihop. Är sjuk i flera dagar. Så bestämmer hon sig, samlar alla krafter och konfronterar honom! Inget kan stoppa henne när hon väl har börjat, allt vräker hon r sig! Varför undviker han henne?! Är han bara en lögnare!? Var inget han sagt till henne sant!? Han lyssnar, tar emot, är stark, låter henne gråta, skrika och rasa ut … tills hon är klar. Sedan, efter hans omsorg och ord till henne, är hon säkrare än någonsin på hans kärlek, och ännu mer förstår hon att allt måste vara hemligt – att hon måste vara stark och lita på honom. Allt han gör gör han nu för hennes skull. Han är "en nittonårig man med karaktär" – vem är hon själv? |
| Det är lätt att se andra, deras brister och förtjänster – men hur lätt är det att se sina egna, att veta vem man är, och vad man med sitt sätt att vara gör mot andra? |
| Marit |
13/11 2016 |
| Ibland är det lättare att skriva vad man tänker och känner, än att säga det
Skulle han säga något till henne skulle hon inte kunna hålla masken – hon skulle inte klara det. Och tänk om någon skulle vara i närheten när de två var på samma plats… luften skulle vibrera, så stor kärlek går inte att hålla hemlig. Enda sättet är att inte träffas. Hon måste flytta därifrån. Det enda rätta är att hon slutar och flyttar så fort som möjligt – men tanken är nästan otänkbar, outhärdlig! De skriver till varandra, så behöver de inte riskera att avslöja sig. Elisabeth läser breven om och om igen, äntligen får hon veta hur han känner, hur han tänker. När man skriver hinner man tänka, behöver inte förhasta sig – och ångrar man sig går det att sudda och skriva om. Man kan gråta, le, skratta eller vara allvarlig medan man skriver, och man behöver inte vara rädd för sina egna ord – inte om man litar på den andre. |
| Marit |
22/12 2016 |
|
Allt har förändrats så mycket, hon själv och hela livet. Tänk hur det var för ett år sedan, när hon nyss hade kommit hit…
Deras sista månad tillsammans här på Lindö har kommit. Hon bläddrar bakåt i dagboken, vad är det egentligen hon har varit med om under sin tid här: hur kände hon, vad upplevde hon då, vem var hon och vem har hon blivit? Hon minns sin hemlängtan, alla bekymmer för barnen och allt som var så tungt av ansvar. Alla inre och yttre konflikter med omgivningen och vuxenvärlden – en hel process av födslovåndor in i vuxenlivet har hon lämnat bakom sig. Kampen med självförtroendet dröjer sig däremot kvar – kanske inte lika svår. Aldrig hade hon trott att bara tanken på att åka hem skulle kännas tung – hon som nyss, bara ett antal blad bakåt i dagboken, hade längtat så efter familjen och saknat sin barndom alldeles fruktansvärt. Nu är hon plötsligt inne i nästa period av livet. En ny separation ligger framför henne; kommer hon att klara den bättre, har erfarenheterna gjort henne bättre rustad? Trots att det inte på ett bra tag än är dags för nyårsskifte är det en ny tid som ligger framför Elisabeth. |
| Marit |
21/1 2017 |
|
Utmaningen
Vilken pärs hon har gått igenom i helgen! Rest hem till Uppsala, mött sin barndom och alla sina kära! Men nu är situationen helt annorlunda än senast hon var hemma, hemmet har tappat sin betydelse. Att återvända är att gå ett steg bakåt. Inga starka känslor väcks, hemma står inte längre för tryggheten. Pappan som varit den viktigaste personen i Elisabeths liv innehar inte längre den rollen. Någon annan har fått den rollen, någon annan är den viktigaste i hennes liv! Och en hel helg har hon varit där, där i det gamla livet, utan att säga ett ord om det hon bär inom sig i nuet mot framtiden. Det som uppfyller hela hennes väsen. Inte något får de ana, inte med en min får hon låta dem förstå att det bor en hemlighet i hennes hjärta. Men i tanken är hon hela tiden hos Honom på Lindö. Kanske skuggas lyckan och kärleken som vill lysa ut från henne av vetskapen att det är här, i det vintermörka Uppsala hon ska leva i väntan. Att hon måste stå ut hela långa vintern utan honom, utan att berätta för någon. Men när söndagen kommer får hon återvända till honom ännu en gång. |
| Marit |
25/2 2017 |
|
Hoppet om framtiden lyser i hopplöshetens mörker
Det är han som kommer och möter henne vid stationen. De får sitta bredvid varandra och prata om vad de vill utan att någon kan hindra dem. De planerar flera år framåt i tiden, för vem vet när de kan träffas och prata ostört nästa gång!? Kanske kommer de att ses i jul, om hon får resa till Lindö, och så till sommaren… mest ser de fram mot kommande höst när han ska plugga i Uppsala, då ska de väl ändå kunna träffas? Den sista veckan på Lindö försöker de stjäla sig till så mycket tid som möjligt tillsammans, kanske gör det avskedet extra svårt. De sista dagarna ger hon sig tid att ta farväl av familjen och bästa vännen. För varje dag och stund blir det mörkare inuti henne, och så kommer den sista kvällen. Fruktan och sorg, hur ska hon stå ut med att möta morgondagen? Det finns inte lägre några ord. |
| Marit |
20/3 2017 |
|
Det är bäst som sker
I längden skulle de ändå aldrig gå, hon och han skulle inte kunna gå där på Lindö dag efter dag utan att någon märkte hur det stod till mellan dem… Visst har hon varit ledsen många gånger, uppgiven, less på jobbet och eleverna, känt sig otillräcklig och bara längtat hem. Men allt är annorlunda och hon kommer att sakna dem så oändligt. Ändå hoppas Elisabeth att hon har givit dem något, att hon har betytt något, att de kommer att tänka på henne och sakna henne lite ibland. Hon stänger boken, lägger pennan åt sidan och reser till hemmet i Uppsala och in i det grå, till intigheten och ett liv i sorg och saknad, som om ett oändligt vakuum öppnade sig framför henne. Två månader senare öppnar hon den röda almanackan, det är som om hoppet vaknar till liv. Julen närmar sig och med den drömmarna om att träffa mannen som hon har givit sitt hjärta … |
| Marit |
9/4 2017 |
|
Dubbelspel – leva i en familj och lita till en annan
Under den långa månaden som har gått har det inte funnits något att skriva i boken. I hennes medvetande och tankar har bara funnits: lång, saknad, längtan. De har skrivit några brev till varandra, trots risker och faror att breven skulle komma i orätta händer – leveranserna är långt ifrån säkra. Hans brev bär hon ständigt med sig. När hon nu börjar skriva i boken igen är det som ett uppdämt behov, hoppet växer och orden blomstrar allt mer. Trots att hon inte har arbetet kvar tycks hon vara välkommen att hälsa på. Kanske finns det trots allt någon hon kan anförtro sig åt – någon hon redan litar på. Lindöfamiljen kanske är deras räddning… Plötsligt kommer en annan familj än den egna att bli livsviktig. Att berätta om förälskelsen för den egna familjen är inte möjligt, inte på länge än. Hon får leva dubbelliv och tvingas näst intill till oärlighet mot de egna. Ändå tänker hon på framtiden och undrar över hans mamma, hur dan är hon – säkert kommer hon att tycka om hans mamma, syster till Anna på Lindö! Hon vill tänka på hans mamma som sin egen, som hon har saknat i hela sitt liv, någon hon kommer att kunna anförtro sig åt, prata med – om allt. |
| Marit |
24/4 2017 |
|
Dagboken avslutas, varje sida är använd
December och nyår, hon försöker koncentrera sig på nuet men tankarna irrar iväg till året som gått, minnen passerar revy. Hela livet har förändrats. Hon sitter i järnvägskupén på väg från Lindö och hem till Uppsala, nyåret har de tillbringat tillsammans – hon och han, de har nyss skiljts från varandra, bägge har de gråtit. Tänk om hon redan från början hade anförtrott sig åt Anna… Men nu är de två ett, under en slädfärd har de i hemlighet förlovat sig. Bara Gud och dagboken vet. Elisabet känner sig vuxen nu, men hon tror och hoppas att hennes barnsliga sinne inte ska försvinna än på länge – hon vill fortsätta vara den hon i själ och hjärta är. Elisabeths röst och tankar avslutas här, inga fler ord från sitt innersta rum lämnar hon till eftervärlden. Men hennes liv varar ännu en tid, hopp, längtan, och kärlek består. Väntan blir lång. Traderade berättelser och efterlämnade brev nedtecknade av andra berättar fortsättningen… |
| Marit |
13/11 -10 Bilderbokens renässans… igen!Utställningar och museer med barnboksmotiv Det är inte precis första gången jag skriver om bilderböcker, men vad gör man när ämnet kommer upp och återkommer gång på gång… Jo, man skriver om det! Nu har ämnet hamnat på museum: Elsa Beskows sagovärld visas på Regionmuseet i Kristianstad, 12 november till 13 mars. Elsa Beskow är en av grundstenarna i svensk bilderbokstradition, fortfarande lika stabil som för hundra år sedan. Den äldsta boken av Elsa i min bokhylla heter Barnen på Solbacka och är tryckt 1898. Bilderna berättar om gårdens tre barn i lek arbete och skola, det finns en kort textrad under bilden som sammanfattar bildens berättelse. Jag gör så en intressant iakttagelse: det står inte att boken är författad av/ text av, utan: Ritade av Elsa Beskow f. Maartman – svart på vitt står det, men i färg, att bilderna utgör berättelsen om barnen! I mina samlingar finns åtskilliga av Beskows böcker, vällästa av generationer – snart fyra, den sista har inte fått vända de sköra bladen ännu. Som tur är finns böckerna i nytryck och behändigt format, erkännas skall att jag inte har kontrollerat dess överensstämmelse med originalen – jag får ta det som min nästa uppgift. Tyvärr kan jag inte ta på mig att åka till Kristianstad – men jag skulle hemskt gärna vilja! Vidare: Nacka konsthall Pija Lindenbaum: Illustrationer 6–28 november. Några generationer senare skildrar Pija Lindenbaum, vinnare av Augustpriset i barnboksklassen 2000, barn av vår tid i bild och text. I sammanhanget är bilden i fokus ”Utställningen lösgör för ett ögonblick bilderna från ordet.” . Någon större erfarenhet av hennes texter och bilder har jag inte, men Gittan och gråvargarna räcker gott för att locka mig till utställningen. Samtidigt hålls seminarium på temat ”Kris i det nordiska bilderbokslandskapet?” (igår, fredagen den 12 nov) med avslutningsfrågan ”Finns det en framtid för en nordisk bilderbok?” Programmet utlovar diskussioner, föreläsningar, samtal och rapporter från de nordiska länderna i frågan och vad jag förstår handlar det om ekonomi, kvalitet och förnyelse. Synd att pressmeddelandet gick ut så sent att jag inte hade en chans… Förhoppningsvis får innehållet och behållningen/utgången av mötet någon uppmärksamhet i media. I Uppsala har Bror Hjorths Hus och Galleri Villavägen sju haft utställningar med barnboksmotiv som jag inte missade! |
| Marit |
21/9 -10 Höstfest i barnboksdjungeln och lingonskogenBoktipsen från barnboksförlagen duggar tätt i e-postlådan, bara att välja och vraka. Undrar hur mycket jag med mina recensioner har påverkat den barn- och ungdomslitteratur som har lästs under sommaren och hösten. Familjemagasinet (f.d. Aktiva föräldrar) erbjuder gratis prenumeration till barn som börjar skolan, så lite inflytande har jag allt. I urval och läsning bemödar jag mig om att bära med mig de många barn jag har mött genom åren – försöker tänka mig in i vilka berättelser DE skulle ha tyckt om att höra eller läsa själva. Och naturligtvis vilka bilder de hade tyckt om att botanisera i och fantiserat runt. Själv botaniserar jag i skog, trädgård och skafferi. I den verkliga skogen gör jag som Povel Ramel – letar lingonben, men hittar mest stock och sten (och en och annan häst). Jag tänker på Elsa Beskows Putte, han som gick i blåbärsskogen, men kom hem med både blåbär och lingon. Själv letar jag lingon och kantareller, men hittar mest blåbär som är vattniga och tråkiga. De lingon och svampar jag trots allt hittat har räckt till en och annan spännande komposition. Älgen är inte min förtjänst vilket däremot trädgårdsprodukterna är. Älgpanna a’ la Järlåsa till två pers.: Fräs 1 paket älgskav och 1 rödlök (hackad eller skivad), tillsätt 1/3 finstrimlad chilipeppar, salt och lite svartpeppar. Klicka i 1/3 burk crème fraiche och tillsätt små sockerärtor, låt puttra en stund, tillsätt en skvätt av vardera kikomansoya och balsamicovinäger och ca 1dl lingon, låt puttra en liten stund till, smula över lite timjan. Till detta serverade jag små färskpotatisar, som jag hade borstat och lagt i olja och lite salt i en långpanna och stekt i 225 grader. Smörstekta kantareller i separat skål (och kanske hade jag finstrimlad paprika – minns inte riktigt) och så ett skapligt rödvin… Till efterrätt: limeparfait med hallonsyltsrippel (2 äggulor vispas med en dryg dl florsocker, 2 dl grädde vispas separat och röres ner i äggblandningen, blanda i lite rivet limeskal och hallonsylt, frys sedan. Man kan byta ut lite av grädden mot yoghurt.) God äppelmarmelad: 1kg äpplen, skala, kärna ur och skiva i gryta, tillsätt saften av en citron, 2 kanelstänger och eventuellt lite finstrimlad färsk ingefära, strö över 7-8 dl socker och ställ på svag kokning, skaka lite då och då och koka 30-40 minuter, eller tills det verkar ha tjocknat… En ny packe böcker ligger nu på posten och väntar – 3,1 kg fick inte plats i brevlådan. En blandning av pyssel, ordlekar, läsa för-, läsa själv- och läsa ifred-böcker väntar på att bli granskade. Problemet är att få alla recensionerna publicerade. De som inte hittar någon plats hamnar oftast här på hemsidan, under ”Litteratur”. Nya tips ramlar in och jag har redan en ny önskelista! Höst och bokmässa står i dörren, den ena får löven att falla den andra ter sig som en djungel. |
| Marit |
18/8 -10 Med energi som en vinranka!Vid husets södra gavel finns två vinrankor, en ger gulgröna druvor, en ger blåröda. Den hårda vintern och myckna snön gjorde beskärningen komplicerad, enligt regelboken borde rankorna beskäras januari/februari. Eftersom de till största del befann sig under snön vid den tiden blev ingreppet försenat och fick utföras i omgångar, allt eftersom snön smälte undan. Efter vinterns och min behandling var förutsättningarna för växande och fruktbärande inte vidare goda.Sommaren har varit skön och omväxlande. Vi har rivit, byggt upp och kompletterat – inte företag, vi har haft semester, utan byggnader. Från sommarens innehållsförteckning kan även nämnas: besök hos/av släktingar och vänner, mc-turer bland runstenar på medeltida vägar och bad i så väl sjöar som hav. Farfars blyertsteckning av familjens gård på Onsala-halvön förde oss till Västkusten. Med hjälp av vår GPS lokaliserade vi området – och där låg den, nästan helt intakt, fantastiskt! Nuvarande ägares intresse fick mig att skriva en faktabaserad berättelse om sjökaptenen och hans familj som bodde på gården under 1800-talets senare hälft. Resan förde oss även till ’riktiga fornlämningar’ i inre Västergötland, från före Arns tid, och till Pilane gravfält med domarringar på Tjörn. Som kontrast och balans på det naturskönt grönböljande gravfältet har skulpturer i olika material placerats ut. Material, gestaltning och figurer kontrasterar eller harmonierar platsens miljö och berättelse. Bland utställarna från olika länder upplevde jag den isländska konstnärinnan Steinunn Thorarinsdottirs bidrag Borders som ett av de starkare inslagen. Nakna och kraftfulla människofigurer av gjutjärn och aluminium befinner sig bland gravar och domarringar: tänkande, sörjande, spanande, högresta, hopkrupna – mänskliga, men utan identitet, befolkar de platsen och gör den underligt magiskt levande. |
 |
|
Från hårda material utomhus i solsken sker en förflyttning till en regnig dag på Nordiska Akvarellmuseet med inslag av vatten och pigment. De nordiska konstnärernas uttryck, och förmodade ursprungskynnen, på temat Plats och minne i ena halvan av museet fascinerar. En tillfällig utställning av och om den amerikanske konstnären Andrew Wyeth var dock den som dominerade museet vid vårt besök.
Läs mer om utställningarna under startsidans menyalternativ: Recensioner och Reportage… Väl hemma har trädgårdens grönska växt över alla breddar. Vinrankans slingrande bladverk breder ut sig som aldrig förr över vägg och mark, och vad mer är: rika klasar av vindruvor hänger tätt och lovar en mycket god skörd. ’Sensmoral’: efter bistra tider kommer goda/skördas rikligt med god frukt; eftersatt omvårdnad innebär inte nödvändigtvis att växande och fruktbärande uteblir – lite vilt växande är aldrig fel; regelboken är till för sin egen skull – använd din intuition och giv aldrig upp hoppet, viljan och envisheten! Och så ett mattips: förväll de spädaste och ljusgröna bladen från en vinranka. Bryn lammfärs tillsammans med vitlök och färsk lök från landet, tillsätt kryddor, örter och fetaost. Placera färsblandningen på bladen rulla ihop med skarven nedåt eller fäst ihop med tandpetare. Lägg rullarna i en gryta eller på ett ugnsfast fat, häll någon dl vätska på – vitt vin, passerade tomater, buljong… och låt puttra ett tag i ugn eller på spis, servera med ris, potatis eller bröd…, tzatziki och/eller grekisk tomatsallad är gott till! Dags att'resa sig' omvandla sommarens samlade energi till (vilt) växande och kreativitet inom Formom! |
 |
| Marit |
22/6 -10 Sommarblogg och på begäranRecension, reportage, recension, reportage… det börjar bli dags att ta en liten paus. Skriv om god mat och odling viskade en liten fågel – och jag funderade: ryms detta inom min Formomblogg… tja, faktiskt, det handlar om kreativt skapande!De flesta frön har sedan länge både grott och kommit upp, nu gäller det bara att hitta rätt i den gröna mattan, rensa bort ogräset och inte morötterna. Lagom stora regnmängder och midsommarljusets magiska kraft har äntligen lockat till och med de flera år för gamla rödbetsfröna att sända två späda gröna blad ovan jord. Nytt för året är min balkongodling där slingerkrasse samsas med ruccola i en vid lerkruka och buskkrasse med nyheten salladsbasilika i en annan. Förhoppningsvis resulterar samexistensen i en smakrik skönhet. Ruccolan är redan använd som smaktillskott i sallader där även rädisor, gräslök och tidig frilandssallad har ingått. Recept är bra att ha ibland, själv använder jag dem mest som utgångspunkt för att få ett hum om tänkbara ingredienser. Ofta plockar jag spännande kombinationer från flera recept och gör min egen komposition. Innan det är för sent på säsongen vill jag dela med mig av två ’försommarrecept’: Nässelpesto
2dl förvällda nässlor (cirka två liter löst lagda toppar i en plastpåse) Mixa de förvällda nässlorna tillsammans med chili, persilja, vitlök, mandel, tillsätt riven ost, tillsätt oljan först droppvis sen i tunn stråle med mixern igång, smaksätt med salt, peppar och örter. Gott på bröd och till pasta! Rabarbermaräng
Kaka
Fyllning
Smält (låt knappt sjuda)den skurna rabarbern tillsammans med socker, tillsätt saft blandad med maizena när rabarbern ’kokat’ sönder och vattnet har avdunstat, koka upp tag av värmen och tillsätt honungen.
Marängen Vispa vitor och ättika till fast skum, tillsätt lite socker i taget, bred smeten över rabarberfyllningen och grädda i ca 20 minuter, sänk värmen om marängen mörknar för tidigt Till: grädde, vaniljsås, frusen grädde, glass… Dags att ta sig förbi trädgårdens blomsteröar ner till växthuset för att vattna, och till trädgårdslandet för att skilja naten från sockerärtorna. Återkommer med fler smakrika tips en annan gång! |
| Marit |
1/6 -10 Barnboksretro och nostalgiI alla möjliga sammanhang talas det om vintage, återbruk, klassiker och återkommande trender – en längtan till ’den gamla goda tiden’ lyser med sin närvaro. Retroföreteelsen tycks nu fullt ut ha nått barnboksutgivningen. Årets titlar präglas av välkända karaktärer och förlagen förmedlar dem dessutom i alla tänkbara/säljbara varianter.Å ena sidan har vi föräldrar ur olika generationer. Den postmodernistiska generationen har, trots viss rotlöshet, växt till sig och längtar tillbaka till ’de fasta sanningarna’ – barnbokens rötter. Far- och morföräldrar har länge längtat efter att de tabubelagda böckerna ska få plockas fram igen. Å andra sidan har vi bokförlagen, väl medvetna. Favoriter omarbetas, anpassas och etiketteras. ”Gyllene nostalgi”, ”För visst minns vi alla…”, ”Friska upp minnet och ta med dig barnen…”, ”…skapade guldåldern för svensk barnlitteratur”, ”bildskön sagoskatt”, och så stämpeln ”nostalgivarning”. Med etiketter som anspelar på bokskatten under en gyllene tid marknadsförs ”tidlösa klassiska barnböcker - moderniserade, och med nytt fräscht… ” och ges ut i nytryck eller ny skepnad. Och varför nöja sig med böcker när man kan lansera hur många produkter som helst på temat? Å så har vi barnen! Har de egentligen något att säga till om? Först när boken väl är hemma och har placeras tillsammans med andra kan ett aktivt val göras… Som kritiker: har jag inget emot nyutgåvor så länge de är direkt och i sin andemening jämförbara med originalet; att i vissa delar efterlikna originalet känns kommersiellt postmodernistiskt, lite av osmakligt frosseri – men allt är väl relativt… Tove Jansson, Elsa Beskow, Margret Ray, (Arosenius och Bauer) och till och med Astrid Lindgren hade troligen en högre ambition/mission än att deras karaktärer och berättelser skulle bli förenklade lösryckta berättelser, söta pekböcker, klatschiga kalasserviser, pysselböcker och spel. Djupet i helhet och samspel mellan saga/berättelse, bilder och den verklighet barnet befann sig i, fanns där från början och handlade om en mognadsfråga tillika process. Ämnena är lika giltiga idag och behöver inte snuttifieras och gullifieras. Barnen förstår faktiskt mer än vi tror! Själv är jag mycket för original, de sparade tummade exemplaren med ’farmors’ egna små tillagda teckningar på var och varannan sida ger en extra dimension till högläsningen. Många av de äkta nya barnböckerna är mycket lovande, istället för falsk nostalgi i ny förpackning kan man finna text- och bildberättelser med förankring i flera generationers sagor, traditioner och berättelser – ingen konstruktion utan äkta vara från den ”stora tidens berättelser bevarade i det stora minnet”. |
| Marit |
27/3 -10 Kritiker kritiserar och kritiserasEfter att, sedan en tid tillbaka, ha sällat mig till kritikernas skara inser jag dilemmat. Kritiker som kritiserar måste också få kritik, däremot torde recensioner av den sistnämnda vara mer sällsynt. Kritiken sker förmodligen i större utsträckning ’man mot man’ än offentligt.Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker är ett tänkvärt och nyttigt verk där redan titeln manar till eftertanke. Tyvärr hann jag bara läsa halva boken innan biblioteket krävde den tillbaka, andra halvan får vänta tills det åter blir min tur. Men även om vi alla är kritiker i någon mening är det ändå skillnad på opublicerad och publicerad kritik. Det handlar om ansvar, så väl kritiker som kritiserad/t ska under en oöverskådlig framtid leva med det ’uttryckta’, även efter sin död. Även om tider, trender och synsätt förändras har man som kritiker ansvar att sätta sig in det som ska avhandlas, tänka in sina läsare och ha tillräcklig kunskap att föra det upplevda till ett vidare sammanhang av tid, genre, samhälle, kultur, eller dylikt, beroende på ämnet. Och /eller att hitta en röd tråd som går att följa. En kritiker vill både hålla hög svansföring och vara katt för sin hatt. Det är lätt att strosa runt i sin egen lilla upplevelsevärld och vara sig själv nog, gott så, men vill vi förmedla något till andra så kanske vi måste sträcka på halsen en smula. Kritiker behöver kritiker! Kommentarmöjligheten i många nätpublikationer är en möjlighet som sällan utnyttjas: tycker du att skribenten är smal, snäv och trångsynt – tillför då något för att utveckla, och säg inte bara att det är dåligt! Upplevde du som läsare att kritiken (litteratur, konst, teater o.s.v.) tillförde något, gav dig inspiration eller bra var trevlig att läsa – berätta det. Underligt nog har många för sig att kritik är något som måste vara negativt. En skribent kan inte samtidigt vara sin egen läsare. På samma sätt är det svårt att vara sin egen kritiker, även om det kanske är lite lättare…? Mina bästa kritiker är redaktörerna Mats och Jon! Men det skulle vara kul, eller åtminstone nyttigt, att få kritik från er andra också. Varför inte använda ”kontakta oss” knappen… Dags att skrida till verket: en ’barnbok’ ska läsas, analyseras och kritiseras, resultatet hamnar på Kulturstan, förmodligen första-april-veckan. För varje recension eller motsvarande finns en kommentarfunktion! |
| Marit |
1/3 -10 Eget och andras skapande |
|
Att författa kreativa texter omkring andras skapande tar på krafterna. Hemkommen från en konstutställning försöker jag måla det jag har upplevt i ord. Åter från ett museum strävar jag efter att i text gestalta en helhet med det utställda i centrum. När jag stänger en bok för att skriva en recension vill jag formulera mig omkring dess innehåll och mening. Efter att ha besökt en miljö söker jag uttryck för att bygga dess rumslighet och förmedla både fasad, rymd och bakgrund. Och ett teaterbesök borde, jag har ännu inte förmedlat något, för läsaren innebära en känsla av närvaro i en berättelse eller ett scenario. Så ser ambitionerna ut. Hur jag lyckas i verkligheten vet jag mindre om. Hur som helst, och till tröst för alla er som inte kan utläsa ens spåren av mina ambitioner, så jobbar jag ständigt på att bli bättre! Det egna, fria, skapandet blir lite lidande. De där böckerna som jag började på i tanke, anteckningar och nedtecknande, ligger lite var stans och vilar. Väven sitter uppsatt men befinner sig i ovävt tillstånd. Den nyservade symaskinen står overksam bakom framlagda tygstycken. Men jag har målat: i dagarna avslutade jag det motiv som legat och växt till sig under minst ett halvår. Det skulle lika gärna ha kunnat vara en skriven artikel om konstnärer, men jag valde att måla min berättelse om de militanta baskrarna kontra de fria i akryl. Den utvidgade tanken var att det skulle bli en hel serie på ett tema, kanske blir det inte så, den som lever får se. Just nu känner jag mest för att frossa fritt i form och färg utan bestämda motiv. Kanske färgar inspirationen också av sig och mönstrar min väv. Var man gör av sin snö har ingen berättat. Det ger sig med tiden. Men först ska jag ta en kopp the och recensera ett epos! Recensionen kan troligen läsas på Kulturstan om någon vecka eller så. I väntan på... finns gott om trevliga reportage att läsa på sajten! |
| Marit |
1/2 -10 ”Resumerande allegori” |
|
Det vart en gång… Det började med en försiktig vandring på otrampad mark. I ryggsäcken fanns både redskap och en rejäl matsäck bestående av utvalda godbitar. Nära till hands fanns också lättillgängliga små portioner bestående av optimism och blandad erfarenhet. Efter en stunds vandring upptäckte jag att ytterligare stoff behövde tillföras – det var dags att slå läger för att inta en dos kunskap. När jag så småningom var redo att fortsätta hade terrängen plötsligt blivit mer lättillgänglig och ljuset sipprade in mellan de mörka trädkronorna. Då och då kunde jag böja mig ner och plocka en vacker blomma och omsorgsfullt lägga den i press, för att senare tillfoga den till min samling. Det hände att jag hittade något extra näringsberikande; att genast stoppa i mig eller spara till ett senare tillfälle. Stigen, som jag nu färdas längs, korsas en varm dag av en annan stig. Upptagen av mina tankar som jag vid tillfället är, märker jag knappt mötet i korsningen. Den andre är mer beredd och ger mig därpå en uppgift att lösa. På närmaste stubbe packar jag upp min ryggsäck, för till detta uppdrag duger inte de lättillgängliga småportionerna. Ur mitt rika förråd plockar jag fram kamera, block, penna, böcker, färger och en stor mängd fantasi. Tur att dagens ljus varar länge för uppgiften tar sin tid. Så en dag är tiden inne att fortsätta vandringen, då och då möter jag någon på stigen; ibland får jag packa upp mina medhavda redskap och använda mina förvärvade erfarenheter, för att uppfylla önskningar. Ofta blir jag erbjuden en belöning för att utföra ett uppdrag, eller att få något nytt till min samling. Det händer att jag själv ber om hjälp; men här och var får jag tips om en annan riktning utan att fråga mig fram. Vissa sträckor är svåra att färdas, kullfallna träd och stora klippblock kan kännas oöverstigliga. Efter en stunds vila och fundering kommer jag alltid fram till att endast ett val är möjligt, än så länge, och det är att ta sig vidare, om än i långsam takt. På en sten invid en stig satt en flicka och grät. Glad upptäckte jag mig äga alla de kunskaper och redskap som behövdes för att hjälpa henne, och vi fick sällskap ett gott stycke längs stigen, som nu tycktes breddad och full av möjligheter. Eftersom inget jordiskt tycks vara före evigt förväntade jag mig inte heller att detta skulle vara det, dock var jag full av hopp. Ännu styrkt av den tidigare framgången stannade jag till vid mången berikande plats, blev kvar en stund och fyllde på mina förråd så pass att jag generöst kunde dela med mig till andra. Glatt visslande på en vandringslåt upptäcker jag mig plötsligt vara vilse. Jag ropar i olika riktningar – söker svar, eller ljudet av ett eko. Men nej, intet. Jag kastar ömsom planlöst, ömsom systematiskt kottar och stenar åt olika håll för att upptäcka ljud av mottagande eller klang, men det utkastade tycks bara absorberas av atmosfären eller falla till marken utan möte. Med i bagaget finns naturligtvis allehanda berättelser. Jag öppnar upp alla mina resurser och granskar dem noga. Vid min fortsatta vandring lämnar jag efter mig mängder av spår ur min samling; ljud lämnas kvar i luften, formuleringar får hänga som girlanger mellan träden, och bilderna placerar jag lite varstans där de passar. Fragment av berättelser gömmer jag under stenar och i buskar och efter ett sidospår kan jag gömma en hel upplevelsevärld. På en gynnsam plats i en glänta där ljuset är starkt lägger jag ibland ett väl synligt meddelande… Trött och nöjd lägger jag mig att vila. Nu ska jag säkert bli funnen eller finna. Långsamt stiger solen på himmelen och värmer mitt ansikte. Någon ropar. Jag hör flera röster. Sätter mig upp och tittar mig omkring. Här finns flera stigar att välja på, men det finns också en grusad gång kantad med odlade kulturväxter. Därifrån kommer det starkaste ropet. Mätt på irrande skogsvandring som jag är, väljer jag att promenera en bit på gången för att se vad som väntar en bit längre fram och vad den som ropar söker, eller har att erbjuda… |
| Marit |
25/01 -10 Varumärke eller märkesvaraJag stötte nyligen på en go liten butik – faktiskt helt unik…
|
|
Affärskedjorna breder ut sig, de blir fler och fler och dyker upp på allt fler platser. Trots att utbudet är enormt känns det ändå lite småtråkigt. Som tur är finns det några enstaka individer som törs prova ett eget koncept.
I en gammal mjölkbutik på S:t Johannesgatan i Uppsala återfinns numera butiken Raggadoll – där det återvinns! Märkeskläder (för barn) byter ägare. Handgjorda dockor tillverkas av begagnade kläder som får ingå i ett nytt sammanhang, där kläddetaljerna blir en del av dockornas 'identitet'. Förhoppningsvis blir de glada filurerna en del i en ny familj. Det är framför allt dockorna som fängslar mig, de strålar av kreativitet och öppnar sitt ansikte mot betraktaren - jag blir helt enkelt så glad av dem! Bild …? Näe, de ska upplevas! Om butiken Raggadolls ’varumärke’ är en förebild för dockan eller en avbildning av den känner jag inte till. Och om Raggadoll är ett varumärke, kan man då säga att dockan är en märkesvara – rent logiskt borde det ju vara så, men i det begreppet underförstås en större spridning och lansering, så produkten blir allmänt känd… Först på de rätta ställena, de olika världsstädernas ’Fina Gator’, sen köper allt fler butikskedjor rätten, piratkopiering, produktionen måste flytta…. Tanken på att en plastkopia av Raggadollen hamnar i en Happy Meal-box är ryslig. Det är bäst att den stannar i sin mjölkbutik och att familjen R växer i sin egen takt. Butikens övriga sköna blandning består av keramik av egen produktion, handplockade och handgjorda produkter tillverkade av vänner och bekanta, bland annat unika barnkläder, och vidare: väl utvalda ting och material som fyller på intrycket av färg, form och känsla. Sortimentet kan karaktäriseras som smått, gott och blandat och är sammansatt ur ett barnperspektiv. |
| Marit |
10/01 -10 På besök i Västerås
|
|
Samlingar och utvalda verk
Kylan håller oss i sitt järngrepp – Uppland är kallt just nu. En tur över länsgränsen vidgade de vita vyerna och gav tillvaron en extra guldkant. Resan hade två mål, närmare bestämt en privat samling med skolplanscher och Västerås Konstmuseum. En länk på nätet ledde till ett digitalt skolplanschmuseum där cirka 1500 planscher finns avfotograferade, www.skolplansch.se , helt enkelt en imponerande samling tillika kulturgärning. En kontakt med innehavaren ledde vidare till en adress i Västerås, där vi fick ta oss en verklig titt, och några egna foton på utvalda planscher till den pågående avhandlingen. Nästa anhalt på tema ’samling och utvalda verk’ fanns på Västerås Konstmuseum och hette Guldkorn. Västerås Konstförening 90-årsjubilerar och passar i samband med detta på att visa representativa klenoder som samlats under åren som gått. Ivan Aguélis landskap och porträtt har en märklig inverkan på mina sinnen liksom verken av Einar Jolin och Siri Derkert. Den för mig tidigare okända lokala konstnären Elsa Celsing representerades på utställningen av två cyklande damer – ett härligt tidsdokument från tjugotalet som påminner mig om de samtida cykelutflyktsbilderna i min mormors fotoalbum. På konstföreningens utställning, 1926 tror jag att det var, ställde Elsa Celsing ut tillsammans med David Söderholm, även han lokal och min morfars bror. På utställningen visas ett av hans ganska typiska västmanländska landskap, i museets samling på drygt fyrahundra verk finns säkerligen även stadsbilder och andra motiv. Ljuskronor och arkitekturdetaljer i stuck pryder den pampiga rådhussalen och stjäl uppmärksamhet; rummet och den hängda/utplacerade konsten behöver samspela i harmoni. Det är ingen lätt uppgift museipersonalen har. Barbro Östlihns stora arkitektoniska verk i röda toner är helt rätt, medan Jan Håfströms hör till de, för miljön, mer svårsmälta. Utställningen med teckningar och målningar av Erland Cullberg, samt konstföreningens utställning av verken i medlemslotteriet, är tacksamt hängda i våningens mindre gallerier. Eftersom museet till hösten kommer att flytta till andra lokaler är det sista tillfället att se museets guldkorn i just denna miljö. Det fantastiska läget och det ståtliga huset med tillhörande salar, som det gamla rådhuset har inneburit, kommer i höst att ersättas av gamla industrilokaler. Det låter nedsättande och negativt, som ett riktigt ’nerköp’, men blir troligen en riktig höjdare – vilket det blir återstår att se när den hundraåriga industrilokalen har ’anpassats till sitt nya ändamål och fyllts med konst...’ |
| Marit |
18/12 -09 Om pekböckerKombinationen litteraturvetare, konstvetare och farmor förpliktigar. Självklart ska barnbarnet få en bok i julklapp, denna hennes första jul bland oss andra ’läsare’. Men det ska inte vara en bok vilken som helst, det ska vara en med bilder i, bilder som hon känner igen. Bilden för ordet, pusselbiten att bygga vidare på, urbilden utifrån vilken de större sammanhangen förstås, symbolen som är lätt att relatera till när mer komplicerade och komplexa bilder uppenbarar sig. Det var DEN pekboken jag letade efter. Efter att ha gått igenom varenda bok i pekboksgenren i stans största bokhandel, och varenda tänkbar bok i den speciella barnboksaffären, gav jag upp. Inte en enda motsvarade min bild av Pekboken. En pekbok ska svara mot barnets förväntningar; när barnet pekar på boksidan och frågar: ”Ä dä?” , vill jag kunna svara: ”Nalle”, eller: ”Sked”, eller: ”Motorcykel”. Jag vill inte vara tvungen att svara: Det är en nalle som sitter på en motorcykel i en skog där det bor giraffer som äter med sked och flamingor med glasögon som tycker bättre om att köpa sig en glass i glasståndet där borta längst ner i det vänstra hörnet det hörnet som låter när man pillar på det och inte det hörn som känns luddigt som nallens päls…. De böcker jag tittade i, ämnade för de yngsta, innehöll nämligen komplicerade bilder med mängder av detaljer, ljudsensationer, olika ytstrukturer och oftast en kortare text. Säkert är det pedagogiskt och utvecklande att aktivera många sinnen för minne och igenkännande, men en ’förstabok’ ska vara nära och okomplicerad. Små barn utsätts för så många intryck, hur ska de kunna sortera det de ser och upplever om de inte ges tillfälle att sätta sig själva och sin egen lilla värld i centrum? Att få uttrycka ett igenkännande med egna förvärvade ord: ”Titta, potta”, istället för att försöka förstå och uttrycka ett konstruerat och komplicerat sammanhang tror jag är viktigt för självständigheten. Det komplicerade och konstruerade hinns nog med i sinom tid. Inte underligt att barn blir stressade, splittrade och har svårt att koncentrera sig! (Råttan Krusmynta sitter på pottan, på sig har hon sin blå aftonklänning, den med paljetter, bredvid ligger skorna och cd-skivorna som hon ska ta med till discot…) Bilderböcker med små berättelser behöver inte ha sidor av tjock papp med motiveringen att tåla tuffa tag; när barnet kommit så långt har de förmodligen fingerfärdigheten att bläddra lite försiktigare. Dessutom är det inte fel att förstå läsning som en stillsam och fridfull sysselsättning.
Hur tänker jag då lösa pekboksproblemet? Den stora vida världen utanför hinner hon, som sagt, säkert med när tiden är inne. |
| Marit |
27/11 -09 KommunikationskulturFörr i tiden kunde en tågresa innebära en lång och trivsam lässtund, och innehålla lite småprat med en eller annan medpassagerare. Till tågresan hörde också något matsäcksbetonat, exempelvis en banan, en smörgås, en termos med kaffe, en chokladbit – helt enkelt lite smått och gott. Blev man sedan törstig så fanns en vattenflaska i glas fäst i en hållare på vagnens vägg, och bredvid fanns en hållare med pappmuggar. Om ”Rostfria Herman” var konduktör kunde det hända att han bad att få låna någons dragspel, eller att han tog fram munspelet och hängde på när någon annan spelade – för det gjorde man på det glada sjuttiotalet. Biljetterna var av den sort som kunde återanvändas inom en månad, om de av någon anledning inte hade blivit klippta. I nästa tågreseepok, godtyckligt inplacerad någonstans mellan åttio- och nittiotalet, hade SJ förpackat sitt bjudvatten i små blå tetror försedda med sugrör. Det gällde att passa på att ta en tetra när man gick ombord för de tog snabbt slut, och eftersom biljetterna blivit dyra kunde man lika gärna ta två. Man köpte godis och choklad till någon form av taxfreepriser från en ambulerande vagn som med möda tog sig fram i tågvagnens mittgång. På vagnen fanns även plastinpackade smörgåsar, burkar med dryck och Festis med sugrör, kaffet förvarades i stora blanka termoskannor varifrån det hälldes upp i små pappmuggar med utvikbart ’öra’. Läsning hörde fortfarande ihop med tågkulturen medan samtal okända passagerare emellan blev mindre vanliga. En ny kultur började så sprida sig i kupéer och korridorer: yuppienallen blev synlig här och var, de ständigt störda och avbrutna samtalen varvades med klunkar ur den köpta eller medhavda obligatoriska vattenflaskan. Det var inte alla förunnat att ha en nalle, men en vattenflaska hade alla, SJ bjöd inte längre. Konduktörerna hade gått på charmkurs men hade ännu inte blivit riktigt bekväma i sin nya roll. Nalleinnehavarna ville bli sedda, lite hörda, men inte störda. Kupéernas fridfulla enskildhet verkar nu ha försvunnit, den nostalgiska benämningen lever kvar som titel på de av SJ utplacerade ’magasinen’. I de långa vagnarna genomkorsas luftrummet av allehanda telefonsignaler och samtal från när och fjärran. Alla vet att socialsekreterarens framplockade akter nu ligger i facket till höger. Alla får veta att tonåringen är osams med sin pojkvän, och därtill allt vad han anklagas för. Vem ska hämtas var och vad ska handlas, man svarar med sitt namn och har en personlig signal. Sjukdomssymptom avhandlas och vårdeländet diskuteras. Tidsbeställningar: frissan, tandläkaren och gynekologen – alla vet vem och när. Enkelriktade samtal, rätt ut i tomma luften eller in i handflatan där telefonen ryms, tycks ha en tendens att skapa en större och vidare kommunikation – när alla ändå pratar med någon för platsgrannarna osynlig person, kan dessa lika gärna fylla på samtalet i luftrummet och prata med varandra. Vill man läsa ska man börja vid tågets avgångsstation, innan samtalen ännu har vaknat. Om man sedan inte vill bli en del av det stora samtalet finns möjligheten att avskärma sig genom lurar eller proppar. Allt vatten lyser med sin frånvaro, både det fria och det medhavda, vill man fukta strupen återstår en promenad till ’restaurangvagnen’ – och man ’köper numera inte en kopp kaffe’ utan ’tar en kaffe’, kan det bero på att örat i det sammanhanget har rationaliserats bort… eller? (Vill man arbeta på sin medhavda dator, eller läsa i tystnad, kan man alltid söka upp en vagn med telefonförbud.) |
| Marit |
10/11 -09 En kritisk dagKritiken och informationen flödar längs morgonens vandringsväg: löpsedlarna skriker ut influensavarningar och anfaller en fridsam flanör med rubriker som liknar dödshot. På anslagstavlor, toaletter och i vaccinationsbyråns skyltfönster sitter informationsanslag. Kritiken mot alla möjliga grupper flödar i sammanhanget. Själv är jag kritisk till hela företeelsen – och hur påverkas vi egentligen av all uppståndelse? I tanken lämnar jag det hela bakom mig, avsaknaden av skygglappar gör dock att en och annan löpsedel då och då skymtar i ögonvrån och påminner om hotets närvaro. Jag går målmedvetet vidare. Min dags inslag av kritik och information har en annan inriktning och hör till en annan kategori av begreppet kultur. Första anhalten är stadsbiblioteket och hyllan med konsttidskrifter. I första hand söker jag det nummer av Paletten som tar upp olika vinklar av ämnet konstkritik, men finner att ett nytt nummer har tagit platsen som senaste nummer. Tidsoptimist som jag är, tar jag båda numren med mig till en av de sköna fåtöljerna. Efter att ha bläddrat i det senaste numret hoppas jag att detta inte ingår i den prenumeration jag nyss har tecknat. Raskt övergår jag till det äldre kritiknumret och fördjupar mig i några olika synsätt på hur konstkritik ska skrivas, och av vem. Som vanligt har tiden en tendens att gå fort när något är intressant – jag får avbryta mina studier och hasta vidare. Dagens huvudmål, efter lunchen, är ett kritikseminarium på universitetet där ömsom litteraturkritik och ömsom konstkritik behandlas. Trots att bägge bär efternamnet -kritik är de en smula väsenskilda, tycks inte riktigt känna släktskap med varandra, men kan nog med lite hjälp vara på god väg mot ett utvecklande släktmöte. Konstkritiken anno 1880 –90 mötte i seminariet konstkritiken 1980 –90; så väl decennieskiften som sekelskiften innebar brytningar på flera plan och seminariet bjöd på flera berikande perspektiv. Jag vänder åter till bibliotekets salar och vår samtid, några artiklar om konstkritik återstår. Jag läser om en amerikansk konstnär som även skrev recensioner: vissa dagar hann hon besöka upp till tjugo utställningar, recensionerna som skrevs jämförs med haiku-dikter (och ingick sedermera i en konstutställning). Förmodligen hade jag inte reagerat så mycket över detta om jag inte tidigare under dagen hade hört om 1800-talets kritiker som skrev om en och samma utställning under fem dagar. Båda varianterna är i och för sig intressanta, även om jag föredrar den mer fördjupade som kritik och skulle kalla den andra för konst, även om bägge formerna är konstarter… Hur som helst är jag kritisk till löpsedlarna, som nu tycks stå i vägen framför mig, och har i dagsläget svårt att hänföra dem till någon av kategorierna ovan, men ’framtiden’ kan säkert göra något spännande av dem! |
| Marit |
23/10 -09 VäntrumskulturVid anmälningsdisken ska man ta ett könummer – eller också ska man det inte… I det aktuella fallet gällde det sistnämnda, apparaten hade nämligen klätts in i ett plasthölje och för säkerhets skull fått en lapp med texten: ”Rör ej!” Vidare ska man anmäla sig, visa kallelse och/eller legitimation för att så småningom bli uppropad – eller också inte, i det sista fallet ska man bara vänta på sin tur, att någon kommer och säger ”nästa!” Efter anmälan väntar en stunds väntrumsvistelse innan man blir förd till ett undersökningsrum. Jag sätter mig i en solitär soffa, den står mot en vägg med utsikt över två väl tilltagna möbelgrupper i svart, förmodligen skinn – jag avhåller mig från att gå fram och lukta och känna, men studerar inredningen omsorgsfullt på avstånd. Möbelgrupperna är smakfullt sammansatta, designen är inbjudande och omslutande, de ovala borden i ljust trä är flexibelt nedfällbara. På bordsytan ligger tidningar i en lagom inbjudande röra – bara att nappa åt sig. En vacker skål pryder dessutom ett av borden, på ett annat står en bukett med levande och färska rosor. I fönstren finns flera orkidéer. Min blick vill bli kvar vid en färgsprakande tavla och en mörkt grafitgrå torso. Så här efteråt undrar jag varför jag inte reste mig och tittade på närmare håll. Kanske upplevde jag att människorna satt i vägen. Som en tyst orörlig mur mellan mig och konsten hade de tre eller fyra personerna placerat sig strategiskt, de tycktes fylla rummet och dess tio till femton sittplatser. Mottagningssköterskan söker för andra, eller är det tredje, gången en namngiven person, och möts ytterligare en gång av ett stumt rum. Jag kommenterar: ”det var en kvinna som fick telefon …” Fyra par förvånade ögon vänds mot mig. Sköterskan går. Telefonkvinnan kommer, jag nämner läget, skrattar lite, vi byter några ord. Den kompakta muren som vaktar konsten förblir stum. Det blir min tur. På väg ut hittar jag ytterligare små rum av väntkaraktär, där finns väl utvalda böcker för de yngre, fågelskulpturer i betong, fina tavlor… Men jag vågar inte stanna och titta så länge, mitt beteende kan göra andra misstänksamma. Ute på gatan tittar jag istället i skyltfönster – det får man göra! För säkerhetsskull tar jag in på ett museum, där får man betrakta och begrunda i lugn och ro så länge man vill. Antingen betalar man, eller också är det gratis. |
| Marit |
2/10 -09 Övre UppsalaEn höstdag som börjar med vita tassar och slutar med polykroma kroppar. |
|
Jag ska till slottet, det har jag bestämt. Tanken är jag även ska hinna med ett besök på Carolina.
Väl uppe för backen får jag syn på ett par gigantiska vita tassar, av vinkeln att döma befinner sig ägaren på rygg, även om figurens kroppsdelar tycks lite obestämbara. Två personer är sysselsatta med sladdar och huvudbry, men jag frågar ändå, och får veta att figuren är en robot som ska ingå i Konstmuseets temadag Den digitala konsten. Museets nedre plan visar teckning och måleri av Elisabet Hermodsson, och efter ytterligare några givande mänskliga möten går jag för att möta hennes uttryck. Min första kontakt med henne var som ett namn utanpå antologin Kvinnors dikt om kärlek från slutet av sjuttiotalet. Eftersom jag inte gillade titeln fick den stå relativt orörd i bokhyllan – kärleken får uttryckas av alla, jag gillade inte uppdelningen ens på den tiden. När jag väl ställs inför ord och bild i hennes bilddikter sörjer jag över att inte ha tagit steget tidigare, samspelet mellan ord/text och bild är ju min nisch och hennes symbiotiska uttryck går rätt in. Dagar som går i konstens tecken borde vara tidlösa, i flera bemärkelser, just nu är det mest att tiden går som bekymrar mig. Även i nästa rum dominerar de svartvita teckningarna. Här visas de stora verken. Medeltidsassociationerna, motpolerna karneval och kyrka; liv, död och allt däremellan, som tillsammans utgör livets helhet, är det som fångar min uppmärksamhet. Korsfäst narr, Ängeln, narren och döden, Narrens vägar, Fågelbarnet, Löjets-, och Glömskans natt, Nertagandet och Åldras med naturen. Tidlösheten. Kanske är det medeltida, och i viss mån renässansen, ’dagens’ nyckel. Hemma ligger en bok om Rabelais och väntar, och för en tid sen såg jag Minns mig Albertus på Upplandsmuseet, bilder och texter om liv och död blir aldrig ogiltiga. På Carolina går jag direkt till höger, till skatterna. Silverbibeln har jag sett förr. Visst är dess historia fantastisk och visst får jag en Dan Brown association av att träda inför den, men jag kan ju inte läsa vad som står och sen finns det ju inga bilder… Mest fascinerande är kartorna från mitten av 1500-talet. Renässansens humanism, det folkliga inslaget, är betydande. De avbildade människorna ’berättar’ om hur de levde, hur de var klädda, vad de gjorde och hur. Städernas gator och hus kontra landsbygdens, skogens djur och havets - det vore något för GPS tillverkarna att ta till sig. Telefonen ringer och jag måste skynda vidare. Bengt Lindströms underbart färgsprakande kroppsliga grotesker hos Rolls Gallery hinner jag tyvärr bara se i ögonvrån, men bestämmer mig för att åtminstone tipsa svärfar. Krabban som avslutar dagen är en smakrik urfigur med robotartat beteende.
Marit |
12/9 –09 HöstbloggKulturnatt i Uppsala |
|
Under jakten på tillträden till ’sällanöppna’ museer snubblade jag rätt in i Kulturnatten.
Det gäller att ta tillvara de tillfällen som bjuds, och Nymans Vänner hade dagen till ära öppnat sina 2 portar. Tillfället att få besöka Nymans verkstäder hade äntligen kommit. Ett antal ’något äldre män’ mötte entusiastiskt oss besökare och förde oss till samlingsplatsen: gamla polishusets inglasade innergård. Vännernas ordförande inledde visningarna med att presentera sig själv, sina medarbetare och höghjulingen han ställt sig bredvid. Hur det nu gick till så blev min man erbjuden att prova fortskaffningsmedlet. Redan efter ett par övertalningsförsök tackade han till min förvåning ja, varpå han leddes runt av två herrar. Säkert hade dessa kunnat göra allvar av sitt hot att släppa taget om det inte hade varit så att cykelns konstruktion och min makes dito inte stämde överens. Hade däremot jag fått möjlighet att prova, hade trampningen säkerligen gått smidigt och uppvisningen blivit en riktig succé! Besökarna indelades i två grupper: den ena fick genom synintryck bekanta sig närmare med olika tiders cykelideal, där de förevisade exemplaren naturligtvis var tillverkade vid Nymansfabriken; medan den andra fick ta del av berättelsen kring tillverkningen av båtmotorer, motorcyklar, mopeder m.m. De ivriga guiderna förmedlade historik och erfarenheter, på deras intresse för ämnet gick inte att ta miste. Besöket kommer senare att recenseras utförligare på Formoms hemsida; kulturnattens äventyr slutar nämligen inte här… Vi förflyttar oss nu från verkstadskultur till energikultur: stegen bromsas liksom in, något har fångat blicken. Det är gult och rör sig framåt utan ett ljud – föremålet måste självklart undersökas närmare. Hmm… har inte även detta något med verkstad och motorer att göra, det gula är misstänkt likt en moped – med det puttrar inte… För att få prova elmopeden måste man ställa sig i kö, visa körkortet och ta på sig hjälmen. Här blir även jag uppmuntrad att prova, men har oförskämdheten/fegheten att tacka nej! Men kvällen innehåller inte bara fordonskultur, det som dominerar är snarare människor; en mångfald av kulturer och åldrar tycks slå ut och blomstra i fullkomliga buketter längs min vandringsväg. Säkert finns alla dessa människor i staden även andra dagar, men inte samtidigt på samma gata! Upplevelsen förgylls av konst, musik, dans och glädje. Jag möter så många människor jag känner att det känns som om jag kände halva stan! Lite bus är det också: ett glas serveras under täcknamnet blåbärssoppa, en köttfärsrulle i gott bröd under pseudonymen kebab, och till sist bjuds vi godis och hallonparfait under förevändningen ’Unga forskares experiment’ – det är gott att vara människa! Medan natten ännu är ung och regnfri ger vi oss av åt väster, till vår egen kultur(-oas).
Marit |
27/6 –09 SommarbloggUtställningar i alla ära |
|
Uppsalasommaren ser ut att bjuda på mängder av spännande utställningar, frågan är bara hur man ska hinna med.
Sommarstäder är alltid trevliga, men bor man i närheten så lockar oftast någon annan stad mer än den egna. Är vädret dessutom strålande, hägrar vatten eller en blommande och avkopplande trädgård på landsbygden mer än en dammvarm stad. Men förmodligen blir dagarna i hemtrakten med sämre väder tillräckligt många för att ändå hinna med en del botaniserande i musei- och utställningsvärlden. Botaniska trädgården med omgivning ligger högt på listan, lite sol under dagen är ingen nackdel. Erkännas ska att jag trots allt är mest nyfiken på utställningen Face II Face. En annan utställning som jag ser fram emot att besöka är Arne Jones på Bror Hjorths Hus, även där finns en trädgård. Vidare på min lista står Medicinhistoriska museet, men jag borde hinna några fler, ännu utan turordning, alternativt ännu olistade. De planerade besöken i arrangerade miljöer behöver dock balanseras mot oarrangerad verklighet och spontana infall – mötena med det oväntade och människor som kommer i ens väg behöver få gott om utrymme. En spännande motvikt till kreativt välarrangerade utställningsmiljöer, är kaotiska eller välordnade, levande verkstadsmiljöer. Snarare funktionella än arrangerade – men för den skull inte mindre inspirerande. Verkstadsmaskiner är ofta vackra, särskilt om de är lite äldre. Men det är ändå kunskaperna och möjligheterna att bearbeta material och tillverka ’saker’ som är det mest inspirerande. En klump metall som kan formas, trä som kan bearbetas och förvandlas, sten som kan skulpteras och poleras; naturens ’produkter’ som får nytt liv, eller snarare ytterligare ett liv; material som kan återanvändas många gånger, ingå i nya sammanhang och ’leva i någon form’ hur länge som helst! Sommarljuset gör det lättare att samla på intryck av alla de sorter, kanske kan de begagnas under årets mörkare del, och då i omvänd form – som uttryck.
Marit |
3/6 –09 Om att besöka museer |
|
Gå på museum och titta på en utställning; vad är det man egentligen gör? Det låter som någon form av oreflekterad konsumtion, att konsumera kultur: gå till en bestämd plats och titta på de utvalda objekt som förevisas, är det innebörden i begreppen ovan? Det låter slarvigt på något sätt, som ett slöseri med egen och andras tid. Med andra menar jag konstnärer, utställare, ljus- och ljudsättare, monterbyggare, designers, textförfattare, utställningskreatörer, guider och all annan museipersonal. Besökaren ’går och tittar’, och sen då, är det inget mer?
Vad händer om begreppet att ’titta’ byts ut mot att ’se’? Plötsligt upplever jag att konsumtionsmetaforen är som bortflugen ur medvetandet. Att se innebär något mycket större och vidare, seendet är kommunikation, inte konsumtion. Seendet väcker de andra sinnena; man blir en mottagare som kan föra intryck vidare, förmedla och göra dem större. Intrycken kan även samlas och sparas för senare behov. Vidare kan man öppna sina medmänniskors mottagningsförmåga. Kommunikation kan alltså ske så väl ’internt’ som ’externt’. Recensentens och kritikerns uppgift är, bland annat, att väcka och öppna sinnen, få utställning och intrycken därav att växa: att väcka och öka nyfikenhet, minnen, associationer, kreativitet, reaktioner, nytänkande och vem vet vad mer. Det omedelbart medierade, i museets version, presenterar berättelse och fakta som oftast ger flera infallsvinklar, men flera parallella berättelser finns bortom eller vid sidan om det framförda. Att ta del av olika recensenters utställningskritik kan göra museibesöket rikare. Men framför allt behöver man som besökare ta sig tid att låta sina egna erfarenheter och upplevelser få ta plats, berika och berikas. Det som visas kan inte alltid sammanfattas i en enda tolkning. Marit |
5/5 –09 Dikter, Diktblogg, Blogg |
|
Idén om en diktblogg kom från en egenföretagarkollega; jag blev inbjuden att vara med och skriva på den hon skapat, och bjöd i min tur in några vänner som jag tycker har god hand med tanke och penna. Jag hyllar initiativet – trots att en del andra textformer kommer att smyga sig in, och även om det blir mer av en skrivarblogg - initiativet är behyllansvärt!
Om jag själv hade valt kanske jag inte hade kallat företeelsen för ’blogg’ men eftersom denna är i tiden gångbar så protesterar jag inte. En blogg är något som, i mina ögon och alldeles för ofta, innehåller alltför många och tomma ord, tanke- och upplevelseflöden med en något ensidig utgångspunkt – trots dessa ’negativa’ påståenden använder jag själv termen i skrivande sammanhang! Ska vi kalla det hela trend- och tidsanpassning…? Eller ska jag i fortsättningen kalla mina verksamhetsrelaterade iakttagelser och tankar för Krönika eller Reflexioner i stället – tiden får utvisa. Begreppet blogg verkar för övrigt ha samma egenskaper som forna tiders Bugg – tänjbart i det oändliga. Det viktiga, det jag vill framhålla, slå ett slag för, göra reklam för, lyfta fram och höja till skyarna är poesi och diktskrivningskonst. Allt skrivande med bakomliggande tankeformulering är visserligen någon form av konstart men det är något alldeles speciellt med poesin/dikten: bilden, tanken och sinnena är lika framträdande som orden – de läggs alla i vågskålar och balanseras noga – luftutrymme, tecken och symboler, innehållsmöjligheter, ljud och rytm, helhet och delar, relation och sammanhang – alla är de av yttersta vikt. En dikt är liksom tät och komprimerad, handlar om bild: ord-, ljud-, sinne(n)-, minne(n)- och så någon form av efternamnet ’bild/upplevelse’ och har sin motpol i den mångordiga bloggen som inte lämnar ’något’ utrymme för andra tolkningar än de författarspecifika. Däremot uppmanas man att kommentera (inte fundera) – ofta lämnas inga kommentarer, varför, skulle vara intressant att undersöka, jag har mina teorier. Motpoler behövs, allt för mycket mainstream blir grått och grötigt, som tuggummi.
För att få ytterligare struktur och fokusering har nämnda diktblogg ett tema per tillfälle och en gemensam publiceringsdag per tema.
Fram(-)för mer poesi i världen – släpp loss poeterna! Marit |
20/4 –09 Lägenhetsstyling med många ljuspunkter |
|
”Ni måste komma och titta när jag har gjort i ordning lägenheten…”, ungefär så sa Katarina och lyste av entusiasm. Drygt tre veckor senare är det dags att beskåda förvandlingen: en kombination av praktikarbete och planerad lägenhetsförsäljning har strålat samman i projektet ’homestyling’.
Katarina Liljeström går på Blekinge Tekniska Högskola i Karlshamn, den tvååriga utbildning hon valt heter Crossmedia & Upplevelseproduktion; här jobbar man mycket med praktiskt arbete, gestaltar och iscensätter miljöer och situationer, det är eleverna själva som står för idéerna – man lär genom att göra. När familjen Liljeström beslöt att sälja sin lägenhet i Eriksberg i Uppsala, sedan den fyllt sin funktion, uppstod ett lysande tillfälle för dottern Katarina att agera. Praktikuppgiften att styla lägenheten, hennes egen idé med utgångspunkt i utbildningens koncept, hamnade rätt i tiden och fyllde dubbla funktioner; planen hade Katarina redan färdig i huvudet – åtminstone säger hon det. Det är inte första gången jag och min man kliver över tröskeln och möter Katarina, denna gång pekar hon dock ivrigt på golvet samtidigt som hon välkomnande sträcker ut andra armen. Några sekunders förvirring uppstår innan vi förstår att uppmärksamma dörrmattans Välkommen. Och sedan är det bara att hålla alla sinnen fortsatt öppna; det är nämligen en av kreatörens utgångspunkter – att alla sinnen ska aktiveras, en annan är ”vad kan man bevara”, en tredje är ”kontraster”. När jag ber henne berätta vad hon har gjort räknar hon upp, utflyttning, målning, golvläggning… – förmodligen de mest kraftkrävande momenten, de övriga talar hon inte så mycket om, vilket inte heller behövs… Egentligen är det tre lägenheter, men här finns bara ett kök. Golvet är nylagt och väggen bakom köksskåpen är nymålad – i mörkvitt (Katarina betonar), för att inte störa de vita skåpluckorna. Den motsatta väggens robusta tegelyta har infällda ramar med utbytbara bilder – nu frukt- och grönsaksmotiv för att matcha övriga dekorationsattribut. Jag får en livlig beskrivning av hur det sänkta takets glasskivor tagits ner och putsats, och hur lampor därovan bytts. Vidare har stolarna klätts om i ett nafs (enligt uppgift på Katarinas blog Vitlilja). I biblioteket, liksom i köket, märks tanken att bevara och integrera. Bokhyllorna dominerar och invid en fridfullt inbjudande läshörna finns såväl böcker som en musikanläggning på en armrörelses avstånd. Extra tilltalande för sinnena är den uppslagna blomboken. Mellan bokhyllorna finns en öppning, som på film, plötsligt befinner man sig i ett annat rum: aktivt och magiskt stämningsfullt i ett. I den smala salongens ena ände förväntar man sig att möta några yngre skvallrande väninnor. Här står espressomaskinen, de små kopparna, kakfatet i våningar med klassiska kondisbitar i olika form och färg. De ärtigt rosa- och vitrutiga servetterna bryter på ett nästan smärtsamt skönt sätt mot den gammalrosa sammetsfåtöljen, draperad med vit mjuk filt. Katarina har nämnt interaktion tidigare, men det är först här hon uppmanar till aktivt deltagande. Hon vill att besökaren ska drapera efter egen smak. Stylingen är inte enbart skådebröd – man får vara delaktig och utforma, man får också ta av kakorna, prata och dricka kaffe! Salens andra del ser däremot ut att vara reserverad för en romantisk middag för två. Väggens nischer ger en extra dimension till rummet som präglas av en guldig dukning i prakt, nätthet, ljus och djup värme – låter kombinationen svår – inte för Katarina. I sovrummet fortsätter romantiken att råda. Garderober bakom mörktonad spegelvägg lyser på ett förunderligt sätt upp rummet, som från att ha varit grönt nu har målats i vitt. Den befintliga guldmålade listen en bit ner från taket delar rummet: den ger så väl rymd som en känsla av omslutande inramning. Mindre bättringar räckte för att ytterligare framhäva dess lyster. Sänglinnet i svart/vitt toppas av ett kuddberg som tronar inbjudande. Nattduksborden för tanken vidare till Queen and King: den vänstra sidans samlade ’brinnande ljusstakar’ i skiftande form och fason ger en upplevelse av utsökt helhet – hur kan så olika föremål harmoniera så väl? Svaret är ljus och guld! Den högra sidan bjuder på en stilren lampa i svart/vitt samt ett imponerande bokverk i svart och guld: Shakespeare. Badrummet, bubbel med krandetaljer i guld, har fått praktiska och estetiska detaljer ombesörjda på ett väl genomtänkt sätt. Efter badet tar man sig med fördel en trappa upp; vägen dit är lite av en ’sta(i)rway to heaven-upplevelse’, särskilt nu när det har börjat mörkna och ljuspunkter och ljusformationer speglar sig i takglasen som välver sig mot himlen. Förutom ljuspunkter och levande ljus bidrar avsaknaden av räcke på trappans vänstra sida till nyss nämnda upplevelse. Här uppe finns lägenhetens mest annorlunda rum: ”växthuset”. Mellan takstolar och bjälkar, omsorgsfullt bevarade i alla sina skrymslens särdrag, och vitmålade av Katarina, finns de stora takfönstren. Vidare har den råa betongen bevarats och dess kantiga ytor tillvaratagits, ljusspelet från lyktor, ljusslingor och levande ljus i vinklar och prång ger en fantastisk effekt. En väggspegel ger tillsammans med glasväggen i vinkel ut mot rummet goda förutsättningar för Katarinas ’sinnestaktila’ inredning. Man upplever sig vara på en strand, vare sig det är mörk natt eller solig dag. I det lilla vinkelutrymmet är en ansenlig mängd stora stenar formerade på höjden kring stammen på en stor växt, och som överallt i lägenhetens inredning spelar ljuskällor och ljussättning en stor roll, lecakulor och en smäcker trätrall ger en bryggkänsla som fortsätter till de två låga, nätta och formsköna strandstolarna i flätad rotting. Kontrasten i yta och material finns i de vita mjuka skinnfällar som placerats på stolarna. Idén om materialkontraster, som präglar etaget, fortsätter i den grova mörkbruna lövkorgen kontra de vita mjuka handdukar som väntar på dess kant. De dominerande färgerna är vitt och brunt. Mamma Iris association är ”öken”, jag tänker ”oas”, men när jag kommer till nästa vinkelutsikt ligger ”lyxhotellets inbyggda terrass” framför mig. De stadiga liggstolarna i finaste hotellklass är vända mot panoramarutan och en magnifik utsikt öppnar sig vid fotändan: välvuxna tallar, hus och trafik – en miljö som längst där nere aldrig är stilla. Placerad på bekvämt avstånd står en upplyst jordglob. Bakom ryggen finns en nymålad eldstad. Korgmöblemanget med mjuka vita dynor och dito matta inbjuder ett större sällskap att ta plats vid ett tungt grovhugget brunt bord mitt i ljusmötet från stora fönster i två riktningar. Kontrasterna ställs på sin spets där en mycket gammal förvaringsmöbel med vackra detaljer står sida vid sida med en brun byrå, gissningsvis från sextiotalet. Avslutningsvis nås besökaren här uppe av upplysning i form av ett översvämmande ljusbord, som en gång varit något annat… Åter på nedre plan upptäcker jag (ännu) ett valv och inser att jag nu kommit till den tredje lägenheten. Sovrummet känns som en saga, svalt blommigt och ’somrigt’. Den finstämt blommigt uppbäddade sängen är krönt av en magisk väggklocka i ett mellanting mellan nyckelhålets form och moraklockans. Föremålet bryter samtidigt som det förhöjer och kompletterar. Med viss tvekan bevarades och renoverades den blommiga relieftapeten; vilken tur, tänker jag, vad skulle rummet ha varit utan denna matt glänsande duvblå tapet med sina stora krämfärgade blommor – skulle fönsterbläckets kraftfulla barock- och rokokoinspirerade ljusstakar alls ha synts? För att det inte ska bli för sött har en rad med, milt sagt, färgavstickande limefrukter lagts på ett stort och strikt bladformat fat på bordet bredvid sängen. Skulle vinkaraffen som, istället för törstsläckande rosé, är fylld med blad och knoppar av rosa rosor ens ha dragit mina blickar till sig utan alla dessa konstrasters harmoni? (Att Katarina även är intresserad av stenar är inget som undgår besökaren, särskilt återfinns dessa i våtutrymmena.)
|
|
”Sinnen”, ”det taktila” och ”att ta till vara” präglar Katarinas styling. Lite kan jag sakna dofterna – kanske skulle apelsin, nejlika och kanel passa på övre plan…
Marit |
8/4 –09 Bollarroller |
|
Att vara boll innebär att kastas fram och tillbaka mellan trygghet och otrygghet, ett äventyr som man varken vet var eller hur det slutar. Att vara boll innebär stora risker
– kanske skulle man kunna tala om att utsättas för ett osäkert handhavande…
Förmågan att ha många bollar i luften ses i många fall/av många som en merit; att få upp dem i luften är väl inget problem – problemet är istället att fånga dem så att de inte faller ner och går till spillo, ha förmågan att skicka dem vidare i rätt riktning eller till någon som kan förvalta eller hantera just den bollen. Vidare kan det inte vara särskilt positivt att hela tiden vara den som själv behåller bollarna för bollande – särskilt inte om de helst ska befinna sig i luften, då detta måste innebära att de vilar i handen kortast möjliga tid, och bara för att åter bli uppkastade. Hur ska man hinna tänka, dra slutsatser, se, förstå och planera? Att bolla till någon, tillsammans med någon, och alltså få tillbaka bollen med jämna mellanrum med avtryck av mottagaren på dina egna tidigare gjorda, torde vara berikande – ständigt nya, färska avtryck av nya grepp som tagits och kommer åter för ny bearbetning. Men behåll bollen tillräckligt länge för att få en känsla för dess egenskaper och för hur den bäst ska hanteras. Utmana inte heller din medspelare i snabbhet eller med elaka fintar – det handlar inte om utslagning utan om att nå skicklighet och samspel. När det handlar om att bolla mot något, tänker jag mig en kastare i fokus – att kasta ifrån sig för att få distans, tankeutrymme eller för att vinna tid; bollen kommer genast tillbaka, inget nytt har tillförts, möjligen försvinner något på vägen och bollen riskerar dessutom att gå förlorad när inte återkastet är omsorgsfullt utfört. Är det en typ av självbekräftelse? Kanske är det en bra träning i förmågan att kunna släppa ifrån sig den egna bollen. Att vara bollplank borde följaktligen innebära att utgöra en tillräcklig träffyta för att bollar från olika typer av kastare inte ska gå förlorade ut i periferin. Ett bollplank kan inte greppa, tillföra eller fördröja – det står passivt men stadigt och stilla. Att sätta bollen i rullning – fritt för vem som helst att stoppa, fånga upp och rulla vidare, tillfälligheterna får styra den fortsatta vägen. Man förväntar sig inte att få bollen tillbaka. Att bollen rullar iväg kan bero på lättja, misstag, ovarsamhet eller okunskap. Men att sätta den i rullning har ett drag av medvetenhet och är förmodligen modigt. Själv har jag två olika bollningspartner på gång, det är nytt och spännande! Marit |
23/3 –09 Boktipset |
|
För den som såg på ”Barn-TV” på åttiotalet är programtiteln ”Boktipset” inte obekant, inte heller den lågmälde mannen med de runda glasögonen i den fantasieggande soffan: Stefan Mählqvist. Mannen i soffan har inspirerat mig och min omgivning i flera decennier, med vissa avbrott: förutom programledarrollen har han haft betydelse i egenskap av barnboksförfattare och som universitetslärare i litteraturvetenskap.
Nu till det tänkta ämnet: boktips och inspiration, varifrån kommer de förstnämnda och vilka vägar har de vandrat? Recensioner, annonser och reklam i all ära men oftast kommer de intressantaste stoffet till mig på andra vägar. Via slump, förgreningar och korsvägar i en sökning på nätet, ursprungstanke okänd, föll min blick på boktiteln Skriv bättre texter. Kanske var det de separata orden ”skriv” och ”texter”, välkända och ständigt aktuella i mitt dagliga liv, som fångade min uppmärksamhet. Kanske var det ordet ”bättre”, för vem vill inte bli bättre, det betyder ju att man redan är bra – ett erkännande i sig, som i ordet ”bättre” utgör en uppmuntran, uppmaning eller utmaning, om man nu inte tar emot det i en negativ situation och blir arg eller nedslagen förstås. Hur som helst bevarade jag tills vidare tipset i form av nedtecknade bokstäver, som hjälp för minnet. Vid ett middagssamtal över en bit lax fick jag av en doktorand i pedagogik höra talas om den norske författaren Erlend Loe, för mig helt okänd. Tipsaren i trettioårsåldern antydde att denne författare var en av hans favoriter, skrev både barn- och vuxenböcker och böcker som vände sig till så väl barn som vuxna. Det var just det sista som fick mig att ånyo fatta pennan och för minnet forma några tecken på en bit papper. Att vuxna människor (studenter) utan barn är så fascinerade av något de klassificerar som barnböcker, läser dem, minns och vidare tipsar andra, tämligen okända människor, gör att tipset inte utan vidare kan ignoreras. Efter förra veckans biblioteksbesök hade högen med olästa böcker ökat med fyra. På hyllan ovanför Skriv bättre texter fick jag nämligen syn på en som handlade om att skriva romaner och noveller – båda såg tråkiga ut, men gav mig tanken att om jag tar två så borde det finnas större möjlighet till inspiration. Jag sökte vidare på Loe och kunde konstatera att hans böcker fanns på olika ställen i biblioteket, och när jag väl funnit den jag bestämt mig för, på barnboksavdelningen, gick det inte an att ta bara den jag först tänkt ut, eftersom där fanns ett antal, alla med smågalna titlar och svåremotståndlig omslagslayout. Efter att ha kommit till innehållsförteckningen i ’textboken’ kunde jag konstatera att jag förmodligen kommer att läsa flera sidor i den – det är allt för tillfället. Den bok som jag däremot genast kastade mig över var Loes Kurt kokar skallen, en rå och rättfram bok, kritisk mot den norska yllepatriotismen, egentligen inte särskilt lättuggad eller rolig men ändå fylld av humor och självironi på ett självklart enkelt sätt, ingen som läser boken, ’oavsett ålder, kön eller etnicitet’, kan missa budskapet. Innehållet innanför omslaget överraskade, det samhällskritiska i blandning med det traditionella folksageupplägget; problemen som uppstår i berättelsens mitt och hur dessa upplöses: allt slutar gott ’prinsen och prinsessan får varandra’, samt att sagan naturligtvis har en moral (eller, som här, flera). Om det är en ’bra bok’ eller inte kan jag inte uttala mig om, men den är klart inspirerande, och det är berikande att ha läst den: så här kan man också skriva böcker även om många kanske är ovana vid formen och hur budskapet framförs. Boktipsen och inspirationen kan komma från de mest oväntade håll; en boks utseende och innehåll harmonierar, som bekant, inte alltid med varandra. Upplevelsen av utseende i förhållande till innehåll är naturligtvis subjektiv. Kanske har jag inspiration av ”bättre” nästa gång… Marit |
1/3 –09 Barnböcker |
|
Begreppet ’barnböcker’ är inte så okomplicerat som det vid en första anblick kan se ut. Är det böcker producerade för barn eller av barn? Om vi för enkelhets skull väljer ’för barn’ – vilka kan då räknas som barn, och får inte vuxna läsa de böckerna?
Hur ska böcker vara beskaffade för att ’få’ kallas för barnböcker? Representerar barnböcker de böcker barnen vill ha? Frågorna kunde naturligtvis vara många fler men förmodligen är inte så många av dem nya.
Litteraturforskare vid universitet runt om i världen har skrivit många intressanta avhandlingar och artiklar i ämnen som rör barn- och ungdomslitteratur, avsikten med dagens blogg är dock inte att konkurrera med dessa. Vad är det som skrivs, givs ut, säljs och läses i dag när det gäller böcker avsedda för barn? Inte heller de frågorna kommer att få några direkta svar, jag kan bara konstatera att vissa värderingar byts ut, får större eller mindre betydelse i takt med svängningarna i samhället i övrigt. Visst vill vuxna påverka barn i ålderskategorin 4-9 år i deras syn på välden, naturen, samhället och mänskliga relationer, ändå verkar få av de nya titlarna ha några tendenser att bli riktigt långlivade överlevare. I bokhandlarna trängs fint inbundna nyutgåvor av, exempelvis, Elsa Beskows, Tove Janssons och Astrid Lindgrens böcker med ’nykomlingsklassiker’ från 1980-talet som Alfons, Vilda Bebin, Maja och Lilla spöket Laban. Alla är de utgivna under Barnets århundrade, ett begrepp som myntades av Ellen Key, som år 1900 gav ut en bok med samma namn. Här och var i bokhandelns hyllor och skyltfönster skymtar dock en och annan riktig nykomling från vårt årtusende, i ett antal av dessa görs barn till små vuxna som tidigt ska inskolas i vuxenvärldens problematik. Jo, jag är medveten om att inskolningsfenomenet periodvis var vanligt förekommande även under senare delen av det förra seklet. Det intressanta är vilka böcker som överlever och varför. Vilka/vem är det som styr? Det är inte i första hand författarna, även om dessa står för utbudet; högst upp i hierarkin finner vi istället förlagen som väljer ut vad som ska publiceras, även om det finns modiga författare som trotsar förlagen, tror på sig själva och sin produkt, och har ekonomi att själva ge ut sina egna böcker. Förlagsmarknaden ser visserligen ut att ha förändrats, mängder av små ’nischade’ förlag har dykt upp men många av dem ingår i något större, eller kommer tyvärr att göra det, om de inte försvinner – undantag finns naturligtvis! Sedan har vi inköparna, ofta centraliserade, och vidare de personer som marknadsför och exponerar. Nästa led av inköpare är institutioner och privatpersoner. Och äntligen börjar vi närma oss målet – dem böckerna egentligen är skrivna för: läsarna – vuxna och barn, där de slutliga mottagarna får förmodas vara barnen. Oavsett de vuxnas nostalgiska inköp är det trots allt, och som tur är, i slutändan barnen som väljer eller avfärdar – och kanske är det just därför som böckerna från barnets århundrade ”is still going strong”… Innehållet i de sagor och myter som överlevt sedan urminnes tider kan vi avhandla en annan gång. Marit |
10/2 2009 Sinnesupplevelser, del 1… |
|
Olika typer av upplevelser tilltalar olika sinnen i olika hög grad, eller sker det bara på ett annat sätt, eller kanske i en i annorlunda ordning, eller…?
Läsupplevelsen: när man läser, låt oss för enkelhets skull säga en dikt eller en roman, kan beskrivande ord väcka alla sinnen och det kan dessutom ske på flera plan, tänk bara på Prousts madeleinekaka. Minnen väcks, lukt- och smaksinnen vaknar, synbilder gör sig påminta, associerade ljud kommer farande som från ’ingenstans’, fingrarna kan känna form och struktur och känslor kan aktiveras – förutsättningen för allt detta är naturligtvis författarens förmåga att förmedla. Konstupplevelsen: tittar man däremot på, exempelvis, en bild så kommer upplevelserna till betraktaren på ett annorlunda sätt. Visst går det att välja ett system för sitt betraktande men jag tror att den första blicken registrerar en helhet som vidare bestämmer det fortsatta mottagandet av bilden. Jag tänker mig vidare att det finns en skillnad mellan ett intuitivt mottagande av bilden, där detaljer, tecken och helheter registreras beroende på tillfälligheter och associationer, och en aktiv analys där man väljer att utgå från en viss position i en bild, aktivt söker, exempelvis, symbolik, tidsanda eller olika typer av kännetecken. Det ena av dessa sätt behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men det intuitiva måste komma först. Hur som helst: sinnena har i betraktandet av bilden en annan möjlighet att aktiveras samtidigt, ’många saker’ registreras i samma ögonblick och ger på så sätt en mer komplex upplevelse än när man tar emot densamma linjärt, som i läsandet. Å andra sidan kan en riktigt god beskrivning av en smaksensation vida överstiga den läckraste avbildningen… eller? Sinnesupplevelser, del 2 Resonemanget kräver ett steg bakåt, till den äkta upplevelsen som är förutsättningen för att sinnena ska aktiveras, minnas och överhuvudtaget ha något att associera till: den egenupplevda verkligheten. Smakupplevelsen, där en utgångspunkt är: smakar det gott eller inte, har mängder med sinnesupplever knutna till sig. Hur det känns att vara hungrig i jämförelse med att vara mätt kanske är det mest primära, vikten och rangordningen av de övriga är mer en smaksak. Av stor betydelse för den sammantagna smakupplevelsen är: situation, miljö, sällskap, pris, estetik, lukt, smak, färg, komposition, mängd, kombination… säkert finns det flera möjliga faktorer, men dessa räcker för mina syften för ögonblicket. För en tid sedan blev jag tillsammans med min man bjuden på en restaurang med gott anseende. Ingen av oss hade tidigare hade varit på restaurangen, menyn var förutbestämd men hemlig, däremot fick vi själva välja tidpunkten för vårt besök. Nyfiken som jag är kikade jag in på restaurangens hemsida för att få lite mer information om stället och tjuvtitta på menyerna. Läsningen visade sig inte vara helt okomplicerad – det svenska språket var helt enkelt inte författarens starkaste sida; det framgick dock av matterminologin att det bakom de presenterade menyerna (uppräkningarna av fina maträtter) dolde sig välkomponerade helheter. |
|
Vi har klivit ur en nästan öde buss där nya hållplatsbenämningar blinkat fram på en display, en efter en, utan att bussen har stannat. Mörkret har fallit, trottoarerna är ishala. Snålvinden snor runt oss, tar tag i våra kroppar, biter, och äter sig långsamt innanför skinnet. När vi kommer fram är det stängt.
Efter bara någon minut öppnas en av källardörrarna och vi släpps in, blir lämnade och kan hänga av oss. En smal, vindlande, välvd och stensatt gång, kantad med levande ljus, leder oss till källarvalven där vi blir visade ett bord för två – det blir fullt i kväll, som vanligt, säger vår hovmästare. Vi sätter oss tillrätta på varsin sida om det lilla bordet vars mitt är fylld av två parallella rader av glas i olika former och storlekar, vidare på var sida om dessa: tallrik samt en mängd olika bestick. Hovmästaren återkommer, fyller champagne i våra glas och berättar att vi strax ska bli serverade en aptitretare. Små skålar med soppa och en tallrik med varsitt litet bröd ställs framför oss; hon berättar att det är jordärtskockssoppa och morotsbröd, och att det vi vidare kommer att bli bjudna på är en smakmeny bestående av sex rätter: två förrätter, två varmrätter och två desserter, till detta kommer ett vinpaket bestående av utvalda viner att serveras, rätter och viner kommer att presenteras när de serveras.
Soppa, bröd och champagne smakar ljuvligt, lent och aromatiskt. Nyanlända matgäster droppar in, tar plats och serveras. Alldeles lagom, när frågan vad nästa smakupplevelse kommer att vara är formulerad i tanken, men ännu knappt uttalad, kommer nästa dryck och rätt till vårt bord. Den citrongravade laxen smälter tillsammans med färsk smakrik sparris i munnen, bäddas där långsamt in i en perfekt smaksatt vinägrette, upptas vidare av smaklökarnas minne innan det är dags att tillsätta en skvätt ytterligare smakförhöjande vin.
Medan vi avnjuter vår meny fylls källarvalven av människor med olika tungomål, rätter bärs in, dryck serveras, tallrikar och glas bärs ut, allt i en behaglig rörelseström. Ett rödvin skänks i våra glas och vi förstår att det i nästa rätt blir kommer att ingå någon sorts kött, tallrikens form är, som vid varje rätt, ny och anpassad till rätt och uppläggning. Marinerade grönsaker av lite grövre karaktär ger rustikt utseende och dito smak till den rosa lammytterfilén som tronar på en spegel av rosmarinsås; vårrullen som serveras till är getost- och timjanfylld. Jag associerar upplevelsen av denna rätt till ett värdshus på den franska landsbygden, där jag var för trettio år sedan, vars mat och miljö jag inte har kunna glömma. Vi njuter, längtar efter mer ost och blir inte besvikna. Till den lilla ostbrickan serveras det mest utsökta portvin. Sorlet omkring oss har vid det här laget tilltagit avsevärt, de olika sällskapens ljudvolym stegras och följer de låga takvalvens form, går i vågor fram och åter mellan pelarna. Det har blivit lite svårt att tala och höra, men vi behöver inte fundera över den saken särskilt många minuter – vår sista dessert tar plats framför oss, hovmästaren häller upp i nya glas…
Och kvar på tungan vilar smaken av ljummen mörk chokladbakelse med fäskost, blandad med svalt gräddig chiliparfait med en touche från klicken av syltat fikon, och munnen fuktas för sista gången av madeiran…
Beskrivningen av det vi ätit kunde ha varit längre, innehållit fler beskrivande termer och med lätthet ha målats i fler upplevelsenyanser, men detta är ingen gourmétroman. Helt klart gjorde inte uppräkningen av rätter på restaurangens hemsida verklighetens rätter rättvisa – men vad gör väl det, den verkligt upplevda smakupplevelsen blev desto större! Med denna kulinariska upplevelse i bagaget kommer så väl litteratur som konst att berikas i framtiden, det är jag övertygad om. Marit |
18/1 2009 Svårreflekterat lurendrejeri… |
|
Söndagen den 11/1 tycks ha varit dagen då många utställningar avslutades. Vi på Formom valde käckt att se utställningen Trompe l’œil på Nationalmuseet den sista dagen denna visades. Någonstans i bakhuvudet fanns kanske tanken: ”nu när alla helg- och mellandagar varit möjliga besöksdagar och alla andra har sett den, kan vi säkert få gå och titta i lugn och ro…”
Runt området kring Nationalmuseet myllrade myriader av mänskliga individer, varför vara alla ute och gick just där en så otrevligt blåsig dag? Vi stannade i bilen framför entrén en stund, betraktade förvånat horder av människor som kom från alla håll och vidare samlades i en lång kö framför museets port. Mitt armbandsur visade på kvart i två, och jag försökte dra mig till minnes om det på hemsidan hade nämnts något om en specialvisning just klockan två. Så var det nog? Fascinerade satt vi kvar och tittade på kön som växte trots att den i andra ändan rörde sig framåt – hur länge skulle det dröja innan människorna där inne var tillräckligt hoppressade för att börja sippra ut genom fönstren? Någon tutade och viftade ilsket iväg oss – vi avlägsnade oss från skådeplatsen. Så småningom kunde vi knöla in oss på en ledig parkeringsplats och till fots återvända för att, trodde vi, se de sista köande sväljas av de stora portarna, och därefter i lugn och ro få betrakta verken i någon av de salar där visning inte ägde rum…. Tji fick vi, kön ringlade lika lång! Ändå gav vi inte upp, vi var ju ändå där, och folk kom faktiskt ut levande. Innanför portarna fanns ingen kö: framför oss skådade vi en ogenomtränglig massa med tendenser till rörelseansatser åt olika håll: mot kassorna, trapporna eller utgången. Snart var vi mitt i smeten, väl där upptäckte vi att människorna som ingick i den var vid gott mod – så varför misströsta? När biljetten så var inköpt var det bara att försöka ta sig tillbaka i den motsatta riktningen: mot etappmål ett – trapporna, och därifrån till etappmål två – något av utställningsrummen där de uppenbarligen så eftertraktade verken i utställningen ”Lura ögat” enligt skyltade hänvisningar skulle befinna sig. I några av utställningsrummen rådde oframkomlighet, i andra en stor trängsel; trots detta lyckades vi nog få en skymt av de flesta verken. Få av dem kunde vi dock betrakta och begrunda i det utställda trompe l’œil syftet: för att se behöver man distans och helhet, vad vi fick göra var att titta till när tillfälle gavs genom andras förflyttning, kasta en blick på ett verks övre halva över en samling huvuden, kika på ett hörn via en vinkel förkastad av andra… Att på så sätt finna/skapa sina egna trompe l’œilmotiv är en kul tanke, resultatet skulle kanske få en dragning åt kubistsurrealism och tyckas smälta samman mittemellan ramar och givna ytor. Därtill alla besökarsiluetter, som inte befann sig i det direkta stråkastarljuset, hur skulle vi i denna vår nyskapande trompe l’œiltanke förhålla oss till dessa…? Det jag som besökare ville se och möta på denna utställning var dock det utställarna ville visa och förmedla – något jag nu kände mig lurad på. (Eller också är jag ännu mer lurad och hela utställningen var en illusion.) Lyckligtvis hade vi låtit oss luras att köpa utställningskatalogen till ett mycket reducerat pris, genom dess bilder kan vi förhoppningsvis fortsätta att fördjupa oss i olika tiders och konstuttrycks tekniker att lura det mänskliga ögat. Marit |
8/1 2009 Då, Re, Mi… |
|
Då, i sluttampen av 2008, handlade det för Formoms del mycket om research. Vad 2009 har i beredskap är ännu så länge höljt i dunkel, varför vi tillsvidare återgår till Re.
Förstavelsen re betecknar återgång till ett tidigare tillstånd: åter-, om-, tillbaka-; research i sin tur innebär att undersöka, forska och samla in fakta. Det är spännande att söka, särskilt när utgångsmaterialet är litet och man inte har en aning om vad man kommer att finna i de fortsatta efterforskningarna - hur de möjliga bitarna till berättelsepusslet ser ut. När alla pusselbitarna ligger där på bordet gäller det att prova och pröva, jämföra och värdera, föra samman, strukturera, formulera och omformulera, och sedan gå några steg tillbaka för att titta på helhetsbilden, bygga vidare... Men nu har jag nog tagit för många steg framåt i processen och blir tvungen att vända åter för att komma tillbaka till resonemangets utgångspunkt: re. De senaste dagarna, årets första, har snarast präglats av recykling (återföra, återvinna). Gamla, rostiga, buckliga, trasiga och ofullständiga delar och ting kan med hjälp av research, recykling, kunskap och tålamod (kontakter, pengar m.m.) bli funktionella, vackra och som nya – om man nu inte väljer att använda det gamla materialet till något helt nytt förstås. Att renovera (förnya, återställa) fragmenten av motorcyklar från 1920-talet till blanka, släta och puttrande fordon – sådana som de var när de lämnade fabriken, eller i alla fall nästintill i samma skick – ställer höga krav på den som utför renoveringen (och på omgivningen). Ett alternativ, när materialet är bortom all räddning eller när man helt enkelt har tröttnat och vill göra något nytt av det material man redan har, kan vara att helt enkelt smälta ner det: samla ihop de gamla idrottsbucklorna och gjut tennsoldater av dem! Ett ännu roligare och mer långlivat projekt blir det om man forskar lite om tennsoldatens historia, läser berättelser, söker på olika dräkter och färger, själv målar, gör många, ställer upp och arrangerar, tillför miljö, samlar sina vänner, låter andra komma och titta o.s.v. – det från början lilla och oansenliga projektet kan helt enkelt bli hur stort och omfattande som helst, det är bara fantasi och materialtillgång som begränsar. Gammalt material blir till något nytt i en ny tid, eller ingår i nya sammanhang, får en annan mening trots att den yttre formen bevarats. Tradition är viktig i många sammanhang, inte minst för att vi ska känna igen oss. Samtidigt - i en annan del av tillvaron - handlar det om att se möjligheterna att använda och återanvända på nytt sätt, våga upptäcka andra ordningar än kronologi, bokstavsordning och genreindelning: ta bort åldersbeteckningen och baksidestexten på ’barnboken’, placera den bland dramatexterna ena dagen och bland instruktionsböckerna den andra. Att i en ’traditionell’ eller tematisk konstutställning placera in ett par udda verk med avvikande anknytning för att väcka sinnen eller skapa lite oordning, är även det en lockande tanke. En som är lite av expert på att placera in, och kombinera, element som är lika främmande som välkända i olika offentliga miljöer är graffitikonstnären Banksy. Bakom hans verk finns stora portioner av kunskap och research på många områden, inte minst konsthistoriska, och en stor grabbnäve med mod. Ett stenfragment föreställande ett klassiskt grottmålningsmotiv: en mänsklig varelse och dennes byte, en tjur, samt en kundvagn, allt tecknat med tuschpenna och i samma stil, placerades av konstnären på British Museum bland de antika objekten, detta Banksyverk med tillhörande texttavla fick sitta i åtta dagar innan det upptäcktes och är bara en av hans många bedrifter. Mer accepterad är troligen bilden där han som motiv har lånat Monets näckrosdamm vilken han vidare har förorenat med ett modernt samhälles förändrings- och konsumtionssymboler i form av en vägkon och ett par halvt sjunkna kundvagnar. Den nya tiden behöver ha en fot kvar i den gamla tiden så den inte blir obegriplig för sig själv, men när man sätter ner fötterna så gäller det att inte trampa på andra, i alla fall inte mer än man själv tål att bli trampad på! Vilket är störst: att tänka nytt, fritt eller rätt? Förmodligen ska man avstå från att välja men inte från att tänka.
Nu väntar nytt år och nya utmaningar! Mi då, vart tog det vägen? –Vet inte, det stod där mest för formens skull… Marit |
1/12 2008 Våda och vånda |
|
Om vådan av att besöka ett bibliotek och den vånda man utsätts för
Under den senaste månaden har jag gått in genom stadsbibliotekets portar flera gånger, den första gången tittade kvinnan bakom disken på mitt lånekort och skakade på huvudet: det var på tok för gammalt, det var verkligen på tiden att jag fick ett nytt. De senaste årens litteratur har nämligen oftast haft förnamnet ”kurs-”, och bott på ett bibliotek med en annan adress – om de inte funnits bland kategorin ’olästa mästerverk i väntan på avnjutande’ i våra egna bokhyllor hemma förstås. Det kändes nästan lite högtidligt när jag skred in genom biblioteksportarna och tittade mig omkring: hylla efter hylla av, av mig, olästa böcker. Målet, ’skönlitterära verk’ måste på något vis avgränsas – men hur? Jag bestämde mig för att ’spontan sökning’ i hyllan ’mitt i’ var en bra strategi. När jag som bäst stod där och letade efter något, kanske en lockande titel eller dito författarnamn, dök plötsligt två kvinnor upp från ingenstans – en med block och penna, och en med kamera. Kvinnorna presenterade sig, de kom från lokaltidningen, undrade om de fick ställa några frågor. Hur ofta besökte jag stadsbiblioteket? Vad brukade jag läsa? Vilken bok sökte jag denna gång? Svaret på den sista frågan: jag vet inte, något intressant verk att skriva en recension om. Följdfrågan: vad jobbar du med, får svaret: jag frilansar, har ett företag tillsammans med min man, vi jobbar med text och bild. Frågorna övergår till samtal och vi finner att vi har en hel del gemensamt, bland annat studier i litteraturvetenskap och konstvetenskap. Fotografen frågar om hon får ta några bilder där jag går omkring bland hyllorna, letande och bläddrande, jag nickar och tänker att: lite publicitet kan inte skada. Resultatet blir att jag alldeles kommer av mig, glömmer intentionen att söka i hyllan ’mitt i’, och plötsligt finner mig själv stående vid hyllan där författarnamnen börjar på ”T”. I avbildningens tecken fastnar jag för en tunn bok där ett gyllene ansikte med gåtfullt betraktande halvslutna ögon fyller hela omslaget, verket heter Indisk Nocturne, är skrivet av Antonio Tabucchi och har en lockande baksidestext. Kvinnorna från tidningen tycks ha uppslukats av de litterära verken, kanske drogs de in på något ledigt utrymme i ett kapitel och ingår nu i en av romanerna omkring mig. Biblioteksbesöket resulterade i denna enda bok, för övrigt ett utmärkt val som finns recenserat under rubriken Recensioner. Av tidningsreportrar eller intervjuresultat syntes vidare inte ett spår, även om jag senare har sett deras namn i tidningen, vilket inte säger något om var de egentligen befinner sig… Mitt nästa besök på biblioteket var något mer fokuserat, förutom att jag hade svårt att begränsa mig och kom hem med alldeles för många titlar. Om spåren av en reporter står att finna någonstans mellan raderna återstår att se. Marit |
16/11 2008 Om skillnaden |
|
För en tid sedan blev jag genom en god vän uppmärksammad på skillnaden mellan att plocka isär och att plocka sönder. Min sinnebild för företeelsen är fingrar som pillar loss delar från en av många delar sammansatt produkt; de bortplockade enheterna kan vidare vara mer eller mindre hela när de avlägsnats från helheten, och fingrarna som åstadkommer detta kan ibland ha en förlängning i form av verktyg. Upplevelsen av högen med bortplockat gods som läggs vid sidan av och växer allt eftersom, de synliga formerna av det bortplockade och känslan i fingrarna samt rörelsen vid olika typer av avmontering, är alla närvarande i min sinnesbild. Att det fanns en begreppsskillnad hade jag däremot inte reflekterat över.
Smått upprörd påpekar vännen i fråga något i stil med: jamen, skillnaden hörs ju! Han upplyser vidare: sönder, det betyder trasigt; att medvetet plocka sönder något betyder att man inte har någon tanke på att sätta ihop det igen. Att plocka isär däremot, innebär att det sedan går att sätta ihop igen. Det handlar alltså om den betydande skillnaden mellan den destruktiva och den konstruktiva handlingen. För honom som mekaniker var skillnaden självklar. Jag, som bollar med ord och formulerar texter, blev en insikt rikare. I texternas värld snubblade jag i dagarna över en annan begreppsskillnad som tycks mer komplicerad och mindre självklar, nämligen: skillnaden mellan författare och skribent. I Roland Barthes Kritiska essäer (1967) hittar jag ”Författare och skribenter” (s.161-169), av de tankegångar som framförs i texten har jag koncentrerat mig på att försöka förstå de som rör skillnaden. ”Vid sidan om författarna uppstår och utvecklas en ny grupp som förfogar över det ’allmänneliga’ talet… skribenter” Skribenter och författare har ett gemensamt material: språket. Språket är en struktur, och författaren låter, genom sitt författande, sin egen och världens struktur absorberas av språkets struktur. Författarens ord är bearbetat material, ”ett slags ’överspråk’” som aldrig kan förklara verkligheten, det kan möjligen bli en ”tvetydig biprodukt”. Man kan inte kräva av författaren att han engagerar sig i sin produktion, eftersom han då försöker spela med två strukturer samtidigt. Däremot är han ansvarig: att verka för och inom litteratur. Litteratur är ett konkret uttryck för avsikter och beslut som förverkligar författaren – ”författare är den som vill vara det” och samhället ”konsumerar författarens produktion”, i samband med författaren och hans verk uttalas ord som: kallelse, diktargåva och konst – det hela får en sakral karaktär så länge ett likhetstecken finns mellan författaren och hans språk – att sluta författa är att begå självmord. Så till skribenten: skribenten utövar en verksamhet, han använder språket som medel, med syftet att, exempelvis, förklara eller undervisa – ett kommunikationsmedel. ”Skribenten påverkar inte nämnvärt språkbehandlingens teknik”; skribenter har ett gemensamt språk med ’dialektala varianter’ (t.ex. åsiktsskillnader) men stilarna skiljer sig inte särskilt mycket åt, han tänker sig inte att något annat än det han menat ska läsas in i det han säger, ingen alternativ tolkning ska göras. Skribenten förväntar sig att nå raka vägen fram till mottagaren, att upphäva eventuella tidigare/andra tvetydigheter; han förklarar eller ger information. Författaren däremot avser att ge upphov till tvetydigheter, det han har sagt ska dechiffreras. Ofta mottages skribentens budskap med större skepsis än författarens och skribentens status är oklarare än författarens, vars ord kommer till konsumenten genom ”institutionen” litteraturen. ”Skribentens ord däremot måste produceras och konsumeras i skuggan av sådana institutioner som egentligen har helt andra funktioner än att befolka språket, nämligen: Universitetet och vid sidan av det, Forskningen, Politiken osv.” Skribentens språk är kommunikationsmedel och har mist karaktären av marknadsvara, det är avsikten eller tanken som saluförs oberoende av den konstnärliga bearbetningen. Skribenten erbjuds att säga sin mening och kan på så sätt sägas vara mer personlig, åtminstone vad motiven beträffar. Det litterära budskapets, författarens, sociala funktion är att förvandla tanken till marknadsvara. Det ligger en hel del i de skillnader som Roland Barthes lyfter fram, många luddigheter får skarpare konturer. Ändå känns figurerna lite väl statiska, inte riktigt verklighetsnära och levande i vår nutid – formen känns trots allt trång och utan flexibilitet - vissa påståenden verkar rent av missvisande… Förklaringen kommer, Barthes har själv drabbats av ’genmanipuleringens’ tid: han undrar över författare som plötsligt beter sig som skribenter och vise versa, och vidare: om ”vår tid alstrar en bastardtyp av skrivande person: författaren-skribenten”. Plötsligt minns jag verket titel Kritiska essäer. Skillnaden mellan begreppen författare och skribent tycks i slutänden bero på valet av form och intention/vilja; eller med Barthes ord: ”Vi vill skriva något samtidigt som vi skriver kort och gott.” Trots allt är Barthes definitioner befriande klargörande, sätter ord på min intuitiva förståelse/känsla för begreppens innebörd. Marit |
26/10 2008 Veckotidningar, annonser och reklam |
| Häromdagen fick jag en färgglad reklamförsändelse från Hemmets Journal, ”Sveriges mest köpta veckotidning”. Att veckotidningarna är många och att innehållet skiftar beroende på målgrupp ’vet vi alla’, samt att de innehåller annonser och reklam av skiftande slag. Jag påmindes om några gamla veckotidningar från tjugotalet som jag har liggande…
Alla hade de ’efternamnet’ Journalen, därav associationen med Hemmets dito: Lilla Journalen, ”Nyheter i ord och bild för Sveriges ungdom” från 1922, Vecko-Journalen 1922 och –23, Sport-Journalen, med ”söndagens idrott i ord och bild” från 1923. Tidningen Idun heter inte journal i efternamn men slogs senare, enligt uppgift från Wikipedia, ihop med Vecko-Journalen.
Om jag håller mig till tidningen med allmän inriktning, Vecko-Journalen, så visar den sig innehålla i princip det samma som finns i dagens allmänna media: reportage från vardagsliv och arbetsplatser samt kändis- och resereportage, mode, motor, läsarnas bilder, recept, bantningskurer, forskning, familjenyheter med porträtt av mer eller mindre kända personer, sport, nöje, noveller, korsord, knep och knåp, jämlikhet, världshändelser o.s.v.. Även form och layout överensstämmer i stort sett med dagens: mängder av bilder samt annonser och reklam skrivna i ett otal olika teckensnitt, och av varierande storlek och form.
Bostad: ”En av Dalarös mest naturskönt belägna villaegendomar…säljes på förmånliga villkor till solid köpare”, 8 r.o.k., ekonomibyggnad m 2 r.o.k. med garage för två bilar, terrasserad tomt med utkikstorn.
Hälsa och utveckling: Personlig Magnetism, lärobok i ”Självbehärskning och Karraktärsdaning” samt ”Tanke- och viljekraft i affärs- och vardagslivet, hemligheten att lyckas i allt”. Vidare: D:r A.Karsten ”Medicinskt Elektricitets- Ljus- och Röntgeninstitut”, målgrupp: reumatiker.
Skönhet (ett exempel): Oatine snow ”Läkarna rekommendera det, så som det bästa för huden, ty den blir ren, klar och mjuk…”, ”uppsugas ögonblickligen av huden…”. Belöning(?): Företaget Hämoes delar ut premier, 5.000kr ska fördelas på arton kunder som köper, använder och bekräftar hårmedlets förträfflighet. Hårmedlet utlovar att: hårväxt framkallas på skalliga, skänker den naturliga färgen åter, mjällbildning och håravfall upphör, håret blir tätt och glänsande och det är absolut oskadligt. Hårmedlet har fått rekommendationer från kunder över hela jordklotet, premietävlan är arrangerad i rent vetenskapligt syfte och utdelningen av beloppet kontrolleras av Notarius Publicus. Lediga platser: En av ’rekryteringssajtera’ är tidningen Husmodern, annonsen utgörs delvis av en bild- och textmetafor: ett fotograferat montage i ram innehåller en stor hästskomagnet till vilken en stor brevhög dras, på var sida om magneten sitter ett anslag: ”Som en magnet” resp. ”Verkar en annons i Husmodern”, vidare, stående på montagets botten, i avsmalnande perspektiv och bredvid brevskörden finns anslaget som redogör för annonskraften: ”Över 400 svar på en enda platsannons”. Framställningen för även tanken till en biljett- eller mottagningslucka av äldre typ, och de sammantagna detaljerna förstärker den konkreta effekten av verkligt möte mellan ansökningsbrev och mottagare/förmedlare – hos oss blir din ansökan mottagen och behandlad med största omsorg, ingen ansökan faller vid sidan av. Utbildning: Tycks mest vända sig till kvinnor, annonserna är främst införda i Idun: Doktor Arvedson erbjuder en kurs i sjukgymnastik, massage och pedagogisk gymnastik; kursen ger enligt Kunglig Majestäts medgivande samma kompetens och rättigheter som en kurs vid ”Gymn. Central-Institutet”. Gymnastikutbildningar är för övrigt populära på tjugotalet. Hushålls- och hemslöjdsskolor annonserar specialämnen som främmande språk och vegetarisk matlagning samt ”Valfrihet i undervisningen!” och ”Tidsenliga metoder::” (huruvida de dubbla kolontecknen motsvarar en ’smiley’ förtäljer inte historien). Förskoleutbildning med pedagogik enligt Fröbel finns på seminariet i Örebro. Vidare annonserar ett antal konst- och dansskolor. Resurs- och energispartips: ”Tidens lösen är: Spara!… Nabo, Det självverkande tvättämnet med Bensin, Spar tvätten, Spar bränsle, Spar tiden, Spar er själv. Er lösen bör därför bli Nabo” Pensionsförsäkring: ”Varje familjeförsörjare bör bereda sina efterlevande pension från Allmänna Änke- och Pupillkassan i Sverige”, ”All vinst tillfaller de försäkrade” Intimprodukter: ”25 % billigare än från annat håll på alla slags sjukvårds- och sanitetsartiklar”, ”Gratis! Ny illustrerad ’katalog’”. Vidare: Sjukvårdsartiklar ”Livmodersprutor… med extra lång moderspets”, ”Sköljpulver”, ”Sjukvårdsgummivaror… Erkänt prima varor”, Illustrerad katalog gratis. Diskret exp.”. Och så till sist: ”Till Åreveckan!” Allt från sportkostymer till sportmössor.
Det är bara ett litet urval som har presenterats, känns det främmande?
Världen och människan är sig lik, P. S. Förmodligen återkommer jag om delar av innehållet D. S. |
11/10 2008 Vad vore världen utan konstnärerna och deras verk? |
| Frågan är omöjlig eftersom ett samhälle utan något som helst konstuttryck är otänkbart! Vad som vidare ska/kan betraktas som konst är vi samhällsmedborgare nog inte helt överens om, främst gäller detta förhållandet mellan den ’nya konsten’ och den ’äldre generationen’, men även på vetenskaplig nivå vill man in på nya spår och finna nya vägar och vinklar omkring förståelsen av begreppet konst. Arthur C. Danto vill i After the End of Art förmedla tanken att Konsten med stort K upphörde i och med postmodernismen, ett resonemang som jag inte ska förirra mig in i. Det var nämligen inte konstbegreppets vara eller inte vara denna text skulle handla om utan det som utlovades i min förra blogg: konstnären Max Ernst och den utställning vi besökte för ett par veckor sedan.
Således återvänder vi till verkligheten, eller kanske snarare till fantasin, drömmen och verkligheten. En fantastisk utställning, som fått namnet ”Dröm och revolution”, mötte oss på Moderna Museet. Personligen hade jag hellre kallat den ”Tid och rum”; utställningen var nämligen hängd i period- och geografiteman: Max Ernst i Tyskland, Frankrike, Amerika och åter i Europa, samt de årtal som han verkat i respektive region. Vissa utställningsbesökare börjar med utställningstexterna: historik och annan belysande fakta som kan ge betraktaren några extra nycklar till verken; andra tar sig hellre in på eget initiativ, bortser från det omgivande ramverket och insuper helt enkelt upplevelsen, för att eventuellt i efterhand pröva nycklarna mot de egna nyintagna sinneserfarenheterna. Själv hör jag oftast till den senare kategorin. Det som är så fantastiskt med Max Ernst är att han inte går att stoppa in i ett fack, han sprider sina tentakler lite var stans, inte minst framåt i tiden i våra egna dagar, samtidigt som hans rötter ibland söker sig lågt tillbaka, och ibland slingrar sig ytligt efter marken. Konstnären är inspirerad av och inspirerar sin samtid, vilken sträcker sig mellan tiden före första världskriget till sjuttiotalet, men han gör alltid något eget nyskapande av intrycken – han tar, ger och blandar vilt. Bland hans inspirationskällor (rötterna i olika marknivåer) finns, bland annat, 1800-talsromantiken och gotiken, i så väl konst som litteratur, symbolismen, expressionismen, futurismen, kubismen, Rousseaus urskogsbilder och vetenskapliga verk av olika sorter. Själv verkar han aktivt som surrealist och dadaist samt uttrycker sig i alla tänkbara kombinationer dessa emellan med hjälp av sina egna tekniker. Text och bild utgör för konstnären ett par som samspelar i de mest fantasifulla konstellationer i hans collageromaner, Dada-skrifter och i många av hans bilder. Teknikerna skiftar och ett flertal återfinns ofta inom samma konstverk: i collaget samsas och samspelar ofta foton, måleri och skrivna tecken av olika typer; frottage, där en underliggande struktur, till exempel träådring, gnuggas fram med hjälp av en penna; i grattaget placeras ett texturrikt material under duken, som täckts med flera olika lager av olika färger, och strukturen skrapas fram så att olika färger framträder beroende på mönsterdjupet, även delar av den underliggande strukturen blir tydlig. Det som framträder vid dessa olika tekniker utvecklar konstnären vidare, bland annat genom associationer och fantasi, och med hjälp av ytterligare linjer och former, till ett konstverk som ofta får en titel som inte är helt lätt att koppla till bilden. Décalcomaine är en avtrycksteknik där, till exempel, en glasskiva pressas mot den kladdiga färgen, varvid ett mönster av kratrar och rännilar uppstår och bildar mönster, även här får verket sin slutliga gestalt med hjälp av tolkning och ytterligare linjer och detaljer. I oscillationstekniken använde Max Ernst en plåtburk med färg i och hål i botten, burken hängdes sedan upp på ett snöre och sattes i rörelse över ett stort papper, mönstret som då bildades utvecklades, som allt annat, vidare. Trots att jag inte kan visa en enda bild på denna konstmångfald är det lätt att inse att konstnären har färgat både världen och tiden, och satt färg på många rum – för produktiv var han! Det är svårt att säga vilken av hans perioder jag tycker bäst om, hela hans produktion känns så sammansatt trots sina alla delar, han brukar och återbrukar, förnyas och återknyter oavbrutet. Det är inte bara tekniker han återanvänder utan även material: i sina skulpturer har han gjutit in föremål som äggkartonger, bildelar och mycket annat, han har också gjutit av krukor, flaskor och tallrikar som lösa element, delarna är sedan sammanfogade till olika fantasifulla människoliknade skulpturskapelser. Som betraktare upplever jag Max Ernst och hans konst som ständig nysökande, nyskapande och lekfull, fylld av fantasi, dröm och verklighet, och det är ingen tvekan om att konsten smittat av sig både här och var i vår tid. Marit
P. S. |
29/9 2008 Morgonens bild och ingången i spegeln |
| Jag vaknar, drömmarna skingras långsamt, fragment dröjer sig kvar och jag vet inte om jag vill släppa dem ifrån mig. Kanske är det inte jag som styr över vad som dröjer sig kvar och vad som upplöses, skingras och långsamt försvinner ur mitt medvetande…
Så småningom öppnar jag ögonen, min blick faller på spegeln, den som sitter på väggen i passagen utanför sovrummet. Jag vet att jag kroppsligen ligger i sovrummet, samtidigt som jag, genom detaljer, färger och förhållandet mellan former jag ser i spegelbilden, kan bestämma spelgelrummet som samma sovrum. Riktigt hur jag ska kunna bevisa att rummet jag vet att min kropp befinner sig i, och rummet mina ögon ser i spegelbilden, är det samma, vet jag inte, förmodligen har det något med erfarenheter, sinnen och kunskap att göra – helt enkelt en massa signaler som har kallats till möte i hjärnan. Jag har inget problem med att intuitivt förstå att det är samma rum. Problemet är snarare tiden: kroppen i sängen är här och nu, i förhållande till blicken och medvetandenärvaron ’i rummet i spegeln’ – det senare känns abstrakt och utanför tiden, trots att båda upplevelserna och rummen befinner sig i samma tid och rum. Det jag känner igen i spegelrummet är samtidigt fjärran och främmande, som en dröm eller saga där detaljerna är välbekanta och förankrade, men upplevelsen av intrycket är något nytt. Vinklarna fångar in ett ljus och en ingång, ett obestämt djup ligger i ytans fördjupning eller vinklarnas förlängning in i en annan dimension. Djupet känns obestämt.
Jag förflyttar mig in i spegelrummet, känner mig för, söker anknytningar, letar efter Alice, men hon verkar inte bo här längre – åtminstone finner inte jag henne, i alla fall inte just nu…
Ser allt tillräckligt skarpt och det är dags att kliva ut ur spegeln, upp ur sängen och fånga en ny dag i flykten, eller helst innan den har börjat fly.
Mer än halva lördagen gick åt…
Söndagen fortsatte i drömmarnas tecken…
Marit För kommentarer och inlägg använd: "Kontakta oss". |
16/9 2008 Vävkultur, kulturväv eller bara en kul tur... |
| Dagens bloggväv kommer att innehålla så väl vävinslag som kulturella inslag… En röd tråd som löper tvärs igenom texten är för dagen den textila… En form av formuleringskonst är formgivning, men det är inte alltid lätt att hitta den rätta formen… Det är tur att Formoms koncept har bredd! Att formulera en inledning är inte alltid så lätt, extra besvärligt blir det när uttryck sammanfaller, så som fallet är för dagen: när den ena tråden länkar vidare till nästa är det ibland på håret att det går att hålla sig till ett ämne i taget.
För att nu äntligen börja nysta i rätt ände: I dagarna har jag besökt Vävmässan på Ejendals arena i Leksand, samt några av kringarrangemangen runt om i samhället. Luftiga grupperingar med vävar från olika länder var lätta att ta till sig när färgsamspelet fått styra sammansättningen. Vidare följde i denna del små utställningar som mer utförligt visade tekniker från olika länder och landskap, kort och gott: olika kulturer och uttryckssätt. Hårkullan från Våmhus, som var femte generationen i hantverket vill jag minnas, kändes kulturellt nära den äldre kvinnan från Afganistan och hennes yngre släkting, vilka knöt och skar ullmattor i ramar med varp som var utlagda på golvet. På samma sätt upplevde jag kullorna i sina sockendräkter och demonstrationer, och japanskorna i sina, som kulturellt närmare varandra än i förhållande till de egna landsmännen på shopping i stormarkanden (vilka i sin tur kan sägas tillhöra samma kulturgrupp: shoppingkulturen). Innan jag tar mig ner förbi läktarna till själva arenan, eller marknadsområdet, och fortsätter att berätta om mina upplevelser, är det viktigt att klargöra ett begrepp, nämligen ’tantkulturen’/fenomenet ’tanter’. Min upplevelse och användning av begreppet är helt subjektivt, andra må instämma eller ha sin egen uppfattning om vad en tant är. Den publik jag delade mina upplevelser med bestod nämligen mest av den nämnda kategorin. Karaktäristiskt för ’tanter’: de trängs inte, är inte påflugna och väntar alltid på sin tur; de utmärker sig inte vad gäller klädsel – de är enkelt men propert klädda, gärna med någon liten extra ordinarie detalj som ett hängsmycke, en brosch, en hemvävd sjal, en handväska med broderi, eller annan detalj som antyder att de handarbetar; de har en obestämd ålder, någonstans mellan femtisex och nittio och ser snälla ut i sina glasögon; de är trevliga utan att vara märkvärdiga och har förmågan att njuta av det som andra har gjort utan att känna sig avundsjuka, alternativt har de förmågan att dölja sin avund väl; de skryter inte men de delar med sig av sina erfarenheter. Vanligtvis ser man dem inte i flock, snarare kännetecknas de av sitt uppträdande som enstaka exemplar eller parvis. Förmodligen utgjorde de inte heller nu någon flock, men jag har aldrig i hela mitt liv sett så många på en gång – en härlig upplevelse! Mässans andra dagar kan naturligtvis ha sett helt annorlunda ut vad gäller besökarklientel. Åter till den röda tråden: färger, material, tekniker och redskap i mängder, med massor av inspiration och tunga kassar som följd. Om jag inte haft minst en börda i varje hand hade jag nog kunnat spatsera bland stånden av försäljare från olika platser i välden någon timme till, nu valde jag att istället lägga mina sista krafter på några av de kringutställningar som fanns på hemslöjden, biblioteket/kulturhuset och konstmuseet - det lokala samspelade med det globala i en väl avvägd blandning. Förövrigt var det japanska inslaget i vävmässan påfallande stort i såväl demonstrationer, utställningar och försäljning som bland besökarna. Helgen fortsatte i kulturens tecken med vandring bland konst, musik och dans bland alla andra otaliga händelser som pågick i Kulturnattens Uppsala, och avslutades med en stunds odlings- eller snarare skördekultur i mitt trädgårdsland. Marit För kommentarer och inlägg använd: "Kontakta oss". |
| Tillbaka till startsidan |